fredag, september 29, 2006

Läs!

Läs världens bästa Johannes Forssberg som är tillbaka på ledarsidan.

8 kommentarer:

Peter Olevik Dunder sa...

Visst behöver vi ett liberalt parti i svensk politik och jag är, förutom partisk, för att Folkpartiet liberalerna och Centerpartiet kämpar om att vara mest liberala. En dag när kärnkraften ersatts kanske de liberalare partierna kan finna ett gemensamt program.

Katrine Kielos sa...

snälla kan någon förklara för mig vad folk menar när de säger att ett liberalt parti kan vara radikalt? jag fattar verkligen inte, och så undrar jag också hur man hoppas att en liberal ideologi ensam kan bekämpa sexism och rasism vilket Forssberg pratar om i artikeln. snälla liberaler berätta hur ni tänker!tack på förhand

Katrine Kielos sa...

och i övrigt så tycker jag att det är oroväckande hur ofta man ser folk förespråka aktiv dödshjälp sådär lite i förbifarten. håller debatten på att vända? läskigt...

Magnus sa...

Wow, killen snidar till en massa glada pappersbollar av fina ord och kastar upp dem i luften efter valsegerns yra. Jo, precis så ser det ut. Hans snygga paroller om riktig liberalism, hands off den personliga friheten, öppna kontakter överallt, ipods for everyone och inget moralpladder är precis den sortens slogans som går fint att köra så länge det är uppåt i ekonomin och det finns gott om pengar och en köpfest att visa upp - och man kommer att *fortsätta* hylla dom orden även om man tummar på dem, även efter att vi går in i NATO, även efter att CIA upprättar ett hemligt sambandskontor på Kungsholmen, även efter att några afghanska, exilryska eller pingstsvenska terrorister har tagit en skolklass i Västerås som gisslan. Ärkeliberaler som Forsberg 8eller Per Ahlmark) är på något vis hjälplösa inför det faktum att andra människor har ideal opch mål som går utöver deras egna privata liv, som de tror på, kanske inte blint men i varje fall utan det ironiskt smajliga leende som liberalen själv är van vid. Därför fattar de inte vad som händer när det plötsligt blir verkliga konflikter, när människor, villaägare, ideella rörelser och stater gör anspråk på att få ha sista prdet i eget hus eller annars ingenting alls.

Där andra ivrar för en livsåskådning éller en bestämd politisk linje för att de känner att det behölvs, eller för att de inte har ett Mastercard med 50000 pix och n bra lön, som köper dem fria från alla frågor om *varför* man gör något, där slutar liberalismen ofta idag, den vet inte riktigt vad den ska göra med folk som beter sig på detta viset. Och tyvärr, den vet inte alltid hur den hanterar politisk makt heller, inte i motvind i alla fall. Den tysta erosionen av de höga orden (som Johannes kan vänta sig om nån köper hans yra fullt ut) är precis som det har skett i t ex flyktingpolitiken och energipolitiken, och under tiden står många opinionsbildare och idningr bara och tittar på eller yttrar sig som om frontlinjerna förtfarande går där de gick 1985.


Sen undrar jag också vad det handlar om när Forsberg hyllar "dödshjälp i stället för kantianska ideal"? Klart att han själv inte räknar med att någonsin behöva använda nödutgången dödshjälp - det gör man inte vid 25 - eller behöva titta på de besvärande frågor som öppnar sig här. Eller menade han "ja till stamcellsforskning i stället för hänvisningar till Kant"? Inte okomplicerat det heller, men där kan jag väl hålla med. Fast som du säkert vet, Isobel, så finns det en hel krater av besvärliga och livsviktiga moralfrågor här om man inte bar sopar åt sidan med ett 2live and let live!". Alla borde någon gång läsa Carl-Henning Wijkmarks "Den moderna döden".

Isobel sa...

Ibland i sådana här sammanhang känner jag mig som den lite puckade kusinen från landet. För jag fattar faktiskt inte vad Katrine menar med frågan om hur liberalism kan vara radikalt. Är det nåt rent lingvistiskt tro, att vi har olika förförståelse av begreppet "radikal"? För för mig är utgångspunkten att maximera människors personliga frihet radikal i sig själv och definitiv radikal i förhållande till de flesta existerande samhällsmodeller.

Sen din invändning om liberalismens effektivitet som redskap mot sexism och rasism, den blir nog också lite för teoretisk för mig. Jag vet inte vad du menar med liberalism, men för mig är det lite mer än Locke.

Magnus inlägg begriper jag ännu mindre av, mer än att du tycks mena att liberalismen inte har någon lösning på folk som beter sig illiberalt. Vilket jag heller inte förstår. Det finns väl få liberala ideologer eller praktiker som inte tror på tanken om våldsmonopol? Att man inte vill att staten ska förbjuda eller påbjuda vissa beteenden innebär förstås heller inte att man ser moraliska konflikter som ointressanta.

Magnus sa...

"Det finns väl få liberala ideologer eller praktiker som inte tror på tanken om /statens/ våldsmonopol?"
Folk som Bertil Ohlin, John Stuart Mill, Carl Bildt (eller för den delen Ingvar Carlsson och Willy Brandt) stödde självklart tanken att endast staten - den demokratiska staten - får gripa till våld, där fanns det en bred konsensus mellan liberaler och socialdemokrater. Den libertarianska klungan av nyliberaler (alltså de som gärna menar att staten inte har något våldsmonopol, ingen rätt att ta till maktmedel för att skydda medborgarnas liv och säkerhet, att staten egentligen knappast har några uppgifter alls, och att rätten att bära vapen och köra efter egna lagar är de viktigaste av alla mänskliga rättigheter, *den* gruppen är förstås något bredare och vanligare i USA än i Sverige (dess utom inte fullt så entydigt identifierad med en högervinkel). N'är jag skrev att Johannes Forssberg och många andra liberaler är "blinda för maktfrågor", och ointresserade av frågor där man måste förhandla sig till en lösning, så syftade jag t ex på hur de utnämner skydd mot avlyssning av (tydligt misstänkta) kriminella och terrorister till den totala ödesfrågan där ingen jämnkning, ingen prövning alls är möjlig, för att sedan, när någon plötsligt har tagit till våld och konflikten rusar ur all kontroll, skruva på sig och antingen upprepa sina gamla honnörsord eller skrika på militär insats i efterhand. Sånt är inte särskilt politiskt moget.

Dessutom får man ta konsekvensen av de val man gör. Expressen som tidning är för att Sverige går med i Nato (det är också vad jag förstår, en viktig undertext i Staffan Thorsells färska bok om Sverige under 40-talet: Sverige borde ha gått med 1949, vi borde ha "bjudit Sovjet spetsen" utan några hänsyn till vad det betydde i vår del av världen) och att vi ger ett "modigt stöd" till deras aktiviteter. Okay, men tidningen är så klart inte för att vädra den frågan i en öppen och fri debatt, eftersom ni är väl medvetna om att det skulle ta hundra år att få upp något större stöd bland svenska folket för en anslutning. Men går man med i Nato och deltar i deras militära operationer (t ex skickar svensk stridande trupp till Irak) så har man också de facto bett om att få terrorhot på hemmaplan, som världen nu är funtad, och den frågan skyr de flesta yngre svenska liberaler som pesten, eller man kör till intet förpliktigande floskler (som Gunnar Hökmark och Per Ahlmark). Man ropar "det var dom som började" när det har smällt; det är skillnad på folk och folk. I England är samma fråga nog för att skaka regeringen, och en viktig faktor bakom oviljan mot Tony Blair.. Tyvärr räcker det inte att stapla honnörsord, det kan vara ännu viktigare att se om olika länder, ministrar - eller man själv - tänker leva upp till dem (om man inte sett hur många honnörsord USA har förrått under de senaste fem - tio åren har man kanske befunnit sig på planeten Mars?) Men jag kanske bara gar lägre förväntningar än du på att ledarsidor ska komma med npågra ny och spännande insikter om politik.

Jag var inne på i mitt förra inlägg att våld och terror kan krypa upp lika väl från svenska grupper som på vissa punkter inte känner någon samhörighet med vårt moderna samhälle - militanta pingstvänner eller veganer - som från exilryska eller tjetjenska terrorister. Någon kanske invänder att vi verkligen aldrig har sett några militanta personer med bakgrund i pingströrelsen eller andra "skogstokiga kristna grupper" som viftar med gevär eller hotar säkerheten, och därför behöver man inte oroa sig för dem. Men allting är osannolikt innan det händer: innan Lasermannen dök upp var det ingen som trodde att en svensk medborgare skulle springa omkring och lönnmörda invandrare, och före Norbert Kröcher så hade man skrattat om nån påstått att vanliga svenska kilar och tjejer skulle kunna värvas till en plan att kidnappa justitieministern. I fallet Åke Gren kan man ju tycka att han uttryckte sig korkat och småfånigt, men ahsn predikan var, menar jag, geniuint hatbrott, den innebar en tydlig uppmaning at i oprincip slå ihjäl bögar. Många liberaler vill helst av aölt vifta undan frågan nmed en snabb hänvisning till att Gren har rätt att säag vad fan han vill, att yttrandefriheten som negativ rättighet är helig och att pingstvänner ändå inte gör en fluga förnär. Det är ett paradexempel på hur slängig diskussionen kan bli, tyvärr inte det sista.

Erik sa...

Orkar inte läsa hela harangen, bemöter bara den första felaktigheten.

Så gott som alla libertarianer, även de skogstokigaste är helt in favor of statens våldsmonopol.
De som vill privatisera polisen osv. anarkokapitalisterna, finns typ inte och är inga att orda om.

Magnus sa...

Erik: Jag sa aldrig att de var smarta, de finns emellertid, även om arten är vanligare over there. Men min poäng var inte heller att påstå att libertarianska anarkister skulle vara det största hotet mot vår säkerhet.