"Såg du?" frågade jag klentroget. "Ja" svarade han, lite mindre häpen. Björn af Kleens grannes pojkvän hade precis visat oss sitt könsorgan.
"Fast hon brukar gå omkring naken i lägenheten" lade han till. Jag tror att han var något mer entusiastisk över detta uppfattade normalläge än över den tillfälliga penisuppvisningen där på andra sidan gatan. Sängen, där de båda nu avklädda kontrahenterna placerat sig, var utom synhåll för oss, om än förmodligen direkt i blickfånget från grannlägenheten. Jag kände innerst inne en viss tacksamhet över det.
De måste ha velat att någon skulle titta. Eller näckar man annars i en gardinlös väl upplyst lägenhet med mindre än 20 meter till grannhuset?
Integritet är så förra seklet. Min kollega Peter Wennblad som har en sällsynt känsla för tidsandan skrev en ledarkrönika i Expressen om det tidigare i somras. Tyvärr fegade han ur när det gällde den första tänkta rubriken: "Se mig, kränk mig!" Men skvallerexplosionen, reality teven, patetikbloggarna och den moderna arkitekturen med sina akvarielika uppvisningslägenheter samverkar långt bortom CCTV:s bevakningsystem. Vi vill inte vara okränkbara längre. Den personliga sfären är en myt, vi regisserar alla våra liv inför en tänkt tevekamera eller bloggredaktör. Vi är alla voyeurer och exibitionister, samtidigt. Nakenchocken är här för att stanna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
meh! det var ju inte jag som bangade, det var chäfen!
Bra skrivet. Frågan är vad som är mest "upprörande" - att se bröst eller kuk, eller att läsa om hur människor faktiskt känner sig? Men precis som du skriver - all is in the open.
Äh, jag orkar till exempel inte alltid gå omkring och gömma mig i lägenheten om jag inte har kläder på mig.
Dels tror jag inte någon ska titta. Sen tänker jag att om de tittar så vet de ändå inte vem jag är, eller att de inte ser nånting på det avståndet. Jag tror även att om de skulle råka se något så tittar de artigt och lite generat bort. Jag tänker att det är deras problem. Jag tänker aldrig nånsin på alla potentiella snuskgubbar som skulle kunna sitta där och njuta av att se mig, titta med flit - för då måste jag ju börja dra ner gardiner och nervöst stryka längs väggarna så fort jag är naken hemma.
Och det orkar jag ju inte.
Jag tror inte du har rätt, Isobel. Det finns saker man inte vill visa upp, formulera, bli känd för, "kränkt" för. Din bild är en nidbild, jag tror den är framdriven av en kulturkritik som lämnat människors vardag och bara vill vara spetsig, twistad. Den som tar ett steg ut från medievärlden upptäcker snart att det finns andra liv som bäst levs utanför kameror och bloggar.. liv (eller aspekter av det) som inte ens kan formuleras.
Skicka en kommentar