tisdag, augusti 02, 2005

Se mig, ät mig, rör inte vid mig

Att bära på en tung och pågående sorg är som att sakta bli uppäten levande. I början, i det här fallet från den sjuttonde januari fram till kanske någon gång i början av mars, tror man knappt att man alls ska klara det. Bara att orka sova. Bara att orka gå upp och klara av skakningarna tillräckligt för att kunna ha på eyeliner.

Ändå finns det, i backspegeln, något katharsiskt i lidandet. Det som äts upp är till del de dåliga sakerna. Jag kom ut på andra sidan Stellas död med lite mindre sjävcentrering, lite mindre ärelystnad, lite mer tacksamhet för de lysande andetag av fullkomlig kärlek som ändå kommer i min väg.

Sen fortsätter det.

Sorgen lever kvar och muteras för att komma runt de vita blodkropparna. Varje droppe blod som rinner ur mig är ett möjligt förlorat barn. Den anfaller när man minst anar det, eller rättare sagt på precis de dagarna man fruktar det mest.

Och nu äter den upp sånt som man egentligen skulle vilja ha kvar. Den barnsliga tron att morgondagen alltid kan vara bättre. Förmågan till hämningslös entusiasm över det allra minsta. Känslan av att besitta sin egen kropp.

Jag klarar inte av att han rör vid mig.

2 kommentarer:

deep|ed sa...

Det här är det bästa med bloggformatet - att högt och lågt, djupt och ytligt blandas i olika postningar.

Vackert skrivet.

emilix sa...

vacker text...