"Det kanske är TBC" sa han oroat. Jag hostade. Det kändes onekligen som om små bitar av bröstet följde med upp. "Men jag har inte träffat några barn som går på dagis på länge" invände jag, när jag återfått talförmågan. Det förstås. "Desutom hostar du ju inte blod" sa han uppmuntrande "det har jag sett på teve att man gör om man har TBC." Hans källa till denna kunskap visade sig vid närmare efterforskningar vara Moulin Rouge. Ja, filmen.
Men nä, jag tror faktiskt inte att jag har tuberkolos. Även om sjukdomen har ett romantiskt skimmer över sig som mina vanliga vinterförkylningar saknar. I verkligheten har jag lite svårt att andas och ont i bröstet. Och hostar. Min mamma säger att jag borde gå till doktorn. Själv gjorde jag i stället en kaka.
Kaka med blåbär och äpplen
125 g smör
125 g socker
1 ägg
185 g vetemjöl
1 tsk bakpulver
4 stora syrliga äpplen
fint rivet skal från en citron
2 matskedar socker
150 g blåbär
strösocker för toppen
Kör socker och smör i matberedare eller med elvisp tills ljusgult och krämigt. Ha i ett ägg, fortsätt röra. Ha i mjöl och bakpulver, kör tills precis blandat. Dela degen i två delar, lägg i gladpack i kylen i minst 30 minuter.
Skala, kärna ur och klyfta äpplena. Lägg äppelklyftor, citronskal, socker + 2 matskedar vatten i en vid kastrull. Koka upp, låt sjuda på låg värme under lock i ca 10 minuter. Låt svalna.
Sätt ugnen på 200 grader. Kavla ut varje degbit till en cirkel (enklast mellan två sjok gladpack). Lägg den ena i botten på en form med avtagbar kant. Lägg äpplena ovanpå, lämna en liten kant fri längst ut. Ha på blåbären. Lägg den andra degplattan ovanpå, det gör inget om det inte täcker helt. Pensla med vatten och strö socker ovanpå. Baka i 35-40 minuter.
Anmärkning: Kakan på bilden kommer, liksom receptet, från min kakkung Bill Grangers Bills Food, eftersom min egen kaka blev uppäten innan den hann bli fotogaraferad. Men min såg faktiskt nästan exakt likadan ut.
5 kommentarer:
Jag skulle nog också tipsa om ett besök hos farbror doktorn! Dessutom vill jag säga att jag är så glad att du bloggar igen!
Så skönt att du är tillbaka i bloggsfären, Isobel!
får läkare egentligen säga när dom inte är säkra? "det KANSKE är.."
i somras fick jag höra; "det KANSKE är cancer". men det visade sej vara hemoroijder.
Mixen av politik, känslomässigt utelämnande och ett och annat kakrecept. Oh I love.
betänk bara att hade det varit tbc hade ngn kunnat sjunga mimi è tanta malata för dig, det hade möjligtvis kunnat vara värt det. om man nu är bohèmetönt, o jag ser ingen anledn t att inte vara det.
Skicka en kommentar