I dag är det, till skillnad från de flesta andra dagar jag väljer att uppmärksamma här i bloggen, ett verkligt bra jubileum. Jag tänker inte berätta vad det är. Men bra är det. Nu ska jag fortsätta fira.
PS. Det stör mig oerhört när folk säger att bloggen var bättre förut. Vill ni att jag ska vara hjälplöst, hopplöst jävla världen-Gud-och-framförallt-jag-själv-borde-dö-olycklig, eller? För det var ju all den där äkta, obearbetade ångesten som sipprade ut på sidorna som gjorde det. Det var mitt sammanbrott som gjorde texten. Jag har rätt att säga att jag skriver bättre när jag är olycklig. Ni har det inte. Eller, äh. Det har ni väl. Men jag gillar det inte.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Olyckliga texter väcker starka känslor. Och det är ju nån sorts läsupplevelse. Men är texterna bättre? Egentligen? F-n trot.
nejnej, jag tycker du är mycket bättre nu! alltså, det var en komplimang. jag ser det som olika sorters texter, and right now, i'm lovin' what i'm gettin'...
Isobel: Jag har märkt en klar försämring här. Där du tidigare var skarp och extremt svår att avfärda även om magkänslan sa att du var helt ute och cyklade, så är du nu...slarvig, känns det som. Och lite spekulativ. Det kan vara valupptakten kanske, eller tidsbrist, men något är det. Guldkorn finns förstås fortfarande, men du var mycket jämnare förut. Och jag tror inte att det var för att du var olycklig.
Bolivar: du är inte så lite slarvig själv som skriver en kommentar utan att tänka efter.
Det är klart att du tycker att Isobels blogg har försämrats, för du har följt den länge.
Det är en bloggnaturlag ju, att den initiala förälskelsen i en bloggare man gillar går över efter ett tag. Som i varje relation. Man lär känna personen, blir kanske inte tagen/förvånad på samma sätt som i början. Man känner igen manéret, infallsvinkeln, etc.
Och lägg till detta att vi alla (bloggskribenter) slappnar av lite, sänker garden, jämfört med det första trevande halvåret när vi var nya i mediet.
Men gör det verkligen texterna mindre intressanta?
Bara om man ser den som en serie fristående texter, som är möjliga att "betygsätta" enskilt. Bara om man är blind inför att alla dessa inlägg – "dåliga" som "bra" som "genomarbetade" som "spekulativa" – utgör ett och samma komplexa jävla porträtt.
Bara om man läser den slarvigt.
Sigge: Du har absolut en poäng MEN jag tycker att inlägg som det nedan om Anna Sjödin är ett tecken på lathet/tidsbrist och jag kan sakna de skarpa analyserna lite grann.
Sen skiljer sig vår inställning till bloggar/bloggare lite tror jag. Jag recenserar inte på något sätt personen Isobel, som jag har upplevt som väldigt sympatisk. Däremot måste texten få stå för sig själv och kunna kritiseras om det alls ska vara någon poäng med en blogg (enligt mig såklart). För mig är den ett verktyg för att testa mina åsikter, teser, drömmar och fantasier. Se vem som håller med när, och vem som sparkar bakut och varför.
Samtidigt har jag hållit ett betydligt längre säkerhetsavstånd till mina läsare än Isobel och jag har bara en bråkdel av hennes läsekrets. Jag kan verkligen förstå att det blir överväldigande och i längden påfrestande att vara så öppen med så många som i många fall inte är det minsta tacksamma.
Bolivar., du skriver: "jag har bara en bråkdel av hennes läsekrets."
Intressant att du påpekar detta, som ett slags försvar för dina elakheter, för det är nåt jag har tänkt på, att ju fler läsare en bloggare får, desto hårdare tillåter sig läsarna att vara, som att deras ord skulle vara mindre drabbande för att de utropas från mitten av en folkmassa. Erkänn att du skulle dra dig från att skriva det du skrev till henne om du visste att hon hade 14 läsare om dagen och var helt okänd.
Sigge: Jag skrev ingenting som något försvar för mina elakheter, om du nu tycker att jag har varit elak? Jag skrev att jag antagligen inte är lika utsatt bara. Om du läser i mina kommentarer kan du se att det viner ganska friskt om öronen ibland även med 70 läsare om dagen.
Om det hon skrev engagerade mig tillräckligt för att kommentera det, skulle jag inte skriva annorlunda oavsett antal läsare och om jag visste vem hon var. Sen är det naturligtvis enklare att sätta inlägg i en större kontext och kanske även applicera sina förutfattade meningar när man har läst väldigt många texter av någon. Men vi är ju ändå bara människor.
Skicka en kommentar