Jodå, jag har sett det där som Häglund skrivit om mig, men eftersom jag inte bloggar just nu så tänker jag inte kommentera det.

Ps. Känn er fria att kommentera det själva i kommentarerna. Det, eller alliansförslaget. Eller chanserna att nå EM. Eller svårigheten att hitta bra charkprodukter. Mina kommentarer är öppna för allt och än så länge alla.

Hemlige Andy

Den förtjusande Andy Ek har alltså gjort hemlispappabloggen sin till bok. Och boken är faktiskt minst lika charmerande som sin upphovsman. I går började Leo lipa vid läsning.

Läs!

Xiomara sågar lite av varje, Ingrid Elam, folkpartiet, nån okänd ekonomiprofessor, på ett helt annat sätt än med det vi kan kalla Nisse Schwartz-tekniken. Inte till synes lättjefulla, avmätta avrättningar, nej tvärtom med så mycket synbar personlig vrede att man ryggar lite tillbaka. Bara för att fortsätta läsa med det textuella snålvattnet forsande.

(Jag säger absolut inte att Nisse, för att ta honom som exempel, inte känner för sina texter. Det är olika stilar bara. Inte nödvändigtvis olika bra. Men den kallsinniga stilen gör skribenten mindre sårbar och är därför vanligare. Därför är Xiomara ännu mer läsvärd.)

Tack porren!

Läs Henrik Torehammars tack till porren.

Bloggsemestern avbryts

Alltså, det är inte meningen att skriva här, men jag gör ju nästan vad som helst för unga vackra män jag gillar. Alltså en kontaktannons:

Min gode vän Björn af Kleen ska skriva en artikel om Wikipedia. Han skulle vilja ha tag i någon eller några som brukar bidra med fakta till Wikipedia. Det är absolut ingen skandalartikel utan ett sansat morgontidningsreportage. (Det är alltså Björn som skrivit annonstexten, jag skulle förstås inte själv ha gjort den distinktionen, ha! Observera att det även är han som skrivit inledningen: "Min gode vän...." Han är underbar. Och för all del en god vän.)

Hör av er till Björn på kleenis@hotmail.com så snabbt som möjligt.

Spanarna på avenyn

I dag skriver jag om det underliga att polisen prioriterar att spana på Patrik Sjöberg snarare än lösa vanliga allvarliga brott.

Hejdå så länge

Jag inser förstås att självömkan som den nedan inbjuder hela det hat som i vanliga fall sipprar in här i enstaka kommentarer. Och visst. Det kommert säkert vällande i ny och oanad styrka.

Jag gillade verkligen bloggen. Aldrig tidigare har jag upplevt sådan tröst, sådan omtanke, sådan kärlek från främmande människor. Andra bloggare talade om det där hatet, de där giftpilarna från anonyma som uppenbarligen bar på så mycket ångest att lite av den tvunget måste skumma över.

Jag kände bara värme och kärlek. Länge.

Bloggen blev en skyddad plats, en hemlig trädgård där jag i fred kunde leka med texten och för all del med mig själv. En persona skapades, inte medvetet, men genom till dags dato en sisådär 700 texter, där jag, trots glipor mellan det jag väljer att visa upp, blev en helare och mer fullständig person än någonstans annars i offentligheten. Och som jag levde på den lilla krets som hittade hit. Jag läste era kommentarer, en hel del av er träffade jag till och med i verkligheten. Vissa blev verkligt nära vänner.

Men allting bra måste ju sluta. Det sägs så i alla fall. Jag vet inte riktigt när det hände. När jag snarare började frukta att läsa vad folk skrev för att jag visste att där skulle finnas elakheter som bara skulle förgifta och förstöra min sinnesfrid. Och jag är egentligen alldeles för känslig för att lämna ut mig själv till den här sortens beskådan. För mig är jag aldrig bättre än min senaste text och de enda gångerna jag egentligen kan acceptera mig själv är när den senaste texten var ett mästerverk. Det händer inte lika ofta som jag skulle vilja.

Jag skulle så gärna vilja vara hårdhudad. Jag skulle vilja kunna ta kritik (och jag har blivit lite bättre på det för all del), jag skulle vilja kunna leva i offentligheten utan den debila önskan att alla jag stöter på, alla som stöter på mig, ska älska mig. För de gör ju inte det.

Men just nu är bloggen för mycket. Ni kommer för nära, ni tror att ni känner mig, ni tror att ni har rätt att bedöma mig och uppenbarligen tror jag det också. Och det tar för mycket energi. När man skriver texter här vid sidan av minst ett heltidsjobb blir det bara en börda att hantera era förväntningar, och mina, i ytterligare ett forum.

Jag kommer fortsätta lägga ut länkar till egna och andras artiklar. I övrigt får jag se när det känns roligt igen. Kanske räcker det med lite semester.

7 years and counting

I dag är det, till skillnad från de flesta andra dagar jag väljer att uppmärksamma här i bloggen, ett verkligt bra jubileum. Jag tänker inte berätta vad det är. Men bra är det. Nu ska jag fortsätta fira.

PS. Det stör mig oerhört när folk säger att bloggen var bättre förut. Vill ni att jag ska vara hjälplöst, hopplöst jävla världen-Gud-och-framförallt-jag-själv-borde-dö-olycklig, eller? För det var ju all den där äkta, obearbetade ångesten som sipprade ut på sidorna som gjorde det. Det var mitt sammanbrott som gjorde texten. Jag har rätt att säga att jag skriver bättre när jag är olycklig. Ni har det inte. Eller, äh. Det har ni väl. Men jag gillar det inte.

Anna Sjödin har alltså också köpt en herrgård

Sigge har anmärkt på Anna Sjödins inkonsekvens gällande vilka färger hon tycker är fula. Själv fastnade jag speciellt för hennes påstående om det dyraste hon köpt: "Hus i Umeå". Jag råkar veta att Anna Sjödin nyligen köpte en lägenhet i Birkastan för knappt 3 miljoner. Genomsnittspriset för villor i Umeå var förra året ungefär hälften så mycket, 1,5 miljon.

Det finns två alternativa sanningar här. Har hon antingen köpt rena rama herrgården däruppe, eller vill hon inte stå för att hon äger en svindyr lägenhet i centrala Tjockhult?

Tillägg: Med anledning av den minst sagt urspårade diskussionen nedan vill jag påpeka att jag inte tycker att Sjödins svar i övrigt är särskilt konstiga. Visst, hon försöker lite nervöst passa in i mallen (läs Elins analys av det), men rent generellt så känner jag ju mig mer hemma med nån som gillar V8-motorer och vodka än de vanliga krystade arty-svaren.

Måste läsa!

Ni måste läsa Therese Bohmans underbara sågning av subcommandante Marcos deckare (!?) i Aftonbladet. (Fast rubriken i papperstidningen är överlägsen: "...kanske den minst spännande kriminalroman som någonsin skrivits")

Facit till sommartävling och utsedd vinnare!

Mina böcker:
- American Presidents, en rolig bok som bland annat innehåller anekdoten om när - William Taft fastnade i vita husets badkar för att han var så tjock.
- Harold Blooms The western canon
- Städa & Stöka (jag är klart bättre på det senare)
- The libertine reader
- Homerisk hemkomst
- Precis de literature française
-Symbollexikon
- Oxford Classical Dictionary
- Filosofilexikon
- De stora filosoferna I & II
- Olsson/Algulin, Litteraturens historia i världen
- Göran Hägg Den svenska litteraturhistorien
- Olsson/Algulin, Litteraturens historia i Sverige
- Klassiska semesterorter i Europa
- Rittershausen, Orkidé
- Ett barn blir till
- Men's wardrobe
- Conran, Restaurants
- 2000 champagner
- 100 solar

Samt på bordet:
- Jordahl, Klass - är du fin nog?
- Belle de jour
- Johan Hilton, No tears for queers
- Anteckningsbok ur Panache-serien
-Sonja Åkessons dikter i urval (nya volymen)


Jag har inte räknat med svar där man instämmer i tidigare talanden. Visst, det blir orättvist för dem som svarat senare, men en viss fördel för särskilt ivriga deltagare är ändå rimligt.

Av de tävlande har därför Alexandra 2 rätt, Elin 3 rätt, Philip 2, JPW 2,5 (eftersom "en fransk bok om fransk litteratur" endast kan räknas som halv), samt en anonym med 3 rätt och en annan med 1 rätt. Peter som gissade på något av Clavell, samt Magnus som gissade på Törnfåglarna får särskilda hedersomnämnanden.

Delad förstaplats alltså för Elin och en anonym. Om den anonyme inte ger sig tillkänna under dagen utser jag självvådligt Elin till egen vinnare. Priset är isåfall det exemplar av Johan Hiltons fantastiska No tears for queers som ligger på bordet (skickas med post eller överlämnas ceremoniellt på Dovas eller Fridhem i samband med intagande av en eller flera 25-kronorsöl).

Multimedia

I morse diskuterade jag narkotikapolitik med ställföreträdande narkotikasamordnare Christina Gynnås.

Vad som framförallt fascinerade mig var stämningen i studion, för första gången lyckades en debatt om den här frågan faktiskt vara både sansad och rätt informativ. Även i programledarens ögon var det här två olika uppfattningar som hade lika stort värde, som en debatt i vilket ämne som helst. Det är ett fantastiskt framsteg.

På väg ut från radiohuset medgav också Gynnås obesvärat att den traditionellt svenska moraliserande synen på missbrukare varit skadlig för möjligheten att erbjuda god vård och att det rimligaste självklart är att ha en skademinimerande grundinställning.

Vi är på väg någonstans. Någonstans bättre.

Legalisera

I dag skriver jag om varför sprit är farligare än många droger.

Inte nog

Inte nog med att ni måste stå ut med att Olof Mellberg inte längre än kapten i landslaget, dessutom finns allt det andra att hantera (Göran Persson på bussturné, Carolina Klüft vinner guld, tonåringar dör i fågelinfluensa). Klart ni behöver skaka bort det. Med Mariah.

Tröst för trötta öron

Allen Toussaint bjuder på dagens låt.

Hjälp sökes

Jag behöver kontakt med nån som kan det där med data. Alltså nån som kan hjälpa mig göra en sida där jag förutom bloggen ska ha artikelarkiv och sånt. Hör av er om ni är hugade eller har ett namn åt mig.

Bisarrt (2), Perversion for profit

Lika bisarrt, men oerhört mycket roligare är den här propagandafilmen mot porr "Perversion for profit", som Dennis uppmärksammade mig på. Den presenteras av "Citizens for decent literature Inc" och inleds bland annat meed påståendet att:

"We know, that once a person is perverted, it is practically impossible for that person to adjust to normal attitudes in regards to sex." Lovande, inte sant?

Efter att ha visat upp bilder från "girlie magazines" där berättaren bland annat fördömer "the preoccupation of the female breasts, to the point where it has become a fetisch" berättar han om en tonåring i Philadelphia som våldtog en femåring och som hävdade sig ha fått inspiration till detta från tidningar med nakna kvinnor.

Ja, just det ja. Om man bortser från hatet mot homosexualitet är inte argumentationen så främmande i dag ändå.

Här är förresten en rätt rolig hopklippning också.

PS. Hur gör man för att spara stillbilder från filmen? Jag skulle gärna visa någon av de jättefina bilderna här, men lyckas inte.

Bisarrt

Det här är rätt bisarrt.

De här blommorna fick jag i försenad födelsedagspresent. Som en extra sommartävling kan man försöka lista ut vilka böcker jag har i bakgrunden. Flest rätt svar vinner ett pris.

Jag vill inte vara med längre

Okej, pophögern, rockhöger, eurodiscohöger. Alltihop ligger i lä. Här kommer Schlagerhögern. Den har galen blick och konstiga nasala e'n. Och jag vill inte vara med längre.

Tack Krohnman (ett lätt tveksamt tack iofs) för tipset.

Ett slags jubileum

I all fotbollsilska höll jag på att glömma bort det jag helst skulle vilja förtränga. För exakt ett år sedan började det. Vad började, kanske ni frågar. Jag vet inte. Kanske var det något som började och något som tog slut. Något som gick sönder, som inte kan lagas. Något som såddes som har växt sig stort och fantastiskt. Något som dog. Kanske alltihop samtidigt.

Det har varit ett fasansfullt och ändå underbart år. 365 dagar som förändrat allting, som flyttat om byggstenarna i mitt liv och i mig så att allting på ytan kanske fortfarande ser likadant ut, men inuti inte står att känna igen. Jag är inte densamma längre. Kanske var det jag som dog, den där tisdagen för exakt ett år sedan. Kanske var det den jag trodde att jag var.

Ingen jävla rock nånstans

Rockande samen? I wish. Det här är mer som när jag och min bror sjöng in ett band med Beatles-låtar (bland annat en med vad vi trodde var texten "shi lattjo, jä, jä"). Visst, våra föräldrar tyckte väl att det var rart, men vem som helst annars som tvingades lyssna mer än några minuter såg plågad ut och önskade sig öronproppar.

Tillägg: (Det första skrevs alltså i halvlek, resten nu efter matchen)
Det här kan ha varit den sämsta DIF-insats jag någonsin sett. Det var definitivt den sämsta matchen sedan revolutionen 1999, sedan S&Z kom, sedan BoBo kom. Visst har vi förlorat matcher efter det, i vissa fall med värre förnedringssiffror (0-4 mot Malmö 2001, 0-3 mot ÖIS 2003) men aldrig med så hopplöst pinsamt uselt eget spel som i kväll. Aldrig med så hängande huvuden, med så tomma ögon, så totalt i avsaknad av vilja och glöd.

Alltihop blev faktiskt bara ännu mer plågsamt av det där målet. Genuint orättvist var vi faktiskt nära nog vidare. I en sisådär 15 minuter. Jag satt som på nålar, vågade inte titta, gladdes åt att de äntligen lärt sig att filma för att vinna några extra sekunder. Det där slumpmålet fick oss att hoppas, att tro att orättvisan en enda gång skulle vara till vår fördel, trots den bisarra utvisningen, trots den onde dvärgens totala överlägsenhet.

Men såklart. Det är ingen saga. I verkligheten vinner våldsamt överlägsna onda dvärgar nästan alltid. Särskilt mot lag som inte tar hand om en enda andraboll, som inte har fler än två passningar inom laget i rad, som alldeles självmant ger bort bollen till dvärgjäveln gång på gång på gång.

Några individuella omdömen vill jag knappt ge. Jag höll på att föreslå att vi ska låna ut Hysén till Åtvidaberg, men sen insåg jag. Åtvid är ju vidare i Uefa-cupen. De är alltså rimligen bättre än vi. Varför skulle de då vilja ha vår allra sämsta spelare?

Nya ungar i kvarteret

Förresten har den förtjusande om än grönvite redaktör Slätt börjat hos oss på tidningen. Häromdagen skrev han såhär bra om vad det var antikrigsdemonstranterna i Malmö egentligen applåderade så glatt åt.

Dagens (eller i formell mening söndagens) Jesper

"Vem kommer ihåg Rock-Ragge nuförtiden? Vem lyssnar på Little Gerhard eller på den Rockande Samen?
Inte ens på den tiden kan någon ha tyckt att de kunde mäta sig med Eddie Cochran eller Elvis, men folk gillade dem ändå, för att de var traktens söner som imiterade ett coolt, internationellt nöjesfenomen.
Det är likadant med allsvenskan nuförtiden."

Jag håller alltså på den rockande samen.