För ett par månader sedan åt jag av en slump middag med Martin Gelin och Rodeos chefredaktör Johan Wirfält. Jag hade aldrig träffat dem förut. De talade med värme och intelligens om litteraturtrenden. Alltså, inte trender inom litteraturen. Utan om att det i sig var hippt med böcker. Särskilt om den skrivits av män med intressant ansiktsbehåring.
Det är ju en kul åsikt. Och jag säger inte att de hade fel, eller har fel när båda nu uttalat sig i Svenska Dagbladet om hur hett det är med finkultur. Jag fattar charmen med att utropa opera till den nya electron. Men jag insåg snabbt att trendsättande eller trendspanande kanske ändå inte låg för mig. ”Antingen är det ju bra eller också inte”, sa jag fåraktigt över tallrikarna där på Pelikan. Tråkig i konkurrens med vattenglasen. Och då har jag ändå tidigare glatt utsett historiens snyggaste nobelpristagare.
Men det stora problemet med artikeln i Svenska Dagbladet är inte att den är rätt platt och ytlig. Inte heller att den i stora stycken är en betydligt mindre analytisk version av Caroline Ringskog Ferrada-Nolis text om pophögern i Bon i somras. Det riktigt trista är att den inte för diskussionen en centimeter vidare. De smarta samtalen förs i stället på Martin Gelins och Elin Alvemarks bloggar. Det säger också något om det nya medieklimatet.
För det är roligt om nu klubbkidsen läser Hemingway och gamla Stig Larsson-artiklar. Det är bra om bra kultur når ut till fler. Ändå är det rimligt att tänka sig att highbrow-vurmen hänger ihop med en allmän vag spirande konservatism. Om nu reklambyråkreatören svidar sig i tweed och namedroppar 20-talsförfattare där han tidigare tog skateboarden till jobbet, vill han kanske också ha en hemmafru i wholesome-sexig klänning att komma hem till. Men det är ju så 90-taligt politiskt korrekt att prata om att fokuseringen på ansiktshår faktiskt har politiska dimensioner.
Jag hade såklart också fel på den där middagsdiskussionen. Det är aldrig så enkelt som att något antingen är bra eller inte. Det finns en Harold Bloomsk charm i att hävda det, men om man inte ser sina inlärda kvalitetsskalor eller bara rent personliga smak bakom boktravarna borde man nog öva lite på introspektionen. Freud hade förresten också ett fint skägg.
Om finkulturen just nu är kreddig, då kommer den sedan sluta vara det. Redan i vår kommer överrockismen bytas mot något annat. Tennisskorna kommer kännas så 2006 och då lägger man gärna undan Fitzgerald i samma kasse till myrorna. Björn af Kleen kommer kanske återgå till de gamla färgglada old school hip-hop tishor han hade innan han gick loss i Ralph Lauren-butiken.
Och ändå finns det kvar. Behovet av det komplexa. Det som varken är på eller av. Som inte kan reduceras till accessoarer. Längtan efter att läsa en text och se världen på ett nytt sätt. Att ruckas i sina invanda föreställningar, att tvingas tänka efter. Att drabbas av ett språk som ger ny mening.
Kanske är det bra om de kvaliteterna kopplas bort från det vi kallar finkultur. Att de kan finnas inom enklare genrer har trots allt inte varit en nyhet på flera decennier. Kanske vore det befriande om finkulturen, som Horace varnar för, verkligen blev en subkultur bland andra. Då skulle det bli tydligare att det intelligenta samtalet eller intressanta konsten inte är beroende av århundraden av manligt godkännande. Och då, kanske, kanske skulle vi faktiskt kunna komma vidare.
Fortsättning:
Den irriterade mig alltså, Wirfälts/Gelins förtjusta trendspaning bland dammiga hyllmetrar. O'Neill är väl bra för att han är bra, muttrade och muttrar jag. Jag kan långt mycket mer om fransk 1800-talslitteratur än om popmusik och roas inte av försöken att placera in Stendhal där strax bredvid skägget och kashmirscarfen som den moderne mannens självklara A/W-06-attribut.
Men det intresserar mig att det irriterar mig. För det trendifieringen verkligen gör - bortom dem som entusiastiskt hänger sig åt finlitteraturtrenden på samma sätt som jag själv njuter av att Zara för en gångs skull faktiskt har kläder jag gillar, med insikten att etnosmycken och volanger bara är någon säsong bort - är ju klockren nivellering. Det man säger när man utropar operan till den nya bailefunken är ju (och jag vet, Martin, att du egentligen inte gjort det, men den där fåniga rubriken i svenskan är en sån bra symbol för själva diskussionen) att ingetdera egentligen är bättre än det andra. När Hemingway blir trend fråntas han också sitt inmutade trygga eviga utrymme på parnassen. Det skaver i mig eftersom jag när en inre objektivist i hjärtat. Men just det där skavet får mig också att fnittra lite. För hur nykonservativa skuggor den litterära vurmen än må ha, så verkar den i realiteten i rakt motsatt riktning. Det blir som diskussionen om mansmannen. Det är ju först när den döde vite mannen blir en subkultur, ett särintresse, som vi andra kan andas lite lättare.
måndag, november 27, 2006
I nästa vecka: Bon
För någon månad sedan fick jag ett mail från Bons chefredaktör Madelaine Levy. Hon frågade om det inte var så att jag skulle ge ut en bok. Jo, svarade jag. I vår. Kan vi få trycka ett kapitel i tidningen? Eh, sa jag. Jo, det klart. Det kan ni väl. Hon fick läsa och valde ett par kapitel. I nästa vecka kommer så numret. Bon med ett utdrag ur min roman. Köp den.
Jag kommer alltså vara på charterstranden då, men ni får förstås gärna maila mig med era reaktioner.
Jag kommer alltså vara på charterstranden då, men ni får förstås gärna maila mig med era reaktioner.
Och flygplansavgaserna fastnade på ordet VINTER och satt kvar där tills vintern var över
I morgon åker jag på dieselslurpande, koldioxidutösande chartersemester. Och det är så mörkt att jag inte ens har vett att skämmas.
Jag har en en halvmeter hög hög med böcker. Jag har packat mina två bikinis. Jag har köpt en kräm med solskyddsfaktor 25. Jag vill helst inte gå utanför hotellområdet utan ämnar ligga i 7 dagar på en solsäng med mina böcker och mina bikinis (en i taget) och mina solglasögon och på sin höjd vända mig då och då från rygg till mage. Drinkar vill jag ha också. Med parasoller i.
När man åker charter får man hem en katalog från Novair där man erbjuds köpa M&M:s och eight hour cream och cigaretter och sprit till fördelaktiga priser. I sortimentet ingår exempelvis en tvåliters bag-in-box med whisky under namnet McCartons för 199 spänn. För blott 99 kronor kan man köpa 20 st 25 ml-påsar av den typen man får ketchup i på McDonalds fyllda med blandade spritsorter. Det är mycket svårt att avstå.
I min bokhög finns:
Zadie Smith: On Beauty
Sara Stridsberg: Drömfakulteten
Bret Easton Ellis: Lunar Park
Jan Morris: Hav
Salman Rushdie: Shalimar the clown
Sarah Waters: Tipping the velvet
Alan Hollinghurst: In the line of beauty
Lionel Shriver: We need to talk about Kevin
Ulf Lundell: Vinter i paradiset
Jag är så entuasiastisk att jag nog eventuellt klarar av även denna dag i det helveteshål novemberstockholm förvandlats till. Kanske är det bara jag som är dyster. Kanske är det faktiskt så att alla vill dö de här veckorna innan man seriöst kan börja trösta sig med glögg och hysterisk julklappsshopping. Men jag klarar nog en enda dag till.
Jag har en en halvmeter hög hög med böcker. Jag har packat mina två bikinis. Jag har köpt en kräm med solskyddsfaktor 25. Jag vill helst inte gå utanför hotellområdet utan ämnar ligga i 7 dagar på en solsäng med mina böcker och mina bikinis (en i taget) och mina solglasögon och på sin höjd vända mig då och då från rygg till mage. Drinkar vill jag ha också. Med parasoller i.
När man åker charter får man hem en katalog från Novair där man erbjuds köpa M&M:s och eight hour cream och cigaretter och sprit till fördelaktiga priser. I sortimentet ingår exempelvis en tvåliters bag-in-box med whisky under namnet McCartons för 199 spänn. För blott 99 kronor kan man köpa 20 st 25 ml-påsar av den typen man får ketchup i på McDonalds fyllda med blandade spritsorter. Det är mycket svårt att avstå.
I min bokhög finns:
Zadie Smith: On Beauty
Sara Stridsberg: Drömfakulteten
Bret Easton Ellis: Lunar Park
Jan Morris: Hav
Salman Rushdie: Shalimar the clown
Sarah Waters: Tipping the velvet
Alan Hollinghurst: In the line of beauty
Lionel Shriver: We need to talk about Kevin
Ulf Lundell: Vinter i paradiset
Jag är så entuasiastisk att jag nog eventuellt klarar av även denna dag i det helveteshål novemberstockholm förvandlats till. Kanske är det bara jag som är dyster. Kanske är det faktiskt så att alla vill dö de här veckorna innan man seriöst kan börja trösta sig med glögg och hysterisk julklappsshopping. Men jag klarar nog en enda dag till.
fredag, november 24, 2006
Jo, kom igen, kan vi inte få spotta på dem också
Senast den 1 januari 2008 ska det enligt kriminalvårdens generaldirektör Lars Nyhlén införas totalt förbud mot rökning i häkten och fängelser. Det gäller både intagna ochg anställda och "eventuellt" kommer det införas rökrum för dem som inte kan eller vill sluta.
När de här idéerna luftades redan i våras av Nyhlén men då hävdades det att det absolut inte skulle handla om ett rent förbud. Vilket det nu alltså gör ändå.
Jag vet knappt vad jag ska säga. Var ska man börja? Med att det faktiskt inte är olagligt att röka cigaretter i Sverige? Med att politiker och tjänstemän inte har något som helst att göra med i vilken utsträckning de intagna väljer att riskera lungcancer eller nedsatt andningsfunktion. Med att, oavsett hur illa man må tycka om cigarettrök, fungerar nikotin lugnande och ångestdämpande, och är det något som finns i överflöd på anstalter så är det ångest och oro. Med de kraftigt ökande riskerna för konflikter?
Mest av allt blir jag bara så ledsen. Det finns ett sånt hat bakom den här sortens förslag, en sådan kylig önskan att göra livet ännu lite sämre för dem som visserligen kanske har förtjänat att sitta inlåsta, men som ändå faktiskt fortfarande är människor. Klart vi ska ta ifrån dem cigaretterna. De får faktiskt skylla sig själva som är här. Om de börjar skjuta smack i stället? Äh, då dör de ju snabbare i alla fall.
När de här idéerna luftades redan i våras av Nyhlén men då hävdades det att det absolut inte skulle handla om ett rent förbud. Vilket det nu alltså gör ändå.
Jag vet knappt vad jag ska säga. Var ska man börja? Med att det faktiskt inte är olagligt att röka cigaretter i Sverige? Med att politiker och tjänstemän inte har något som helst att göra med i vilken utsträckning de intagna väljer att riskera lungcancer eller nedsatt andningsfunktion. Med att, oavsett hur illa man må tycka om cigarettrök, fungerar nikotin lugnande och ångestdämpande, och är det något som finns i överflöd på anstalter så är det ångest och oro. Med de kraftigt ökande riskerna för konflikter?
Mest av allt blir jag bara så ledsen. Det finns ett sånt hat bakom den här sortens förslag, en sådan kylig önskan att göra livet ännu lite sämre för dem som visserligen kanske har förtjänat att sitta inlåsta, men som ändå faktiskt fortfarande är människor. Klart vi ska ta ifrån dem cigaretterna. De får faktiskt skylla sig själva som är här. Om de börjar skjuta smack i stället? Äh, då dör de ju snabbare i alla fall.
Fontänen lever!
Jag vill bara uppmärksamma er på att fontänen fått lite nytt liv. Jag har länge funderat på att skriva ett inlägg om varför just parfymer är den tänkande kvinnans mest självklara kosmetikintresse, men för ögonblicket är jag så konformistisk att jag bara använder Chanel nr 5 i alla fall, och dessutom blev jag så lycklig när jag kom på att ambra på min hud är som doftversionen av vaniljsex (Kroppsvätskor, nedsexade lakan osv, men i grunden mysigt, ofarligt och konventionellt. Jag säger alltså inte att det måste vara dåligt alls.) att jag tappade den självkritiska tråden.
torsdag, november 23, 2006
Alla var där
I går kväll var det dags för Expressen Kulturs årliga frilansfest. Vi höll till på Olssons video. Alla var där. Nina Lekander kom försent. Björn Wiman berättade roliga saker för att därefter allvarligt tillägga "det här får du inte skriva i bloggen". Nähä. Men jag är inte den som biter den hand som undertecknar mina fakturor.
När vi hade ätit och bland annat pratat om det sorgliga med fotbollsbröder (det är alltid en bror som är bättre och en som är sämre) samt den eventuella holländska flirten i Barcelonas nya orangea bortaställ, var det dags för diskussion. På de här tillställningarna går det till så att Per Svensson fördelar ordet till ett antal medelålders och mer än medelålders män som i ungefär en och en halv timme upprepar det de sa nyss. Med vissa undantag. Alltihop piggades upp en smula av att Per Svensson under tiden ledigt lutade sig mot en strippstång i guldfärgad metall. Lars Gustafsson satt på en pall och uttryckte sin förtjusning över möjligheterna med kulturjournalistik på nätet. P O Enqvist förklarade hur roligt det var med de nya flickorna som skrev pigga radikala krönikor på ledarsidan. Folk ville ha estetiska debatter som på 80-talet. Så småningom blev alla stillsamt uppsluppna och Malte Persson, som gick runt med ett ovärderligt manus i en datorväska, avslöjade att han egentligen hellre skulle vilja vara kvinna. Man måste säga att det var en bra kväll.
När vi hade ätit och bland annat pratat om det sorgliga med fotbollsbröder (det är alltid en bror som är bättre och en som är sämre) samt den eventuella holländska flirten i Barcelonas nya orangea bortaställ, var det dags för diskussion. På de här tillställningarna går det till så att Per Svensson fördelar ordet till ett antal medelålders och mer än medelålders män som i ungefär en och en halv timme upprepar det de sa nyss. Med vissa undantag. Alltihop piggades upp en smula av att Per Svensson under tiden ledigt lutade sig mot en strippstång i guldfärgad metall. Lars Gustafsson satt på en pall och uttryckte sin förtjusning över möjligheterna med kulturjournalistik på nätet. P O Enqvist förklarade hur roligt det var med de nya flickorna som skrev pigga radikala krönikor på ledarsidan. Folk ville ha estetiska debatter som på 80-talet. Så småningom blev alla stillsamt uppsluppna och Malte Persson, som gick runt med ett ovärderligt manus i en datorväska, avslöjade att han egentligen hellre skulle vilja vara kvinna. Man måste säga att det var en bra kväll.
Bakelser och folkkölsfyllor
Läs Katrine om hur Marie-Antoinette är som alla 14-åriga flickor, bara med lite mer pengar.
Här kan man förresten läsa den väldigt konstiga text av Åsa Linderborg som Katrine hänvisar till. Jag skulle kunna länka till en artikel på DN:s ledarsida i dag också, men eftersom den huvudsakligen är en sämre rewrite av K, så avstår jag.
Här kan man förresten läsa den väldigt konstiga text av Åsa Linderborg som Katrine hänvisar till. Jag skulle kunna länka till en artikel på DN:s ledarsida i dag också, men eftersom den huvudsakligen är en sämre rewrite av K, så avstår jag.
tisdag, november 21, 2006
Nya ungar i kvarteret
Eller rättare sagt bara en. Och han är äldre än jag. Men den bedårande Hermann Dill har i all fall börjat blogga på riktigt.
måndag, november 20, 2006
Stirra ondskan i ögonen
De borde dö. Jag vet att man inte får tycka så. Jag vet att man inte ska låta primitiva hämndkänslor ta överhanden, jag vet att ingenting blir bättre av att släppa fram det hat som pyrt någonstans i ett hörn av mjälten ända sedan mellanstadiet. Men när jag läser den här rektorns ord börjar jag fundera över lämpliga medeltida bestraffningsmetoder.
Aftonbladet skriver alltså om Emmas skolvardag. Om ständiga glåpord, om hot- och hatbrev hem i brevlådan, om misshandel och hot om misshandel, om att de andra reser sig om hon sätter sig vid ett bord där det redan sitter någon, om att en ny tjej i skolan blir varnad för att prata med henne. Detta är, enligt rektor och lärare, inte mobbing. "Jag anser att hon är utanför. Men i dagsläget förekommer ingen mobbning. Den har vi kommit tillrätta med." De fem veckor i helvetet som Aftonbladet skriver om, då det enligt rektorn alltså inte förekommit mobbing, vill hon inte kommentera.
Det har ju kommit hotbrev. Rektorns svar: "Hotbreven har inte kommit i skolan. När det sker kriminella handlingar i familjens privata post har vi inget ansvar." I ett av breven står det att "Lärarna tror ändå mer på oss". Det tycks mobbarna onekligen ha rätt i.
Går det att se sådan ondska i ögonen och inte känna hat? Går det att höra denna de banala vidrigheternas hantlangare utan att hoppas på åtal om medhjälp till misshandel, medhjälp till människokränkning?
I Expressen i dag kan vi läsa om en 14-årig flicka som mobbats in i allvarliga psykoser och som tagit sitt liv på ett behandlingshem som tycks ha fortsatt att kränka henne. Hon vägrades tidigare att byta skola för att komma från mobbarna.
Jag vet att hatet inte hjälper. Det äter upp mig inifrån när jag släpper fram det. Men inför detta kallsinne mot de mest utsatta kan jag nästan inte låta bli. Hjälplösheten är total. Förmodligen kan varken lägervaktsrektorn eller behandlingshemsdilettanterna ställas till svars. Det enda man kan hoppas på är att de sover förfärligt illa om nätterna. Men om man ska döma av dagens artiklar vore det nog att hoppas för mycket.
Aftonbladet skriver alltså om Emmas skolvardag. Om ständiga glåpord, om hot- och hatbrev hem i brevlådan, om misshandel och hot om misshandel, om att de andra reser sig om hon sätter sig vid ett bord där det redan sitter någon, om att en ny tjej i skolan blir varnad för att prata med henne. Detta är, enligt rektor och lärare, inte mobbing. "Jag anser att hon är utanför. Men i dagsläget förekommer ingen mobbning. Den har vi kommit tillrätta med." De fem veckor i helvetet som Aftonbladet skriver om, då det enligt rektorn alltså inte förekommit mobbing, vill hon inte kommentera.
Det har ju kommit hotbrev. Rektorns svar: "Hotbreven har inte kommit i skolan. När det sker kriminella handlingar i familjens privata post har vi inget ansvar." I ett av breven står det att "Lärarna tror ändå mer på oss". Det tycks mobbarna onekligen ha rätt i.
Går det att se sådan ondska i ögonen och inte känna hat? Går det att höra denna de banala vidrigheternas hantlangare utan att hoppas på åtal om medhjälp till misshandel, medhjälp till människokränkning?
I Expressen i dag kan vi läsa om en 14-årig flicka som mobbats in i allvarliga psykoser och som tagit sitt liv på ett behandlingshem som tycks ha fortsatt att kränka henne. Hon vägrades tidigare att byta skola för att komma från mobbarna.
Jag vet att hatet inte hjälper. Det äter upp mig inifrån när jag släpper fram det. Men inför detta kallsinne mot de mest utsatta kan jag nästan inte låta bli. Hjälplösheten är total. Förmodligen kan varken lägervaktsrektorn eller behandlingshemsdilettanterna ställas till svars. Det enda man kan hoppas på är att de sover förfärligt illa om nätterna. Men om man ska döma av dagens artiklar vore det nog att hoppas för mycket.
söndag, november 19, 2006
Varning!
Det såg så fint ut på tallriken. Toscansk minimalism typ. Trinda korvar med 96 procent kött med vackra ränder från grillpannan, kanske det här årets sista fina tomater med det sista av getfetaosten från Bondens marknad, stor grön sallad på lite blandade blad. En fantastiskt god grovkornig fransk senap bredvid. Vi högg in. Åt lite. Pausade. Åt en liten bit till. "Eh", sa jag "är det inte lite väl salt?" Han såg på mig och nickade tveksamt. "Jo, rätt så." Jag tog en till tugga, insåg att om man formligen dränkte korvbiten i senap smakade det okej. Fast fortfarande sämre än om man ätit bara senap med sked. Halvvägs in i den ena lilla korvrackaren gav jag upp. "Det här är faktiskt äckligt." Jo. Han höll med. Vansinnessältan växte i munnen.
Vi såg på våra tallrikar. Det som inleddes som minimalism blev nu bara plain minimalt. En lördagsmiddag bestående av, allt sammanräknat, grönsallad, fyra tomater och några flisor supergod fetaost? Magen knorrade. Hans också. Vi blev surare och surare. "Det finns ett ägg i kylen som jag kan pochera" sa jag trevande. "Ett?" frågade han. Jo, ett. "Och det finns mer vin" tillade han. Vi kastade den förfärligt genomsalta korven. Åt under ökande muntration upp våra grönsaker. "Man kanske kan se det som en diet", föreslog han. Vi funderade på om någon restaurang i närheten hade öppet kök fortfarande. Detta är vådan med så kontinentala middagsvanor att man upptäcker matens oätlighet först efter tio. Som sagt, det fanns mer vin.
Se detta som en varning. Köp inte den italienska salsiccia som utbjuds i NK:s mataffär i källaren. Särskilt inte om kylskåpet i övrigt är tomt på rimliga andrahandsalternativ. För den går faktiskt inte att äta alls.
Vi såg på våra tallrikar. Det som inleddes som minimalism blev nu bara plain minimalt. En lördagsmiddag bestående av, allt sammanräknat, grönsallad, fyra tomater och några flisor supergod fetaost? Magen knorrade. Hans också. Vi blev surare och surare. "Det finns ett ägg i kylen som jag kan pochera" sa jag trevande. "Ett?" frågade han. Jo, ett. "Och det finns mer vin" tillade han. Vi kastade den förfärligt genomsalta korven. Åt under ökande muntration upp våra grönsaker. "Man kanske kan se det som en diet", föreslog han. Vi funderade på om någon restaurang i närheten hade öppet kök fortfarande. Detta är vådan med så kontinentala middagsvanor att man upptäcker matens oätlighet först efter tio. Som sagt, det fanns mer vin.
Se detta som en varning. Köp inte den italienska salsiccia som utbjuds i NK:s mataffär i källaren. Särskilt inte om kylskåpet i övrigt är tomt på rimliga andrahandsalternativ. För den går faktiskt inte att äta alls.
lördag, november 18, 2006
Två bröd och fem fiskar
Jag började i torsdags och matade surdegen. Jo, jag har alltså surdeg i kylen. En rågsur och en vetesur. De heter ingenting. (Jag hittar inte Henrik Franckes brödblogg där han bl a berättar att han kallar sin vetesur och rågsur för morsan repektive farsan, så jag länkar till hans lilla brödbok i stället.)
I torsdags kväll (torsdags natt för att vara exakt) satte jag Johans ljusa surdegsdeg. Fredag förmiddag följde jag receptet fram till steg 5. Därefter lät jag (delvis av misstag faktiskt, jag hade läst fel i Gittos kändisrecept ) degen stå i 6,5 timmar och formade alltså ingen limpa. Efter 6 timmar satte jag in en gjutjärnsgryta i 225 grader och ytterligare 30 minuter senare välte jag försiktigt ner degen i den. Man behöver inte olja grytan. På med locket och in i ugnen i 25 minuter. Därefter av med locket och in i 15-20 minuter till.
Och resultatet sen. Jag är stum av förtjusning. Detta är det vackraste surdegsbröd jag gjort. Titta bara på brödporerna! Bröd i gryta är alltså svaret för alla oss som inte har proffsig ångugn. Jag är Margit innerligt tacksam över tipset.
Som antyds emellanåt är livet oförskämt snällt mot mig just nu. Medan brödet var i ugnen låg jag alltså i badkaret med ett glas Rotari rosé. Därefter avnjöts den bulliga guldiga skönheten rostad i skivor till Rossinis forellrom med hackad rödlök och crème fraiche samt till varmrätt en röra gjord på köttet från en krabba, hemrörd majonnäs, en sked dijonsenap, lite rivet citronskal, en halv stjälk finhackad selleri + selleriblad + några stänk vardera av worchestersauce och tabasco. En sådan fredagskväll är ett litet mirakel helt i sig själv. Jag hoppas att någon känner min oändliga tacksamhet.
I torsdags kväll (torsdags natt för att vara exakt) satte jag Johans ljusa surdegsdeg. Fredag förmiddag följde jag receptet fram till steg 5. Därefter lät jag (delvis av misstag faktiskt, jag hade läst fel i Gittos kändisrecept ) degen stå i 6,5 timmar och formade alltså ingen limpa. Efter 6 timmar satte jag in en gjutjärnsgryta i 225 grader och ytterligare 30 minuter senare välte jag försiktigt ner degen i den. Man behöver inte olja grytan. På med locket och in i ugnen i 25 minuter. Därefter av med locket och in i 15-20 minuter till. 
Och resultatet sen. Jag är stum av förtjusning. Detta är det vackraste surdegsbröd jag gjort. Titta bara på brödporerna! Bröd i gryta är alltså svaret för alla oss som inte har proffsig ångugn. Jag är Margit innerligt tacksam över tipset. Som antyds emellanåt är livet oförskämt snällt mot mig just nu. Medan brödet var i ugnen låg jag alltså i badkaret med ett glas Rotari rosé. Därefter avnjöts den bulliga guldiga skönheten rostad i skivor till Rossinis forellrom med hackad rödlök och crème fraiche samt till varmrätt en röra gjord på köttet från en krabba, hemrörd majonnäs, en sked dijonsenap, lite rivet citronskal, en halv stjälk finhackad selleri + selleriblad + några stänk vardera av worchestersauce och tabasco. En sådan fredagskväll är ett litet mirakel helt i sig själv. Jag hoppas att någon känner min oändliga tacksamhet.
fredag, november 17, 2006
Mördande nördar
Att nördar ibland är mördare behöver man inte kunna stava till Columbine High för att begripa. Inte heller är det någon nyhet att populärkulturens psykopater regelbundet understryker sin ondska genom att lyssna på Bach eller Beethoven eller vad som helst som är mer än 150 år gammalt och inte kan klassas som reklamradiorock. Den intellektuella ondskan är helt enkelt en kliché i sin egen rätt, och då syftar jag inte på de människor som tänker djupa intressanta tankar och skriver hyllningspekoral till valfritt vald tyrann under en och samma arbetsdag.
I går kväll gick jag inte på invigningsfesten för Stockholms Filmfestival utan stannade som den patetiskt soffbundna person jag tycks ha förvandlats till hemma och såg Sin City på teve. Jag har faktiskt inte sett den tidigare. I min roman finns en scen där huvudpersonen missar att få tag på en biljett till just Sin City för att en man i ylleknickers och knästrumpor tränger sig i biljettkassan på Grand, men det är huvudsakligen fiktion. Däremot missade jag den alltså på bio.
Den var rätt bra förstås, snyggt våld, snygga skuggor, snygga pinuppbrudar med snygga vapen. I den femtiotaliga noir-miljön sticker dock en detalj ut. Inte bara är den allra mest ofattbart onde av de onda skurkarna den enda som i någon enda scen läser en bok, han ser dessutom ut som vore han avritad från ett Pet Shop Boys-omslag. Om jag var Chris Lowe skulle jag rynka ögonbrynen. Det är synthare mot rockers med extra splatter, killarna med brylkräm må älska och slå ihjäl med samma muntra aggressivitet, men Lowe-lookaliken äter upp kvinnor bit för bit medan de fortfarande lever och hänger till sist upp deras uppstoppade huvuden på väggen. Det får nog betraktas som värre.
Jag vet inte vad det här betyder. Men det vore onekligen intressant om vi i nästa stora Hollywood-skräckis hör den glada inledningsslingan till Was it worth it? när kameran stryker sig fram till den glasögonprydde galning vi alla vet att vi måste akta oss för.
onsdag, november 15, 2006
Hurra! Hurra! Hurra!
Fick nyss glatt mess om den här förtjusande nyheten. Inbjöds att fira på stan. Jag är patetisk och stannar hemma under täcket. Men glad är jag likafullt. Å, vad roligt att ge ut hos rare Richard Herold och roliga Atlas. Att firma Leffler/Alvemark dessutom är sådana jävlar på förhandling, precis som jag skrev om tidigare, att det ryktas om att vi ska få pengar gör allting ännu bättre.
Hurra! Hurra!
Hurra! Hurra!
Nakenchock!
Nyss var det någon som kom hit på att googla "isobel naken". Not exactly, no. Inte här i alla fall. Jag har lite svårt att ta in att någon kanske verkligen skulle vara ute efter nakenbilder på just mig. Sannolikt handlar det väl om Izzie Stevens eller nån annan kändare namne, men för dem som eventuellt undrar kan jag berätta att det mig veterligen inte finns några franska kort på mig alls i svang på internet.
Apropå nakenhet bör ni läsa debatten om Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister i DN. Kajsa Ekis Ekman inledde med en debattartikel (är det förresten inte rätt ovanligt att ha ett debattinlägg i stället för en recension om en nyutkommen bok? Visst kan skillnaderna tyckas små, men DN har valt att rubricera Ekmans text som just debatt. Jag förstår inte riktigt vad de vill säga med det.) Östergren svarade i dag och DN erbjuder dessutom ett utdrag ur boken.
Dilsa Demirbag-Sten recenserade förresten boken i Expressen.
Apropå nakenhet bör ni läsa debatten om Petra Östergrens bok Porr, horor och feminister i DN. Kajsa Ekis Ekman inledde med en debattartikel (är det förresten inte rätt ovanligt att ha ett debattinlägg i stället för en recension om en nyutkommen bok? Visst kan skillnaderna tyckas små, men DN har valt att rubricera Ekmans text som just debatt. Jag förstår inte riktigt vad de vill säga med det.) Östergren svarade i dag och DN erbjuder dessutom ett utdrag ur boken.
Dilsa Demirbag-Sten recenserade förresten boken i Expressen.
Leva i Orupa
I dag kommer Orups första skiva på sex år ut och plötsligt tycks någon ha svingat ett trollspö och den där Orup-vurmen man nyss hånades för är inne. Jätteinne. I somras upptäckte Natalia och jag på en badlunch att vi delade förtjusningen i denne fårat medelålders stockholmare. Till redaktör Slätts alltmer rynkade panna envisades vi med att tillsammans sjunga hela Jag blir hellre jagad av vargar på vägen upp till tidningen. När vi glatt fortsatte med "du kan ta min lamborghini" suckade han ljudligt. Han fattar bara inte. Anna Hellsten däremot, som ju fattar det här liksom allt annat som har med toner och sånt att göra, har en gång fått spontant tips av Orup om en bra abortklinik.
PS. Jag har inte hört nya plattan, men Natalia hävdar att den är jättebra. Jag litar på henne.
PS 2. Hösten 1989 var jag på en konsert med Orup i Ludvika ishall. Det var ett Rock Mot Rus-arrangemang. Jag var 13 och jag och min kompis Linda hade ägnat timmar åt att tupera vårt hempermanentade hår och måla oss med clearasilstift och svarta kajalpennor från Isadora. Han hade cowboy-hatt.
PS. Jag har inte hört nya plattan, men Natalia hävdar att den är jättebra. Jag litar på henne.
PS 2. Hösten 1989 var jag på en konsert med Orup i Ludvika ishall. Det var ett Rock Mot Rus-arrangemang. Jag var 13 och jag och min kompis Linda hade ägnat timmar åt att tupera vårt hempermanentade hår och måla oss med clearasilstift och svarta kajalpennor från Isadora. Han hade cowboy-hatt.
tisdag, november 14, 2006
Kärlek, mat och folköl
Via älsklings-Lisa hittade jag till Margit, som har en blogg som heter "Kärlek, mat och folköl". Man kan inte motstå en sådan titel. Inte heller den underbara vinjettbilden.
Så här smart skriver hon om manliga materialonanister i köket: "Kanske är det inbillning, men jag tycker mig se ett mönster: så fort män ger sig in i ett kvinnoområde (let's face it, kvinnor är de som stått för brödbakandet historiskt sett) går det troll i hela grejen. Helt plötsligt ligger fokus mindre på resultatet och mer på tekniken och allt blir millimetermätning och ingrediensonani."
Så här smart skriver hon om manliga materialonanister i köket: "Kanske är det inbillning, men jag tycker mig se ett mönster: så fort män ger sig in i ett kvinnoområde (let's face it, kvinnor är de som stått för brödbakandet historiskt sett) går det troll i hela grejen. Helt plötsligt ligger fokus mindre på resultatet och mer på tekniken och allt blir millimetermätning och ingrediensonani."
Gala! Gala!
I dag har vi förresten vår helt egen fotbollsgala på Tre Hörnor Straff, där vi bland annat delar ut Den gyllene badtofflan till "den som under året bäst har personifierat traditionella svenska fotbollsideal som att skava häl, jobba hårt för laget och i största allmänhet veta sin plats inom 4-4-2-uppställningen" och pris till Mr Exclusive in sports till "den inom svensk fotbollsmedia som utmärkt sig genom att utmärka sig".
måndag, november 13, 2006
Kom och köp konserverad gröt
De använder ett citat från min recension som säljtext för Joan Didion i Arenas nyhetsbrev! Det är roligt. Boken är ju vanvettigt bra och jag blev nöjd med min egen text också. Jag rekommenderade den dock som årets julklapp på Expressen förra året, så det kanske blir konstigt om jag gör det med den svenska utgåvan också. Men alla borde läsa den.
Andra som använt citat från mig som reklam: Offside, Tjuvlyssnat, Bon och Arena. Det är något med makten, och i den här sortens fall känner jag mig helt bekväm med den faktiskt, som gör dylik återanvändning av ens texter extra egosmekande.
Andra bra saker: Manushelvetet är nästan helt klart. Firma Leffler/Alvemark är visst ena jävlar på förhandlingar. Ben Harper gör dagens låt. Eller förresten hela höstens låt.
Dåliga saker: Manushelvetet är bara nästan klart. Det är mörkt som i graven. Jag vill helst bara dricka massor av sprit och titta på halvdåliga teveserier. Och det kan jag inte riktigt.
Andra som använt citat från mig som reklam: Offside, Tjuvlyssnat, Bon och Arena. Det är något med makten, och i den här sortens fall känner jag mig helt bekväm med den faktiskt, som gör dylik återanvändning av ens texter extra egosmekande.
Andra bra saker: Manushelvetet är nästan helt klart. Firma Leffler/Alvemark är visst ena jävlar på förhandlingar. Ben Harper gör dagens låt. Eller förresten hela höstens låt.
Dåliga saker: Manushelvetet är bara nästan klart. Det är mörkt som i graven. Jag vill helst bara dricka massor av sprit och titta på halvdåliga teveserier. Och det kan jag inte riktigt.
fredag, november 10, 2006
Supersupersuperfashion
"Du vet att jag aldrig har varit på Sturecompaniet", sa jag till K när vi promenerade ditåt från tunnelbaneuppgången. "Jag har faktiskt varit där en gång", kontrade hon. Utanför ingången till SEB på Stureplan var det också en kö och uppspända band och uppklädda människor. Ett ögonblick blev jag förvirrad nog att tro att det var dit vi skulle in. Men nej. Väl framme hamnade vi efter Carolina Gynning i blank beige snäv klänning och pälsstola. Någon ville ta bilder på henne. Inte på oss.
"Ni finns inte på listan." Dörrvakten därinne var orubblig. Jag försökte bokstavera. "Men jag har fått en inbjudan." "Men är ni säkra på att ni ska hit?" Eh, det var vi inte. Det visade sig att vi hade gått till fel rep och fel bredaxlad vakt i lite för tajt svart kostym. På rätt ställe fanns vi på listan och serverades rosa Pommery. Det är sånt som gör en flickas torsdagskväll, det säger jag. Dessutom fantastiskt goda kanapéer som jag och K var de enda som utsvultet kastade oss över. "Stureplanstjejer äter nog inte" sa jag. Vi såg oss omkring. Just det verkade uppenbart.
Vi kände inte igen någon utom Gynning. Jag är i och för sig erkänt dålig på kändisar, men någon borde man kanske veta vem det var? Vi spanade runt i lokalen, för dagen prydd med champagnefärgade heliumballonger i taket. Eller rättare sagt, kanske är ballongerna alltid där. Fint var det i alla fall. "Jag tror att det där är en kompis till Manne" sa jag och pekade ofint. Minns tyvärr ej namnet, men har för mig att han jobbar på MTV. Kändisfaktorn dittills: väldigt låg. K:s syrra hade varit väldigt besviken. Knappt hörbar musik dessutom. Folk minglade. Jag tyckte att jag kanske kände igen en modelltjej. Oerhört vacker.
"Ah, här är tidningen", sa K, "vi måste se om du kom före Kleenis." Alas, nej. Tyvärr lyckades jag inte få med mig det blanka magasinet hem, men Björn ståtade in på en plats kring 40-strecket. Jag kom först som nummer 60. Dock en bra bit före både Elin Alvemark, Erik Zsiga och Gustav Gelin. Vi blev förstås alla brädade av Peter "Doe Eyes" Wolodarski. Om jag inte minns fel ansåg å andra sidan Elle för något nummer sen att han var Sveriges 7:e sexigaste man. Det finns faktiskt kvinnor som gillar kombinationen rådjursögon, intellekt och lite för stora button-down-kragar.
"Jag är nöjd med min placering" sa jag allvarligt till nämnda direktör Alvemark som dök upp efter en stund. "Tillräckligt hög för att antyda att man inte var ren utfyllnad, men tillräckligt låg för att man ska kunna obekymrat fortsätta se det som en bisarr kuriositet."
Å andra sidan, helt ärligt, den där listan var inget vidare. Vi gick självklart igenom den för att mentalt kryssa för vilka vi möjligen skulle kunna tänka oss könsumgänge med. K hittade en. Jag är lite mindre kräsen. Nu kände vi visserligen bara till knappt hälften av namnen, men man hittar fler heta killar en helt vanlig matcheftermiddag i klacken. Jag menar, Magnus Härenstam? Daniel Nyhlén? Jag har visserligen sagt att jag i ett nödläge skulle kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men som "mest åtråvärd singel" känns han onekligen som ett brutalt nerköp.
Strukturerna var tydliga där som överallt annars. Män kvalade in primärt på karriär och karaktär, kvinnor på bröst och ben. Det gör min närvaro intressant. För Stureplanarna kan rimligen inte veta hur jag ser ut särskilt väl. Pytteliten bloggbild, tecknad byline i Expressen. Jag torde alltså anses åtråvärd på grundval av min hjärna och penna snarare än mina eventuellt välplacerade fettdepåer. Det glädjer mig faktiskt en smula.
Efter att ha länsat kanapébordet var det egentligen dags för middag. Vi gick ut och rökte. "Vi går till Riche i stället", sa Elin. "Så att man kan vara sig själv igen." Uttalandet rymmer oceaner av insikt om Stockholms uteliv. Stureplan är inte bara Stureplan.
"Ni finns inte på listan." Dörrvakten därinne var orubblig. Jag försökte bokstavera. "Men jag har fått en inbjudan." "Men är ni säkra på att ni ska hit?" Eh, det var vi inte. Det visade sig att vi hade gått till fel rep och fel bredaxlad vakt i lite för tajt svart kostym. På rätt ställe fanns vi på listan och serverades rosa Pommery. Det är sånt som gör en flickas torsdagskväll, det säger jag. Dessutom fantastiskt goda kanapéer som jag och K var de enda som utsvultet kastade oss över. "Stureplanstjejer äter nog inte" sa jag. Vi såg oss omkring. Just det verkade uppenbart.
Vi kände inte igen någon utom Gynning. Jag är i och för sig erkänt dålig på kändisar, men någon borde man kanske veta vem det var? Vi spanade runt i lokalen, för dagen prydd med champagnefärgade heliumballonger i taket. Eller rättare sagt, kanske är ballongerna alltid där. Fint var det i alla fall. "Jag tror att det där är en kompis till Manne" sa jag och pekade ofint. Minns tyvärr ej namnet, men har för mig att han jobbar på MTV. Kändisfaktorn dittills: väldigt låg. K:s syrra hade varit väldigt besviken. Knappt hörbar musik dessutom. Folk minglade. Jag tyckte att jag kanske kände igen en modelltjej. Oerhört vacker.
"Ah, här är tidningen", sa K, "vi måste se om du kom före Kleenis." Alas, nej. Tyvärr lyckades jag inte få med mig det blanka magasinet hem, men Björn ståtade in på en plats kring 40-strecket. Jag kom först som nummer 60. Dock en bra bit före både Elin Alvemark, Erik Zsiga och Gustav Gelin. Vi blev förstås alla brädade av Peter "Doe Eyes" Wolodarski. Om jag inte minns fel ansåg å andra sidan Elle för något nummer sen att han var Sveriges 7:e sexigaste man. Det finns faktiskt kvinnor som gillar kombinationen rådjursögon, intellekt och lite för stora button-down-kragar.
"Jag är nöjd med min placering" sa jag allvarligt till nämnda direktör Alvemark som dök upp efter en stund. "Tillräckligt hög för att antyda att man inte var ren utfyllnad, men tillräckligt låg för att man ska kunna obekymrat fortsätta se det som en bisarr kuriositet."
Å andra sidan, helt ärligt, den där listan var inget vidare. Vi gick självklart igenom den för att mentalt kryssa för vilka vi möjligen skulle kunna tänka oss könsumgänge med. K hittade en. Jag är lite mindre kräsen. Nu kände vi visserligen bara till knappt hälften av namnen, men man hittar fler heta killar en helt vanlig matcheftermiddag i klacken. Jag menar, Magnus Härenstam? Daniel Nyhlén? Jag har visserligen sagt att jag i ett nödläge skulle kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men som "mest åtråvärd singel" känns han onekligen som ett brutalt nerköp.
Strukturerna var tydliga där som överallt annars. Män kvalade in primärt på karriär och karaktär, kvinnor på bröst och ben. Det gör min närvaro intressant. För Stureplanarna kan rimligen inte veta hur jag ser ut särskilt väl. Pytteliten bloggbild, tecknad byline i Expressen. Jag torde alltså anses åtråvärd på grundval av min hjärna och penna snarare än mina eventuellt välplacerade fettdepåer. Det glädjer mig faktiskt en smula.
Efter att ha länsat kanapébordet var det egentligen dags för middag. Vi gick ut och rökte. "Vi går till Riche i stället", sa Elin. "Så att man kan vara sig själv igen." Uttalandet rymmer oceaner av insikt om Stockholms uteliv. Stureplan är inte bara Stureplan.
tisdag, november 07, 2006
Hotter than hot
Jag frågade K om hon ville följa med mig på den där festen på torsdag, för mig och de 100 andra Stureplans-sniglarna. Det ville hon förstås. Sedan berättade hon oförsiktigt nog om det hela för sin lillasyster, som blev grön av avund och jättearg på mig för att jag inte frågat henne i stället. Hon är 12. Jag inser att jag borde ha tänkt på det.
Ps. Elin Alvemark och Björn af Kleen är förresten också bland de hundra. De är förstås asheta båda två.
Ps2. På fredag ska jag ta pressbilder åt förlaget. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Det är dock roligare att fundera över än att rätta klart sista manusversionen. Min ytlighet har inga gränser.
Ps. Elin Alvemark och Björn af Kleen är förresten också bland de hundra. De är förstås asheta båda två.
Ps2. På fredag ska jag ta pressbilder åt förlaget. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Det är dock roligare att fundera över än att rätta klart sista manusversionen. Min ytlighet har inga gränser.
torsdag, november 02, 2006
onsdag, november 01, 2006
Tjejer på Stureplan
Jag hade precis kommit in efter en löptur i snöyran. Jag vet, präktigheten står även mig upp till halsen, men vad gör man inte för endorfinerna och de fåfänga förhoppningarna om en något slankare ligne. Det var förresten roligt att springa i snön. Jag såg för första gången i höst barn som såg ut som pyttesmå michelin-gubbar och svanarna låg sorgset snötäckta i Karlbergskanalen. Allsångsindie i hörlurarna. Mössa över öronen.
Så störtade jag in i hallen, flämtande som en Sankt Bernadshund. När jag böjde mig ner för att snöra av skorna såg jag kuvertet. Kvadratiskt, fint papper. Å, är det någon som ska gifta sig, tänkte jag, och tog upp det. Så vackert med vinterröllop. Men, nej. Det var från Alex Schulman. Och om han eventuellt ska gifta sig kommer jag förmodligen inte bli bjuden.
I stället ville han meddela att jag utsetts till en av Stureplans 100 hetaste singlar. Jag stirrade på pappret. Var det här ett skämt? Stureplan. Singel. Het. Jag. Här behövs en Brasse Brännström som avgör vilken som ska bort. Kanske en, kanske alla. Missuppfatta mig inte. Det här är ingen patetisk "nej, men inte är väl jag snygg"-litania. Jag upplever bara inte mig själv som så, eh, Stureplansk.
För är inte stureplansbrudar såna blonda tjejer som gick i skolan med prinsessan Madeleine, går på juristlinjen, lever på vitt vin, efedrin och cigaretter och låter pappa betala Mulberry-räkningarna? Jag dricker öl ur flaskan, har säsongskort i Djurgårdsklacken, äter helst blodigt kött och oxmärg, har rätt omfångsrik rumpa och betalar för det mesta allting själv med min skrala kulturskribentfrilansinkomst.
Jag tror kort sagt att Schulman fått något om bakfoten. Med detta sagt kommer jag kanske ändå gå till kalaset jag inbjudits till för att träffa resten av den utvalda skaran. Det kan ju trots allt hända att det finns någon annan där som är lika lite superfashion et exclusif som jag själv. Och man får gratis Pommery. Om de har Wintertime kanske jag rent av konverterar till stureplanismen i en timme eller så.
Dagens andra bisarra nattlivsrelaterade incident kom någon timme senare. Det ringde på mobilen. "Isobel", svarade jag. "Hej, det är NN, från Stockholm City." Jaha. Han skulle skriva en artikel om Stockholms klubbliv och åldrande. Han kallade mig klubbveteran. "Va?" sa jag. "Jo, jag tänkte att du kunde säga något om hur det är att fortsätta gå ut trots att man är äldre, särskilt som tjej."
Jag visste inte om jag skulle skratta eller, ja, skratta. "Men jag går ju nästan aldrig ut", sa jag "Och jag har inte gjort det tidigare heller." Om man inte räknar att dricka öl på sunkställen eller eftermiddagsbubbel i hotellbarer, alltså. Dessutom är jag väl inte så gammal? Jag höll på att berätta att jag blev tillfrågad om leg på Carmen av alla ställen i förra veckan, men tänkte att det blev lite för defensivt och utseendefixerat. "Nähä" sa han besviket. Han frågade om några andra namn. Jag nämnde några personer över 23 som jag vet går ut. Vi lade på.
På en och samma dag har jag alltså setts som het stureplanssingel och heroisk medelålders gränsöverskridare alt. tragisk has-been i klubbsvängen som inte fattar när det är dags att lägga av. Och detta om en person som mest är hemma och lagar grytor, läser böcker och lyssnar på country. Jag är inte helt övertygad.
Så störtade jag in i hallen, flämtande som en Sankt Bernadshund. När jag böjde mig ner för att snöra av skorna såg jag kuvertet. Kvadratiskt, fint papper. Å, är det någon som ska gifta sig, tänkte jag, och tog upp det. Så vackert med vinterröllop. Men, nej. Det var från Alex Schulman. Och om han eventuellt ska gifta sig kommer jag förmodligen inte bli bjuden.
I stället ville han meddela att jag utsetts till en av Stureplans 100 hetaste singlar. Jag stirrade på pappret. Var det här ett skämt? Stureplan. Singel. Het. Jag. Här behövs en Brasse Brännström som avgör vilken som ska bort. Kanske en, kanske alla. Missuppfatta mig inte. Det här är ingen patetisk "nej, men inte är väl jag snygg"-litania. Jag upplever bara inte mig själv som så, eh, Stureplansk.
För är inte stureplansbrudar såna blonda tjejer som gick i skolan med prinsessan Madeleine, går på juristlinjen, lever på vitt vin, efedrin och cigaretter och låter pappa betala Mulberry-räkningarna? Jag dricker öl ur flaskan, har säsongskort i Djurgårdsklacken, äter helst blodigt kött och oxmärg, har rätt omfångsrik rumpa och betalar för det mesta allting själv med min skrala kulturskribentfrilansinkomst.
Jag tror kort sagt att Schulman fått något om bakfoten. Med detta sagt kommer jag kanske ändå gå till kalaset jag inbjudits till för att träffa resten av den utvalda skaran. Det kan ju trots allt hända att det finns någon annan där som är lika lite superfashion et exclusif som jag själv. Och man får gratis Pommery. Om de har Wintertime kanske jag rent av konverterar till stureplanismen i en timme eller så.
Dagens andra bisarra nattlivsrelaterade incident kom någon timme senare. Det ringde på mobilen. "Isobel", svarade jag. "Hej, det är NN, från Stockholm City." Jaha. Han skulle skriva en artikel om Stockholms klubbliv och åldrande. Han kallade mig klubbveteran. "Va?" sa jag. "Jo, jag tänkte att du kunde säga något om hur det är att fortsätta gå ut trots att man är äldre, särskilt som tjej."
Jag visste inte om jag skulle skratta eller, ja, skratta. "Men jag går ju nästan aldrig ut", sa jag "Och jag har inte gjort det tidigare heller." Om man inte räknar att dricka öl på sunkställen eller eftermiddagsbubbel i hotellbarer, alltså. Dessutom är jag väl inte så gammal? Jag höll på att berätta att jag blev tillfrågad om leg på Carmen av alla ställen i förra veckan, men tänkte att det blev lite för defensivt och utseendefixerat. "Nähä" sa han besviket. Han frågade om några andra namn. Jag nämnde några personer över 23 som jag vet går ut. Vi lade på.
På en och samma dag har jag alltså setts som het stureplanssingel och heroisk medelålders gränsöverskridare alt. tragisk has-been i klubbsvängen som inte fattar när det är dags att lägga av. Och detta om en person som mest är hemma och lagar grytor, läser böcker och lyssnar på country. Jag är inte helt övertygad.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
