Jag har aldrig begripit det dar med paradisoar. Vit sand, palmer, klarblatt hav, randiga fiskar. Men sen da? Where is the action?
Kultur ar sa overlagset natur. Inom en 20-metersradie kan jag just nu folja ett otrohetsdrama, en familjefejd, ett par tre spirande foralskelser och otaliga sma livsviktiga vardagsrelationer.
En pappa smorjer in sin fyraaring i solkram. Nar hon forsoker slingra sig paminner han om hur ont det gjorde sist hon brande sig. Tva systrar eller vaninnor laser en tjejtidning och gor under ideliga fnitterattacker ett test om hur man kanner igen den ratte. Deras killar verkar enligt italienska cosmo inte ha ratt kvalifikationer.
Pa den solsang de delar tycks ett annat par antingen langt fore eller langt forbi sadana funderingar. De ligger helt nara, hennes arm om hans rygg. Nu tittar hon upp och de ser varandra djupt i ogonen. Han sager nagot sa tyst att ingen hor. Hon ler tillbaka. Han har halvlangt har och borjar bli lite mjuk vid midjan. Hon ar narmast brasilianskt kurvig. De ser sa lyckliga ut.
Alldeles nedanfor oss ligger en amerikansk mor med tva vitblonda sma pojkar och en fransk au pair. Hierkarkin ar glasklar under den familjara ytan. Men karleken i den franska flickans ogon nar 1-aringen ger henne en av manga blota pussar ar sa verklig den kan bli.
Fran detta dokudrama i realtid gar jag for att avlagga dagens rapport. Pa vagen hit passerar jag en bil, en helt vanlig Renault Mégane, vinrod. Baksatet ar nedfallt och hela utrymmet bakom forarstolen, hela bagageluckan och baksatet, ar fyllt med natmeloner. Upp till en decimeter under taket. pa passagerarplatsen ligger en ensam melon. Kanske fick den inte plats nagon annanstans. Verkligheten ar fylld med mysterier.
torsdag, augusti 25, 2005
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
1 kommentar:
Vad vackert du skriver!
Skicka en kommentar