Nu börjar partismen bryta in

Jag blir lite ledsen när man redan innan omröstningen i EU-parlamentet ser hur koalitionen för ett fritt internet börjar bryta samman till förmån för futtig partism. Henrik Alexandersson går till attack mot vänstern och flankeras av Karl Sigfrid, och påstår att det är de som gjort så att striden om tillägg 166 förlorats. (Båda två tycks intressant nog anse att 138 är räddad, även om Frankrike tolkar kompromissen som att det är fritt fram för Hadopi).

Jag håller med om att det är konstigt att den svenska vänstern och miljöpartiet inte skrev under Christofer Fjellners 166-motion. Problemet är förstås att han inte hade kommit upp i de nödvändiga 40 underskrifterna ändå. Något litet ansvar får väl Fjellner själv också ta för att han inte började samla underskrifter förrän ett dygn i förväg. Han har sagt att han trodde att hela ALDE-gruppen, de liberala, skulle lägga fram 166 som gruppförslag och det var därför han avvaktade, men om man är en slipad politiker borde man väl förbereda sig för även otrevliga eventualiteter. Antar jag. Det borde man väl därnere. Jag blir mer och mer cynisk om hur EU-arbetet fungerar.

Själv kände jag mig ofantligt maktlös det där dygnet, när vi här uppmanade folk att ringa och maila, samtidigt som jag hörde att både Fjellner och Erik Josefsson åkte hem från Bryssel för att bedriva valkampanj i Sverige. Borde de inte ha varit där? Jag vill verkligen inte skylla på de här två personerna som kämpat så hårt för rätt saker, men snopet kändes det.

Vad jag är rädd för nu är att den koalition som byggts, från vänster till höger, faller samman i det sannolika nederlaget imorgon. Politikerna är måna om att låtsas som om de vunnit (läs exempelvis Lena Ek i dag), för att det verkar töntigare att förlora. Vi såg samma sak i FRA-debatten, där monumentalförlusten för integriteten försökte spinnas till en seger. Jag säger inte att Lena Ek lagt sig lika platt som hennes partikamrater gjorde den gången, för det har hon inte, men mekanismerna är de samma. Ilskan riskerar att bli densamma. Just därför försöker Hax och Sigfrid rikta ilskan mot "de andra", det är ju trots allt val snart.

Men det där valet är inte viktigare än den folkrörelse vi bygger. Det är inte viktigare än att vi ska fortsätta komma ihåg att vi i grund och botten står på samma sida. Jag är själv besviken på flera av de svenska EU-parlamentarikerna, men de riktiga fienderna i sammanhanget är trots allt Frankrike, Storbritannien, regeringen, EU-maskinens vanvettiga brist på demokrati (för att ta några, och då har jag inte ens nämnt en viss Thomas Bodström som tvingade fram det snart implementerade datalagringsdirektivet).

Vi har en mycket lång och svår kamp framför oss, det vore bra om vi kom i håg det.