Smöra mer

När jag gick igenom statistiken upptäckte jag en kille som verkar gilla mig. Om man vill få mig att svara på oupptäckta frågor i kommentarfältet är smicker helt rätt väg!

Smöret alltså. Nej smöret Smör, den enda sort som finns i våra svenska affärer, är inte något riktigt smör. Åtminstone inte om man med det menar smör som kärnats på syrad grädde med riktiga mjölksyrebakterier som smakar som smör ska. Arla-smöret görs på osyrad pastöriserad grädde, vilket i sig inte smakar någonting. För att det ska smaka tillsätts syntetiska maktillsatser från DairyChem. Både smör- och bregottfabriken är alltså rätt industriella ställen.

Om man vill undvika de där kemiska smörsmaksättarna är man illa ut på den svenska monopolistiska matmarknaden. Men, och detta är matelitism på hög nivå och det står jag för, det finns faktiskt alternativ. Ett sådant är Willy Olsson i Östermalmshallen. Där har de rätt ofta ett fantastiskt smör från Normandie. Riktigt, syrat, opastöriserat smör utan kemiska tillsatser. De brukar kunna ta hem om man frågar också. Det är förstås ganska dyrt. Men smaken går nästan inte att jämföra.

Po Tidholm har också skrivit en bra artikel om smör i DN.

Den okände mannen

Jag och Björn af Kleen var uppe på redaktionen för att gå igenom ramarna för vårt topphemliga projekt som avslöjas imorgon.

Gunilla Brodrej och Forsberg diskuterade vilken Gunilla som hade beskrivits som ursnygg i den här bloggens reportage från onsdagens frilansfest. Jag lade mig inte i. "Det var inte menat att vara ett sånt party" sa Wiman urskuldande apropå min upplevelse av brist på riktig festyra.

"Men märkte du den okände mannen?" frågade han. Det hade jag inte gjort. En blond man i militärgrön jacka hade suttit i ett hörn. Druckit redaktionens gratisvin, ätit av buffén. Jag minns honom vagt från yttre delen av synfältet.

Björn Wiman hade trott att det var någon av Carl-Michael Edenborgs polare. Carl-Michael hade trott att det var en av våra medarbetare. Det hade ironiskt nog också Per Svensson gjort, som gått fram och hälsat, förbannat sin dåliga syn, och sagt något till intet förpliktigande om ett trevligt samarbete.

Mannen hade sagt något snällt tillbaka, druckit mer vin och så småningom försvunnit ut i Stockholmsnatten.

Fylleshopping

Jonas har länkat till mig i flera månader. Det här var så osannolikt rart och roligt att jag måste börja återgälda. Själv brukar jag åtminstone bara handla böcker och skivor sent på nätterna under the influence.

The smaller person

Jag är jävlar i mig inte stor i förlusten. Det enda roliga som hände i dag stod GAIS för.

Nya gudar

Jag köpte ett nytt exemplar av Johannes Anyurus Det är bara gudarna som är nya på Pocketshop i dag. Hade tappat bort min gamla. Förhoppningsvis har jag lånat ut den till någon som läst och älskat den som den förtjänar.

För jag öppnade boken redan där nere i källaren i Västermalmsgallerian. Och läste. Och läste. Åkte uppför rulltrappan som i trance med den tunna boken öppen framför mig. Ramlade nästan över en barnvagn. Satte mig på en bänk och läste till sista sidan. Började nästan gråta en stund i mitten.

Hur kunde jag ha glömt bort att den var så fantastiskt jävla bra? Hur kan det komma sig att Anyuru inte är ännu mer av en superstjärna?

"De stora, tysta höghusen, hur de reser sig
mot natthimlen
(avlägsna och därför tyngdlösa):
man vill likna dem vid något,
diagram av ljus, blå handavtryck, en
jättelik, upplyst blueprint
rest mot himlen; ja, jag vill helt enkelt hitta
en formulering, som...jag vet inte...något;
jag tror att det finns en jättelik räddning där,"

Lundellianian

Diskussionen om Ulf Lundells nya pågår förstås överallt. (Här, här och här t ex) Rätt få verkar ha läst boken. Inte heller jag, ännu.

Själv har jag ju ingenting emot könsinvektiv, även om Natalias debattmutta var roligare än Bulls tristfittor. Men är inte det mest fascinerande att Lundell råkar ut för det som historiskt alltid varit kvinnliga författares särskilda privilegium? Ingen skiljer mellan honom och hans romankaraktärer. Allt antas vara ett och samma känsloliv.

Även om jag håller med PM om det intressanta med en person som så ohämmat vantrivs i kulturen, så tycker jag att det är viktigt att upprätthålla någon form av respekt för gränsen mellan liv och fiktion. Till och med när författaren är en grånad man.

Andy Ek har förresten gjort en riktigt bra intervju med föremålet självt.

Bättre och bättre dag för dag

Niklas Svensson tycker att det är knäppt att jag är nere med Natacha. Han utvecklar det inte närmare så jag vet inte varför.

Samtidigt i en mailkommentar från min nye favoritåttiotalist: "fett bra skrivet om natacha". Han skriver mer utförligt, men eftersom det inte var menat för allmänheten konstaterar jag bara att när det gäller i vid mening feministiska frågor, om kvinnobilder, sexualisering, könsroller och dito förtryck så har kidsen ett fantastiskt försprång. De är uppvuxna med både Fittstim och feministiska självförsvarskurser på skolan och webcam-porr från världens alla hörn. Om man bara kan orientera sig i allt det där är man rätt väl rustad.

Om man inte kan det är det förstås mer besvärligt. Det är därför det är så sorgligt att regeringens Flicka-projekt förenklar den redan tveksamma radikalfeministiska doktrinen intill idiotins gräns och vill att tjejer ska välja mellan att vara "snygga och sexiga" och "smarta och självständiga". Lyckligtvis ser i alla fall en del av målgruppen igenom det.

Rösta på Gösta

Efter att frustande ha läst i månader utan att länka måste även jag ge upp. Gösta Westling på Örnsköldsviks Allehanda kan vara en av Sveriges bästa rubriksättare. Tack Prisse för att du lanserat Gösta för världen!

Barbie Doll

Jag är lite kär i Natacha Peyre.

Ljuvligt selfmade står hon över förtryckande utseendeideal och den naturliga kvinnlighetens snäva ramar.Det är bokstavligen omöjligt att se ut som hon utan modern konstruktionskonst. Inget jävla helylle-klassens-lucia-ideal där man förväntas födas in i perfektionen. Hellre photoshop och skalpeller än genetikens orättvisa lotteri.

Jag vet att det är galet yesterday med feminister som gillar utvikningsbrudar (även om Belinda hävdar att det är det nya heta) men min dragning till Natacha är personlig mer än politisk.

Man vill leka med henne som man gjorde med sina barbiedockor. Nej, kom inte springande med era fantasier. Jag menar leka som en sjuåring. Klä på och av. Kamma hennes hår. Det sexuella finns möjligen där som en oskuldsfull möjlighet utan tvång eller konventioner. Hon konstruerar sig själv som en flickleksak. Kan man bli annat än bedårad?

Diktanstånd

Alexandriner är för jävla svåra. Jag kan dem dessutom mest på franska och det gör knappast er gladare. Här kommer under tiden en haiku om en av måndagens huvudpersoner.

Hemmaplan, sa han
yr av revanchens glädje
kärlek till salu

Observera att jag inte är emot legoknektarna. De är en del av den moderna fotbollen, som vi får leva med.

Domestic goddess

Tjejen med plommonorgasmen kallar mig nu för en kakgudinna. Vad säger man inför sådana komplimanger? Tack!

Här är ytterligare en gudomlig husmorsaspirant. Vägen till kvinnliga hjärtan går också genom magen. Män som gör egen Reine Claude-sylt och poserar med ett spädbarn på armen är oemotståndliga.

Å vilken man (2)

Johannes Forssberg lämnade en smart kommentar nedan. Här har han skrivit smartare om bakgrunden till regionala bidrag. Dessutom driver han nättidningen Politik. Och han är lika gammal som Patrick Amoah.

Det är bara lite vanligare att vara briljant på fotboll när man är 19 än att vara det på politisk analys.

Jag är fortfarande ångerfull för att jag i en notis i Expressen i somras glömde att hänvisa till Politiks scoop-intervju med Björn Fries där han lanserade tanken på en missbrukarpeng: att den enskilde missbrukaren själv skulle få bestämma över sin vård. Ännu mer så eftersom den bedårande Johannes skrev ett glatt mejl och tackade för artikeln utan att ens nämna att jag snott hans material! Vilken kille.

Mer Stig, mindre step

Nyss hemkommen från frilanskalas med Expressens kulturredaktion. Jag kom försent. Hade köpt ett par knähöga kängor. De hade platsat direkt.

När jag kommer in på Kafé Edenborg hör jag en omisskännlig stämma: "Linda Skugge har gjort mer för svensk språkutveckling än jag" Ett helt rum fyllt med kulturegon är blickstilla. Stig Larsson har en ölflaska i handen. Han pratar. Högre och högre.

Carl-Michael själv står i baren. Han har en tröja med texten "Classwar, probably the best war in the world". Jag får ett dricksglas vitt. "Det där med att vita medelålders män skulle gynnas är en ren myt. Det handlar bara om kvalitet." Stig igen. Jag frustar till med vin i näsan. Vågar nästan inte möta Malin Ullgrens blick tvärs över rummet. Det vore ofint att gapskratta. Ser Björn Wimans breda men ändå hyfsat diplomatiska leende.

Några klagar på att ständigt tvingas lämna ifrån sig de skarpaste, rappaste mest blankslipade texterna. Jag säger det inte högt, men den kulturjournalist som inte får prestationsångest av Nisse Schwartz recensioner har valt fel yrkesbana.

Talar en stund med Ann Hedén och Gunilla Brodrej om textuella avrättningar med skarpa vapen. Vi enas om det fascinerande i att det alltid är Natalia eller Linda Skugge som får personifiera underhållningsvåldet. Aldrig Nisse. Fast han har hållit på i decennier. Alltid lika underhållande. Färre könsord möjligen. Men det är ju en stilfråga.

"Det där med att kommunicera är jävligt överskattat" Stig igen. Vem annars? Han är motståndare till läsarkontakter.

Dan Hallemar lovar nästan en vers om saknaden av Kennedy i den här bloggens serie dikt&fotboll. Han kan dock inte slå fast versmått på stående fot. Anders Mildner kommer ut som trogen läsare av bloggen. Malin och Gunilla är ursnygga som alltid. Magnus Linton har nya glasögon. Per Svensson har polotröja. Wiman har ännu inte hunnit till frisören.

"Det var mer party förra året" säger Malin när jag går. Besvikelsen är tydlig. Hon borde ha varit på redaktionen i somras.

Dementier

Jag kan efter vissa efterforskningar absolut dementera att Dominika besökt loftsängen på Hornstull. "Loftsängar är så jävla osexiga" hävdar den aktuelle loftsängens ägare. Med emfas.

En ickedementerande dementi alltså. För han sa inget om andra möbler.

The blogg must go on

PM slutar inte blogga! Och han inleder höstbloggandet med att resolut stå upp för bombhögerns sak. Det är en viss chutzpah i det som jag inte kan låta bli att gilla. Även om jag inte håller med.

Åh vilken man!

Sportsmän hette årets bästa debut (Ola Klippvik).

Nu får den litterära sportsmannen plötsligt konkurrens i Goesta som publicerat sin Zlatan-sonett. Trots min sjukdom kommer jag självklart kasta mig över min diktarlyra och snart färdigställa några alexandriner till Stefan Rehns ära.

Klassiska versmått och fotboll hör ihop! Andy borde tralla ihop lite blankvers om Håkan Mild eller nån.

Lista 2005

Jag gick igenom en gammal anteckningsbok. Hittade en inköpslista för våren 2005. Jag gillar listor. Jag gör ofta listor för att både ransonera pengar och få ordning på tankar eller begär. I efterhand är listorna en ögonblicksbild av livet.

Lista 2005
- Röda Lacostesneakers m kardborrband (ca 1300:-)
- Rosa Pumasneakers/balettskor (ca 700:-)
- Svart knälång mammakjol (sy själv, ca 300:-)
- Knälång omlottklänning i svartvitt (500-3500:-!!)
- Vagn (max 5000:-)
- Bärsjal/Bärsele (ca 500:-)
- Skötväska/skötbädd (sy själv)
- Amningströjor (vet ej)
- Filtar/tvättlappar/plastad frotté
- Örontermometer (600:-)
Att kolla: vad kostar blöjor?

Jag minns precis när jag gjorde den här listan. Jag såg de röda skorna den 12e januari på Lacosteaffären på norrmalmstorg. Precis nyinkomna vårskor låg de där och glänste mot mig. Jag försökte rationalisera köpet med att man ju behöver kardborrband när man inte kan böja sig ner för att knyta skorna så lätt längre. Men det var fortfarande för kallt ute så jag köpte dem inte. Sedan gick jag hem och försökte göra en lista på alla dyra saker som behövdes framöver för att se om jag skulle ha råd. Jag minns faktiskt inte exakt varför de rosa skorna platsade på listan, mer än att jag sett dem på bild och blivit förtjust. Jag hade ingen direkt tanke på att köpa en Diane von Furstenberg-klänning heller, men skrev upp det högsta priset på skoj.

Jag köpte aldrig de röda skorna. Det var glada skor, skor som man vill ha när man är lycklig och man förbereder sig på att inte kunna knyta skorna själv på ett tag. Skor som passade exakt för den personen som var jag den 12e januari.

Jag har för all del inte inhandlat någon plastad frotté heller.

The bigger person

Andy försöker vara storsint. Det är onekligen stort av honom. Jag är aldrig storsint i förlusten. I vinsten är jag euforiskt odräglig. Lallare, var det va Andy? (eller som det ju heter numera, "laulare")

Den finaste kulturen

Innan säsongen startade i våras grasserade en haiku-våg bland blåblåa supportrar. Vart och vartannat inlägg på supportersajterna skrevs som japanskinspirerad vers. Efter några veckors intensiv träning och kritisk peer-review blev vissa så bra att de borde ha blivit banderoller.

Frågan är dock om förfiningen ens skulle ha märkt på pressläktaren. Sportjournalister i gemen är inte så skolade i poesi. Och deras syn på oss är att vi behöver reklamarmband i rosa gummi för att älska fotboll. Nej, pärlor åt västar skulle det ha varit, pr-mässigt sett.

Blåblåa hjältar
hemkomna från västerkamp
tomma i magen

Okej, den blev kanske inget vidare. Goesta har däremot skrivit en sonett till Zlatan. Genialiteten i tilltaget matchas väl av musans storhet. Jag vill läsa Goesta! Vi kan ha bloggpoetryslam om våra största hjältar. Om jag bara blir av med flussen ska jag strax skissa på några alexandriner om Stefan Rehn.

Det är det här som är kärlek

Det är nu det läskiga börjar. Det är nu det underbara börjar. Det är nu man börjar fatta att det kanske, kanske kan gå vägen i år igen.

Jag vet inte hur det är möjligt att älska elva främmande män så mycket. Jag vet bara att jag gör det. Jag vet bara att inte ens halsflussen från helvetet, som förhindrat mig från att så mycket som viska hela dagen, kunde stoppa det där urtidsvrålet efter Sjölunds smörpassning och Hyséns första mål. Tobias, darling Tobias, som missar fyra chanser av fem och som idag plötsligt gjorde nästan allting rätt. Till och med i motståndarnas straffområde.

Att han sen kan uttrycka sig i fullständiga intelligenta meningar direkt efter att ha sprungit en tre-fyra mil i sprinterhastighet bidrar förstås ytterligare till charmen.

Sen ska man ha tur också. Och större tur, eller värre otur, än den som styrde Selakovics fot när han lyckades skjuta över en knapp meter från mållinjen i 90 minuten har sällan skådats. Kan man ens föreställa sig ångesten? 90 minuter, en meter, där är målet, här är jag, det är bara jag och bollen och målet och jag skjuter över. Tack Stefan! Det kommer direkt från hjärtat.

Det är följdenligt att Tobias får sätta 3-1. Har man varit så bra och sprungit så snabbtoch så mycket och äntligen lyckats sikta något innanför hörnflaggan förtjänar man det.

Det är nu det läskiga börjar. Det är nu det underbara börjar. Redan om två veckor kan det vara klart. Kvällen den tredje oktober strax efter nio kan älskade älskade Djurgårdens IF vinna sitt elfte SM-guld och bära hem gnagarfettots fula pokal till Kaknäs där den hör hemma.

Hur kan sådan kärlek ens vara möjlig?

Ynkedom

Jag har halsfluss och kan inte åka till Göteborg. Det är förmodligen bra, vi har aldrig vunnit en bortamatch jag åkt på. Men ändå. Här har jag skrutit med recept och nu kan jag inte äta. Kan inte svälja. Kan inte skrika mig hes över felaktiga offsideavvinkningar eller hopplösa mittfältslongörer. Kan knappt prata. Ynkedom, onekligen.

Kan inte gå till stan och köpa Gansters som var slut på Akademibokhandeln vid Odenplan i lördags. Kan uppenbarligen inte heller stava. Det säger en del om den förmodade banaliseringen av det svenska kulturlandskapet när en nyutkommen högst finlitterär roman tar slut på en enda dag. Vad vi alla måste ha längtat efter den där lugubra lägenheten på Hornsgatan. Jag också. Jag får ge någon i uppdrag att köpa den åt mig. Aaaaargh. Kan inte svälja. Kan inte jobba. Den här korta texten tar redan för mycket av hjärninnehållet i anspråk. Har ingen som kan mata mig med te. Ynkedom.

Matporr forts.

Min plommonkaka är stor i bloggosfären. En av Lindas läsare beskriver den som en "orgasm i munnen". Är det bara jag som får konstiga associationer av just det uttrycket? För den ska faktiskt inte serveras med grädde.

Ni ber om det

Ni ber om recept. Jag säger det igen. Ni ber om recept. Om ni inte aktar er kommer det här förvandlas till matbloggen från helvetet, komplett med tips på var man egentligen kan köpa smör som inte är gjort med syntetiska smaktillsatser från Dairy Chemicals i New Jersey.

Men okej då. Jag har inget riktigt recept på köttbullarna, men de startade med ett Nigella-program från den tiden när hon gick på K-world. Om ni inte aktar er kommer jag förresten göra om det här till en fanatisk Nigella-stalker-blogg. Jag vet att jag är hopplöst otrendig och att tevekockar inte ens var förrförra årets svarta. Men jag har älskat Nigella sedan hon skrev sin matspalt i Vogue. Jag älskar hennes jeansjackor, hennes hår, hennes fingrar med lite för stora vigselringar som delar på ägg direkt i händerna (om man inte ska använda äggvitan är det också det överlägsen enklaste sättet). I min How to eat kladdar sidorna ihop och i kväll ska jag bjuda en god vän och en vän till honom på hennes lemon linguine.

Nåväl, tillbaka till köttbullarna.

För 2 hungriga.
Ca 300 g blandfärs.
1 ägg.
1 vitlöksklyfta, helst riven men pressad är ok.
torkad oregano, efter smak.
salt, peppar.
riven parmesan. jag tar ett par tre riv mot rivjärnet. mer om man vill.
mannagryn. kanske 1-2 msk.
1 tsk fransk senap.

Blanda ihop. Låt stå en stund. Trilla köttbullar.

Tomatsås.
Kör 1 lök, 2 vitlöksklyftor och mer oregano i matberedaren. Ett lysande nigella-tips, som skyddar ögonen, spar tid och ger exakt rätt finhackat lökmos-känsla. Ha olja i en hög stekpanna eller vid kastrull och fräs lökhacket på låg värme. Ha i en burk passerade tomater. lite socker. ett litet glas vatten. Koka i ca 10-15 minuter. Ha i ca 1 dl mjölk, helst röd. smaka av med salt och peppar. ha i köttbullarna en och en. Koka på låg värme i 20 minuter. rör inte. Servera med spaghetti och mer parmesan.

Man kan självklart ha i andra örter om man vill. Versionen med lammfärs och rosmarin är en höjdare. Persilja är bra. Man kan riva i lite citronskal i färsen också, men det är överkurs och man bör nog inte börja med det. Om man inte har mannagryn kan man förstås ta brödsmulor, men konsistensen blir bättre med mannagryn.

Kärlek och rostebröd

"It is impossible not to love someone who makes toast for you. People's failings, even major ones such as when they make you wear short trousers to school, fall to insignificance as your teeth break through the rough, toasted crust and sink into the doughy cushion of white bread underneath. Once the warm, salty butter has hit your tongue you are smitten. Putty in their hands."

Första sidan i Nigel Slaters självbiografi Toast - the story of a boy's hunger. Mer behöver nästan inte sägas. Läs den.

Mat och kärlek är så tätt sammankopplat i mitt liv att jag nästan inte kan skilja de sensoriska minnena åt. Att laga mat åt någon är en kärleksförklaring. Att äta en annans mat är låta sig inbäddas i ömhet. Doften av en grillad kyckling, nyss uttagen ur ugnen. Smärtan i fingrarna när man omedelbart sliter loss en bit av skinnet längst fram på bröstet. Den knapriga, salta, feta smaken i munnen. Lyckan i minnesbilden är oskiljaktig från tanken på att den där kyckligen lagades varje söndag, vecka efter vecka, år efter år. Sällhetens monotoni.

Eller köttbullarna jag rullade nästan varje vecka vintertid. Blandfärs, mannagryn, riven parmesan direkt i smeten, oregano, vitlök, fransk senap, svartpeppar. Sjud i tomatsås, servera med spaghetti. Jag känner doften av tomatsåsen här vid datorn.

Jag ville så gärna vara den som gav mina barn grillad kyckling och köttbullar i tomatsås. Ville att de skulle blanda ihop min kärlek med min mat, att doften i köket skulle vara lika delar mamma och trygghet, mat och lycka. De skulle självklart få slita skinnet från kycklingen direkt i köket. Vuxenvärlden underskattar den rena glädjen i att äta med fingrarna. Inte jag.

Mitt första riktiga minne. Det måste vara 1980 eller 81. Min syster är fortfarande helt liten. Jag sitter under bordet i det stora köket i Staffanstorp. Leker med mina dockor. Det luktar varmt och tryggt och gott och mamma står vid spisen och jag är fullständigt säker på att ingenting ont kan hända mig.

Jag vill ha den förvissningen igen. Jag ville ge den förvissningen till någon. Men min mat smakar inte lika bra längre.

Kungligt

"Jag föredrar en snabb motorbåt. Med den lilla fritid jag har så gäller det att snabbt kunna ta sig fram."

Dåvarande kronprinsen, alltså kungen, förklarar vikten av en snabb båt i skärgården i tidningen Kings lysande kungspecial.

(Tyvärr kan jag inte klistra in de bilder som visar vilken rykande het monark vi en gång hade men här finns i alla fall en fin badbild.)

Snart tar de över

Som jag förutspådde intervjuas Kornél Kovacs i dag av Kristoffer Poppius i På Stan. Han är dock mycket snyggare än vad som syns på bilden.

En annan galet ung förmåga, Manne Forssberg, har i veckan dragit en trehövdad lans för en sexpositiv feminism på Expressen sidan fyra.

Och Björn af Kleen har varit på hästpolo med Dominika!

Musslor?

Om man utger sig för att vara en "publication glamoureuse, superfashion et tres exclusif" borde man inte kunna se skillnad på ostron och musslor (och för all del kunna sina franska adjektivformer)?

Fjäriln fångad

Någon skickade en länk. "Hon skriver ju om dig." Jag tänkte låta det vara. Det är nästan en vecka sedan. Och hur fräscht och poppigt känns det i utgångsläget att irriteras över EvaEmma? Herregud, EvaEmma! Men det är förstås ett förminskande tankesätt. Jag försöker att ta folk på allvar.

Och sen kunde jag inte låta bli.

"I anslutning till sina rabiata åsikter skriver de om sina psykoser, mensproblem och taskiga kompisar, och passar på att berätta hur svårt de har att sova."

Vilken fascinerande renhetsiver. Den som tycker saker bör inte vara människa. Den som ger sig ut i offentligheten får aldrig därefter släppa garden och visa sig i all sin ynkliga, mänskliga svaghet. De mänskliga dragen gör det för svårt att hata, för svårt att klippa till, för svårt att snoppa av. Då är det lättare med monster. Som barnflickan. Barnflickan?

Är det någon annan som ser barnflickan som ett monster? Som inte ser allt det där geggiga, tragiska, mänskliga bakom den blonda luggen? Som inte ser den barnsliga önskan om att låta någon annan bestämma, någon annan ta kontrollen, ansvaret. Jag vill vara ditt redskap min gud, min man. Hon är en kvinnlig arketyp, vill vara liten och hjälplös men dyker i skydd av den andres uttalade vilja förbehållslöst ner i ondskan. Svårbegriplig förstås. Men ett monster?

Linna har skrivit klokt om vår ovilja att acceptera mänsklig utveckling. Att man hånar en Linda Rosing som vill sluta vika ut sig och börjat fundera på feminismen. Att man hånar en Sara Damber som är feminist i dag fast hon varit fröken Västerbotten. Höhö. Och då går ändå de åt rätt håll. En västanfläkt mot som skulle hända den intellektuella medelklassbrud som plötsligt öppet berättade om sina tuttoperationer. Nej, just nej, sånt händer aldrig. Vi intelo-tjejer håller vår utseendefixering väl dold under acnejeans och blank-kappor.

EvaEmma må vara hur hiphop som helst, men det är hennes teorier som styr offentligheten. Fångade som fjärilar bör vi alla nöjda skrika oss hesa från vår lilla knappnål på kartan. Inte byta etikett, byta åsikt, byta från bikini till banderoll eller tvärtom, inte gå från hårdskjutande proffstyckare till liten ledsen människa och tillbaka. Sluta med det där, ni stör!

Jag önskar att fler orkade störa.

Faran med lojalitet

Varför kan jag aldrig hålla mig casual? Det vore så mycket enklare om man kunde skilja mellan jobb och verklighet, mellan professionella kontakter och vänner, mellan åsikter och känslor. Jag kan inte det.

Så jag skriver snärtiga oneliners och blir ledsen när folk blir arga. Jag får ont i magen av Sigges fruktansvärda sammanblandning av faktiskt våld och journalistisk granskning. Sen får jag ont i magen av att jag får ont i magen. Och då känner vi inte ens varandra särskilt väl. Min önskan att vara älskad är i ständig konflikt med min önskan att ha rätt, att skriva sant. Kärlekstörsten förlorar nästan jämt. Annars skulle man ju lika gärna kunna ge upp allt det här.

Men Björns kommentar till PMs Katrina-text träffar ändå rakt i njurarna. Han har rätt förstås. B alltså.

PM fastnar i sin lojalitet med det Amerika han älskar och försvarar det mot de tänkta hyenorna. Precis som jag nästan nyss fastnade i min lojalitet med honom. Då blir de enskilda döda, hemlösa, utblottade plötsligt mindre viktiga. Man tänker inte alltid så bra i försvarsställning.

För det spelar ingen roll att Wolfgang Hanssons skadeglädje över det amerikanska kaoset flöt ut över sidorna eller att vissa nyttjade tillfället att kritisera en ekonomisk politik som förmodligen hade väldigt lite med katastrofen att göra. Det viktiga är faktiskt inte heller exakt vad presidenten borde ha gjort, vilka trupper som borde ha skickats eller vilken nivå i staten som borde ha ansvar för vad.

Hundratusentals amerikaner kände sig svikna i sin yttersta nöd. Det är det grundläggande. President Bush doesn't care about black people. Det kanske inte är sant. Det är förmodligen inte sant. Men när så många känner så är det det viktigt att tänka på det och att skriva om det. Precis som det var viktigt att ge röst åt alla de svenskar som kände sig svikna efter tsunamin, oavsett vad den svenska regeringen egentligen kunde ha gjort för skillnad. PM fattade det då, mer än någon annan i svensk press. Jag förstår inte varför han inte begriper nu.

Hot stuff

Min gamle chef Niklas Ekdal är Sveriges tionde sexigaste man enligt Elle (och enligt Niklas Svensson, själv har jag ännu inte läst tidningen).

För dem som undrar kan jag berätta att den imponerande fysiken delvis kommer sig av att Niklas hänger på gymmet hellre än äter lunch. Jag är ju mer inriktad på mjuka värden och tycker att Niklas är finast när han har något av sina tre bedårande barn i knäet samtidigt som han försöker skriva ledare. Det brukade gå sådär.

Ny kvartersfauna

Sedan ett par dagar har jag min arbetsplats på Östermalm. Jag har trätt in i en annan värld.

På vägen hem passerade jag en stor grupp japanska affärsmän i exakt likadana mörkblå kostymer. De fnittrade hysteriskt. Anledningen till fnisskollapsen tycktes vara den kanske 17-åriga flicka i extremt tajta stuprörsjeans och extremt stort upptuperat blont hår som bett en av dem om eld. Nu stod hon där och kupade handen om den japanske affärsmannens hand och hans tändare. Mörkgrön sammetsjacka med två rader blanka knappar. Stora ögon och handleder som en femåring. Man ville bara klappa på henne, de olika texturerna, håret, jackan, den flätade skinnväskan. Den barnsligt blaserade minen när hon sa "thankyou" och gick vidare.

Tonårsflickorna här är som exotiska husdjur. Som bärbara Paris Hilton-hundar, om vanliga människor är schäfrar och golden retrievers. Det gäller både storleken och uppsynen. Man vill ta på dem och se om de skäller.

Det låter objektifierande förstås. Det är objektifierande. Jag menar inte att ta ifrån dessa ljuvliga varelser deras människovärde. Jag är bara den exotiserande, säkerligen också på något undermedvetet plan erotiserande, fascinerade betraktaren.

Självklarheten i deras sätt att uppta rummet förundrar. Är det det här som är överklassen?

När man ser dem i flockar om nätterna är de mindre aparta. Kvällsljuset gör deras skönhetstyp mer normal, eller också är det bara att vi andra blir lite mer lika dem i takt med alkoholintaget. Det är i dagsljuset de är som rymdblommor.

Nyelitism

Jag vet att jag utlovade fler texter om pophögern och de kommer så småningom. Så länge får ni hålla tillgodo med Martin Gelins nyelitism (fast kommentaren om Bookerpris-nomineringarna är ännu bättre).

Jag måste nog skriva om läppglans eller nåt här snart för att bibehålla mitt rykte som tvärytlig pophögerbrud. Eller räckte receptet kanske?

Edit: Jag försökte inte inlemma Gelin i pophögerismen. Förmodligen tvärtom. Men han är bra ändå.

Tant Isobel rekommenderar

Det är lätt att känna sig uråldrig och försöker-hänga-med-patetisk när man tipsar om musik. Alltså, jag är inte en särskilt tuff musikkonsument. Jag är 29 år och gillar country.

Men den här mixen är perfekt att jobba till, dricka till eller bra lyssna till i allmänhet. Gjord av Sebastian Suarez-Golborne och Kornél Kovacs. Kornél är galet söt och hänger på min kaffebar och kommer förmodligen nå en stor publik snart via tryckta medier.

Några tankar om sportjournalistik

1) Varför skriver de inte rakt ut varför vi buar åt Joseph Elanga?

"Den allsvenska historiens värsta arenamobbning", "den unisont utbuade Joseph Elanga". Hegerfors lär ha nämnt det på teve också. Utan förklaring. Den ende som ens nämner anledningen är den varmt välkomne återvändande Mats Olsson.

Slå en kille, slå en kille, slå en kille om du törs. Men det gör han ju inte, Elanga. Är det verkligen tidernas mobbning att påminna en dömd hustrumisshandlare om vad han gjort, Bank?

2) Varför används inte det fina gamla uttrycket "brassespark" oftare? Varför görs det inte brassesparkar oftare, kan man i och för sig också fråga sig. Men när det nu görs, och Ailtons i går var av det mer bländande slaget, så kan man ju ta tillfället i akt. Svenskan gjorde det i dag. Förra gången jag läste det var i Skånska Dagbladet som bevakade cupmatchen mellan Limhamn och Häcken i april, en match som Limhamn tyvärr förlorade trots en vacker brassepark i krysset.

3) Kanske årets bästa rubrik: Matchvinnare efter penisdrama

Jag älskar er

Djuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu. Ja, sen var det nog
inget mer.

Grattis Arvo!

En dag försent, men ändå.

Gårdagens födelsedagskonsert för Arvo Pärt i Gustav Vasa kyrka var en av de bästa någonsin. Radiokören sjunger helt utan vibrato så att rösterns upphör att vara mänskliga, blir till intrument, till änglaröster, till himlamusik. Sopransolisten i avslutande Te Deum är utomjordisk. Tallins kammarorkester spelar så att varje ton går rakt in i ryggmärgen. Och musiken sen. De där kromatiska sprången (eller traumatiska sprången som de förvandlades till när jag försökte ljudillustrera) där kvartstonerna låter nästan-falska, nästan-skärande och ändå inte, ändå helt perfekt som ett Credo borde vara i den intelligenta designen. Jag satt med halvöppen mun och försökte liksom andas in musiken, rösterna, den elektriskt musikaliska atmosfären.

Mina briljanta kollegor

Ibland blir man ödmjuk av att känna och jobba med så briljanta människor.

I dag har Natalia en fantastisk text om Fi i Expressen. I fredags hade Karin Olsson ett ljuvligt minireportage från ett äldreboende i samma tidning och i lördags publicerade Sydsvenskan Björn af Kleens fullkomligt självlysande intervju med Fredrik Strage.

Och de här människorna känner jag och pratar med och får ibland ynnesten att jobba ihop med. Och de är alla yngre än jag. Är jag inte rätt lyckligt lottad så säg?

Scen från frukostbordet

I: Hahahahahaha
S: Vad?
I: Afonso har bihåleinflammation.
S: Hahahahahaha
I: Det gör ju jätteont.
S: Hahaha
I: Det kan vara ett trick.
S: Ja.
I: Jag tror det först när jag ser att han inte går ut på plan i kväll.

Sexigaste åttiotalisten på länge

Ni vet redan att jag är en sucker för åttiotalister. Måste bara presentera den senaste i min samling. Quinta do Noval, Colheita. Tawny från 1986. Bra år. Ännu bättre vin. 324 spänn. Det tar mig emot att länka till statliga monopol, men hur ska ni annars kunna få tag på den imorgon bitti. Jag har aldrig sagt något annat än att jag är en borgarbracka.

Niklas Svensson är tillbaka!

Niklas Svensson struntar i Ottos svårmotiverade bloggutrensning och startar en egen politikblogg separat från tidningen.

Åh, Niklas, varför har vi aldrig ens riktigt pratat på tidningen? Jag älskar tilltag som dessa (och hoppas att bloggen blir lika bra som den förra).

Frågan är bara om lex Gudmundson kommer slå till igen. Men visst är väl Otto Sjöberg och Anna-Klara Welander smartare än så?

Det sista steget

När ni lyssnat på de där låtarna behövs bara en sak till. Kaka. Här kommer alltså slutligen ett recept även hos mig. Jag kan skylla på att jag har blivit utlovad att få komma på fest med matbloggare om jag skrev åtminstone ett recept här. Men den här kakan behöver faktiskt ingen ursäkt.

Plommonkaka
180 g smör
250 g socker
3 ägg, lättvispade
1 tsk vaniljsocker
185 g vetemjöl
2 tsk bakpulver

500 g plommon, halverade och urkärnade.

Topping:
90 g vetemjöl
100 g smör
90 g socker

Rör socker och smör i assistent eller med elvisp tills det är ljusgult och fluffigt. Ha i äggen. Vispa mer. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker. Vänd ner i äggsockersmörsmeten. Smeten är rätt fast, halvvägs mellan kaksmet och pajdeg.

Bre ut smeten i en form med avtagbara kanter. Jag har en i teflon, annars smöra och mjöla. Lägg på plommonen med den skurna sidan upp. Det blir helt tätt med plommon.

För att göra toppingen kör de mjöl, socker och smör i matberedare till pajsmulor eller nyp ihop med fingrarna. Smula ut detta ovanpå plommonen (det täcker nästan).

Baka i 180 grader i ca 1 h 10 min.

Nio små steg till en lyckligare vardag

Dessa har gjort mig gladare när jag hört dem under de senaste dagarna.

To know him is to love him - Emmylou Harris, Dolly Parton och Linda Ronstadt
Me and those dreamin' eyes of mine - D'Angelo
Love signals - R Kelly
I've been loving you too long - Otis Redding
Sour Times - Portishead
Crying in the chapel - Elvis
Snoops acid drop - Les visiteurs (Den har jag hittat här)
Tous les garçons et les filles - Françoise Hardy

Dessutom är jag så sjukt otrendig att jag, i likhet med Virren, fortfarande blir helt lycklig bara jag hör introt till Tell no one about tonight.

PS. Kan inte förresten den 90-talsrevival som håller på att hända snälla handla mer om triphop än om grunge-hygien och cykelbyxor?

PS 2. Jag skulle gärna lägga upp resten av låtarna, men de är ju rätt lätta att hitta och blogger bråkar med mig.

Sista gången

När jag sist såg min dotter låg hon i en oval metallskål. Lite kortare än en vanlig linjal på längden. Vad är det, 25, 30 cm? Kanske hälften så bred. Hon fyllde inte upp den. Det rostfria stålet var iskallt mot mina knän. Hon hade bott i kylen över natten.

Runt sig hade hon en vit bomullsduk. Man fick vika upp för att se henne. Kanske vore det stötande om hon låg där naken för beskådan. Jag var tacksam för det där tyget, för hon slapp ligga direkt mot den kalla metallen. När jag sedan lade tillbaka henne sedan svepte jag in henne. Hon måste ha legat insvept i kylen över natten, för bomullen var också frostig mot fingrarna. Hennes hud kall och lite skrynklig. Hennes ansikte fridfullt, med den trubbiga näsan och rosa plutmunnen som perfekta miniatyrer av mer lyckligt lottade nyfödda.

Jag höll henne intill mig och försökte berätta om min kärlek. Beskrev den kulle ute vid Danderyds kyrka där hon skulle begravas. Att där fanns andra barn som också hade föräldrar som älskade dem. Sa att hon inte skulle behöva vara ensam. Jag förklarade att vi bara gått med på obduktion för att få reda på om hennes skador berodde på något hos oss, något som kanske gjorde det svårt för henne att få småsyskon. "Mamma kommer alltid att älska dig" sa jag. Hon hade varit död i tre dagar. Hon hade varit född i två.

Nu är det kanske snart försent

Vi träffades på en gata mellan Högbergsskolan och gamla pizzeria Milano. Trafikskolan har flyttat in i de lokalerna nu. Det måste ha varit 1999. Solen sken på asfalten så att det klibbade under fötterna som om den var helt nylagd.

Det var en vansinnigt varm och solig sommar 1999. Jag vet, för jag skulle ha en djupt urringad rygg i augusti det året och fick anstränga mig hela tiden för att inte få solskuggade vita streck på axlarna eller ryggen.

T och jag hade aldrig varit riktigt nära vänner, men ändå var det hem till henne uppför den där långa backen vi gick efter skolan. Och i sjuan var vi kära i samma kille. På den tiden ledde det till gemenskap. Nu stod hon där med en mörkblå Emmaljunga med en liten flicka i. Tre veckor, sa hon. Hanna. Hanna hade svart hår och händer som knöt sig hårt i sömnen kring sig själva. Jag sa beundrande ord. T berättade om Hannas storasyster Emelie. Vi var 23. Jag hade inte ens körkort, men ett splitternytt jobb med en chef som trodde att jag skulle gå långt.

Jag kan inte för mitt liv begripa att jag då trodde att det var hon som dragit nitlotten. Jag hatar den där självtillräckliga 23-åringen. Jag trodde att jag kunde få allt och att jag skulle få allt och att de som gjorde andra livsval var stackars förlorare som man kunde skratta åt som hämnd.

Jag hatar det koketta i mitt tillbakablickande. Jag vill inte bo i Ludvika, vill inte jobba som lågstadielärare, vill inte ha en 8-åring och en 6-åring om det är förutsättningarna. Idylliseringen är lika orättvis. Fast ändå. Känns det inte ibland som om vi ingenting fattat och nu är det snart försent?

Ånej (3)!

Och så verkar Per Svensson ha slutat blogga också (insåg jag med hjälp av Vassa Eggen). Fast det var nog väntat.

Men jag kommer att sakna de målande beskrivningarna av när han valde mellan rågpinnarna.

En dålig dag för tidningen hittills. Vilken tur att darling af Kleen åtminstone skrivit strålande om öppet hus i Riddarhuset.

Ånej (2)!!

De lägger ner Cissis och Niklas blogg! Den har varit på god väg att bli Sveriges eget svar på Wonkette och har enligt mina källor haft stora läsarskaror.

Den har varit insinuant, skvallrig och utseendefixerad, med glimten i ögat. Precis som en kvällstidning ska vara. Varför? Vem har blivit rädd för vad?

Ånej!

Ebba von Sydow ny chefredaktör på Veckorevyn enligt Journalisten. Säkert lysande för dem, men kunde inte Otto ha bjudit över?

Fan vad mycket mindre vi riskerar att sälja på fredagar om de inte har någon smart ersättare. (Och nej, tyvärr tror jag inte på en återgång till gamla tiders Expressen Fredag, det är kändisar och läppglans som gäller där numera.)

Tillägg: Hrm, jag insåg plötligt att jag avslöjade att jag läste Journalisten innan jag läste Expressen. Kanske är jag inte en sådan kvällstidningsgalning som jag hävdar. Jag skyller på att jag kollade en grej på Journalisten för ett jobb.

Curiouser and curiouser

Det här med att ha ett statistikverkstyg är en källa till både glädje och irritation. Irritation för att man går in och kollar för ofta när man borde göra vettigare saker. Glädje för att livets små mysterier blir så tydliga.

I går var det en läsare som kom till mig via en länk från Svenska katters diskussionsforum. I dag hade någon upptäckt mig genom att googla Ljungby Motell.

Och så har jag en envis läsare från Tanzania.

Fler finkulturella favoriter

Nu har Johan Hilton berättat om sina finkulturfavvosar.

Jag glömde förresten Johan på min medielista. Inte för att vi känner varann så särskilt, men han har en gång skickat ett snällt mejl om en grej jag skrivit och så tog jag en öl ihop med honom och några till innan Dolly Parton-kvällen på Pride i somras. Johan hade med sig ett helt koppel av söta journalisttjejer som flirtade med Björn af Kleen. Björn fattade förstås ingenting.

Entusiasm är hållningen för dagen

Nu ska man inte gnälla för mycket. Det finns ju bloggar som skriver entusiastiskt om det vi kallar finkultur. Malte, Roberth Ericsson och SARTS till exempel. Läs dem.

Och i Expressen förekommer visst den rena glädjen över diktsamlingar och filosofiska romaner. Men det är för ovanligt. För rockismens avståndstagande från masskulturen är trist och förutsägbart, som Martin Gelin skrev i en artikel i Rodeo som jag inte kan länka till. Men finkulturens förespråkares sätt att gömma alla stora känslor bakom analys och teori är inte så himla upphetsande heller. Nu ska jag läsa Fredrik Strages Fans. Fans är fantastiska. Både på läktaren, i teatersalongen och utanför något pojkbands hotellentré.

Dagisglitter i underlivet

Jag började gråta redan i korridoren. Jag har inte varit på ett sjukhus sedan i januari. Och sjukhusen är så lika varandra. Samma björksvala landstingsmöbler, samma melerade plastgolv där kroppsvätskor antas synas mindre och lämna färre märken efter sig.

När jag så stirrade ner mot det där golvet såg jag dem plötsligt. I en lång rad simmade utskurna silverglittriga fastklistrade plastspermier. Alla på väg mot den svarta dörr som pryddes av skylten: "Spermieprovmottagning".

Vi såg upp på varann. Han hade också sett dem. Antas män på väg mot det ultimata manlighetsprovet vilja behandlas som dagisbarn? Kanske tar det bort lite av allvaret.

Äggledarröntgen är inte så jävla kul heller, men vissa saker är jag ändå glad att ha sluppit. Hur förmår man sig? För det är svårt att föreställa sig en mindre erotisk situation.

Min man har lämnat ett sånt prov. Han berättar om ett fönsterlöst rum i den där svårbestämda färgen mellan gult och grått, med svampmålade väggar. Där fanns en soffa, en säng och en stol. Omtänksamt att man får välja ställning. Ingen video. Det hade jag kanske föreställt mig. Däremot tryckta medier.

"Se till så att allting hamnar i provröret" hade den snälla sköterskan sagt.

Det var inga fel på honom. Ändå sitter vi här. Kanske borde man i det läget vara tacksam för glittrande sädesceller. Vi började åtminstone fnittra.

Finkulturella orsaker till extas

Varför är Andys finkulturjunkie så absolut önskvärd och samtidigt så otänkbar?

Det är rimligen inte för att Horace, eller Maria Schottenius eller Carl-Otto Werkelid, inte brinner för allehanda finkulturella fenomen med samma glöd som andra brinner för OC eller fransk house. Men vi hör aldrig talas om det. För varje artikel eller blogginlägg om skribentens innerliga kärlek till en viss teveserie, ett visst popband eller läppglans finns strängt taget ingenting om Schiller, Musil eller Mahler. Jag kan inte tro att det beror på att ingen älskar dem.

Men en av de saker som gör traditionell finkulturbevakning så dödligt tråkig är ju bristen på personligt engagemang. Där handlar det inte om hämningslös entusiasm över en nyutgåva av Sofokles utan möjligen om analyser av den tredje skådespelarens roll. Tjusiga, seriösa kulturjournalister hoppar helt enkelt inte upp och ner av pur glädje i spalterna.

Med tanke på det genomslag som den nya populärkulturbevakningen fått i Sverige är det underligt att inte ens liiite av fanzine-förhållningsättet smittat av sig på finkulturen. Kanske beror det på att entusiasmen som utgångsläge framstår som mindre intellektuell, ja närmast brudig. Skrika i falsett gör man möjligen över pojkband men inte över essäsamlingar. Kanske har de seriösa journalisterna grävt ner sina egna innersta glädjekällor så djupt under den faktaspäckade ytan att de knappt vet var de finns längre.

För den fina gamla kulturen är ju inte nödvändigtvis tråkig. Harold Bloom var inte fel ute. Jag vill därför göra en allmän uppmaning. Presentera just dina personliga finkulturella orsaker till extas. Nej, inga poplåtar eller ens seriösa teveprogram platsar. Romaner, dikter och teateruppsättningar ska det vara. Om du känner när du gjort ditt urval att "gud vad pretentiös jag verkar" är du förmodligen på helt rätt spår. Här är några av mina egna utan inbördes ordning:

- Lucia di Lammermoor (Donizetti) med Maria Callas som Lucia. Jag har hört den tusentals gånger. Jag gråter varje gång. Jag såg Folkoperans uppsättning av den på Confidencen med Kerstin Avemo som Lucia för ett par år sedan och då ställde jag mig upp med tårarna sprutande nedför kinderna efteråt. Jag tror inte ens att jag kan intellektualisera upplevelsen om jag skulle försöka. Det är bara toner och känslor och magisk frasering. Och gråt.

- Molières Misantropen. Första gången läste vi den i skolan i Frankrike. Tragglade mening för mening och analyserade och kommenterade. Jag vet inte om jag någonsin haft så bra lektioner. Jag har intressant nog aldrig uppfattat den berömda Molièrska ironin över huvudpersonen. Kan förstås bero på språkproblematik, men för mig är han en tragisk gestalt långt mer än en komisk. Och språket är så exakt, så desperat. Alexandrinerna svinschar förbi. Dramatenuppsättningen från mitten av 90-talet med Thorsten Flinck i titelrollen var spektakulär. Jag såg den två gånger. Lämnade teatern på skakande ben båda gångerna.

- Homeros. Jag vill egentligen inte välja, men tvingas jag säger jag Illiaden. Detta är sträckläsning mina vänner, med ett persongalleri och en dramatik som slår den värsta dokusåpa. Ingvar Björkesons nytolkningar är dessutom verkligt fina.

Jävligt fåfäng metablogg

Jag har fått kommentarer på bilden. "Du ser ju permanentad ut" sa en. (Det är jag inte, men den finns en rosa flaska från TiGi, Queen for a day, som gör håret lockigare som jag använder ibland.) "Jag trodde du hade mörk page" sa en annan. "Du är snyggare i verkligheten" en tredje. Det är kanske inte helt sant, men förstås snällt sagt. Eftersom jag skriver det här är det uppenbart att jag vill att ni ska tro att det är så.

Borde man alls ha en bild? Förtar det trovärdigheten? Förtar det intimitetskänslan i att vi låtsas känna varandra genom mer eller mindre redigerade inblickar i det innersta svarta? Kanske är det som hävdades i understreckaren i går att det fotografiska överskrider fiktionen. Han skrev å andra sidan också att:

"Skugge praktiserar dock en "blogg" i Expressens regi: det är väl ett försök att hänga på de märkvärdigheter som demonstreras just av webbloggar, där man inte bara ignorerar fiktionens gränser utan också distinktionen mellan privat och offentligt, mellan bild, text och kommentar."

Det är citationstecknen kring blogg som gör hela meningen. De och verbet "praktiserar". Knarrigt. Rart på något sätt. Vilka distinktioner brukar man förresten göra mellan bild, text och kommentar?

Jag kanske ska ta bort bilden helt och hållet.

Nya darlings

Sist jag skrev att jag hade en ny favoritbloggare blev hon arg över hyllningen från det så kallade etablissemanget. Och slutade sen i stort sett skriva.

Den här har redan dissat mediebloggarna och sagt att vi borde sluta ta plats på internet. I love her anyway.

Exakt hur skedde själva attacken?

Ibland måste man länka till konkurrenten också. För det går inte att motstå ett så nyskapande kvällstidningsbegrepp.

Jag vet att jag är cynisk och att det skedda förstås är förfärligt, men ändå. Ordet. En onaniattack, tack.

Don't ask, don't tell

- Älskling, visst är jag lätt att ha att göra med?
- Nä.
- Varför inte då?
- Tja, du är bestämd, envis och kräver ständig uppmärksamhet.
- Å.

Självkännedom hör uppenbarligen inte heller till mina starka grenar.

Jag och min kalender

Andy Ek tycker att det är fånigt att berätta om vilka andra mediemänniskor man känner. "Vad blir då nästa steg? Att podcasta sin pastamiddag hemma i köket?" Jag vill förstås gärna se Andys spaghetti, men det kanske inte var det svaret han var ute efter.

Självklart har han en poäng i att det inte är bara vilka vi umgås med som har betydelse. Koketteriet med inte-känner-väl-lilla-jag-nån ska nog också ses som mer av varumärkesbyggande än realitet. Lite fånigt blev det ju när Sigge berättade att han en gång talade i telefon med Annika Hagström men glömde bort att nämna att hans styvmor sitter i Bonniers styrelse.

Ändå är det som om både Andy och Björn smiter undan frågan genom att attackera själva frågeställningen. Jag står för att nästan alla jag känner är något slags mediemänniskor och/eller politiker. Dessto viktigare att hålla fast vid dem som inte är det för att hålla sig något så när grundad.

Det är inte konstigare att journalister umgås med varandra än att läkare gör det. Men det kan få större konsekvenser för det allmänna samtalet om den där kretsen journalister är för snäv och endast reproducerar sig själv än om läkarna gör det. Och att vara öppen gör det lättare att se homogeniseringen hända. Jag tror inte på den objektiva journalistiken. Så för att läsaren ska kunna bedöma mitt arbete måste hon känna till just mina bevekelsegrunder. Att vara öppen med mina bekantskaper blir på det sättet lika självklart som att vara öppen med mina värderingar.

Överallt ses journalister mysa ihop med de politiker de förväntas bevaka. De skulle aldrig skriva en sådan lista som jag gjort eftersom det skulle antas hota deras trovärdghet. Jag tycker att den hotas mera av att de inte berättar.

Poprogramförklaring

För någon månad sedan kom jag alltså ut som pophögerprinsessa i en text i Metro där bilden var större än textmassan. Någon gång ska väl vara den första.

Innan dess hade jag skrivit två texter om en vindkantring jag upplever i den svenska offentligheten (Vikten av dygder, 050707 och Hippt att vara höger, 050714. De verkar inte finnas på nätet just nu.) Den nya högertrenden kom snabbt att benämnas pophöger.

Men vad är den där pophögern då? Är det den alltmer utbredda bratskulturen, som Andres hävdade i en artikel i Expressen i somras (finns tyvärr inte heller på nätet)? Är det en nykonservatism i form av förorts- och familjevurm? Är det en nyborgerlighet där medelklassens 23-åringar vill ha tygservetter och dricka brun sprit ur kristallglas? Kanske finns det ingen trend eller rörelse alls, kanske är det bara en slump att ett gäng mer eller mindre ideologiskt exakta högerbrudar skriver i Expressen samtidigt och ger en falsk bild av en ny verklighet?

För mig har den nya trenden, för jag ser i alla fall en sådan, otaliga skikt, fler än vad som får plats i ett konventionellt blogginlägg. Den som räds det långa resonemanget kan alltså sluta här.

På ett brett politiskt plan identifierar sig allt fler människor som höger. Enligt de kontinuerliga undersökningar som görs vid Göteborgs Universitet om svenskarnas värderingar finns det en tydligare högervåg i dag än sedan slutet av 80-talet. Med tanke på att det borgerliga politiska alternativet samtidigt tagit ett rejält kliv mot mitten behöver det förstås inte betyda att nyliberalism eller dito konservatism sprider ut sig över landet.

Men etiketter betyder något. Under nästan hela 90-talet, inklusive de ystert hysteriska sista åren, var själva ordet höger smutsigt. Den känslan tilltog efter antiglobaliseringsvågens födelse 1999 och allehanda mer eller mindre demokratiska vänstergrupperingars ockupation av de offentliga utrymmena i namn av reclaimfester eller gatufestivaler. Att vara höger, om det så innebar den frihetligaste av liberalismer, var för de svartklädda och deras intellektuella tillskyndare inte långt bättre än de nazister de slogs med med handgripligt. "Förr var de kompis med fascisterna, nu går de runt på gatorna och kallar sig för moderaterna" för att citera Björn Afzelius fritt ur minnet.

Och sedan hände något. Vi som trodde att verkligt fri handel över gränserna var bra för fattiga länder började säga emot. Efter otaliga sönderslagna stadskärnor och plundrade småaffärer framstod inte de dreadlockade medelklasskidsen så festliga längre. Möllevången hade känts så mysigt och osvenskt, men någonstans sprack fernissan och då syntes dessutom våld, segregation och vuxna människor som levde på socialbidrag för att de ville finna sig själva.

Någonstans växte också irritationen över alla vuxna som inte ville vara vuxna. Som inte ville ta ansvar för sig själva, som ville leka att de var 21 ända till 40-årsstrecket, som inte tyckte att de var mogna för familj, som hade kravlistor till månen på hur perfekt livet och en tänkt livskamrat borde vara innan de kunde tänka på att stadga sig. Det här är förstås inte nödvändigtvis ett ideologiskt fenomen, och absolut ingenting som enbart gäller människor med hjärtat till vänster. Den desperata jakten på det lyckade snarare än lyckliga livet kommer i alla åsiktschatteringar.

Den politiska vänstervågen hade det goda med sig att den tvingade många av oss som såg oss som höger men ändå kände engagemang för utsatta länder eller människor att slipa både tankarna och argumenten. Nyfödelsen för institutionalismen kom ur insikten att enkla krav på privatiseringar inte hjälper i ett land där endast den som fötts till egendom kan äga något lagligt. För mig som står utanför partier och organisationer såg jag hur allt fler kände av det skav jag alltid haft mot alla dessa proklamerade liberaler som aldrig riktigt orkat tänka på dem som varken haft rätt förutsättningar eller klarat sig mot alla odds.

Och kanske kan det man kallar för konservatism vara ett möjligt svar. Jag kan ärligt säga att jag inte själv ställer upp på allting i den nykonservativa trenden. Inte så att den, som Philip undrade, skulle handla om abortmotstånd och hets mot homosexuella. Den sortens konservatism är en marginell företeelse i alla fall i Sverige och i den mån den går framåt bör vi alla försöka stoppa den. Men jag är nog dessutom lite för liberal i själen för att acceptera tanken på att det finns ett eller ens ett par sätt att leva som är optimalt för alla.

Än så länge har dock uppvärderingen av vardagslyckan och det lilla livet mest handlat om att rädda familjen och förorten från det förakt som offentligheten hittills kastat dess väg. En nog så liberal inriktning egentligen. Samma sak gäller uppsvinget för moralen, för att svara på Philips fråga. Det är inte nödvändigtvis konservativt att man personligen gilla familj och moral. Klassiska dygder som att ta ansvar, göra rätt för sig, se till mer än bara sitt snäva egenintresse är inte konservatismens egendom.

I ett samhälle som det svenska, där staten så länge utgett sig för att befria människorna från behovet av personliga dygder, blir en sådan moralhållning tvärtom närmast radikal. I Sverige är vi så vana vid det statliga inflytandet att det blir självkart att vilja påbjuda allt man önskar se och förbjuda det som är obehagligt. I motsvarande grad finns från visst liberalt håll en tanke att man måste gilla allting man inte vill förbjuda. Det behöver inte vara så.

Den livsstilsmässiga pophögern avhandlas i ett senare inlägg.

Vem behöver inte lösmustascher i storpack?

I dag fick jag en personligt adresserad katalog från Eksons postorder. Jag vet inte vad jag gjort för att få den. De utger sig för att vara "Det kompletta varuhuset för: Revy, Teater, Maskerad, Show, Halloween, Party, Teman, Dekor, Fest och Karneval" Versalerna är deras helt egna. Jag vet inte på vilket sätt kategorierna Party och Fest skiljer sig åt heller.

Katalogen är en veritabel glädjekälla. För hur kan man gå genom livet utan att veta var man får tag på ett 12-pack lösmustascher (129kr)? För att inte tala om herrperuken "Dieter blond" (198 kr). Eller en BH i form av två halverade kokosnötter i plast (149 kr). Jag är inte hundra på i vilken klass den senare bör placeras. Under rubriken "Punkare" kan man i alla fall både köpa avklippta läderimitationshandskar med nitar och en tuppkammsattrapp i gummi med tillhörande öron. Om den här mannen vill utöka sitt förråd av djurdräkter i plysch tycks detta också vara rätt ställe.

TV-man i spritkollaps

Dagens ord: "Skandalfull". Det kan man till exempel vara på kändisfest. Jag älskar kvällstidningar.

Pophögern i ny kostym

Pophögern består av två delar. En intellektuell. Där tänks det saker om tidsanda och nyborgerlighet och moralrenässans. Vi gillar tweed, barn och blåbärspaj. Och applecars i Gondolens bar.

Sen finns det en mer konkret, utlevande del. Den kan man se här. Jag gillar särskilt kaninkostymen.

One of us

Några har reagerat på Åsa Peterséns förekomst på min lista över mediepolare. Inte minst eftersom hon tyckte att mediebloggarna var som det tuffa gänget på högstadiet, vilket på nåt sätt implicerade att hon inte var del i det där gänget.

Åsa är god vän till en av mina goda vänner. Vi träffas ibland vid festliga tillfällen. Senast var i början av sommaren. Hon hade en jättefin femtiotalig prickig klänning på sig och jag tror att vi började prata om en kille som mejlat oss båda och önskat att vi fick livmodercancer. Det framstår åtminstone som osannolikt att två av varandra oberoende läsare skulle komma på ett så innovativt tillmäle att skicka till kvinnliga ledarskribenter. Sen är det ärligt talat lite dimmigt. Med på festen var också en man iförd stålmannendräkt.

Läs! Läs! Läs!

I senaste numret av Arena har Anneli Jordahl en intervju med Marit Paulsen som är allt en intervju bör vara. Tillräckligt mycket till synes ovidkommande bakgrundsdetaljer för att ge stämning, tillräckligt mycket exakta citat för att ge ryggrad, en personlig förförståelse som andas mellan raderna utan att bli det allra minsta smetig.

Dessutom en artikel av Magnus Linton om Hugo Chavez som till skillnad från nästan allt som skrivs om dagens Venezuela inte låter som vare sig CIA-propaganda eller kommunistisk revolutionsromantik.

Min posse

För att en gång för alla reda ut vilka som egentligen har ihop det med vilka i mediebloggsvängen vill Linda att vi ska följa Linnas exempel och hänga ut dem vi hänger med efter deras tillgång till spalter och/eller politik. Hittills har L & L plus Sigge sagt att de knappt känner några andra mediehoror.

Min redogörelse blir en annan. Jag har tvärtom bara en handfull vänner som inte kan räknas inom sfären medier-kultur-pr-politik. Två av dem gick jag i skolan med.

Här är några av dem jag betraktar som vänner, några sådana jag träffar ibland på fester och en del före detta och nuvarande kollegor. Det är inte bara människor jag regelbundet dricker sprit med, men jag räknar inte med att jag mejlat tre gånger med Jesper Högström om fotboll eller att jag en gång av en slump fikade med Gabriella Håkansson. Linda Skugge har jag mejlat med första gången nu i sommar för att hon varit så snäll och brytt sig om min hjärtesorg. Men vi känner inte varandra.

Det gör jag däremot i olika grad med:
Irene Berteema, Martin Borgs, Gunilla Brodrej, Knut Carlqvist, Anna Dahlberg, Niklas Ekdal, Eric Erfors, Toni Ericsson, Fredrik Erixon, Christofer Fjellner, Kay Glans, Thomas Gür, Johan Hakelius, Barbro Hedvall, Jonas Hellman, Linna Johansson, Natalia Kazmierska, Anna Kinberg-Batra, Hanne Kjöller, Björn af Kleen, Leo Lagercrantz, Tove Lifvendahl, PJ Anders Linder, Christoffer Lind, Sven-Otto Littorin, Stig-Björn Ljunggren, Ann-Charlotte Marteus, Sofia Nerbrandt, PM Nilsson, Johan Norberg, Karin Olsson, Mikael Pawlo, Åsa Petersén, Maria Rankka, Carl Rudbeck, Anders Röttorp, Nisse Schwarz, Malin Siwe, Cecilia Stegö-Chiló, Mattias Svensson, Mikael Söderlund, Marie Söderqvist, Johan Trallau, Malin Ullgren, Markus Uvell, Merit Wager, Peter Wennblad, Mats Wiklund, Björn Wiman, Peter Wolodarski, David Zaudy, Petra Östergren.

Av dessa är mellan 15 och 20 personer riktiga vänner.

Dessutom:

Nina Lekander är med på samma debattlista som jag. Det är för all del massor med andra människor också, men de orkar jag inte räkna upp.

En gång på Almedalsveckan åt jag en glass i gräset med Magnus Linton. Vi pratade om knark. Jag har också haft ett möte med Richard Herold på Atlas om en bok jag kanske skulle skriva, men det blev ingenting.

På mitt kvartersfik jobbar Amelia Adamos son. Han gör utmärkt kaffe och vi brukar prata om italiensk fotboll. Två trappor upp i mitt hus bor Clemens Poellinger.

Jag har jobbat ihop med Johan Jörgenssen och en gång beställt en rapport av Pontus Schultz som han aldrig levererade. När jag var på DN använde jag och Viggo samma kaffemaskin. Ibland sa vi hej. Det hände också att jag hälsade på Maciej Zaremba i korridorerna.

En gång satt jag bredvid Susanna Popovas då kanske 11-årige son på en match. Jag uppförde mig helt olämpligt för sittplats. Han var mycket imponerad.

Tidigare i somras såg jag som hastigast Karin Olssons kille André Johansson. Dessutom har jag mejlat en del med Joakim Borda och med Sigge, men aldrig haft äran att möta dem eye to eye. Av det lilla jag sett tycker jag dock att båda två verkar bedårande. Via Joakim har jag skickat hälsningar till M & R på Love at first site. Jag har aldrig träffat Philip Teir men jag vill gärna. Helst får han ta med sig sina barn.

Tillägg: Jag har ändrat lite, tagit bort några som jag insåg att ingen visste vilka det var ändå och några som jag faktiskt inte sett på rätt länge. Jag vill också tillägga innan alla blir exalterade över inaveln på Expressen att den enda jag kände innan vi träffades på tidningen var Peter Wennblad (då Olsson). Men det är en trevlig arbetsplats. Det är lätt att bli mer än bara arbetskamrater.

Nakenchock!

"Såg du?" frågade jag klentroget. "Ja" svarade han, lite mindre häpen. Björn af Kleens grannes pojkvän hade precis visat oss sitt könsorgan.

"Fast hon brukar gå omkring naken i lägenheten" lade han till. Jag tror att han var något mer entusiastisk över detta uppfattade normalläge än över den tillfälliga penisuppvisningen där på andra sidan gatan. Sängen, där de båda nu avklädda kontrahenterna placerat sig, var utom synhåll för oss, om än förmodligen direkt i blickfånget från grannlägenheten. Jag kände innerst inne en viss tacksamhet över det.

De måste ha velat att någon skulle titta. Eller näckar man annars i en gardinlös väl upplyst lägenhet med mindre än 20 meter till grannhuset?

Integritet är så förra seklet. Min kollega Peter Wennblad som har en sällsynt känsla för tidsandan skrev en ledarkrönika i Expressen om det tidigare i somras. Tyvärr fegade han ur när det gällde den första tänkta rubriken: "Se mig, kränk mig!" Men skvallerexplosionen, reality teven, patetikbloggarna och den moderna arkitekturen med sina akvarielika uppvisningslägenheter samverkar långt bortom CCTV:s bevakningsystem. Vi vill inte vara okränkbara längre. Den personliga sfären är en myt, vi regisserar alla våra liv inför en tänkt tevekamera eller bloggredaktör. Vi är alla voyeurer och exibitionister, samtidigt. Nakenchocken är här för att stanna.

Skulden är min livsluft

Ett tecken på att skulden får ta lite för stor plats i mitt liv är att jag oroar mig över att ni tycker att jag är tråkig nu när jag inte skriver sömnlösa ångestinlägg varje natt längre. "Du måste underhålla dem, Isobel, ditt liv är deras fiktion." När jag nu mår jag lite bättre och tänker på andra saker också är mina femton minuter över. Jag vet inte hur stor underhållningspotential mitt vanliga liv har. Läsarantalet mångdubblas i alla fall de där gångerna jag gråter rakt ut i natten.

Det här är första gången på tre år, minus de fem månaderna när jag var gravid med Stella, som jag inte har en hård otäck punkt alldeles ovanför naveln just den här veckan. Eller inte. För en månad sedan hade jag inga onda föraningar. Då trodde jag i stället. Troskyldig optimism må vara en attraktiv hållning politiskt, men privat kan den vara förödande.

Nu vill jag inte längre. Jag orkar inte vilja längre, har en paus från drömmarna och längtan och ångesten över att när som helst få reda på att det inte gick den här månaden heller. Och den som inte vill lika mycket blir heller inte lika sårad av att misslyckas. De sänkta förväntningarnas varma omfamning. Jag vilar nog där ett tag.

Skilda världar

I dag har jag sett två fotbollsmatcher. Den första gick bra resultatmässigt men var sådär spelmässigt. Ett vackert mål, bitvis osannolikt långsamt mittfältsspel och några felaktiga offsideavblåsningar. Och om inte Erland Hellström får ett schysst anbud efter säsongen är det något som är djupt fel i fotbollsvärlden.

Vad Comhem vill säga oss med att ha ärkegnagaren Nordin som bisittare är däremot oklart. Det måste vara en markering, ett sätt att håna oss utan att våga säga det öppet. (Okej, när jag först etiketterade Nordin använde jag ett begrepp som innehöll ett könsord. Men jag ändrade. Det kan finnas barn som läser.) Och det är inte första gången. Vilka tror de betalar för pay-per-view av just våra bortamatcher?

Jag återkommer till min idé om tillval av partiska kommentatorspår i ppv-sporten. Jag skulle absolut betala extra för någon som, på klassiskt landslagskommentatorsmanér, tycker som jag gör i svåra offsidesituationer eller straffmöjligheter. Inte alltför supportermässigt förstås, till exempel bör kommentatorn ha ett mer vårdat språk än vi har på läktarna, men tydligt med sympatitillhörigheten. Jag vill däremot få rabatt nu när jag får dras med träbenet-fucking-Nordin.

Sen på kvällen såg jag Cadiz-Real Madrid. Och jag begriper precis varför Michael Owen säljer sig till vem som helst nu. För han bör inte få en sekunds speltid för mycket när de har en sån som Robinho. En sån som, förresten. Det finns nog inte så många som han. Och Ronaldo ska vi inte tala om. Förarbetet till 1-2 är sagolikt. Först Becks långa svepande passning, Robinhos nedtagning som hade bollen kommit en meter bortifrån, två steg i sidled, en överlämning till Ronaldo som löper i djupled som är en fint och en passning och en löpning i ett och el gordo rinner igenom och serverar Raúl som bara kan stöta i mål.

Hypotes 1: Om det hade varit Tobias Hysén som fått den sista passningen hade han utmärkt väl kunnat missa.

Hypotes 2: Brasilien borde nog vinna VM nästa år också.

Äntligen hemma!

Det bästa med att resa är att komma hem. Det bästa med att resa är att titta på fotografier av soldränkta stränder och den där bikinibruden som visst råkade vara jag och den där parasolldrinken som råkade vara en för mycket och den där mannen som har guldstänk i skägget och pepparkaksbruna armar och bara råkar vara min.

Man har så mycket att vara tacksam över.

Det bästa med att resa är emellertid inte att komma hem och inse att alla kläder man äger för klimatet är smutsiga och så är det fortfarande sol hemma. Var är den september jag längtat efter i solgasset? Var är den krispiga luften och rodnande löven och stiliga män i kavaj över ylletröja? Å jag kommer, svarar september, och med mig hela den samlade höstestetik du sätter så högt. Kom tweedkjolar, kashmirkoftor och mörkrött läppstift att gnugga av mot någons kind eller krage.

Det konstigaste med att umgås med folk som är födda på åttiotalet är att de saknar grundläggande populärkulturella referenser. Hur kan någon ha gått genom livet och aldrig sett Twin Peaks?

Twin Peaks har präglat mitt liv. David Lynch har präglat mitt liv. Jag är fortfarande rädd för män med långt grått hår och jeansjacka. Jag får lite svårt att andas av takfläktar i villatrappor. Jag undrar ännu vem Diane var. Och jag är för evigt fast i ett höstligt stilideal där old school hollywood glamour möter frostnupna kinder.

En enda gång har någon sagt att du ser ut precis som Audrey och det var den finaste komplimangen någonsin. Jag ser förstås inte alls ut precis som Audrey, då är det betydligt lättare att leka Brigitte, men han förstod tanken bakom smink och hår och ögonbryn och outfit och jag är honom evigt tacksam. En gång träffade jag någon som begrep.

Apropå old school glamour kunde jag inte låta bli. Jag äger den snyggaste parfymflaskan sedan Chanel nr 5. Hur luktar den då? Lite vanilj, lite sandelträ, lite mysk, lite ros, lite nejlikor i apelsiner som jag brukar göra på julen. En oemotståndlig vinterdoft. Passar perfekt till tweed och röda läppar.

Verkligheten ar fylld med mysterier

Jag har aldrig begripit det dar med paradisoar. Vit sand, palmer, klarblatt hav, randiga fiskar. Men sen da? Where is the action?

Kultur ar sa overlagset natur. Inom en 20-metersradie kan jag just nu folja ett otrohetsdrama, en familjefejd, ett par tre spirande foralskelser och otaliga sma livsviktiga vardagsrelationer.

En pappa smorjer in sin fyraaring i solkram. Nar hon forsoker slingra sig paminner han om hur ont det gjorde sist hon brande sig. Tva systrar eller vaninnor laser en tjejtidning och gor under ideliga fnitterattacker ett test om hur man kanner igen den ratte. Deras killar verkar enligt italienska cosmo inte ha ratt kvalifikationer.

Pa den solsang de delar tycks ett annat par antingen langt fore eller langt forbi sadana funderingar. De ligger helt nara, hennes arm om hans rygg. Nu tittar hon upp och de ser varandra djupt i ogonen. Han sager nagot sa tyst att ingen hor. Hon ler tillbaka. Han har halvlangt har och borjar bli lite mjuk vid midjan. Hon ar narmast brasilianskt kurvig. De ser sa lyckliga ut.

Alldeles nedanfor oss ligger en amerikansk mor med tva vitblonda sma pojkar och en fransk au pair. Hierkarkin ar glasklar under den familjara ytan. Men karleken i den franska flickans ogon nar 1-aringen ger henne en av manga blota pussar ar sa verklig den kan bli.

Fran detta dokudrama i realtid gar jag for att avlagga dagens rapport. Pa vagen hit passerar jag en bil, en helt vanlig Renault Mégane, vinrod. Baksatet ar nedfallt och hela utrymmet bakom forarstolen, hela bagageluckan och baksatet, ar fyllt med natmeloner. Upp till en decimeter under taket. pa passagerarplatsen ligger en ensam melon. Kanske fick den inte plats nagon annanstans. Verkligheten ar fylld med mysterier.

Vem forsoker jag lura?

Sa sitter jag har igen, pa Virgilio Grand Hotel, i vars lobby man far hyra en dator med modemuppkoppling for 3 euro i timmen. Det ar ungefar sa lang tid det tar att lagga upp ett blogginlagg. Men eager to please, det ar jag det. Forresten ska jag nog inte vara mer i solen i dag.

For vem var det jag forsokte lura med det dar romantiska inlagget om stormen och skrivandet pa altanen? Om det finns nagon forfattare vars italien-vistelser jag tagit till hjartat ar det Wildes, och han forforde definitivt de svartbranda strandpojkarna i hogsasong.

Ge mig en soldrankt privatstrand dar man betalar for en solsang och ett parasoll och det finns en bar i bakgrunden. Lagg till lamplig mangd semestrande italienska barnfamiljer fran farmor och farfar via vralsnygga tonarstjejer i minimala bikinis till tjocka bortskamda guldlockiga telningar vid namn Simona eller Guido. Och nan lagom smetig popradiokanal. I skuggan ligger jag med min bokhog och spanar bakom solglasogonen. Badar ibland. Ater insalata di mare och dricker en halvliter av det lokala vita till lunch. Laser italienska Vogue. Blir allt fraknigare.

Jag ska inte hyckla med mina pseudointellektuella bojelser. Jag ar sa mycket mer Brigitte an Brecht (han semestrade inte ens vid medelhavet men det blev en fin alliteration).

Brigitte is next to bed in the dictionary

Solen framme i dag. Jag overger alltsa min Scott Fitzgeralds-pose och leker Brigitte Bardot istallet. Den unga underbara, that is, inte dagens rynkiga Le Pen-haxa. I sextiotalsbikini, slarvig blond hastsvans och gigantiska solglasogon gor jag ett forsok som tyvarr inte nar anda fram.

Kanske saknar jag genetiska fundamenta (jag ar radd for att det ar sa!). Eller ocksa leker jag sa mycket i de salta vagorna att aven det vattenfastaste smink rinner av. Utan eyeliner, ingen Brigitte.

Pa lunchen delar vi pa en flaska rott och ater egenfriterade zucchiniblommor. Min man har ljuvliga guldvita har pa underarmarna.

End of season

(Obs, detta skrivs pa dator utan svenska tecken, ha overseende)

Vaknade i natt av att blixten slog ner alldeles i narheten. Det kandes som inne i lagenheten. Sedan flera timmars intensiv aska. Nar jag var liten alskade jag aska pa natten, jag ville sta pa en stol vid fontret i allrummet och bara suga at mig. Nu var det pa gransen till verkligt otackt. I gar kvall hade cikadorna serenad utanfor fonstret, nu kandes det som om blixtarna kom anda in i sovrummet. Regnet stankte langt in pa golvet.

I dag lag sjoborrar uppspolade anda till strandserveringarna. Badleksaker guppade fastknutna, klokt som det visade sig, vid parasollerna. Pa en av de andra badinrattningarna hade man inte varit lika forutseende. Dar lag badringar, plasttraktorer och luftmadrasser i form av krokodiler sprida over hela stranden. Nagra hade forsvunnit ut i det skummande havet.

Over allting en intensiv doft, nej stank, av tang som fyller huvudet. Havet ar mer atlantkust an medelhav. Meterhoga vagor kraschar mot sanden. Surfarna ar inte sarkilt bra, men antligen har de atminstone elementen med sig.

Jag alskar badorter off season. Detta ar annu bara late season, men aven nar solen kommer fram ar det en dovt melankolisk ruttnande-frukt-varme. Med mina anteckningsbocker och min campari pa terassen ar jag en romantisk forfattare fast i drommen om den allra sista sommardagen, den dar man vet aldrig nagonsin kommer tillbaka.

Pausen är inte den nya bloggen

Än en gång lämnar jag er, denna gång för sydligare breddgrader och lokalt vitt vin på så många strandserveringar som möjligt. Om möjligheterna inte finns att sprida mina visdomsord och nattliga ångest därifrån får ni klara er själva en vecka.

Ciao!

Popposerande

Jag är en bluff. Här ylar jag efter den småborgerliga villalyckan, men finner själv främst lindring i nätter på stan med unga vackra män och alkohol. Ha. Pophöger är verkligen rätt ord - jag poserar blott som konservatismens bästa vän.

Eller också inte. Trött på att så länge ha längtat efter det jag uppenbarligen inte kan få, byter jag tillfälligt fokus bara. En liten stunds tankepermission från de ouppfyllda drömmarna är inte samma sak som att överge dem.

Vem vill förresten inte sola sig i glansen från de unga och mäktiga? Gårdagens lekkamrat är nämligen enligt uppgift en av Sveriges mäktigaste åttiotalister. Att döma efter dagens Expressen hamnar han dock utanför topplistan, efter potentater som Zlatan och Ebba von Sydow. Förmodligen en riktig bedömning.

Feldiagnos

"Det var väldigt bra att ni lät oss göra det här." Vi var tillbaka i Dr Giertz mottagningsrum för att undersöka att jag läkt ordentligt och tala om obduktionsresultaten.

"Det visade sig nämligen att vi hade fel i vår första bedömning."

Jag kan inte andas. Om vi dödat henne utan tillräckliga skäl kan jag inte heller leva längre.

"Hon hade inte diafragmabråck som vi trodde först. Hon hade något som kallas för cystisk lunga. Det ser likadant ut på ultraljudet. Det som vi trodde var tarmar i hela bukhålan var i själva verket lungvävnad." Han ser rakt på mig.

Han är snäll, Dr Giertz. Det har jag känt ända sedan jag försökte låta bli att gråta mig igenom fostervattenprovet han tog den 18 januari. Man måste vara helt stilla och de små skakningarna som gråten leder till räcker för att riskera att nålen går fel. Stella hade inga kromosomfel.

"Det ger samma symtom, Isobel. Hon hade inga fungerande lungor."

Vardagslycka

Okej, jag ska inte sluta skriva om mina demoner. Men inte ens jag har ångest hela tiden. Hur skulle man kunna ha ångest hela tiden när tusentals okända människor läser, tänker och försöker lindra?

Hjortronsylten kokar på spisen och den där svårdefinierade kargsöta doften fyller lägenheten. Jag rör i citronsyra och natriumbensoat och skedar upp i rena varma burkar. Precis just nu gör det inte ont alls.

O tempore o mores

Ja, vad håller vi egentligen på med på Expressen? Byter sidor och åsikter och ämnen och etiketter. Kan ni inte hålla er på en plats så man vet var man har er? ropar Martin Aagård förtvivlat i öknen.

Han är fortfarande arg på mig sen jag kritiserade hans kosmiska kamraters socialistposer tidigare i somras. Mest arg tycks han vara just för att han inte kan lägga mig i ett fack och sätta på locket och gå därifrån. Och det kan man ju förstå att sånt är frustrerande. Livet vore mycket enklare om alla gick runt med skyltar under hakan där deras ålder, klassbakgrund, förebild och partipolitisk hemvist stod klart och tydligt uppsatt. Han passar onekligen i den gamla Svenska Dagbladet-traditionen, Aagård. Skomakare bliv vid vad du läst. Eller i alla fall vid var du skrivit.

Jag är ledsen Martin, men jag kan inte hjälpa dig i din kamp för ett enklare, mer lättetiketterat universum. I min värld kan en och samma person faktiskt skriva både reportage från villalivet på ledarsidor och debattinlägg om skoluniformer på kultursidor. Utan att deklarera partipolitisk flagg någon enda gång.

Overjump

Jag inser att min förra blogg kanske gick över gränsen från eggande tragedi till sånt som är så ofattbart hemskt att man faktiskt inte vill höra om det. Förlåt. Jag ska återgå till en charmigare och lättsammare slags patetik snarast.

Under tiden fascineras jag över att jag i bloggvärlden framstår som en insider, som en sån med makt. Jag och Viggo, typ. Oh, dears, om ni visste hur ödmjuk man känner sig när man säljer in ströartiklar till Björn Wiman för tresiffriga belopp, tvingas brödskriva idiotsaker för att kunna betala hyran och samtidigt försöker upprätthålla en illusion om att vara high maintenance. Jag vill ha allt från Roland Mourets och Burberry Prorsums höstkollektioner. Absolut allt! Kommer jag att ha råd med något över huvud taget? Ytterst tveksamt. Var är alla oljemiljonärer när man behöver dem?

Ickebarnet

Jag hade tänkt skriva om roliga saker. Om hur jag huggit ved, plockat bär, röjt ris, druckit whisky på altanen och kollat in solnedgången över älven. "Du är mer karl än jag" sa en vän, som i alla fall ytligt sett tycks vara betydligt mer man än vad jag är.

Kombinationen bastu och whisky är centrala komponenter i en viss sorts maskulinitet. Fast man kan inte dricka whisky inne i bastun. En gång drack jag vitt vin, för övrigt den enda gången jag spontant rullat mig i snön mellan bastuvarven. Åh, härliga berusning.

Men sen kom vi hem. Och ett kuvert låg på hallgolvet. Den 5 september är vi kallade till IVF-kliniken på Huddinge. "Har ni några gemensamma graviditeter?" "Om ja, hur många?" "Har du haft missfall?" "Har du genomgått abort?" "Har ni några gemensamma barn?"

Skillnaden mellan barn och icke-barn är tydlig i formalian. Om Stella hade räknats som ett barn hade vi inte fått skattebetald IVF. Det får man bara om man inte har några gemensamma barn. Men jag har hållit henne i händerna och jag vet att hon var ett barn. Med perfekta fingrar och tår som risgryn.

Hon var min dotter och jag dödade henne. Det är inte så konstigt att jag inte kan leva med mig själv.

Pausen är den nya bloggen

Kommer att vara sans dator i ett par dagar. Längta gärna efter mig.
Ciao!

Avundsjuka är det nya svarta

Jag älskar att använda uttrycket det nya svarta. I flera månader har jag fått med det i nästan alla texter och inte ens PM kom ihåg att ändra det i den första pophögertexten trots att han inte visste vad det betydde. Ni måste komma ihåg att det är en man som aldrig använt några hårprodukter utöver schampo.

Min nya favoritbloggare skriver om avundsjuka:

"MEN ÄRLIGT TALAT, JAG PERSONLIGEN TYCKER DET ÄR RÄTT ROLIGT MED AVUNDSJUKA MÄNNISKOR. DET ÄR SÅ PRÄKTIGT ATT VARA "THE BIGGER PERSON" GIVMILD OCH GOD. OKEJ, JO, DU KAN JU VARA DET. MEN KOM INTE TILL MIG SEN OCH FRÅGA VARFÖR DU PLÖTSLIGT FICK EN TUMÖR PÅ GRUND AV PASSIV AGGRESIVITET OCH KOM INTE TILL MIG SEN OCH FRÅGA VARFÖR DU HELT PLÖTSLIGT FICK EN SÅN ÖVERDRIVEN LUST ATT HUGGA DIN FRU MED EN YXA, BARA FÖR HON YTTERLIGARE EN GÅNG SMACKADE VID FRUKOSTBORDET." (hmm, det är alltså hon som själv skriver med versaler)

Trots att det mest är darling Björn af Kleen hon är avundsjuk på så är det underbart sagt!

Jag är fruktansvärt avundsjuk. Mest på alla som blir gravida på första försöket och som bestämmer sig för att det vore mysigt med en sommarbäbis.

Sen är jag avundsjuk på alla (mest äldre män) som har kontrakt på månadsinkomst med Expressens kultursida och får in alla texter de skickar in, oavsett kvalitet eller relevans. Nån sömnlös natt kan jag göra en namnlista över båda kategorierna.

Världen i relation till djurgårdens målvakt

På lunchen i tisdags pratade vi förstås om friidrotten. Jag är inte så intresserad, men sa att det ändå är fascinerande att man kan hoppa flera decimeter högre än Andreas Isaksson. Björn Wiman tyckte att det var fascinerande att jag främst såg världen i relation till djurgårdens målvakt.

Jag har aldrig förstått det där med att hålla på andra svenska lag internationellt. Jag hatade de landslagsyra kommentarerna efter MFF:s match i Israel. Min skadeglädje i dag är följdenlig. Den kommer att vara ända tills ikväll när vi kanske också får stryk av ett amatörgäng från Irland...

Million dollar smile

Kahlen går inte lika snyggt som Naima och när hon ser allvarlig ut off camera är hon knappt mer än en genomsnittlig svensk snygg gymnasietjej. Men det här leendet. Hela hon lyser upp som av ett inre kraftverk och runt henne blir allting lättare, gladare, ljusare. Hur kan man motstå någon som ser så innerligt lycklig ut att se oss?

Den riktiga lyckan

Jag sov alltså i natt. Kanske är det inte att rekommendera i längden som sömnmetod att dricka fasansfulla mängder rosévin utan att äta något, men kortsiktigt fungerade det.

Kvällen tillbringades på ett 30-årskalas med vackra män i vita kostymer. Bland dem blev en sak pinsamt uppenbar. Inte ens om jag ville skulle jag lyckas särskilt väl med att träffa en ny man. Jag vill bara prata om barn. Deras barn, andras barn, barn i allmänhet. Mer sällan om mina födda och ofödda. Nån måtta får det vara på att förstöra partystämningen.

Å andra sidan verkar inte barnlängtan med en tragisk touch vara en sån turnoff som man skulle kunna tro. Tillräckligt mycket lidande och man blir mystisk snarare än desperat. Tills det slår över i Kicki-ism.

Jag vill inte vara tragisk och spännande. Jag vill leva i den vanliga, riktiga lyckan som jag skriver om i Expressen imorgon. Tvillingar, grill, villa. Ångest är så överskattat.

Jag vill vara Philip!

Har precis insett att Philip bara är 24, har två bedårande barn, en fru och försörjer sig som kulturskribent. Det är inte rättvist!

Om vi hade klarat av det här på den tid som anses normalt ("Det är helt normalt att det tar upp till ett år att bli gravid.") skulle vi åtminstone haft en tvååring. Och sannolikt varit lyckligare. Osäkert om jag hade fått sova mer, dock. Och okej, jag kan också försörja mig på att skriva.

Insomnia III

Hur många delar kan den här serien ha? Kanske vänjer man sig till slut. När jag ser mig i spegeln är det onekligen lite Christian Bale där. (Den sömnlöse maskinisten, inte massmördaren. Ej heller Batman, när jag tänker efter.)

Jag tittar på de utlagda bilderna av Philips
ljuvlige son. Jag har aldrig träffat Philip, men Borda på Diagnos känner honom uppenbarligen, så jag får lära känna den här lille varelsen by proxy. Bara bilderna är en ynnest.

PS. Jag har aldrig träffat Borda heller. Det borde jag göra. Vi når varandra över klassgränserna i vår hämningslösa självutlämning. Jag gillar män som inte är rädda för de stora känslorna.

Insomnia II

Jag börjar förstå varför Joakim Borda inte vill känna sig som Kicki Danielsson. När man väl börjat med den här brutala uppriktigheten är country'n'western snart det enda logiska målet. Jag skulle ha Emmylou Harris i öronen om jag bara inte haft sönder mina lurar.

I natt skickar jag patetiska mail till vänner i andra tidszoner för att se om de sitter framför datorn.

Alkoholen är min vän

Har skrivit hela dagen, trots att allting har lätt suddiga konturer efter den sömnlösa natten. Jag tror att det blir bra.* Sorg är till för att göra konst av. Jag försökte sova lite efter löptur och bad, men sömnen kommer inte. Jag vilar, blundar. Det kanske räcker en bit.

Så plötsligt känns livet lite enklare. Och ja, det är så enkelt som i rubriken. Sprit kan verkligen döva smärta. Jag har försökt återskapa Annakhan, och lyckas nästan.**

2 msk Bombay Sapphire
2 msk Cointreau
1 msk citronsaft
färskriven ingefära efter smak

Skaka med is, häll upp i det snyggaste cocktailglas du äger och toppa med färskpressad äppeljuice.

*Det är alltså skrivandet jag tror blir bra, livet är det för tidigt att uttala sig om.
** PS. Han vill att jag ska skriva att det var han som på eget initiativ blandade drinken åt mig. Han gör verkligen allt jag låter honom göra för att lindra.

Insomnia

Pang. Det smäller till med ojämna mellanrum från gården. Jag vågar inte gå ut och titta efter vad det är. Det låter för mycket för att vara bara vatten. Jag ser knappt tangenterna, ljuset från skärmen får ensamt leda mig. Vill inte väcka den som faktiskt kan sova.

Varför kan jag inte låta honom trösta mig? Jag ser hur han lider av det. Ändå går det inte. Jag ligger med hans arm om mig och tänker på andra som skulle kunna ta bort det värsta. Det är inte många veckor sedan vi var lyckliga. När jag blundar och fyller huvudet med hans lukt går det lite bättre. Sen smäller det där ute igen.

Jag vet ju varför jag söker mig bort. Orkar inte tänka på all längtan, på alla tårar. Jag kan inte minnas hur det kändes att inte värka efter ett barn. Han påminner mig ordlöst om min oförmåga. Han skulle aldrig anklaga mig.

Det bästa i världen som ett eget litet fängelse. Kommer han att vara kvar om jag går ut en liten stund?

Alla våra drömmar är satta i vänteläge. Hur länge orkar de vänta? Hur länge orkar vi vänta på dem?

Den sjuttonde januari

Vi gick till Ultragyn via en babyboutique på Upplandsgatan. Frågade om den tjusiga barnvagnen vi aldrig skulle ha råd med. Funderade över om man verkligen behöver en åkpåse till en bäbis som föds i mitten av juni. Vi klappade på fina randiga tröjor.

Två dagar tidigare hade vi köpt en rödorange body av samma märke i storlek 56. Den ligger fortfarande i byrån i hallen. Jag tar upp den och känner på den. Luktar. Den luktar ingenting. Ren ny bomull. Ibland tror jag aldrig någonsin att den kommer att användas.

Ni vet vilka ni är

Hur ska jag någonsin kunna bli avslappnat popcynisk igen? Hur ska den tuffa fasaden av hårdskjutande proffstyckare hämta sig från de senaste dagarnas hjärtesorg inför öppen ridå?

Visst har jag kämpat offentligt med mina demoner. Men aldrig hade jag kunnat tro att det skulle besvaras med så mycket omtanke, värme, kärlek. Ni känner mig inte, ändå bryr ni er om mig. Jag vet inte hur jag ska uttrycka min tacksamhet. När jag skrev om Stella i Expressen skickade folk blommor. Ni skickar tårar. Det här är bättre.

Så blev jag på lite bättre humör

"Gör rätt för dig så får du dig fräscha ligg." Kanske årets politiska statement.

Jag kunde inte länka direkt till uttalandet, men det är förstås baby M som säger det apropå folk som går på socialbidrag utan att egentligen behöva det (i kommentarfältet under Fat loser bitch från den 31 juli).

Från en grop till en annan

Jag kravlar upp ur den grop jag befunnit mig i de senaste dagarna. Endast de verkligt fanatiska begriper hur djupt här nere jag varit när jag säger att jag knappt ville gå i dag. Redan i måndags var hemfärden från Helsingborg för krävande, och då hade jag ändå bara nedstigit till första kretsen.

Det är för mycket livmoder och för lite fitta i mig för ögonblicket. Rätt sorts underliv krävs för att kunna ge sig hän åt hetsen.

Hallelujah

Jag borde ha sett det som ett dåligt omen. Hur kan man ha Jeff Buckleys Grace i skivspelaren dygnet runt i hela fjärde månaden och inte ana oråd? "Det gör inget" brukade jag säga till magen, som vid det laget var obönhörligt levande. "Mamma är inte egentligen ledsen, hon gråter för att det är så vackert." Och så satte jag på repeat igen.

Det finns fler än en av mig

Jag har aldrig tidigare träffat någon i Sverige som heter som jag och är därför van vid att inte behöva använda efternamn. Nu upptäckte jag en splitterny sajt som är på svenska och som alltså ändå inte har något alls med mig att göra. Den Isobel gör inlägg i bloggar under det namnet. Det är inte jag som skrivit dem.

Det är en omtumlande känsla, som om någon försöker stjäla min identitet. Men som förmodligen helt enkelt bara också heter så. Jag får vänja mig.

Se mig, ät mig, rör inte vid mig

Att bära på en tung och pågående sorg är som att sakta bli uppäten levande. I början, i det här fallet från den sjuttonde januari fram till kanske någon gång i början av mars, tror man knappt att man alls ska klara det. Bara att orka sova. Bara att orka gå upp och klara av skakningarna tillräckligt för att kunna ha på eyeliner.

Ändå finns det, i backspegeln, något katharsiskt i lidandet. Det som äts upp är till del de dåliga sakerna. Jag kom ut på andra sidan Stellas död med lite mindre sjävcentrering, lite mindre ärelystnad, lite mer tacksamhet för de lysande andetag av fullkomlig kärlek som ändå kommer i min väg.

Sen fortsätter det.

Sorgen lever kvar och muteras för att komma runt de vita blodkropparna. Varje droppe blod som rinner ur mig är ett möjligt förlorat barn. Den anfaller när man minst anar det, eller rättare sagt på precis de dagarna man fruktar det mest.

Och nu äter den upp sånt som man egentligen skulle vilja ha kvar. Den barnsliga tron att morgondagen alltid kan vara bättre. Förmågan till hämningslös entusiasm över det allra minsta. Känslan av att besitta sin egen kropp.

Jag klarar inte av att han rör vid mig.

På parkeringen utanför Ljungby Motell

Klockan halv tre i natt träffade jag Lars Ohly. Det var på parkeringen utanför Ljungby motell. Jag nickade. Han såg förvånad ut. Han rökte. Jag frös.