lördag, maj 30, 2009

Jag kommer ut

Jag kommer INTE ut som piratpartist alltså. Pirat utan parti, måhända, den beteckningen innebär ju i dag inte mycket mer än det åsiktspaket jag helt på eget bevåg håller mig med, men suffixet -partist kommer jag aldrig frivilligt få klistrat på mig.

Detta sagt var det med glädje jag i veckan röstade på Amelia Andersdotter och jag tycker verkligen att ni borde göra detsamma. Åtminstone om ni som jag faktiskt vill säga ifrån mot den barocka övervakningspolitik som drar fram över västvärlden. Det här är inte bara en svensk fråga. Vi har bara som väljare fått en ovanligt bra chans i just det här valet att visa vad vi tycker.

Litet analt tillägg:
Jag har precis upptäckt ett bisarrt fel i min text. Någon har hjälpsamt lagt till ett genitiv-s i stycket:"Husse i det här fallet var väl ytterst tjänstemän på försvarsdepartementet. De folkvaldas lydiga hundar." Stycket löd ursprungligen: "Husse i det här fallet var väl ytterst tjänstemän på försvarsdepartementet. De folkvalda lydiga hundar." Det är lite problematiskt att innebörden i och med det där lilla tillagda s-et blev nära nog motsatt den som var tänkt från början.

onsdag, maj 27, 2009

Mer vitterhet

Lars Gustafsson kommer ut som pirat och gör en viktig historisk jämförelse:

"Det är egendomligt,hur starkt situationen våren 2009 - på medborgarrättens område – påminner om den franska tryckfrihetens öden under de decennier som föregick franska revolutionen. En ny idévärld växer fram och den skulle inte ha kunnat göra det utan att bäras av en allt snabbare utvecklad teknologi.

Razzior i hemliga tryckerier, beslagtagna tryckalster och - än mer - beslagtagen tryckeriutrusting.Arresteringsbrev och äventyrliga nattliga transporter mellan preussiska enklaven Neuchâtel - där inte bara en stor del av delarna i Encyklopedin kom till,utan också åtskillig djärv pornografi mellan de ateistiska pamfletterna – och Paris.
Mellan cirka 1730 och 1780-talet fyrdubblades antalet statliga censorer i Frankrike och beslagen mot illegala tryckerier växte i ungefär samma tempo.Som vi vet nu ,hjälpte det inte.Snarare verkade censurens och tryckerirazzians tillväxt stimulerande på de nya idéerna och satte ordentlig fart på deras utbredning."

tisdag, maj 26, 2009

Very vitter

Det är sånt här som gör att talet om den vulgära kloak-bloggosfären blir allt bisarrare. (även om jag ju gillar en del av kloakdelarna också)

måndag, maj 25, 2009

The real Gunnar Hökmark



(Jag kommer inte rösta på honom, men det här är nog första gången en svensk etablerad politiker faktiskt gör något som är roligt nog att sprida)

Det kan alltid bli konstigare

Det är nu snart 15 år sedan jag skrev en satir om hur välfärdsstatens privilegier fördelades i Bingolotto. Jag påminns om det när jag ser att Linköpings kommun alltså delar ut renhållningsjobb meddelst omröstning på en hemsida, ett renhållningsjobb på halvtid med skyhögt betalt och tvingande twittring och bloggning. Bl a ska vinnaren/städern berätta om hur hemskt det är att städa upp efter folk, så att människor skräpar ner mindre. Jag föreställer mig motsvarande jobb i andra kommunala sektorer, där vårdbiträden twittrar om hur äckligt det är att hjälpa gamlingar gå på toaletten så att folk ska undvika att bli för gamla, busschaufförer som bloggar om att det minsann är nyttigt att promenera så att folk minskar sitt nyttjande av kollektivtrafiken.

Det är i ett sådant ögonblick man inser att alla de dystraste franska teoretikerna nästan alltid får rätt och att verkligheten alltid kan bli ännu mer skruvad än man tror. Ett tecken på detta är om inte annat att nästan ingen tycks ha uppmärksammat "superstädarna" (jag såg en DN-text, men den fokuserade främst på konstnaden). Vi tycker alltså inte längre att detta är konstigt. Kanske förtjänar vi vår samtid.

fredag, maj 22, 2009

Yttrandefrihet och antisemitiska kräk

"Det är tydligt att det även på svenska universitet finns en anmärkningsvärd okunskap om skiljelinjerna mellan rasistisk propaganda, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp."

Jag undrar lite vad DN vill säga med den här meningen. På vilket sätt finns en glasklar skiljelinje mellan rasistisk propaganda, yttrandefrihet och hets mot folkgrupp? Menar de att yttrandefriheten tar slut när den rasistiska propagandan börjar? Tja, ibland, ibland inte. Det beror ju på.

Antingen kan man se yttrandefriheten legalistiskt som "det som är tillåtet att säga i Sverige i dag" och då får man framföra viss rasistisk propaganda men inte annan. Att dra en gräns mellan "det som är tillåtet i dag" och "det som är förbjudet i dag" - dvs brottet hets mot folkgrupp är ju ytterst en fråga för domstolar, men har rätt lite bäring på en diskussion om vem som får bjudas in till en diskussion om yttrandefrihet på ett universitet.

Yttrandefrihet kan också förstås vidare än den just nu i Sverige legala definitionen och då blir DN's mening helt obegriplig. Det är väl just för att prata om de skiljelinjerna man bjuder in Rami?

Jag tycker inte att det är självklart att tala med Ahmed Rami, som är exakt allt det DN skriver, ökänd antisemit, dömd för hets mot folkgrupp, etc., men jag förvånas över att så många tycker att det är självklart att INTE tala med honom. Det var inte så att han fick utrymme i Linköping för att framföra sitt judehat, diskussionen handlade specifikt om yttrandefrihet. Och om någon är expert på att befinna sig i yttrandefrihetens gränsland så är det väl Rami.

Samma formulering återkommer i DN.s ledare, från Expos Daniel Pohl, i en diskussion på min Facebook-sida: Rami anses ha "förverkat" sin rätt att yttra sig. Bara den reaktionen gör det ju ännu mer intressant att tala med honom om just yttrandefrihet, en mer pregnant undertext till diskussionen är svår att föreställa sig.

Jag vet inte om det var rätt att bjuda in honom och ännu vet jag mycket lite om vad han och andra vid det där samtalet i Linköping sade. I sammanhanget är nog det allra viktigaste att ha en bra moderator. Men reaktionerna förundrar mig. Jag finns själv på Ahmed Ramis listor över judiska/judevänliga journalister, och tycker att han är ett antisemitiskt kräk, men det hör faktiskt inte hit. Om man börjar dra upp gränser inte bara för VAD som får sägas, utan också VEM som alls ska få säga något, då måste vi nog ta om den där debatten om yttrandefriheten från början.

onsdag, maj 20, 2009

Nu kan man rösta, och ett Ainsley Hayes-moment

När man nu äntligen kan ta sig till sina vallokaler och rösta kände jag att vi borde vederkvicka oss med den här lilla filmen först:



Därefter kan man dock tänka på att man faktiskt inte primärt röstar på Rick Falkvinge till Europaparlamentet, men däremot t ex på Amelia Andersdotter:



Alla minnesgoda West Wing-afficionados förstår såklart rubrikens hänvisning det här:

tisdag, maj 19, 2009

måndag, maj 18, 2009

söndag, maj 17, 2009

Jag har smittats av EU. Ännu ett tecken.*

Är inte detta en smula upprörande? I SVTs EU-valsdebatt i kväll får alltså bara riksdagspartierna delta. I sammanhanget är det dock betydligt mer förbryllande att Junilistan utestängts än att Piratpartiet, Feministiskt Initiativ och Sverigedemokraterna gjort det.

Det finns ett antal sätt att sålla bland partier som ställer upp i val. Man kan välja att ha med de partier som sitter i det aktuella parlamentet, i såfall skulle Junilistan fått vara med. Man kan dra en gräns vid opinionssiffror som gör det sannolikt att partiet kommer in, då skulle inte junilistan, men däremot piratpartiet få vara med (lite beroende på hur många platser som står till förfogande förstås). Man kan bjuda in alla seriösa alternativ, då skulle alla ovan nämnda partier få delta. Att gå efter riksdagsmandat tycks mig som det sämsta möjliga alternativet.

Dels för att public service själv öppnar sig för den sortens kritik som Engström framför (att SVT styrs från riksdagen och därför gynnar riksdagspartier - ett samband som jag helt kort inte tror finns. Visst kan de tänkas gynna riksdagspartierna, men inte av den anledningen). Helt bortom den grundläggande frågan om demokratisk likabehandling, då.

Dels, och viktigare, för att det innebär att SVT inte tar EU-valet på allvar. Man vill ha en inrikespolitisk debatt, bara. EU-politikens specifika frågor är inte viktiga. När man precis varit med om ett uppvaknande för ett genuint europeiskt demos (eller en Deweyansk public, för att knyta till det Kalle brukar skriva) framstår det som barockt. I den senare meningen är det också särskilt tråkigt att man utestänger Junilistan och Piratpartiet, eftersom dessa partier mer än riksdagspartierna agerar utifrån detta spirande EU-demos, denna uppflammande public (som förvisso var en annan public för fem år sedan när Junilistan kom in).

* I morse satt jag med tidningen och dissekerade Lissabon-fördraget med kraft och entusiasm ända till S påpekade vad det var jag gjorde. "Men jag har smittats", sade jag. Det kommer mer kring detta.

Vanvettigheter och klokskap

Två amerikanska mediejurister vill i en artikel i Washington Post rädda journalistiken genom nya lagar. Deras första punkt är att ändra upphovsrättlagen så att “the taking of entire Web pages by search engines, which is what powers their search functions, is not fair use but infringement.”

Det innebär alltså att man inte längre ska kunna söka genom sökmotorer som Google på hela sidor, utan exempelvis bara på rubriker. Det betyder att sökmotorerna slutar vara sökmotorer och i stället blir rubrikindex. Det innebär att internet som vi i dag känner det slutar fungera. Jag gissar att Peter Wolodarski tycker att idén är toppen.

Om tidningsföretagen då åter skulle kunna tjäna pengar är mer osäkert. För precis som Mikael Zachrisson skrev häromdagen är ju inte problemet i medievärlden främst hur man ska kunna ta betalt. Det är att läsarna inte längre tycker att produkterna är värda att betala för.

lördag, maj 16, 2009

Knark, horor och privatbilism

Det är inte jag som satt rubriken, jag tycker rätt illa om normerande begrepp som "sunt förnuft", men här är dagens text.

fredag, maj 15, 2009

Bra Söderlund!

Jag har skällt lite på författarförbundets ordförande Mats Söderlund förut, men i dag är han helt rätt ute. Det nya standardiserade Bonnier-avtalet är verkligen ett skämt. Förlaget vill numera ha rättigheterna till hardcover, pocket, e-bok och ljudbok i 3 år utan några som helst utfästelser om att faktiskt göra de här produktversionerna. De speciella e-boksavtalen ger dessutom förlaget rätten till boken för evig tid! Vi har av tradition inte producenträttigheter för böcker i Sverige (till skillnad från för musik och film) men när Bonniers nu, som de själva säger, försöker "skapa affärsmodeller som både förlag och författare kan leva på under lång tid framöver." ska man alltså inte ta det där med författarinslaget särskilt allvarligt.

Att man som författare skulle sälja rätten till sitt verk på livstid är en helt ny idé i den svenska upphovsrättstraditionen och går emot allt som underhållningsindustrin på sistone talat om rätten för upphovsmän att leva på sitt värv.

Det är därför fantastiskt om vi nu i debatten slutar låtsas som om upphovsmän och förlag/skivbolag/filmbolag hade samma intressen. Bolagen vill gärna företrädas av upphovsmän i debatten om upphovsrätt och internet, för att det ser bättre ut för allmänheten. Samtidigt gör de själva allt de kan för att minska upphovsmännens rättigheter och försörjningsmöjligheter. Om det står klart kan vi enklare prata vidare.

Blir alltihop bara en urspårad gatufest?

Anders Mildner skriver intressant om hur han menar att 1968-analogin är fel och att det vi ser nu snarare går att jämföra med Göteborg 2001 i det att polisens hantering av demonstranterna radikaliserade alla som var där, och skapade djupa sår i unga människors förtroende för samhället.

Andreas Ekström svarar och även om jag ju inte håller med om Andreas ideologiska formuleringar har han rätt i sin grundläggande analys. Precis som Cybernormer visat finns det ingen folklig uppslutning i kampen mot fildelare. Tydligast är det såklart bland ungdomar, men inte heller från föräldrar eller lärare känner ungdomarna ett socialt tryck att sluta fildela. Bland akademiker och intellektuella är det också betydligt vanligare att man kritiserar dagens allt mer utrerade kontrollsamhälle och extrema syn på immaterialrätt, än att man försvarar desamma.

Så var det inte 2001. Här ser vi också något litet av det som nätet gett oss. Visst fanns yelah och andra vänsternätmedier, men vi som inte var i Göteborg fick nästan enbart vår information om det som hände från vanliga medier. Dessa stod nästan entydigt på polisens sida och utmålade demonstranterna blott som galna våldsverkare. Jag kan själv i efterhand känna att jag just därför faktiskt inte har en aning om vad som egentligen hände. Man såg ju att pressen var vinklad, men vad var det som hände på riktigt då? Endast Expressen (som jag ännu inte jobbade på då) under PM Nilsson var intresserad av att ge en mer komplicerad bild. Och fick, parentetiskt, utstå stark kritik för detta. När den skjutne demonstranten fick skriva en debattartikel på sidan 4 ansågs man allmänt ge uppge utrymme för en terrorist. Om Göteborg hade hänt i dag hade det, milt uttryckt, varit annorlunda.

Det är just därför som jag också tror att 1968-analogin är bättre (även om det onekligen finns 2001-inslag). Den revolution som internet innebär är redan här. Den har redan förändrat samhället och vårt sätt att tänka bortom det som jag tror är möjligt att backa. För att använda Alexander Bards termer så har tillräckligt stora delar av konsumtariatet redan vaknat och börjat delta aktivt själva (och därför terminologiskt slutat vara ett konsumtariat).

Det folkpartistiska kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, skriver att "1900-talets kulturpolitiska mål om att tillgängliggöra kvalitetskulturen och kulturarvet för alla människor i hela Sverige genom museerna, folkbiblioteken, litteraturstödet, public service, distributionsstödet till dagstidningar och film etc., har internet bidragit till att uppfylla på ett sätt som få trodde var möjligt för bara 10 år sedan." Hon kritiserar också, helt rätteligen, piratpartiet för att inte bry sig om kulturfrågorna trots att dessa idag är intimt förknippade med internet.

Det finns något avgörande där. Rörelser som har bibliotekarier och folkpartistiska kulturpolitiker på sin sida får nog sägas ha uppnått en kritisk massa. I nätpolitikens definitiva radikalisering finns också ett stort mått konstruktivt byggande. Det är därför inte alls så säkert som den pessimistiske Mildner tror omöjligt att nå en överbryggning mellan staten och nätet.

Uppdatering:
David påpekar i en kommentar att hans webbyrå minsann streamade polisradion på kontoret under göteborgseländet och att 2001 inte var så stenålders. Han har såklart rätt i att, tja internet, fanns då. Möjligheterna fanns. Både till att följa polisradio på nätet och till att exempelvis läsa utländska tidningar. Men massan fanns där inte, publiken fanns inte. Därför fanns det heller ingen självreglering i medierna av den vinklade bilden, även om några enstaka personer följde polisradio eller för all del var på plats.

Just den utvecklingen, inte minst i relation till vanliga medier, har gått vansinnigt snabbt. Minns bara förra våren hur bloggare kunde skriva vareviga dag om FRA-skandalen utan att medierna alls reagerade. I dag tar det Aftonbladet ett par timmar att korrigera misstaget att inte ha med Piratpartiet som ett alternativ i sitt EU-valstest. Ett par timmar. Vissa hånar den här mediekorrigerande funktionen hos bloggvärlden, men jag ser den som essentiell. Katedralerna har varken längre ensamma problemformuleringsprivilegiet eller, vilket kanske är viktigare, privilegiet att visa upp världen och sanningen. Just därför kan också den radikalisering som Mildner ser, och som finns, kanaliseras oändligt mycket mer konstruktivt än efter 2001.

torsdag, maj 14, 2009

Den fria ytan

Eftersom twitter är schlagertrasigt tipsar jag här om Dan Hallemars intressanta fundering om nätet och staden. Han har dock missuppfattat mig en smula i mina försök till stadsallegorier. Jag menar alltså inte att den gamla storgatan är det fria nätet och att gallerian är det nya, utan snarare i såfall att nätet är som hela den ideala fria staden. Med sina fria ytor, gator och torg där människor fritt får samlas, demonstrera, knyta kontakter, samtala och uttrycka sig. Staden med sina smutsiga bakgator, sina glänsande affärsstråk, mörka parker och stimmiga ölhallar. Att det finns ett samband mellan graden av frihet och arkitektur vet vem som helst som kan stava till sovjetbrutalism, och på samma sätt som man kan reglera bort friheten i staden kan man göra det på nätet.

Den nya regleringen blir dock inte en lika naken maktutövning (utom i Frankrike då kanske, där är man ju f ö också förtjust i monumentalarkitektur) utan kan snarare jämföras, som Hallemar säger, med kommersialiseringen av det fria rummet. Modellen är just den fräscha upplysta gallerian där inga demonstrationer eller uteliggare är tillåtna, där människan endast finns i egenskap av konsument. Det är som Hallemar också säger inte handeln som är problemet. Handeln är essentiell för staden, liksom kommersialiseringen av nätet varit essentiellt för de senaste femton årens internetexplosion. Men det får inte bara vara kommers. Det måste också få finnas liv.

Det gick sådär


Jag kan nästan inte komma över min kärlek till failblog. Varje dag hittar man något nytt. Varje dag. Det kan man inte säga om exempelvis DNs ledarsida, inte.

onsdag, maj 13, 2009

En liten stump om Carina Rydberg och frånvarande upphovsmannavirus

Eftersom jag också haft vansinnig skrivkramp i mitt liv (och också är färd med att slutföra en roman) kan jag inte låta bli att tänka på Carina Rydbergs våldsamma engagemang i piratdiskussionen just nu som ett sätt att fly den där förfärligt havfärdiga manusbunten hemma. Hon skulle ju ha kommit ut med en roman i höstas, som sedan blev framflyttad till nu på våren, som sen blev framflyttad på obestämd tid. Sånt tär på en. Att hon sedan på fullaste allvar tycks tro att hennes datorproblem beror på att någon arg TPB-försvarare skickar dödsvirus till alla som har mac, eftersom "de är upphovsmän", det vet jag dock inte riktigt vad jag ska säga om. Nog för att det finns galna, ondsinta hackers out there (i natt hävdades på en del irc-kanaler att de attackerade kronofogden.se) men några särskilda upphovsmannavirus har jag faktiskt aldrig hört talas om. Marcin skriver mer om hennes dataproblem.

Unni Drougge skriver förresten intressant, både specifikt om Rydberg och om idén att man som upphovsman har "rätt" att kunna leva på sin verksamhet:

"Jaså? Sen när blev detta en rättighet? Rydberg m fl har erhållit frikostiga författarpenningar och stipendier från allmänna medel - kan det vara så att de har vant sig vid att bli överströdda med allmosor? För annars är det ju bara att titta på Sveriges författarförbunds medlemsmatrikel och snabbt konstatera att typ ett par tusen - dvs majoriteten - av dessa upphovsmän säkerligen inte kan leva på sin verksamhet."

tisdag, maj 12, 2009

Victor går mot AIDS

Jag är en ond människa och kan inte låta bli att tänka på det där House-avsnittet med en man med hjärntumör som talar patologisk sanning och som säger vad han egentligen tycker om hustruns arrangerade bröstcancer-walks men tycker ändå uppriktigt att ni ska stödja Victor Bernhardtz!

Hurra för kronofogden

Själv är jag såklart mest nöjd med att kronofogden begär in 30 miljoner i skadestånd från TPB-männen. Eftersom det såvitt jag begriper bara är knäckebröds-Calle som har pengar innebär det ju 1) en fattig rasist, 2) ingen kampanjkassa till Sverigedemokraterna till nästa riksdagsval. Win-win.

Jag medger att jag reagerar primitivt här, och borde vara missnöjd över den bristande rättssäkerheten, och jodå, det kan jag väl vara. Också.

Annars kan ni ju hjälpa till och betala internetavgift.

måndag, maj 11, 2009

Jag säger det igen: Vilken del i begreppet fri abort är det som är så svår att förstå? Antingen får kvinnan bestämma eller också bestämmer någon annan.

Bilder och knullminer

När jag pratade med en kvinnlig vän som ofta är med i teve berättade hon att hon fått rådet av någon producentveteran att tänka "jag ska knulla dig så jävla hårt" för att bli bra i rutan. Det var oklart om hon skulle tänka det gentemot de andra programdeltagarna, mot kameran eller bara mest i allmänhet. Hon tyckte att den tanken var väldigt svår att hålla i huvudet samtidigt som hon pratade om, tja, arbetsrätt eller övervakningslagar. Inte minst om man delade teveutrymmet med, eh, låt oss inte nämna några namn här.

När jag nu läser Quetzalas elaka men bittert sanna omdöme om kändisar som försöker se kåta ut på bild påminns jag både om detta och om en annan kompis som sagt att jag själv blir bäst på bild när jag ser lite lite kåt ut. Det här gäller alltså seriösa officiella bilder, inte privatbilder av typen ovan. Jag inser nu att hon kanske menar när jag ser lite lite dum ut. Hon kan tyvärr ha rätt. Det finns nog en sån därn struktur i det också.

söndag, maj 10, 2009

Jag skulle verkligen önska att jag trodde att jag överdrev

Apropå Emmas text om att inte bli trodd: i flera veckor nu har jag tänkt, drömt, skrivit telekompaketet. När jag började kan jag uppriktigt erkänna att jag inte riktigt förstod vad det handlade om, men i dag tror jag att jag är en av lyckligtvis allt fler som ändå något så när begriper. Och varje gång jag försöker och möjligen lyckas förklara för någon annan får jag till slut samma ord tillbaka: "Men det är ju helt vansinnigt!" Personer som först överseende lett åt min ilska får något svart i blicken när de inser att EU-politikerna vill att comhem ska vara ansvarigt för vilka sidor jag går in på. Att det ska vara upp till operatören att bestämma vilka sajter som ingår i erbjudandet "internet". Eller att den där avstängningen från internet som det talas om ska vara en svartlistning, så att man ska förbjudas över huvud taget ha tillgång till nätet (om Ipred också stänger ner alla öppna nätverk blir det ju lättare än man skulle vilja hoppas).

Först ser de ens engagemang som lite rart och överdrivet, sen blir de lika förfärade själva. "Det är ju helt vansinnigt." Mm, det är ju det jag försökt säga.

FRA: igen och igen och igen

För några dagar sedan twittrade jag att jag åter kände locktonerna från centerpartiet. Den med politiskt minne kommer kanske i håg att jag nära nog uppmanade människor att rösta (c) i förra valet. Själv minns jag tyvärr både det och den oändliga besvikelse jag så småningom kände inför partiets agerande. Jag är inte dummare än att jag inser att exakt samma scenario kan komma att upprepas. Men jag är inte bottenlöst cynisk. Jag vill uppmuntra goda krafter även inom ett delvis korrupt system.

Att följa partiets kongress har därför varit spännande. Visserligen tycks partiledningen ha försökt fösa undan och förminska diskussionen om FRA till ett absolut minimum. Att låta delegaterna välja mellan en riktig FRA-debatt och sovmorgon, samt dra gränsen för inläggens längd vid blott 30 sekunder (!) är närmast humoristiskt som försök att kväsa interndemokratin.

Men det blev ändå en debatt. Jag har ännu inte sett röstsifforna, men ett antal kongressdelegater valde alltså ändå att rösta mot sin partiledare, mot sin regering och kräva att en lag rivs upp, om så statsministern väljer att avgå på kuppen (vilket ju Reinfeldt hotat). Detta i ett parti där partiledaren rent allmänt har en så stark ställning att hon kan byta åsikt i en sedan decennier absolut definierande hjärtefråga utan att särskilt många ens rycker på axlarna.

Det säger något både om hur stark integritetsfrågan är i centern och om hur själva partikulturen omöjliggör alltför uppenbara försök till brutal toppstyrning. Det går inte ens att föreställa sig samma sak hända i exempelvis moderaterna. Personer som så uttalat drev en oppositionell linje skulle förmodligen inte ens bli kongressombud i (m), än mindre skulle det bli några öppna debatter. Jag förstår verkligen om Hanna Wagenius, Erik Hultin och andra är ledsna i dag, själva skrivningen som röstades igenom är ju precis som Hanna påpekar helt vansinnig, men åtminstone om man anstränger sig ser man silverkanterna.

För FRA-frågan är ju långt ifrån över. Maria Abrahamson skriver klokt i SvD i dag om lagrådets bisarra godkännande av FRA2. Lagrådet tycker att det är besvärligt att något som inte är en domstol ändå kallas en domstol, men kan ändå godta det. Det är väl inte så mycket att bråka om.

Ännu bisarrare är lagrådets tankar kring bristen på överklagandemöjligheter: "De marginella fördelar som kan vinnas med en överklaganderätt kan lika väl uppnås genom en hög kvalitet på domstolens ledamöter och ombuden."

Som Marcin gjorde i går kan samma mening lätt översättas till andra områden: "De marginella fördelar som kan vinnas med folkvald representation kan lika väl uppnås genom en hög kvalitet på det tillsatta styret."

Som Abrahamsson säger finns det också klara rättssäkerhetsproblem med hur ledamöterna i "domstolen" som inte är en domstol utses: "Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att regeringen indirekt kommer att ha god kontroll över domstolens göranden och låtanden."

FRA 2 (som alltså endast i vissa detaljer överensstämmer med det som framförhandlades efter kritik från bl a 6 folkpartikvinnor i höstas) kommer som proposition till riksdagen före sommaruppehållet. Implementeringen av datalagringsdirektivet skulle också ha kommit nu, men enligt Hax vill regeringen slippa den diskussionen nu mitt under EU-valrörelsen och har flyttat alltihop till efter sommaren.

Det finns uppenbarligen många som ser nätpolitik och integritetsengagemang som löjligt svärmande. Det är ändå hemskt konstigt att någon så vanligtvis klok som Sakine Madon inte kan lägga ihop den ökande kameraövervakning som hon visst är för med FRA, Ipred, Acta, Ipred2, datalagring, Telekompaket, MTI, Q6/17 och se den oroande helheten. Hon brukar om inte annat vara bättre påläst.

Jag gissar att tanken med att förlöjliga motståndet är att få det att tystna. Om regeringen delar den önskan skulle de ju kunna börja med att inte försöka pracka på oss en domstol som inte är en domstol där allt ska vara hemligt och man inte kan överklaga.

onsdag, maj 06, 2009

Lite har vi nog påverkat, hörrni

"Vi har haft tyska medborgare som ringt Olle (Schmidt, min anm) och sagt hur han ska rösta, och så har det varit för alla. Mejlkorgarna har varit fyllda av hundratals mejl varje dag, så alla har känt av det här. Men det var de gröna och liberalerna som vågade och då föll kompromissen."

Jag tar inte denna prövning med jämnmod, det gör jag inte

Jag skulle kunna göra något av det faktum att en person som kallar mig korkad inte kan stava till cigarett, men jag ids inte. Felstavningar händer så lätt i vredesmod. Jag ser dock ingen som helst motsättning mellan att vara ödmjuk deltagare i ett samtal och emellanåt kalla saker vid deras rätta namn. Här kommer alltså dagens eventuellt mest lågpannade läsarkommentar (det finns iofs konkurrens i en av de andra trådarna så någon definitiv guldmedalj kan inte utdelas):

"imbecilla töntar!. så mycket för "ödmjuk deltagare i det där samtalet vi ibland kallar internet".

Nåväl. stod vid en bardisk i förra veckan och tjuvlyssnade på när pm nilsson och en man som jag är ganska säker på var björn wiman pratade om fildenings-debatten.
Mest korkad i denna debatt verkade de tycka du, Isobel, var.
Kanske är dock även dessa herrar imbecilla töntar.

själv drar jag mig till minnes att du vid något tillfälle försökte förringa farorna med hasch genom att påpeka att betydligt fler människor dör av cigarreter!

Så nog fan är du korkad ibland. Om det kan vara till någon tröst så kan jag meddela att så är det även för strängt taget hela jordens befolkning."

tisdag, maj 05, 2009

Harbour vill döda nätet som vi känner det

I en och samma text lyckas Malcolm Harbour säga att: "The Telecoms package has never been about anything to do with restrictions on the internet." och "You might choose to have a service-limited package; nobody has ever suggested that we have a general rule that if you buy an electronic communications service package you will have access to everything. That's like saying that if you have a bookshop you are legally obliged to stock every book."

Nätet ska alltså styckas upp, ses som en affärsgata där de olika operatörerna erbjuder det just de önskar. Det är precis det här vi pratat om hela tiden, och som exempelvis den svenska regeringen vägrat att medge. Imorgon kommer det att gå igenom och någon som Gunnar Hökmark tänker inte lyfta ett finger för att ändra det. Ibland vill jag bara dö.

De hatar oss verkligen

Läs vad Monica Horten skriver. Nu har Malcolm Harbour lagt till inne i sitt kompromissförslag helt nya skrivelser som öppnar för att internetoperatörerna visst ska kunna stänga av användare för vad som helst (och nej, Henrik Hanson et altes, det handlar inte om sådant som att man inte betalt). Fjellner, Hökmark, Hax, Sigfrid och andra som hävdat att tillägg 138 är räddat och att det ska krävas domstolsbeslut kan alltså känna sig gravt lurade.

Allra värst är dock att EU-parlamentarikerna inte ens kommer kunna rösta om dessa paragrafer separat utan endast som en del i hela Harbour-rapporten. Detta trots att de är helt nya och inte har röstats om tidigare. Något är allvarligt sjukt i hela EU-systemet.

En sista insats vid telefonen!

Som Christopher skriver är det faktiskt inte säkert att det går åt helvete än. Gunnar Hökmark kan ändra den tricksade, fixade röstningsordning som är gjord för att ingen ska kunna rösta på tillägg 138 eller 166! Han har all den tyngd i parlamentet som skulle behövas, om han bara satte ner foten och krävde ett visst mått av respekt för demokratin. Ska det vara så svårt?

Vad gäller den ursprungliga 138n så är den lagd av hela den liberala gruppen (liksom av vänstern och de gröna), och skulle definitivt ha en chans att gå igenom om den fick röstas om först, och samma sak gäller eventuellt också 166.

Ring Hökmark på
och be honom kräva att EU-parlamentet respekterar sina egna parlamentariker tillräckligt mycket för att låta dem rösta på det de faktiskt sagt sig vilja rösta på. Be honom kräva att man får rösta om tilläggen först och kompromisserna efteråt, i stället för den ordning som nu är satt. Om ingen stödjer tilläggen så är det ju så, men de ska åtminstone gå att rösta på.

Om Hökmark ordnar det här visar han än mer vilken stor EU-politiker han är. Det ska inte ses som partipolitik alltså, jag håller med honom ibland, ibland inte, men han är en maktspelare av rang, och om han använde den makten för att värna den ofta så bortkollrade EU-demokratin vore det en vacker sak.

Nu börjar partismen bryta in

Jag blir lite ledsen när man redan innan omröstningen i EU-parlamentet ser hur koalitionen för ett fritt internet börjar bryta samman till förmån för futtig partism. Henrik Alexandersson går till attack mot vänstern och flankeras av Karl Sigfrid, och påstår att det är de som gjort så att striden om tillägg 166 förlorats. (Båda två tycks intressant nog anse att 138 är räddad, även om Frankrike tolkar kompromissen som att det är fritt fram för Hadopi).

Jag håller med om att det är konstigt att den svenska vänstern och miljöpartiet inte skrev under Christofer Fjellners 166-motion. Problemet är förstås att han inte hade kommit upp i de nödvändiga 40 underskrifterna ändå. Något litet ansvar får väl Fjellner själv också ta för att han inte började samla underskrifter förrän ett dygn i förväg. Han har sagt att han trodde att hela ALDE-gruppen, de liberala, skulle lägga fram 166 som gruppförslag och det var därför han avvaktade, men om man är en slipad politiker borde man väl förbereda sig för även otrevliga eventualiteter. Antar jag. Det borde man väl därnere. Jag blir mer och mer cynisk om hur EU-arbetet fungerar.

Själv kände jag mig ofantligt maktlös det där dygnet, när vi här uppmanade folk att ringa och maila, samtidigt som jag hörde att både Fjellner och Erik Josefsson åkte hem från Bryssel för att bedriva valkampanj i Sverige. Borde de inte ha varit där? Jag vill verkligen inte skylla på de här två personerna som kämpat så hårt för rätt saker, men snopet kändes det.

Vad jag är rädd för nu är att den koalition som byggts, från vänster till höger, faller samman i det sannolika nederlaget imorgon. Politikerna är måna om att låtsas som om de vunnit (läs exempelvis Lena Ek i dag), för att det verkar töntigare att förlora. Vi såg samma sak i FRA-debatten, där monumentalförlusten för integriteten försökte spinnas till en seger. Jag säger inte att Lena Ek lagt sig lika platt som hennes partikamrater gjorde den gången, för det har hon inte, men mekanismerna är de samma. Ilskan riskerar att bli densamma. Just därför försöker Hax och Sigfrid rikta ilskan mot "de andra", det är ju trots allt val snart.

Men det där valet är inte viktigare än den folkrörelse vi bygger. Det är inte viktigare än att vi ska fortsätta komma ihåg att vi i grund och botten står på samma sida. Jag är själv besviken på flera av de svenska EU-parlamentarikerna, men de riktiga fienderna i sammanhanget är trots allt Frankrike, Storbritannien, regeringen, EU-maskinens vanvettiga brist på demokrati (för att ta några, och då har jag inte ens nämnt en viss Thomas Bodström som tvingade fram det snart implementerade datalagringsdirektivet).

Vi har en mycket lång och svår kamp framför oss, det vore bra om vi kom i håg det.

måndag, maj 04, 2009

Fjellner röstar för 166, vad gör Lena Ek och Olle Schmidt?

Såvitt jag har begripit är svenska EU-parlamentariker som Lena Ek, Olle Schmidt och Christofer Fjellner djupt engagerade för frihet och rättssäkerhet på nätet. Lena Ek och Olle Schmidt stödjer tillägg 138 och 166, (eller rent av hela Citizen Rights Amendment) och medan Fjellner säger att han kan acceptera kompromissen kring 138 har han rent av blivit påhoppad av Malcolm Harbour för sitt engagemang för den riktiga versionen av numera slarvsyltekompromissade 166.

Om de verkligen brinner för de här frågorna så djupt som de säger, borde de gå ut med sitt konkreta stöd så snart som möjligt. Det skulle nämligen göra det lättare att faktiskt få igenom förslagen. Genom tricksande i the tabling commission (man känner sig parentetiskt som om man var med i The West Wing när man håller på med de här frågorna, bortsett från att man - jag - varken får betalt eller får hänga med Josh Lyman) kommer nämligen inte stödet för de två tilläggen synas under själva röstningssessionen förrän det redan riskerar att vara försent. Det är lite för komplicerat att gå in på hur just nu, men poängen från EU-parlamentet är såklart att ingen ska våga rösta "fel", av rädsla att vara helt ensam om sina ställningstaganden.

Här kan de svenska parlamentarikerna alltå på en och samma gång göra en insats för EU-demokratin, hjälpa till att driva igenom det det själva säger att de tycker och bygga synlighet och varumärke inför valet till europaparlamentet. Det sista kan verka cyniskt, men vem skulle inte hellre rösta på någon som faktiskt gör allt han eller hon kan för att driva igenom sina egna hjärtefrågor? Som inte lägger sig för påtryckningar eller smyger igenom en protest i förhoppningen att den ska vara meningslös.

ps. Anledningen till att jag talar om borgerliga eu-parlamentariker är dels för att jag förutsätter att vänsterns och miljöpartiets kommer rösta rätt (hur sossarna ställer sig har jag ärligen ingen aning) dels för att det viktiga just nu är att liberaler i hela EU inser att det finns kollegor som kommer våga rösta efter sitt hjärta.

ps2: Får besked från Christofer Fjellner att han röstar för 166 på onsdag! Hurra för honom.
Chris Kullenberg är briljant!
Om det nu är ett så stort problem med falska våldtäktsanklagelser, varför lär vi inte våra unga pojkar att ta ansvar, undvika fyllesex eller sex med tjejer de inte känner och litar på?

söndag, maj 03, 2009

Visa pattarna (nu i DN-version)

Jag skulle ju inte ens titta på den om jag inte kände att jag var tvungen av professionella skäl, men DNs ledarsida lyckas ändå sjunka djupare ner i dyn för varje dag. Malin Siwes kommentar om Hanna Löfqvists bröst imorse är något av det mest bisarrsexistiska jag läst i en svensk tidning.

(Bilden Siwe upprörs så storligen över finns alltså på sista sidan i den här tidningen, och den som ser något där som skulle kritiseras av visserligen ganska konstiga Reklamombudsmannen vinner en DN-prenumeration. De kan t ex få min.)

Anklagelser om ointelligens och kommentar om kommentarer

Jag undrar ibland om de som skriver här och på olika sätt hävdar att jag är ointelligent förstår vilka strukturer de agerar utifrån. Mycket kan man såklart hävda utifrån det jag skriver, men faktiskt inte på något enda sätt att jag skulle vara korkad. Just för att förolämpningarna inte biter emotionellt kan man se systemet bakom så enkelt. Det är ingen vacker syn.

Kommentarsfältet ett par inlägg ner verkar ha tagits över av någon troll-debatt där Carina Rydberg (för jag är hyfsat säker på att det är hon på riktigt) är en av deltagarna. Jag lämnade den åt sitt öde för rätt länge sen eftersom den slutade handla om det jag skrivit, men borde möjligen påpeka att jag 1) tror att förintelsen har hänt 2) tycker att Mohammed Omar är politiskt och möjligen också personligt vansinnig. (Det senare ska inte ses som en överslätande/överlägsen medikalisering av ett ideologiskt program, men hans blixtsnabba omvändelse från moderat till fanatiker ger onekligen vissa sådana aningar.) Jag hyser faktiskt respekt för Carina för att hon orkar ta debatten med honom, själv känner jag inte att jag orkar tala med galningar även om man kanske borde.

lördag, maj 02, 2009

Dagens text, något av ett uppsamlingsheat efter sista veckornas telekomhysteri.