Jag vaknade imorse med mascaran kletig på kinderna. Den kletar förresten fortfarande. Jag har bara jobbat hemma och har inte orkat ta bort den ordentligt. "Herregud" sa jag till den som nyss hade gått upp. "Det är borgerlig regering."
Jag var 15 år sist det hände. Nu är jag 30. Med tanke på att jag alltså följaktligen är född 1976 känns symmetrin mellan mitt liv och de svenska borgerliga regeringarna vagt övernaturlig.
"Det känns så konstigt" sa jag vidare. Imorse alltså. Och i går kväll också. För det gör det. Jag förstår plötsligt det där Marita Ulvskog sa om en statskupp. För det känns som om att det inte borde få hända. Det står inte i reglerna. Göran Persson ska stå där och självbelåtet regera vidare. Det står skrivet så i det svenska politiska manuskriptet. Nu har han i stället avgått. Curiouser and curiouser.
Jag vet inte vad som kommer att hända nu. Men jag vet att jag givet utgångspunkterna inte kunde vara mer nöjd med det som hände. (Med ett stort läskigt undantag, mer om det senare)
1) Det blev alliansregering.
2) Göran Persson avgår, vilket förhoppningsvis leder till inre reformer och en yngre helst kvinnlig socialdemokratisk partiledare
3) Det gick dåligt för folkpartiet
4) Det gick bra för centern, från noll till två riktiga mandat i Stockholm! Jag känner mig som en del i en folkrörelse. Det finns uppenbarligen socialliberaler i Sverige ändå.
5) Det gick bra för miljöpartiet
6) Det blev ja till trängselavgifter (även om puckot Sten Nordin nu verkar hävda att riksdagen än en gång ska köra över stockholmarna)
7) Fredrik Reinfeldt var stenhård med att det är de nya moderaterna som vunnit valet och att det är de nya moderaterna som ska regera. Gunnar Hökmark, eat your heart out.
8) Alliansen är på riktigt. På den moderata valvakan skanderade folk "Alliansen, alliansen" när Reinfeldt höll sitt segertal. Visst borde de ha haft en gemensam valvaka hela tiden, med så småningom tog sig de flesta till Nalen. Att alliansen lever på lägre nivå exemplifierades förresten också på ett vackert sätt av det entusiastiska råhångel som sent på kvällen utbröt mellan (tror jag) MUFs och CUFs respektive pressekreterare.
9) Mauricio Rojas åkte ur riksdagen
Nu hoppas jag bara innerligt på att Birgitta Ohlsson blivit kryssad förbi Jan Björklund också. Och att Zaida kommer in. Och förstås på att kristdemokraterna inte får familjeministerposten.
Det som är verkligt verkligt verkligt tråkigt är däremot förstås framgångarna för Sverigedemokraterna. Vad är det för fel på folk i Skåne och Blekinge egentligen? I Landskrona får Sverigedemokraterna 22,3 procent. I Skåne län blir de vågmästare. I Karlskrona, Sölvesborg, Kävlinge, Helsingborg och Malmö får de också konkret möjlighet till påverkan. De får oerhört mycket mer pengar i statsbidrag än tidigare och kommer utifrån den här positionen kunna bygga vidare i lugn och ro inför nästa val.
Vi får inte ge dem det lugnet. Vi får inte ge dem den ron. Vi får inte invaggas i tron att de inte spelar någon roll, att de är ofarliga och obetydliga. Framförallt måste den borgerliga regeringen lyckas skapa ett bättre företags- och anställningsklimat så att människor i städer som Landskrona får tillbaka något av en framtidstro. Den måste våga öppna för arbetskraftsinvandring och ha en generös human flyktingpolitik, samtidigt som den med alla medel försöker arbeta mot segregation och utanförskap. För det är ett av det här valets stora brister. Ingen har talat, mer än indirekt, om segregationen. Ja, om vi bortser från hetsen mot muslimska friskolor och de där obligatoriska gynundersökningarna, då. Ingen har försökt fundera över vad som måste göras för att förändra svenskheten till att inkludera alla som bor här, alla som jobbar här, alla som vill vara med.
Man kan inte få allt. Men jag utgår från att en borgerlig regering försöker ta tag i de frågorna, och då inte på det folkpartistiska viset. Annars har vi ett verkligt läskigt val framför oss om fyra år.
Men nu ska jag bara vara nöjd en stund.
