FRA: igen och igen och igen

För några dagar sedan twittrade jag att jag åter kände locktonerna från centerpartiet. Den med politiskt minne kommer kanske i håg att jag nära nog uppmanade människor att rösta (c) i förra valet. Själv minns jag tyvärr både det och den oändliga besvikelse jag så småningom kände inför partiets agerande. Jag är inte dummare än att jag inser att exakt samma scenario kan komma att upprepas. Men jag är inte bottenlöst cynisk. Jag vill uppmuntra goda krafter även inom ett delvis korrupt system.

Att följa partiets kongress har därför varit spännande. Visserligen tycks partiledningen ha försökt fösa undan och förminska diskussionen om FRA till ett absolut minimum. Att låta delegaterna välja mellan en riktig FRA-debatt och sovmorgon, samt dra gränsen för inläggens längd vid blott 30 sekunder (!) är närmast humoristiskt som försök att kväsa interndemokratin.

Men det blev ändå en debatt. Jag har ännu inte sett röstsifforna, men ett antal kongressdelegater valde alltså ändå att rösta mot sin partiledare, mot sin regering och kräva att en lag rivs upp, om så statsministern väljer att avgå på kuppen (vilket ju Reinfeldt hotat). Detta i ett parti där partiledaren rent allmänt har en så stark ställning att hon kan byta åsikt i en sedan decennier absolut definierande hjärtefråga utan att särskilt många ens rycker på axlarna.

Det säger något både om hur stark integritetsfrågan är i centern och om hur själva partikulturen omöjliggör alltför uppenbara försök till brutal toppstyrning. Det går inte ens att föreställa sig samma sak hända i exempelvis moderaterna. Personer som så uttalat drev en oppositionell linje skulle förmodligen inte ens bli kongressombud i (m), än mindre skulle det bli några öppna debatter. Jag förstår verkligen om Hanna Wagenius, Erik Hultin och andra är ledsna i dag, själva skrivningen som röstades igenom är ju precis som Hanna påpekar helt vansinnig, men åtminstone om man anstränger sig ser man silverkanterna.

För FRA-frågan är ju långt ifrån över. Maria Abrahamson skriver klokt i SvD i dag om lagrådets bisarra godkännande av FRA2. Lagrådet tycker att det är besvärligt att något som inte är en domstol ändå kallas en domstol, men kan ändå godta det. Det är väl inte så mycket att bråka om.

Ännu bisarrare är lagrådets tankar kring bristen på överklagandemöjligheter: "De marginella fördelar som kan vinnas med en överklaganderätt kan lika väl uppnås genom en hög kvalitet på domstolens ledamöter och ombuden."

Som Marcin gjorde i går kan samma mening lätt översättas till andra områden: "De marginella fördelar som kan vinnas med folkvald representation kan lika väl uppnås genom en hög kvalitet på det tillsatta styret."

Som Abrahamsson säger finns det också klara rättssäkerhetsproblem med hur ledamöterna i "domstolen" som inte är en domstol utses: "Man behöver inte vara konspiratoriskt lagd för att inse att regeringen indirekt kommer att ha god kontroll över domstolens göranden och låtanden."

FRA 2 (som alltså endast i vissa detaljer överensstämmer med det som framförhandlades efter kritik från bl a 6 folkpartikvinnor i höstas) kommer som proposition till riksdagen före sommaruppehållet. Implementeringen av datalagringsdirektivet skulle också ha kommit nu, men enligt Hax vill regeringen slippa den diskussionen nu mitt under EU-valrörelsen och har flyttat alltihop till efter sommaren.

Det finns uppenbarligen många som ser nätpolitik och integritetsengagemang som löjligt svärmande. Det är ändå hemskt konstigt att någon så vanligtvis klok som Sakine Madon inte kan lägga ihop den ökande kameraövervakning som hon visst är för med FRA, Ipred, Acta, Ipred2, datalagring, Telekompaket, MTI, Q6/17 och se den oroande helheten. Hon brukar om inte annat vara bättre påläst.

Jag gissar att tanken med att förlöjliga motståndet är att få det att tystna. Om regeringen delar den önskan skulle de ju kunna börja med att inte försöka pracka på oss en domstol som inte är en domstol där allt ska vara hemligt och man inte kan överklaga.