Läs också Jan Söderqvists artikel från i går om pappor och barn. Mycket klokt och bra.
"Och det skulle inte förvåna mig om det är familjepolitiken som blir borgerlighetens fall i nästa val, när en möjligen reformerad socialdemokrati med en Mona Sahlin som partiledare kan locka till sig alla de otåliga kvinnor – och män – som inte längre står ut med den inskränkta gubbigheten i arbetsliv och politik."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
17 kommentarer:
Artikeln är bra. Men kommentarerna - jeez! Inslaget i Godmorgon världen om en väljarkår av just nu politiskt hemlösa LO-gubbar framstår i skrämmande dager mot bakgrund av deras proteströster. Det tycks vara män som vill ha skridskorna i isskåpet, kvinnorna vid spisen och mannen långt bort från familjen...
Visst är pappornas låga uttag ett stort jämställdhets problem, men jag tycker det är otroligt konstigt att ingen ifrågasätter hela iden med föräldraförsäkringen mer överhuvudtaget. Ingen annanstans i världen finns det så lång skattefinansierad föräldraledighet. Har alla andra fel och bara Sverige rätt? Alla andra bidrag ifrågasätts och de som får dem skuldbeläggs men när det gäller ff är det tvärtom: folk(mest pappor) skuldbeläggs för att de INTE går på bidrag.(Nej, jag tycker inte att ff är en försäkring på samma sätt som A-kassan, som man själv betalar avgift till varje månad då man har ett arbete.)Även en familj där ingen av föräldrarna tar ut en enda ff-dag utan där bara mamman är hemma ett par månader medan kroppen läker ihop(för egna besparingar)och som sedan anställer en vit barnflicka eller löser barntilsynen genom att jobba omlott eller genom släktingar får skit för det och anses inte vara tillräckligt bra föräldrar för att de inte vill gå på bidrag. Jag pratar inte bara om överklassfamiljer nu, för några år sedan när lägstanivån för t.e.x studenter låg på 60 kronor/dag var det många i den situationen som struntade i att ta ut ff-dagar som ändå inte gick att försörja sig på, utan istället löste det hela genom att jobba natt i vården 10 gånger i månaden istället. Ändå pratas det aldrig om lägstanivån, utan det är bara taket som ältas om och om igen eftersom pappor inte tyckte att 18.000 efter skatt räckte för att stanna hemma något halvår.Ytterligare en konstig sak i debatten.
Det är sinnesrubbat att mediemänniskor som tjänar 40-50.000 i månaden (inte Isobel, jag vet mycket väl att alla skribenter inte drar in så mycket.)skryter i tidningarna om att de levt på skattepengar i 18 månader och delat 50/50.Och tror att de ska få beröm till rågapå allt! För det första har den som har så hög inkomst råd att lägga undan pengar själv för att vara föräldraledig.För det andra har de så gott som alltid jobb där de antingen kan styra sina arbetstider fritt eller jobba hemifrån. Folk som försörjer sig på att skriva 3krönikor i veckan eller leda ett TV-program en kväll i veckan och tjänar 40-50.00 har inget behov av skattefinansierad föräldrapenning!
De kan be den andra föräldern gå en promenad med vagnen ett par timmar tre gånger i veckan eller lämna barnet till någon i studion de timmar det tar att göra TV-programmet.
Nu vill jag inte hamna i det andra diket och ha det som i de länder där föräldrarna lämnar barnet till barnomsorg av något slag vid en månads ålder, men ett mellanting vore bra. 10 månaders betald ledighet varav 5 till mamman och 5 till pappan (i de fall familjen består av en mamma och en pappa förstås) vore en bra medelväg.Bort med garantidagarna som ändå inte går att leva på. De flesta drar ut på dagarna iallafall, och för de som absolut inte har möjlighet tror jag inte 10 månader är så extremt mycket för tidigt att börja på dagis.
Jag blir mörkrädd när jag läser kommentarene till artikeln. Jag antar att detta är en väldigt öm tå i många familjer och att det är därför man tar till alla konstiga argument och en hetsk ton. Så slipper man rannsaka sig själv.
Sedan ligger ansvaret till viss del på oss kvinnor också, att vi släpper in männen och inte roffar åt oss all ledighet själva.
Skiljelinjen är om människor skall vara betrodda att reda ut detta själva eller om en mer upplyst kultursideselit skall bestämma åt dem via statliga tvångsåtgärder.
Ett större problem är nog alla beskäftiga opinionsbildare som beklagar sig över att andra valt att organisera sina liv på annat sätt än dom själva tycker är det riktiga. Vad är artikelförfattarens problem egentligen? Lev ditt eget liv och låt andra leva sitt tänkte jag när jag läste artikeln.
Att överhuvudtaget bedöma någons kvaliteter som förälder baserat på hur mycket denne utnyttjar ett offentligt bidragssystem tycker jag är rent skrattretande.
För det första kan man väl rent allmänt ifrågasätta föräldraförsäkringen som företeelse. Är det verkligen rimligt att låginkomsttagare utan barn med skattemedel ska finansiera höginkomsttagares barnafödande?
För det andra, om man nu absolut ska ha en försäkring så borde väl strävan vara att den ska vara maximalt flexibel? Egentligen borde den ju då vara fritt överlåtningsbar, och inte bara mellan två föräldrar som idag.
För mig handlar frågan om ett par olika dimensioner. Dels känner jag personligen inget annat än förakt för de pappor som uppriktigt inte tycker att de har tid eller möjlighet att vara hemma med sina barn. Det är extremt ovanligt med sådana jobb att man inte ens skulle kunna vara föräldraledig på deltid, om man verkligen ville. Och om man är en sådan höginkomsttagare att man hamnar över taket ändå kan man rimligen spara ihop pengar. Jag tycker helt enkelt inte att de är riktiga pappor, spermadonatorer är en rimligare beteckning. Att vara förälder på riktigt kräver närvaro och kärlek. Det finns för all del på marginalen en och annan som är hemma och tar hand om barnen utan att ta ut just föräldraledighet, och de fäderna gäller förstås inte detta för.
Sedan är inte uttaget av föräldraförsäkringen något som bara berör den enskilda familjen. Så länge uttaget av denna extremt generösa försäkring är så snett som i dag ses jag som ung kvinna ständigt som sämre sortens arbetskraft än manliga kollegor, helt oavsett min personliga inställning till föräldraledighetsuttag. De som "väljer själva" att ha traditionella familjeformer gör alltså så att jag får sämre lön och villkor, hela tiden, på varje jobb. Jag har extremt svårt att acceptera att jag stillatigande ska betala för deras val av livsstil, först med mina skattepengar och sedan med mina sämre arbetslivsmöjligheter.
Finns det några seriösa undersökningar om hur föräldrar som INTE tagit ut föräldraledigheten 50/50 motiverar sina beslut? I hur många fall handlar det verkligen om män som "vägrar" ta ledigt och inte vill ta sitt ansvar som pappa?
Det är lätt att påstå både det ena och det andra men personligen tror jag inte den attityden är särskilt vanlig.
Att dömma ut någon som inte varande en "riktig pappa" efter hur stor procent av föräldraledigheten han tar ut känns ignorant och elakt. Att vara förälder slutar inte när dom generösa bidragen sinat. Det kanske kommer som en överaskning för vissa att barnen faktiskt behöver sina föräldrar i rätt många år och vem som är en bra förälder visar sig i det långa loppet.
Jag blir så trött på självgodheten hos vissa bortskämda Svenskar, särskilt män som "tar hälften" och sen verkar tro att dom med automatik får en guldstjärna och kan titulera sig idealförälder,
Eftersom jag inte bor i Sverige just nu har jag inte lyxen att kunna ta föräldraledigt. Min fru driver eget företag och med båda våra barn fick vi lägga undan pengar och pussla med ekonomin för att låta henne vara hemma en kort period efter födseln. Sedan har vi en nanny anställd dagtid. Enligt vad många Svenskar tror sig veta exemplifierar vi alltså föräldrar som omöjligen kan ha en bra relation till våra barn. Till er säger jag bara att ni har inte en susning om vad ni pratar om.
Isobel, vad gäller sista stycket i din kommentar ovan kan man ju också vända på steken. När jämställdhetsargumentet diskuteras ignoreras oftast vad som kan tänkas vara bäst för barnen. Om föäldrar anser en viss fördelning vara det som är bäst för deras barn och deras familj, har dom kanske inte så stor förståelse för att dom borde ändra sig för att du tycker att dina villkor på arbetsmarknaden försämras (vilket för övrigt inte alls verkar solklart).
Såklart. Vill kvinnor vara hemmafruar och vill pappor aldrig träffa sina ungar så vill jag inte förhindra det genom lagstiftning. Men varför ska jag betala för dem? (och det där med bäst för barnen är ju en smaksak helt beroende på om man tror att det är bra för barn att växa upp med nära relationer till bara en eller till flera vuxna. Jag tror det senare.)
Samma svar man alltid får, läste du överhuvudtaget vad jag skrev?
Om en familj väljer att dela 70/30, eller 80/20, eller till och med 100/0 så innebär det inte med automatik att mamman blir hemmafru och pappan "aldrig träffar sina ungar". Att påstå något sådant är löjligt.
Barnen försvinner inte efter dom där 13 månaderna man får bidrag. Du kan väl inte bedömma ett barns hela uppväxt efter hur fördelningen av föräldraledighet såg ut det första året? Jag har en mycket nära relation till mina barn, trots att jag inte haft lyxen att vara pappaledig.
Fullt förståeligt att du inte vill betala, men hur det skulle göra så stor skillnad för dig om andra familjer fördelar 50/50 eller 80/20 är svårt att se.
I det mesta du skriver ger du intrycket att vara mycket kapabel till att resonera logiskt och objektivt, så varför drar du till med sådana här extremt vinklade påståenden? Som om någon hävdat att barn mår bättre av att "växa upp med nära relationer till bara en" vuxen...
Los Angeles: Jag fattar ärligt talat inte vad du dillar om. Med barn är det ju tid och närvaro som räknas och om du inte har valt att ägna tid åt dina barn så får du väl fatta om man undrar hur mycket du prioriterat ditt föräldraskap. Ingen har ifrågasatt hur just du, personligen, är som far. Men eftersom du är så aggressiv och uppskruvad så gör jag det: hur kan du hävda att du är en god far om du lämpar över hela föräldraledigheten på mamman?
Isobel. När jag läser ditt svar så inser jag den grundläggande skillnaden mellan dig och mig. Jag har inget intresse av att känna vare sig förakt eller glädje över hur andra väljer att leva sina liv. Jag tycker inte att en 50/50-pappa mer automatik måste vara en godare människa än en 0/100-pappa (eller mamma).
I alla fall så känner jag inget som helst behov av att gå omkring och "förakta" någons livsstil. Vad som är bäst för var och en avgörs bäst av de närmast berörda, inte av dig eller mig. Jag har aldrig kunnat fatta att så många som kallar sig "livstilsliberaler" i
andra sammanhang har så svårt att acceptera dem som "inte lever i samklang med det moderna samhället" eller vad man nu ska kalla det. Och känner någon sorts behov av att förakta dessa personer. Vad är poängen med det?
Jag kallar mig själv livsstilsliberal, men för mig innebär det absolut ett mer tillåtande perspektiv än vad det verkar göra för dig. Du verkar trots allt ha någon sorts vilja att uppfostra människor till en viss livsstil.
Angående det sista som du skriver om att skattefinansiera andra så håller jag som sagt delvis med dig, om än från ett lite annat perspektiv. Jag tycker dock att det logiska vore att du då istället argumenterade för t ex föräldraförsäkringens avskaffande, eller att föräldradagarna fritt kunde överlåtas, även utanför parrelationen.
louise: Du läste tydligen inte heller riktigt det jag skrev. Ta det lugnt med dom personliga påhoppen.
Jag hade ingen föräldraledighet att ta, har inte den lyxen här. Så jag har inte "lämpat över" någonting på min fru. Alla beslut vi gjort har vi fattat gemensamt. Jag använde mig själv som exempel eftersom mina egna barn naturligt nog är dom jag har mest erfarenhet av...
Om jag hade kunnat ta ledigt hade jag gärna tagit så mycket som möjligt, men jag vänder mig mot det kategoriska fördömmandet av alla som inte väljer att fördela 50/50 och den självgoda attityden hos alltför många pappor (i alla fall bland dem som har möjlighet att uttala sig i media) som anser sig vara "Mr. 50%", som om det skulle garantera att man var en bra pappa...
Jag menade inte att uppfattas som aggressiv, men jag tyckte att Isobels svar inte hade någon substans utan bara innhöll floskler om pappor som "aldrig vill träffa sina ungar" och en antydan att jag skulle hävdat att barn inte behöver en relation till båda föräldrarna.
Vad gäller problemet att kvinnor värderas annorlunda på arbetsmarknaden eftersom det uppfattas som att dom "ändå kommer att vara mammalediga" så är det ett reellt problem. Men jag tvivlar på att en tvångsfördelning av föräldraledigheten skulle göra så stor skillnad på vad som i grunden är ett attitydproblem, inte en företagsekonomisk kalkyl.
Det kommer att förändras de kommande 10-15 åren, det är jag övertygad om, och inte genom kvotering och tvång.
Det är väl det att man kan tycka att det är väldigt konstigt att människor ( oavsett kön) inte är mer med sina barn. Om jag skulle få barn skulle jag göra allt jag kan för att få vara så mycket som möjligt med det barnet, och jag förstår inte hur någon ( oavsett kön) väljer att hellre gå till jobbet än att vara med sitt barn. Jobba kan man göra hela livet, barnen är bara små en kort stund. Och jag veeeet att vissa måste jpbba mycket för familjens försörjning och så...men jag ser hela tiden i min omgivning personer som jag tycker värderar underligt- jag förstår inte hur man kan värdera att ha en massa materiella saker tex båt, ny fin bil etc. istället för att försöka hitta ett jobb där man kan jobba mindre och ha tid med sina barn.
Till anonymous: jag vill inte låta mästrande men..skaffa barn först och sen får vi se om du fortfarande är så entusiastisk efter femtielfte VAB-dagen, konstant sömnbrist i ett år och ett antal besök på barnakuten. Efter detta kan det ibland kännas som en befrielse att kunna gå till jobbet.
Angående ursprungsfrågeställningen är jag klart emot kvotering, eftersom det är helt fel och inte tar hänsyn till barnets bästa. Själv tillhör jag den minoritet som varit hemma 40% med (båda) barnen och visst var det lärorikt och kul (och jobbigt) på alla sätt, men det gjorde vi endast eftersom VI ansåg det var rätt och att det passade oss ekonomiskt, inte pga några kvoteringshetsare.
Jag anser att alla ska få fritt välja hur de vill fördela föräldrarledigheten. Gör det gärna mer fördelaktigt för pappan att vara hemma, lagstifta inte för guds skull 50-50.
Och slutligen, till Isobel som hävdar man är en "spermadonator" om man inte är hemma 50% med sitt barn, fyfan vilken unken förolämpning till alla män som trots att de (pga ekonomiska eller andra skäl) måste arbeta istället. De kan väl vara bra pappor trots detta. Din rabiata inställning är mycket osmaklig.
Tycker det är viktigt att Isobel tar upp att det faktiskt finns föräldrar som är lediga långa perioder med sitt barn utan att det syns i försäkringskassans register. Känner t.e.x till ett föräldrapar där mamman pluggade och pappan som var några år äldre redan kommit ut i arbetslivet.Hon hade grundnivån och skulle fått ut 1800 kronor efter skatt och han hade taket och skulle fått ut 18000 efter skatt. Först var hon hemma 9 månader och de levde på hans lön. Sedan var han hemma 11 månader och då skrev hon över alla dagar utom den icke överlåtelsebara månaden(fanns bara en sådan då)på honom. det här uttaget såg väl konstigt ut i statistiken, men det var ju inte så att mamman valt bort att vara hemma. Barn har inget som helst behov av att den förälder som för tillfället är hemma ska få en grön avi i brevlådan varje månad.Däremot håller jag med om att det är viktigt för jämställdheten i arbetslivet att pappornas uttag av föräldraledighet ökar. I det här fallet var ju dock ingen skada skedd, eftersom det var "rätt" förälder som skrev över dagar.
Robert: Till anonymous: jag vill inte låta mästrande men..skaffa barn först och sen får vi se om du fortfarande är så entusiastisk efter femtielfte VAB-dagen, konstant sömnbrist i ett år och ett antal besök på barnakuten.
Så eftersom det är jobbigt ska papporna slippa då eller? Det är väl lika jobbigt för mammorna?
Eftersom du är nedlåtande mot mig kan jag vara likadan- att ha barn är jobbigt, vill man undvika jobbiga saker i livet ska man nog inte ha barn. Men när jag pratar med mammor så får man svaret; att det är otroligt jobbigt men att det positiva överväger.
Visst, jag har inga barn, men jag blir uppriktigt ledsen när jag läser det du skrivit. Fatta att du är priviligerad som har barn. Visst du får ta vab-dagar,vaknätter, sjukhusbesök..men du är ändå väldigt lyckligt lottad.Försök att se det positiva i ditt barn istället så kanske dessa händelser inte blir lika jobbiga. Dessutom har man rätt att ha åsikter även om man inte har barn.
Skicka en kommentar