I går kväll var det dags för Expressen Kulturs årliga frilansfest. Vi höll till på Olssons video. Alla var där. Nina Lekander kom försent. Björn Wiman berättade roliga saker för att därefter allvarligt tillägga "det här får du inte skriva i bloggen". Nähä. Men jag är inte den som biter den hand som undertecknar mina fakturor.
När vi hade ätit och bland annat pratat om det sorgliga med fotbollsbröder (det är alltid en bror som är bättre och en som är sämre) samt den eventuella holländska flirten i Barcelonas nya orangea bortaställ, var det dags för diskussion. På de här tillställningarna går det till så att Per Svensson fördelar ordet till ett antal medelålders och mer än medelålders män som i ungefär en och en halv timme upprepar det de sa nyss. Med vissa undantag. Alltihop piggades upp en smula av att Per Svensson under tiden ledigt lutade sig mot en strippstång i guldfärgad metall. Lars Gustafsson satt på en pall och uttryckte sin förtjusning över möjligheterna med kulturjournalistik på nätet. P O Enqvist förklarade hur roligt det var med de nya flickorna som skrev pigga radikala krönikor på ledarsidan. Folk ville ha estetiska debatter som på 80-talet. Så småningom blev alla stillsamt uppsluppna och Malte Persson, som gick runt med ett ovärderligt manus i en datorväska, avslöjade att han egentligen hellre skulle vilja vara kvinna. Man måste säga att det var en bra kväll.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Av alternativen att en bror blir bättre och en sämre samt att båda blir lika bra så låter trots allt det förstnämnda troligare. Eller menar ni att det är annorlunda i andra idrotter/yrkesgrupper, kanske är Sedinarna precis lika bra?
Isobel, du ger ordet infam en ny och innerligare dimension. Bloggar blir inte mycket bättre än så här.
Du skriver intressant och det gäller även andra frilansare på Expressen "Kultur", men snälla kan ni inte byta ut "Kultur" mot något annat ord? Jag pallar inte med det ordet längre efter alla pompösa och humorlösa diskussioner sedan regeringsskiftet om just "kultur". Snälla! Jag står snart inte ut längre.
Bara det inte blir sopm Kvällspostens "kulturrevolution" i vörjan av 70-talet när man utlovade att läsarna själva skulle göra tidningens kultursida. Det var långt före PC-åldern, och idén att slå ut skärmen mellan läsare och proffsskribenter/kritiker kunde ju inte landa i annat än korkad populism.
Stickspår:
Jag trodde Barca var färdig med smaklösheten när de kasserade reflexväst-gula stället från ifjol. Icke.
Det nygamla organga bortastället får mig att tänka på Ronald Koemans frisparkskanon på övertid mot Sampdoria i Europacupfinalen 1992 på Wembley.
http://www.fcbarcelona.com/imagenes/ex-jugadores/230404_Koeman_dif.jpg
Angående din artikel i Expressen idag. Antar att du känner till de siffror på döda irakier till följd av kriget som cirkulerat; Bushs 30 00, Iraq-Bodycounts 50 000, och John Hopskin universitetet/Lancets dryga 600 000. Hur den här klyftan hos dig mostsvaras av att "konfronteras med ytterligare ett HUNDRATAL ihjälbombade irakier" är svårt att förstå. Självranskan måste väl nu vara både ärlig och grundlig. Irak ställer utan tvekan oproblematiskt stöd för "humanitara isatser", feministiska anfallkrig och terrorbekämningen, vilket du antyder, men är också snabb att ta tillbaka. Att ställa någon sorts demokratisk omtanke, idealism, mot en hållning där man "inte bryr sig", i din avslutande reflektion, framstår i sammanhanget som helt perverst.
Kom igen, kort sagt.
Ååååh! Det låter ju skitkul!!
Bäst igår var när Lars Gustafsson, det var precis när Per börjat tala, letade upp en pall i kulliserna och valde att placera den och sig själv strax bakom Per. Under hela talet satt han där, lätt kutryggad, och kuttrade, berättade exotiska anekdoter fran möten med tyska mediemoguler, och var nästan aristrokratiskt rosslig. Tänk att försöka hålla ett tal inför sin redaktion och ha en av sina mesta prestigemedarbetare på en pall strax bakom sig. Sen tog PO vid, på sin milda västerbottniska, som allt mer framstår som själva humanismen och upplysningens urmelodi, ingen hörde vad han egentligen sade, ty han talade så milt, men den enda som vågade avbryta var L Gustafsson på sin pall, "högre P O" kraxade L Gustafsson, "Men Lars, jag har nått taket", svarade P O och fortsatte, nästan lite lägre. Det var en giganternas kamp.
- Det här är som Lund, viskade Karin bredvid mig.
- Nej, det här som man hoppades att Lund skulle vara varit men absolut inte var, invände jag.
- Ja, ja, precis.
What a night.
De kortade min text, i utgångsläget var min notering om hundratalet ihjälbombade irakier skrivet som en del av ett kontinuum av ett nära nog oändligt antal döda. Jag tycker inte att man måste välja mellan anfallskrig och att inte bry sig. Men jag tror, vilket exempelvis vurmen för Baker just nu visar, att resultatet av Irak-moraset blir en återgång till gamla tiders gulla-med-diktatorer-realpolitik. Det tycker jag är verkligt synd.
min teori är att alla män önskar att de fötts som kvinnor, men att det endast är ett fåtal som vågar tala om det.
Isobel: Eh, välkommen till verkligheten, den grymma verkligheten. Många som inte hurrade för Irakkiget för tre år sen vägrade för att vi fattade att det skulle landa i business-as-usual realpolitik. Trixandet med skäl för kriget var så pass genomskinligt, och att pussa diktatorer i den muslimska världen, och samtidigt hålla ett ryckigt finger på dem, har ganska ofta varit USA:s grej (Saddam, Suharto, shahen av Iran, Bhutto, you name it) - då är det inte riktigt trovärdigt att säga att man skickar tusentals soldater att slåss för att göra Irak "safe for democracy", att det skulle vara det egentliga skälet.
Detta fick man dock inte säga 2003, då var man minsann en kallhamrad USA-hatare (hur bisarrt är det inte på en skala att 'USA-hatare' blev så stort som invektiv i Sverige? Vi hade inte svurit att sluta leden bakom USA; det önskade typ Nilsson, Ingerö, Ahlmark och Wolodarski att vi skulle gjort. men i Sverige ryms det ofta bara en uppfattning åt gången.
Hej Isobel,
du kanske kunde lägga upp din okortade text här?
Glöm inte bort att en massa länder (fler än de som ockuperar Irak) som bäst befinner sig i Afghanistan för att bekämpa talibanerna. Jag hoppas verkligen inte, utan att ha föresprålat anfallskrig, att världens demokratier återgår till att gulla med diktaturer. Känslan av hyckleri och cynism som det medför är nästan överväldigande.
Frilansfesten - vad gör kvinnorna medan killarna pratar, utom att titta på Per vid strippstången? Håller klaffen?
Skicka en kommentar