Pressombudsmannen har alltså klandrat DN för att de publicerade en artikel av Per-Gunnar Evanders dotter där hon menade att hans bild av hennes och systerns barndom i "I min ungdom speglade jag mig ofta" inte hade någon grund i verkligheten.
Läs Bo Strömstedt på sidan fyra.
Läs också de ursprungliga artiklarna i DN här.
Jag lyckas inte hitta PO:s beslut i skrift och kan tyvärr inte heller länka till den intressanta diskussion som fördes i vintras på Sigges blogg.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
10 kommentarer:
Svårigheten är väl att Per Gunnar Evander och hans dotter inte är ett dugg jämspelta inför offentligheten, inte ens i en tidning. Om Evander väljer att skriva en bok där han ger en risig bild av kvinnan han var gift med så har han i praktiken alla trumf på hand gentemot dottern (även om vissa kommmer att se honom som en grinig gubbe så får dottern inget gehör för sin version). Även om hon kommer i tidningen så kommer hon bara att framstå som "ett j-a offer". Jag frågar mig varför PG inte helt enkelt maskerade historien litet och undvek att köra ut att boken handlade om hans döda fru - det brukar diktare klara av.
Man kan ju också jämföra med Pat Conroy vars "Tidvattnets furste" delvis bygger på hans intryck av sin egen syster, som är både poet och själsligt litet instabil (liksom Savannnah i romanen). Hon stämde Pat när boken kom ut, givetvis lades målet ner, men det är inte svårt att förstå varför hon gjoprde det. Särskilt inte med tanke på den helskumma bild boken ger av mental sjukdom och osykiatri.
Bra att pressombudsmannen Olle Stenholm har klandrat DN för publiceringen av Carin Evanders artkel 5/12 2005. Många är det som blev ledsna och arga över DN:s beslut, att den dag då August-prisutdelningen skulle ske, publicera en hatartikel mot Per Gunnar Evander. Varför? Yttrandefrihet i all ära, men det finns gränser! Trodde inte att DN ville ägna sig åt skandalskriverier på den här nivån. Ingen kan kontrollera sanningen i vad Carin Evander skriver, alltså är det fullständigt meningslöst att läsa sådana artiklar. Människor är nyfikna förstås, när det gäller kändisars privatliv. Vår store författare Per Gunnar Evander avslöjar tillräckligt mycket om sig själv i sina romaner, så det borde räcka. Författare använder sina erfarenheter i sina romaner, inget ovanligt i det. De har rätt till sina upplevelser. Evander skriver i romanen "I min ungdom speglade jag mig ofta" att: "...en berättelse eller en text alltid är en legering, en blandning, av fantasi och verklighet. Det kan man aldrig komma ifrån. Varom inte blir det fråga om vetenskap på bekostnad av mänsklighet." (Sid. 104). Danne Olsson frågade i Tidskriften Tid (dec.2005):
"Har någon på DN:s kulturredaktion några horn i sidan till Evander? Eller hur kommer det sig att man publicerar denna sårade dotters aversion mot pappan? Är det av allmänintresse eller borde frågorna endast ha ställts inom familjen? Den påtagligt illa berörda dotterns artikel gör att man undrar hur diskussionerna lät på DN inför publiceringen som dessutom saknar replik från den anklagade fadern." Man kan verkligen undra hur man på DN motiverade publiceringen av artikeln och val av datum för publiceringen. Varför samma dag som August-prisets utdelning? Hur kan man vara så elak? Tyvärr fick inte Evander August-priset, vilket han var värd. "I min ungdom speglade jag mig ofta" är en mästerlig roman.
Angelica
PO Olle Stenholm gjorde rätt när han anmärkte på DN:s publicering av Carin Evanders artikel den 5/12 2005. Främst därför att artikeln var införd samma dag som Augustpriset skulle delas ut. Carins pappa Per Gunnar Evander, en av Sveriges mest omtyckta författare, var en av de nominerade med sin roman I min ungdom speglade jag mig ofta.
Ingen på DN:s kulturredaktion ska lura i mig att det var en tillfällighet att artikeln kom in den dagen.
Alla publiceringar kräver väl planering? Någon/några ville ta alla chanser att stoppa P G Evander från att få priset? Man vill helst inte tänka tanken fullt ut...
Alla författare måste få ha sin konstnärliga skrivarfrihet. Det kan vara svårt att uttrycka sin kärlek i vardagen. Att då skriva om den kan innebära att verkligheten krockar med önskningar och drömsyner. Varje van läsare av skönlitteratur vet att det är så författare arbetar. Och en professionell jury borde inse det. Det borde vara så självklart att det inte ens skulle finnas behov av en diskussion i ämnet.Det högst privata, behovet att ifrågasätta sin far, borde inte angå oss läsare.Varje tänkande människa vet att det inte alltid är så lätt med kommunikationer i en familj och hur svårt blir det då inte att kommunicera i en skilsmässofamilj?
Att Carin Evander med sin relativt unga ålder inte riktigt förstod konsekvenserna är ett trist faktum, men i viss mån förståeligt. Men på en kulturredaktion finns ju ansvariga
personer som borde ha dämpat sin publiceringslust både en och två gånger. Huruvida P G Evander skulle ha fått priset eller ej vill jag inte uttala mig om eftersom jag inte läst de andra böckerna. Men att hans möjlighetr och goda förutsättningar hämmades av artikeln står helt klart.Juryn kan ha påverkats av att P G E framställdes som en "taskig farsa" och inte förmått behålla sin sunda objektiva syn på litteratur. Förfärligt!
Ursäkta, glömde skriva en signatur för ovanstående inlägg.
M v h Molly Ginger.
Hello Molly Ginger! Du har så rätt i det Du skriver om att Carins kommunikationsproblem med fadern är något som inte angår allmänheten. Verkligen ytterst privat! Trodde DN att svenska folket skulle ställa upp som familjeterapeuter? Eller är det skadeglädje det handlar om? Huh, jag ryser vid tanken på hånleendena på DN:s kulturredaktion morgonen den 5 dec. 2005. Per Gunnar Evander var inte informerad om deras planer. Det är helt otroligt! Är det någon som känner till om det tidigare har hänt att en dagstidning försökt påverka beslutet om vem som ska få Augustpriset?
Angelica
Självklart har skönlitterära författare rätt att i sina romaner uttrycka vad de upplevt och känner! Tragiskt när den store Evanders anhöriga inte förstår sig på prosa (och inte lyrik heller).Utmärkt att Pressombudsmannen Stenholm kritiserat DN:s val att publicera Carin Evanders artikel, med privata illasinnade avslöjanden, som inte har med romanen att göra. Den typen av artiklar kunde passa i någon skvallerblaska (som vill tjäna en smutsig hacka). DN skulle nöjt sig med det de har skrivit om "I min ungdom speglade jag mig ofta", alltså Marie Petersons recension "Vägen till uppbrottet"(15/10 2005). Hon skriver att romanen är Evanders lysande comeback "med en stark, koncentrerad och vansinnigt rolig roman". Jag håller med Angelica, här ovan, att självklart var det Per Gunnar Evander som skulle ha fått Augustpriset!
M.V.H. Gustav
Hej Isobel!!
Du startade en diskussion angående vem som får säga vad. Har Du läst Pressombudsman Olle Stenholms artikel "Därför klandrade jag DN" i Expressen den 19 september? Där hävdar Stenholm skönlitterära författares rättighet att använda sina egna upplevelser och erfarenheter i sina romaner. Den artikel som DN publicerade (5 dec. 2005) anser Stenholm inte vara förenlig med god publicistisk sed utan det är en artikel som är förnedrande och integritetskränkande. Skönt att det finns rättstänkande människor som Olle Stenholm!!
Vad anser Isobel? Har Du läst Bo Strömstedts artikel bör Du också läsa Olle Stenholms!
Angelica
Jag har tagit del av Olle Stenholms artikel riktad till Bo Strömstedt. "Premoria från socialtjänsten"- jo, här finns humor, en gudabenådad gåva, helt i Per Gunnar Evanders anda.
Isobel, du skriver att du blev gråtfärdig när du läste dotterns såriga fadersuppror. Men om du läste om andra människors liv, då kan jag lova, skulle nog tårarna
flöda igen... Tror du inte att pappan, den kände författaren. kände sig sårad den morgonen när artikeln var införd i DN?
Att känna sig sårad har inget att göra med ålder. En ung kvinna som sporadiskt träffat sin pappa sedan nio års ålder - visst, självklart.
Men lika självklart en känd man , över de sjuttio, som av Gud vet vilka anledningar missat mycket i umgänget med sina döttrar.I sin förtvivlan skriver fadern om sin saknad i sina romaner.Det ger honom inte sin döda dotter tillbaka, men det får honom att låta ett ljus falla över denna del av livet. Sannerligen den svåra, oerhört sårande delen av livet.
Vi andra kan bara försöka förstå hur det är. En roman är ett bra försök.
Olle Stenholm, mannen med "stenansiktet", bra formulerat svar på Strömstedts artikel. "Premoria från socialtjänsten" - jag tvivlar aldrig på att du har humor. Tack!
Molly Ginger.
Jag har tagit del av Olle Stenholms artikel riktad till Bo Strömstedt. "Premoria från socialtjänsten"- en liten släng av humor, denna gudabenådade gåva, helt i Per Gunnar Evanders anda.
Isobel, du skriver att du blev gråtfärdig när du läste dotterns
såriga fadersuppror.Men om du läste om andra människors liv, då skulle nog tårarna flöda igen, det kan jag lova...
Tror du inte att fadern, den kände författaren, kände sig sårad den morgonen när artikeln var införd i DN? Sårbarhet, att känna sig sårad, har ingenting att göra med ålder. En ung kvinna som sporadiskt träffat sin pappa sedan nio års ålder (då föräldrarnas skilsmässa inföll) visst, självklart. Men lika självklart en man, en känd författare, nu inte så ung längre,som av Gud vet vilka anledningar missat mycket av umgänget med sina döttrar. I sin förtvivlan skriver fadern om sin saknad i sina romaner. Det ger honom inte den döda dottern tillbaka,men detta skrivande får honom att låta ett ljus falla över denna svåra del av livet, Sannerligen den svåra, oerhört sårande del av livet.
Vi andra kan bara i möjligaste mån
försöka förstå hur det är.En roman är ett bra försök.För att inte gå under. För att tända den lilla gnista som trots allt finns kvar.
Olle Stenholm, mannen med "stenansiktet", du har formulerat dig bra i din svarsartikel till Bo Strömstedt.
"Premoria från socialtjänsten": jag ska aldrig tvivla på att du har humor. Tack!
Vad gäller Strömstedt så vet vi ju att han varit kulturredaktör på Expressen. Detta gäller även DN:s Maria Schottenius som godkänt Carin Evanders artikel för publicering.Lojalitetsband? Gemensamma vänner?? Har ingen större lust att spekulera...
Molly Ginger.
Molly Ginger, jag har också funderat över troliga lojalitetsband mellan Strömstedt och Schottenius. Trist med osjälvständigt tänkande!
Bra att Stenholm påpekar, för slarviga läsare, att "I min ungdom speglade jag mig ofta" är en roman och att det står på omslaget. Jag bifogar länken till Stenholms utmärkta artikel i Expressen den 19/9: "Därför klandrade jag DN".
Länk: http://expressen.se/index.jsp?a=689330
Angelica
Skicka en kommentar