söndag, augusti 07, 2005

Insomnia

Pang. Det smäller till med ojämna mellanrum från gården. Jag vågar inte gå ut och titta efter vad det är. Det låter för mycket för att vara bara vatten. Jag ser knappt tangenterna, ljuset från skärmen får ensamt leda mig. Vill inte väcka den som faktiskt kan sova.

Varför kan jag inte låta honom trösta mig? Jag ser hur han lider av det. Ändå går det inte. Jag ligger med hans arm om mig och tänker på andra som skulle kunna ta bort det värsta. Det är inte många veckor sedan vi var lyckliga. När jag blundar och fyller huvudet med hans lukt går det lite bättre. Sen smäller det där ute igen.

Jag vet ju varför jag söker mig bort. Orkar inte tänka på all längtan, på alla tårar. Jag kan inte minnas hur det kändes att inte värka efter ett barn. Han påminner mig ordlöst om min oförmåga. Han skulle aldrig anklaga mig.

Det bästa i världen som ett eget litet fängelse. Kommer han att vara kvar om jag går ut en liten stund?

Alla våra drömmar är satta i vänteläge. Hur länge orkar de vänta? Hur länge orkar vi vänta på dem?

4 kommentarer:

Lisa sa...

Jag ska inte skriva att jag vet hur det är. Men det är det man instinktivt vill skriva. Varför? Spelar det någon roll om någon annan vet hur det är? Eller är det förolämpande?
Kanske hjälper det att koncentrera sig på mycket små saker — kontrollerbara. Att gå barfota på en sviktande mjuk skogstig. Att dyka från högre höjd än någonsin förr i kallt vatten - just i själva nedslaget finns bara det. Parfymen hos en kopp ångande ti kwan yin. Hur den förändras till smultron och myskmadra när teet svalnar till rätt temperatur. De sakerna vet jag hur de är och det hjälper för mig.

Alan sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Netr sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
Lisa sa...

Hrrm, när jag skrev att jag kan identifiera mig och sympatisera så syftar jag sannerligen inte på mitt senaste ironiska blogginlägg som jag skrev innan jag läste det här. Hoppas att ingen missuppfattat.