Den fria ytan

Eftersom twitter är schlagertrasigt tipsar jag här om Dan Hallemars intressanta fundering om nätet och staden. Han har dock missuppfattat mig en smula i mina försök till stadsallegorier. Jag menar alltså inte att den gamla storgatan är det fria nätet och att gallerian är det nya, utan snarare i såfall att nätet är som hela den ideala fria staden. Med sina fria ytor, gator och torg där människor fritt får samlas, demonstrera, knyta kontakter, samtala och uttrycka sig. Staden med sina smutsiga bakgator, sina glänsande affärsstråk, mörka parker och stimmiga ölhallar. Att det finns ett samband mellan graden av frihet och arkitektur vet vem som helst som kan stava till sovjetbrutalism, och på samma sätt som man kan reglera bort friheten i staden kan man göra det på nätet.

Den nya regleringen blir dock inte en lika naken maktutövning (utom i Frankrike då kanske, där är man ju f ö också förtjust i monumentalarkitektur) utan kan snarare jämföras, som Hallemar säger, med kommersialiseringen av det fria rummet. Modellen är just den fräscha upplysta gallerian där inga demonstrationer eller uteliggare är tillåtna, där människan endast finns i egenskap av konsument. Det är som Hallemar också säger inte handeln som är problemet. Handeln är essentiell för staden, liksom kommersialiseringen av nätet varit essentiellt för de senaste femton årens internetexplosion. Men det får inte bara vara kommers. Det måste också få finnas liv.