I all fotbollsilska höll jag på att glömma bort det jag helst skulle vilja förtränga. För exakt ett år sedan började det. Vad började, kanske ni frågar. Jag vet inte. Kanske var det något som började och något som tog slut. Något som gick sönder, som inte kan lagas. Något som såddes som har växt sig stort och fantastiskt. Något som dog. Kanske alltihop samtidigt.
Det har varit ett fasansfullt och ändå underbart år. 365 dagar som förändrat allting, som flyttat om byggstenarna i mitt liv och i mig så att allting på ytan kanske fortfarande ser likadant ut, men inuti inte står att känna igen. Jag är inte densamma längre. Kanske var det jag som dog, den där tisdagen för exakt ett år sedan. Kanske var det den jag trodde att jag var.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Hej,
Läste igenom arkivet i din blogg från augusti förra året. Du är fantastisk.
Vadan fotbollsilskan?
Många jubileum känns det tyvärr som man gott kan vara utan...
Läste någonstans att du när du skrev om det i tidningen möttes av en enorm tystnad. Människor är så dåliga på att bemöta och hantera andra människors sorg, och att prata om den. Jag också. En bloggkommentar från en helt främmande människa blir såklart futtig och kanske dum, men ville ändå skicka en stor dos energi och varma tankar åt ditt håll. Du var/är oerhört modig som skrev om din sorg.
Skicka en kommentar