Anders Mildner skriver intressant om hur han menar att 1968-analogin är fel och att det vi ser nu snarare går att jämföra med Göteborg 2001 i det att polisens hantering av demonstranterna radikaliserade alla som var där, och skapade djupa sår i unga människors förtroende för samhället.
Andreas Ekström svarar och även om jag ju inte håller med om Andreas ideologiska formuleringar har han rätt i sin grundläggande analys. Precis som Cybernormer visat finns det ingen folklig uppslutning i kampen mot fildelare. Tydligast är det såklart bland ungdomar, men inte heller från föräldrar eller lärare känner ungdomarna ett socialt tryck att sluta fildela. Bland akademiker och intellektuella är det också betydligt vanligare att man kritiserar dagens allt mer utrerade kontrollsamhälle och extrema syn på immaterialrätt, än att man försvarar desamma.
Så var det inte 2001. Här ser vi också något litet av det som nätet gett oss. Visst fanns yelah och andra vänsternätmedier, men vi som inte var i Göteborg fick nästan enbart vår information om det som hände från vanliga medier. Dessa stod nästan entydigt på polisens sida och utmålade demonstranterna blott som galna våldsverkare. Jag kan själv i efterhand känna att jag just därför faktiskt inte har en aning om vad som egentligen hände. Man såg ju att pressen var vinklad, men vad var det som hände på riktigt då? Endast Expressen (som jag ännu inte jobbade på då) under PM Nilsson var intresserad av att ge en mer komplicerad bild. Och fick, parentetiskt, utstå stark kritik för detta. När den skjutne demonstranten fick skriva en debattartikel på sidan 4 ansågs man allmänt ge uppge utrymme för en terrorist. Om Göteborg hade hänt i dag hade det, milt uttryckt, varit annorlunda.
Det är just därför som jag också tror att 1968-analogin är bättre (även om det onekligen finns 2001-inslag). Den revolution som internet innebär är redan här. Den har redan förändrat samhället och vårt sätt att tänka bortom det som jag tror är möjligt att backa. För att använda Alexander Bards termer så har tillräckligt stora delar av konsumtariatet redan vaknat och börjat delta aktivt själva (och därför terminologiskt slutat vara ett konsumtariat).
Det folkpartistiska kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, skriver att "1900-talets kulturpolitiska mål om att tillgängliggöra kvalitetskulturen och kulturarvet för alla människor i hela Sverige genom museerna, folkbiblioteken, litteraturstödet, public service, distributionsstödet till dagstidningar och film etc., har internet bidragit till att uppfylla på ett sätt som få trodde var möjligt för bara 10 år sedan." Hon kritiserar också, helt rätteligen, piratpartiet för att inte bry sig om kulturfrågorna trots att dessa idag är intimt förknippade med internet.
Det finns något avgörande där. Rörelser som har bibliotekarier och folkpartistiska kulturpolitiker på sin sida får nog sägas ha uppnått en kritisk massa. I nätpolitikens definitiva radikalisering finns också ett stort mått konstruktivt byggande. Det är därför inte alls så säkert som den pessimistiske Mildner tror omöjligt att nå en överbryggning mellan staten och nätet.
Uppdatering:
David påpekar i en kommentar att hans webbyrå minsann streamade polisradion på kontoret under göteborgseländet och att 2001 inte var så stenålders. Han har såklart rätt i att, tja internet, fanns då. Möjligheterna fanns. Både till att följa polisradio på nätet och till att exempelvis läsa utländska tidningar. Men massan fanns där inte, publiken fanns inte. Därför fanns det heller ingen självreglering i medierna av den vinklade bilden, även om några enstaka personer följde polisradio eller för all del var på plats.
Just den utvecklingen, inte minst i relation till vanliga medier, har gått vansinnigt snabbt. Minns bara förra våren hur bloggare kunde skriva vareviga dag om FRA-skandalen utan att medierna alls reagerade. I dag tar det Aftonbladet ett par timmar att korrigera misstaget att inte ha med Piratpartiet som ett alternativ i sitt EU-valstest. Ett par timmar. Vissa hånar den här mediekorrigerande funktionen hos bloggvärlden, men jag ser den som essentiell. Katedralerna har varken längre ensamma problemformuleringsprivilegiet eller, vilket kanske är viktigare, privilegiet att visa upp världen och sanningen. Just därför kan också den radikalisering som Mildner ser, och som finns, kanaliseras oändligt mycket mer konstruktivt än efter 2001.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
13 kommentarer:
Som kuriosa kan jag nämna att webbyrån jag jobbade på streamade polisradion på nätet under göteborgskravallerna.
Vi satt där på kontoret och kodade och istället för musik nedladdad från Napster så strömmade ur högtalarna polisradion. Kändes rätt självklart redan då faktiskt.
Visst, allt är mer mainstream nu, men 2001 var inte direkt stenåldern...
David, visst fanns det, men inte som massmedier. Det är det som är den gigantiska skillnaden.
Jag roade mig 2001 med att läsa massor med utländska medier på nätet. Både BBC och tyska tidningar hade mycket insiktsfulla analyser av vad som hände och den övervägande åsikten utomlands var att det var polisens dåliga utrustning och taktik som ledde till dödsskjutningen.
Framförallt att svensk polis fördrog att puckla på folk med batonger istället för att använda vattenkanoner för att skingra massorna fick hård kritik...inget av detta reflekterades i svenska medier.
På så sätt var internet till hjälp då, ytterligare 10 år tidigare hade man inte kunnat kolla dessa utländska källor lika lätt.
68:orna i Sverige upplevde nog också att de drevs vänsterut av motangrepp från polis, media och politiker. Det var inte så att man bara vaknade en morgon och fann sig rebell. Vid en Vietnamdemonstration i Stockholm i december 1967 vägrade polisen att ge tillstånd och när tåget ändå gick av stapeln, och ganska fredligt, slog polisen till med vad många såg som övervåld. Ungefär som vid gatufestrna i Malmö och Stockholm 2000-2001, där polisen tränade musklerna inför Göteborg. I FNL-kretsar blev demon i Stockholm före jul 1967 legendarisk som det tillfälle när polisen plötsligt hade visat sitt 'rätta ansikte'. Det blev en chock för många som inte alls var extremister.
I teorin är den rika, liberala staten (Sverige, USA, England - you name it) öppen och tolerant för alla, spelar enligt reglerna, ger alla sina chanser och dömer ingen ohörd. Men i praktiken fungerar der inte så, plötsligt stöter man in i murarna och upptäcker att det finns många lägen där den där absoluta toleransen inte alls försvaras: där det handlar om aktiv repression eller obstruktion. Den aha-upplevelsen var avgörande både för 68:orna och för en del av dagens FRA/IPRED-opinion, det är bara det att på båda hållen finns det många som inte vill se denna likhet.
Fyra frågor till Fredrik Reinfeldt:
1. Varför tycker du att vi ska ha FRA-lagen?
2. Varför tycker du att Sverige ska implementera Datalagringsdirektivet?
3. Varför tycker du att Ipredlagen är bra?
4 Kan du tänka dig att medverka till att införa motsvarande Frankrikes HADOPI här i Sverige?
4. Vad är din inställning till avvägningen mellan personlig integritet, demokrati och dessa lagar?
Tror inte heller man kan likna det vid Göteborg 2001. Jag var med där och jobbar numera som disputerad forskare. Mitt intryck av polisen och det då styrande partiet förändrades radikalt, förmodligen för gott, av mina upplevelser de där dagarna.
En skillnad som du skriver är att mediebilden är annorlunda den här gången. Bloggosfären finns och journalister i gammelmedia som skriver positivt om fildelning blir inte kallade terroristkramare.
En annan skillnad är att maktmedlen skiljer sig. Fildelarna blir varken skjutna eller slagna blodiga även om fängelse på lösa grunder även hotar denna gång.
Fängelse plus böter ger nog inte en fullt lika djup känsla av maktmissbruk som fängelse plus böter plus grov misshandel plus dråpförsök.
Jag var där och såg vad jag såg. Jag såg en otrolig massa göteborgare som inte tolererade att ett gäng maskerade idioter slog sönder stan. Jag fokuserar helt på de maskerade idioterna. Jag vet att det var fredliga där också. Men de som demonstrerade var inte direkt aktiva att förhindra att maskerade idioter gick under samma flagg.
Folk applåderade polisen. Restaurangägare bjöd polisen på fika och gav hästarna vatten ur hinkar. Överallt i hela centrum.
Några dagar efteråt var jag på Malmö Stadion och jobbade på matchen MFF-HIF. I paus hade polisen uppvisning med polishundar. Tänk nu att traditionellt sett är knappast poliser något som applåderas från fotbollsläktare. Det hela blev oerhört bejublat och jag sätter stenhårt det i samband med att det var en massiv uppslutning BAKOM polisen när vi snackar Göteborg 2001.
Jag tycker snarare det stått för lite om det. Jag blir så jävla förbannad att det kom fram för lite. Jag fäller inte en tår över stenkastande idioter som finkades, det är ett som är säkert.
Intressant! Jag tycker såväl Mildner som du har poänger här.
Jag ser iofs medborgarjournalistiken som främsta anledning till att gammelmedierna (om ni ursäktar uttrycket) skärpt sig idag vad gäller rapportering om fildelning eller fra-liknande lagar.
Men hur ser du på medias rapportering om händelserna och läget i exempelvis Rosengård? Nyanserat?
Bra skrivet, Studiomannen.
Studiomannen:
"Jag fäller inte en tår över stenkastande idioter som finkades, det är ett som är säkert".
För min del fäller jag tyvärr inga tårar längre över poliser eller toppolitiker som får spö eller värre.
Instämmer helt med Studiomannen.
För övrigt gick det som jag minns det utmärkt att följa skeendet via diskussionsfora etc. redan på den tiden, även om inte infrastrukturen var så väl utbyggd på den tiden...
Jag bor i Göteborg och var ute på stan då, problemet var att polisen inte fick fria händer att göra vad de har lagliga möjligheter till, t.ex. att avväpna, samla ihop och bussa iväg de grupper som enbart var där för att bråka innan de hunnit gruppera sig.
Plan B hade varit att ge mig en Ksp-58, ett par lådor band och en utsiktsplats uppe på Valands tak.
Kravallar och eldar på Avenyn gör man inte ostraffat.
Skicka en kommentar