onsdag, augusti 03, 2005
Hallelujah
Jag borde ha sett det som ett dåligt omen. Hur kan man ha Jeff Buckleys Grace i skivspelaren dygnet runt i hela fjärde månaden och inte ana oråd? "Det gör inget" brukade jag säga till magen, som vid det laget var obönhörligt levande. "Mamma är inte egentligen ledsen, hon gråter för att det är så vackert." Och så satte jag på repeat igen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Det är märkligt det där med gravidmusik. När min fru blev på smällen började jag plötsligt gräva djupt i Springsteen, Dylan och Lundell. Det har jag aldrig gjort förut. Och dessa trenne herrar skriver ju påtagligt ofta om tjusningen med att inte vara bunden vid något eller någon.
Varför hittade jag just dem just då kan man fråga. Men det är väl lika bra att inte göra det.
Sedan kan jag inte låta bli att kommentera ditt inlägg från den 27 juli. Trevligt med blåblåa bloggare. Väl mött imorgon, även om jag tror att den mot MFF på Stadion kommer bli den hetaste matchen i Stockholm i år, alla kategorier.
http://skriverier.blogspot.com
När jag läst fler av dina texter, och blivit lite mer insatt i läget. Känns din denhär Hallelujah-texten mer mångbottnad och samtidigt min egen kommentar ovan osedvanligt platt.
Det är okej, texten fungerar olika om man vet eller inte.
Skicka en kommentar