söndag, augusti 28, 2005

Äntligen hemma!

Det bästa med att resa är att komma hem. Det bästa med att resa är att titta på fotografier av soldränkta stränder och den där bikinibruden som visst råkade vara jag och den där parasolldrinken som råkade vara en för mycket och den där mannen som har guldstänk i skägget och pepparkaksbruna armar och bara råkar vara min.

Man har så mycket att vara tacksam över.

Det bästa med att resa är emellertid inte att komma hem och inse att alla kläder man äger för klimatet är smutsiga och så är det fortfarande sol hemma. Var är den september jag längtat efter i solgasset? Var är den krispiga luften och rodnande löven och stiliga män i kavaj över ylletröja? Å jag kommer, svarar september, och med mig hela den samlade höstestetik du sätter så högt. Kom tweedkjolar, kashmirkoftor och mörkrött läppstift att gnugga av mot någons kind eller krage.

Det konstigaste med att umgås med folk som är födda på åttiotalet är att de saknar grundläggande populärkulturella referenser. Hur kan någon ha gått genom livet och aldrig sett Twin Peaks?

Twin Peaks har präglat mitt liv. David Lynch har präglat mitt liv. Jag är fortfarande rädd för män med långt grått hår och jeansjacka. Jag får lite svårt att andas av takfläktar i villatrappor. Jag undrar ännu vem Diane var. Och jag är för evigt fast i ett höstligt stilideal där old school hollywood glamour möter frostnupna kinder.

En enda gång har någon sagt att du ser ut precis som Audrey och det var den finaste komplimangen någonsin. Jag ser förstås inte alls ut precis som Audrey, då är det betydligt lättare att leka Brigitte, men han förstod tanken bakom smink och hår och ögonbryn och outfit och jag är honom evigt tacksam. En gång träffade jag någon som begrep.

Apropå old school glamour kunde jag inte låta bli. Jag äger den snyggaste parfymflaskan sedan Chanel nr 5. Hur luktar den då? Lite vanilj, lite sandelträ, lite mysk, lite ros, lite nejlikor i apelsiner som jag brukar göra på julen. En oemotståndlig vinterdoft. Passar perfekt till tweed och röda läppar.

15 kommentarer:

Anonym sa...

Åh jag vet, denna tweedkärlek som känns helt rimlig nu fast man inte ens tänker på tweed övriga elva månader om året... Hösten är nästan som bäst nu medan man längtar så hett efter den. Och de första veckorna i september när man euforiskt inser att den äntligen är här. Sen börjar det regna och tweeden klia.

Om Twin Peaks - jag försökte berätta om Agent Coopers körsbärspaj för en kompis född -82. Hon fattade inte vad jag pratade om - stackars henne som inte lagade Agent Coopers paj enligt recept i Okej ca 1992.

Anonym sa...

Åh, musiken, måste lyssna. Nostaliskt. Suck.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Körsbärspajsvurm är en integrerad del av oket efter att ha suttit klistrad vid teven på måndagskvällarna i det tidiga nittiotalet.

Fast jag gillar verkligen tweed på riktigt. Man måste bara härda sig mot att det kliar lite.

Och jag har på allvar funderat på att sy en mellanblå servitrisuniform. Vet dock inte riktigt när man skulle använda den.

Anonym sa...

Åh - vilken komplimang. Servitrisuniformen kan du t ex ha lite när som helst som du känner för det.

F ö skriver du alltid så vackert att jag nästan börjar gråta och idag känns det lite krispigt (i alla fall genom fönstret)

Philip sa...

Fast jag är född 1980 och Twin Peaks-estetiken är en mycket ingtegrerad del av min världsbild. Min familj bodde i Seattle när serien slog igenom i USA, dvs vi bodde bara nån timme från det riktiga Twin Peaks, men det var först väl hemma i Finland som jag började titta på det, och fick mardrömmar, likt många av mina generationskamrater. Vi var för små för att egentligen titta. Våra föräldrar visste inte att vi började drömma om Bob och skogen och Laura Palmer på nätterna.

Anonym sa...

AHA! Bra tips - nu är min höst nästan komplett. Tweedkjolen är fixad. Problem kommer dock uppstå vid "röda läppar". I don´t like läppstift. Vad göra?

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Men Philip, du är ju perfekt på så många sätt att det är självklart att du är twin peaks-präglad också. Jag drömmer fortfarande mardrömmar om schackrutiga golv och röda sammetdraperier. För att inte tala om ugglor.

Och tack Anna. Både för snälla ord och för uppmuntran när det gäller uniformen. Ska man då ha en broderad namnskylt?

Anonym sa...

Jag älskar twin peaks och bara för två veckor sedan satt jag på Twin Peaks caféet där kösbärspajen serveras. Kan avslöja att det ligger i en lite håla som heter North Bend strax väster om Seattle i Washington. När jag var där låg dimmorna över de skogsbeklädda bergen och det var en riktig populärkultursupplevelse.

Lisa sa...

Recept på körsbärspaj utlovas härmed till helgen! Servitriuniformen låter som något som åker av rätt snabbt i alla fall.

Anonym sa...

Oj jag menar förstås öster om Seattle.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Fast jag är inte ute efter servitrisuniformen som en sexleksak. Jag tänkte mig att man kunde ha den, med typ svart kofta över och svarta täta strumpor och retrosneakers och hästsvans. Fast det kanske skulle vara ungefär som att ha klassisk sjuksköterskeuniform på sig på stan och alla män skulle uppfatta den som en sexdräkt (ljuvligt kvällstidningsord för övrigt). Hmm, får tänka vidare.

Lisa sa...

Rekommenderas: Grand Bazar på Föreningsgatan Malmö. Just nu hänger det en sjömansbusarong i linne i fönstret. Endera dan dyker det nog upp en servitrisdräkt också. Jag köper alla mina 50- och 60-talsklänningar där till fyndpriser. (Se bla senaste bloggbilden)

Anonym sa...

Ur en parfymkatalog till jul nån gång ungefär vid tiden för Twin Peaks: "Ted's, en stark maskulin doft av läder och trä". Myskolja fanns det också.

Anonym sa...

Äh - inte behöver det vara en sexdräkt heller - din tänkta outfit låter jättefin! Självklart med broderat namn på. Du kan få vara med på min syjunta som jag jämt funderar på att starta.

deeped sa...

"Fire, walk with me"