"Det var väldigt bra att ni lät oss göra det här." Vi var tillbaka i Dr Giertz mottagningsrum för att undersöka att jag läkt ordentligt och tala om obduktionsresultaten.
"Det visade sig nämligen att vi hade fel i vår första bedömning."
Jag kan inte andas. Om vi dödat henne utan tillräckliga skäl kan jag inte heller leva längre.
"Hon hade inte diafragmabråck som vi trodde först. Hon hade något som kallas för cystisk lunga. Det ser likadant ut på ultraljudet. Det som vi trodde var tarmar i hela bukhålan var i själva verket lungvävnad." Han ser rakt på mig.
Han är snäll, Dr Giertz. Det har jag känt ända sedan jag försökte låta bli att gråta mig igenom fostervattenprovet han tog den 18 januari. Man måste vara helt stilla och de små skakningarna som gråten leder till räcker för att riskera att nålen går fel. Stella hade inga kromosomfel.
"Det ger samma symtom, Isobel. Hon hade inga fungerande lungor."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Kan inte fatta riktigt. Alltså, jag kna inte ta in, hur du måste käna och må... Och innan läkaren får ur sig vad han vill säga. Usch.
Jag läser här lite titt som tätt, och gillar det jag läser.
Jag är ledsen för din skull. Önskar dig allt gott.
/S
Skicka en kommentar