Äntligen hemma!

Det bästa med att resa är att komma hem. Det bästa med att resa är att titta på fotografier av soldränkta stränder och den där bikinibruden som visst råkade vara jag och den där parasolldrinken som råkade vara en för mycket och den där mannen som har guldstänk i skägget och pepparkaksbruna armar och bara råkar vara min.

Man har så mycket att vara tacksam över.

Det bästa med att resa är emellertid inte att komma hem och inse att alla kläder man äger för klimatet är smutsiga och så är det fortfarande sol hemma. Var är den september jag längtat efter i solgasset? Var är den krispiga luften och rodnande löven och stiliga män i kavaj över ylletröja? Å jag kommer, svarar september, och med mig hela den samlade höstestetik du sätter så högt. Kom tweedkjolar, kashmirkoftor och mörkrött läppstift att gnugga av mot någons kind eller krage.

Det konstigaste med att umgås med folk som är födda på åttiotalet är att de saknar grundläggande populärkulturella referenser. Hur kan någon ha gått genom livet och aldrig sett Twin Peaks?

Twin Peaks har präglat mitt liv. David Lynch har präglat mitt liv. Jag är fortfarande rädd för män med långt grått hår och jeansjacka. Jag får lite svårt att andas av takfläktar i villatrappor. Jag undrar ännu vem Diane var. Och jag är för evigt fast i ett höstligt stilideal där old school hollywood glamour möter frostnupna kinder.

En enda gång har någon sagt att du ser ut precis som Audrey och det var den finaste komplimangen någonsin. Jag ser förstås inte alls ut precis som Audrey, då är det betydligt lättare att leka Brigitte, men han förstod tanken bakom smink och hår och ögonbryn och outfit och jag är honom evigt tacksam. En gång träffade jag någon som begrep.

Apropå old school glamour kunde jag inte låta bli. Jag äger den snyggaste parfymflaskan sedan Chanel nr 5. Hur luktar den då? Lite vanilj, lite sandelträ, lite mysk, lite ros, lite nejlikor i apelsiner som jag brukar göra på julen. En oemotståndlig vinterdoft. Passar perfekt till tweed och röda läppar.