Förra gången jag skrev om högern och feminismen kom det 20 kommentarer på en timme. Nu tre på en hel dag.
Jag tror att det åtminstone till del beror på längden på mitt eget inlägg. Dels för att folk inte orkar läsa alltför långa texter. Det har jag stor respekt för. Det orkar jag ju sällan själv, men jag kände mig i det här läget tvungen att förklara lite längre och djupare. Dels för att den korta öppnande reflektionen gör det enklare för alla att bidra med sin åsikt, medan det långa uttänkta snarare skapar låsningar och minskar lusten att diskutera. Kanske för att man inte orkar, kanske för att man, generellt felaktigt, leds att tro att personen med den där långa textdrapan nog tänkt ut saker så mycket mer och grundligare än vad man gjort själv, och alltså är det bäst att man håller tyst oavsett vad man tycker.
Äh, jag vet inte. Eller också är det bara för att det är så mörkt och ni har glöggat hela dagen i stället. Det kan jag också förstå. Jag borde förresten omedelbart glögga själv. Hjortron-Armagnac. Mmm.
Dagens låt är en riktig smetig pärla ur klassikerlådan: Will you love me tomorrow med William Bell
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Det var en bra text, avsnittet om föräldraförsäkring mejlade jag vidare till en politiker.
Hjortronflaska no 1 snart slut, hoppas det finns mer att hämta fr bolaget...
ja, det hade sannerligen den effekten pa mig, det erkanner jag.
men! jag gjorde dock ett forsok att ge min synvinkel (som ar ganska olik din, isobel) och aven for lang for att lagga in som en kommentar har.
finns pa:
http://www.murvel.org/archives/2005/12/ater_till_isobe.html
(forresten, vad sager bloggetiken om langd pa kommentarer? och att lanka till eget inlagg i annans blogg?)
anyway. tack for ett mycket bra inlagg.
Isobel, det blev ingen debatt för du började tipsa om böcker från timbro = avtändande.
Du är sweet et al, men jag tror inte det är riktigt comme il faut, he he.
ingen disrespect alltså/
Jag tror det mer handlar om hur man formulerar sig och hur man slår ann tonen i det man skrivit.
Jag skrev en förhållandevis kort text i dag, men med ett ämne jag trodde skulle beröra lite mer än vanligt. Men kommertarerna på det jag skrivt har varit ganska få och irrelevanta.
Men vid en genomläsning av det jag skrivit insåg jag just att jag inte lämar så mycket utrymme för vidare utveckling av ämnet.
Och egentligen var det kanske inte det jag eftersökte heller, om jag tänker efter.
Jag får lära mig skilja på texter som ger beröring och kontemplering kontra texter som rör upp och engagerar.
Det var det för nu.
(Frågan om man läser så här långa kommetarer på blogginlägg angående om man inte orkar kommentera långa blogginlägg ;)
/Herr R
Det var faktiskt en sak till.
Jag tror att rubben på ditt långa blogginlägg kan ha något med de få kommentarerna att göra också.
Inte your average bjuda in till spännande läsning-rubrik, direkt.
;)
/Herr R
Jag blev liksom alldeles bombad av ditt inlägg. Jag har försökt beskriva för mig själv och andra varför jag inte tycker att det är kvinnors rättighet (eller skyldighet) att roffa åt sig hela föräldraledigheten men jag har haft så svårt att uttrycka detta. Det är kanske för att jag samtidigt tycker att det är barnets egenheter och föräldrarnas förmåga som ändå ska bestämma hur ledigheten är. Men så skrev du ditt inlägg, och då fick jag ännu mer att fundera på. Du är så klipsk, jag önskar att du vore min vän!
Skicka en kommentar