Solen framme i dag. Jag overger alltsa min Scott Fitzgeralds-pose och leker Brigitte Bardot istallet. Den unga underbara, that is, inte dagens rynkiga Le Pen-haxa. I sextiotalsbikini, slarvig blond hastsvans och gigantiska solglasogon gor jag ett forsok som tyvarr inte nar anda fram.
Kanske saknar jag genetiska fundamenta (jag ar radd for att det ar sa!). Eller ocksa leker jag sa mycket i de salta vagorna att aven det vattenfastaste smink rinner av. Utan eyeliner, ingen Brigitte.
Pa lunchen delar vi pa en flaska rott och ater egenfriterade zucchiniblommor. Min man har ljuvliga guldvita har pa underarmarna.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Grejen med BB, iallafall såhär i efterhand, är väl knappast det rent genetiska.
Det är väl snarare känslan av en skön strand, sextiotalsbikini, slarvig blond hästsvans och gigantiska solglasögon rent allmänt sådär.
Själv känslan är viktigare än det andra. Rekvisitan är den nya silikontutten.
Precis som jag kan känna mig som Humphrey B om jag sitter själv, i en hatt, i en bar, röker och håller käften och bara iaktar. Det betyder verkligen inte att jag ser ut som Mr Bogart – men det är väl egentligen helt ointressant?
Brigitte var, vid ett ogonblick i tiden, en perfekt kombination av natur och kultur. Men jag ar bara lite blygsam. Jag vet att jag inte ar lika snygg som hon var, Ingen ar lika snygg som hon var.
Skicka en kommentar