Skulden är min livsluft

Ett tecken på att skulden får ta lite för stor plats i mitt liv är att jag oroar mig över att ni tycker att jag är tråkig nu när jag inte skriver sömnlösa ångestinlägg varje natt längre. "Du måste underhålla dem, Isobel, ditt liv är deras fiktion." När jag nu mår jag lite bättre och tänker på andra saker också är mina femton minuter över. Jag vet inte hur stor underhållningspotential mitt vanliga liv har. Läsarantalet mångdubblas i alla fall de där gångerna jag gråter rakt ut i natten.

Det här är första gången på tre år, minus de fem månaderna när jag var gravid med Stella, som jag inte har en hård otäck punkt alldeles ovanför naveln just den här veckan. Eller inte. För en månad sedan hade jag inga onda föraningar. Då trodde jag i stället. Troskyldig optimism må vara en attraktiv hållning politiskt, men privat kan den vara förödande.

Nu vill jag inte längre. Jag orkar inte vilja längre, har en paus från drömmarna och längtan och ångesten över att när som helst få reda på att det inte gick den här månaden heller. Och den som inte vill lika mycket blir heller inte lika sårad av att misslyckas. De sänkta förväntningarnas varma omfamning. Jag vilar nog där ett tag.