Ickebarnet

Jag hade tänkt skriva om roliga saker. Om hur jag huggit ved, plockat bär, röjt ris, druckit whisky på altanen och kollat in solnedgången över älven. "Du är mer karl än jag" sa en vän, som i alla fall ytligt sett tycks vara betydligt mer man än vad jag är.

Kombinationen bastu och whisky är centrala komponenter i en viss sorts maskulinitet. Fast man kan inte dricka whisky inne i bastun. En gång drack jag vitt vin, för övrigt den enda gången jag spontant rullat mig i snön mellan bastuvarven. Åh, härliga berusning.

Men sen kom vi hem. Och ett kuvert låg på hallgolvet. Den 5 september är vi kallade till IVF-kliniken på Huddinge. "Har ni några gemensamma graviditeter?" "Om ja, hur många?" "Har du haft missfall?" "Har du genomgått abort?" "Har ni några gemensamma barn?"

Skillnaden mellan barn och icke-barn är tydlig i formalian. Om Stella hade räknats som ett barn hade vi inte fått skattebetald IVF. Det får man bara om man inte har några gemensamma barn. Men jag har hållit henne i händerna och jag vet att hon var ett barn. Med perfekta fingrar och tår som risgryn.

Hon var min dotter och jag dödade henne. Det är inte så konstigt att jag inte kan leva med mig själv.