torsdag, mars 22, 2007

Klass mot klass

I dag skriver jag om hur klassamhället skaver i mig.
Upplagd av kl. 4:05 em
Etiketter:

13 kommentarer:

K sa...

Har du läst Anneli Jordahls Klass - är du fin nog?

10:28 em
Anonym sa...

Äntligen. Har saknat ditt mer personliga tilltal som jag uppskattade mycket här på bloggen. På senare tid har det dock lyst med sin frånvaro. Det har blivit mer hjärna än hjärta. Varför har det blivit så? Du behöver ju inte bevisa något. Ingen tvivlar väl på ditt knivskarpa intellekt? Mer av den där känsliga, sårbara och tvekande Isobel! Eller också får väl vi som gillar den biten bara vänta tills din bok släpps.

11:26 em
Anonym sa...

Skriv mer om kärlek! Det är du så grym på. Och inte om kärlek till små isbjörnsungar.

11:35 em
Anonym sa...

Klassdiskussion slutar alltid i ett buhu stackars mig, hur jobbigt det är för medel att komm in i överklassen. Arbetar(?)/Underklassen att komma in i medelklassen.

När ska medelklassen skriva säga något om arbetarklassen och arbetarklassen om de papperslösa. Varför upprörs folk mer av att vissa har för mycket än av att andra har för lite.

Det skaver i mig, får jag nog säga.

11:57 em
Anonym sa...

Bra skrivet, roligt med lite vettiga texter.

8:56 fm
Anonym sa...

Var mailar jag om jag vill komma i kontakt med dig och inte vill skriva här i kommentarfunktionen?
Må gott!

1:00 em
Isobel Hadley-Kamptz sa...

Såklart har jag läst Jordahl. Men jag tycker nog inte att jag är särskilt gnällig över att jag inte är överklass. Jag skulle visserligen gärna vilja ärva gamla smycken, men det är nog allt.

Och som svar till de anonyma inläggen (som får vara kvar under protest!) så var det nog det jag varnade för när jag började mitt vikariat på ledarsidan. Det blir inte så mycket tid och energi över till långa seriösa texter här då, plus att man kommer in i ett mer politiskt orienterat tänkande. Men jag kommer förhoppningsvis igen.

Det finns en mail-adress under min profil i högerspalten.

3:48 em
Philip sa...

Angående kultursidornas nepotism: är det inte ganska naturligt att de som vuxit upp med litteratudiskussioner vid frukostbordet har förutsättningar att bli rätt bra på att skriva t.ex.kritik? Varför är det så konstigt? Och vad är lösningen, vad vore mera demokratiskt? Att föräldrar lät bli att göra det?
Man skulle aldrig komma på tanken att föra ett liknande klassresonemang om t.ex. en tandläkarfamilj.
Jag har aldrig fått några litteraturdiskussioner hemifrån och tänker absolut rätta till det med mina egna barn. Inte för att jag vill att de ska bli kritiker, utan för att det är roligt.
De "kritikergenier" jag känner – etablerade skribenter som sitter i litteraturjuryer – vill förresten inte alls att deras barn ska ge sig in på samma bransch. "Hoppas min son blir något vettigt som en marinbiolog", hörde jag till exempel en kritikermorsa säga häromveckan. En förlagsredaktör i bekantskapskretsen är orolig för att hennes dotter vill studera litteratur, eftersom det är en så fruktansvärt illa betald bransch med noll framtidsutsikter.

8:36 em
Anonym sa...

Bra skrivet. Att umärkande för överklassen är just att det de gör är rätt tror jag stämmer. Som den gamla deckarhjälten Lord Peter Wimseys valspråk "As my whimsy takes me"

11:30 em
Anonym sa...

Jag måste vara blind, men i min dator finns ingen mailadress under din profil, varken när jag klickar på "min profil" eller första sidan.

11:53 em
Anonym sa...

Bra skrivet, mycket tänkvärt.

11:35 fm
Isobel Hadley-Kamptz sa...

Knäppt med adressen, det kanske skiljer sig mellan vilket operativsystem man använder. Maila på isobelh@hotmail.com

12:04 em
Anonym sa...

Supermysko!
Äntligen idag finns rutan uppe "contact" och där finns ju din adress!
Haha, jag mailar nu!

12:50 em

Skicka en kommentar

Prenumerera på: Kommentarer till inlägget (Atom)