Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart

2005 har inte varit ett bra år. Eh, låt mig omformulera lite. 2005 har varit det värsta året hittills i mitt liv. Jag är väldigt glad att det snart är slut.

Så här års brukar man börja summera året och tala om nästa. Jag säger: Ge mig 2006 omedelbart och om det inte är bättre kräver jag fan mer än en medborgarkommission.

Å andra sidan finns det sånt som är bra med den totala misären. Jag har gått ner nästan tio kilo. Det var från en av naturliga skäl hög nivå, så jag är förstås fortfarande väldigt långt från konventionellt åtråvärd tinyness. Men onekligen närmare än jag var då. Jag har förresten inga direkta önskemål om att vara pytte heller. Ärligt.

Dessutom har jag ägnat mig med stor intensitet åt tröstkonsumtionens klyschkalas. Mina garderober svämmar över av skor och mitt badrumsskåp bågnar av burkar och flaskor. Så ytlig är jag också att det gör att det känns lite lite bättre.

Det är för övrigt en annan bra sak i sammanbrottet. Man slutar bry sig om vad andra tycker. Jag står för att jag gillar yta. Jag står till och med för att jag gillar Ebba von Sydow. Jag står för att ett val mellan elräkning och en ett Aqua di Parma-set ännu vid 29 års ålder inte är självklart.

Saker som var bra med 2005:
Jag insåg att det trots allt finns en del kärlek där ute för mig. De flesta av dem jag trodde skulle stå kvar när allting föll ihop gjorde det. Och in i mitt liv har dessutom kommit väldigt många, väldigt bra nya människor. Jag tackar särskilt för B, M, E, S, J, L, S, A och C. Nä, jag tänker inte skriva ut vilka det handlar om. I vissa fall kan ni säkert gissa, men det struntar jag i. Så många nya vänner på så kort tid har jag nog aldrig fått tidigare. Det är något med att vara så ohämmat ömtålig som avväpnar, tror jag. För jag har nog inte varit trevligare än jag brukar. Snarare tvärtom. Sorg gör dig inte till en bättre person.

Däremot gör sorg dig till en bättre konstnär. Jag skriver bättre än förr. Det är något med tillgången till svärtan och hatet och de verkligt outspädda känslorna som befriar kreativiteten. Om man inte först försöker döva alltihop förstås. Jag har försökt det också. Jag har sällan lyckats.

Långsiktigt är det förmodligen mer hälsosamt att kanalisera gråtgeggan i bokstäver och ord. Men ibland är det tillfälligt roligare att försöka lura smärtan. Droger och vackra män och djupa innerliga samtal är lite olika bra sätt. Man ska fortsätta experimentera hela livet. I substansfloran är morfin överlägset. Jag kan inte nog rekommendera morfin. Särskilt injicerat. Om jag fick välja mellan morfin och en riktigt god middag med en vacker klok man som gillar mig och med utsikterna för fysisk kontakt senare skulle jag inte veta vad jag helst ville ha. Så bra är det. Snacka om smärtlindring.

Vad som var dåligt med 2005:
Allt annat. Och ännu är det inte över. I dag kom ännu en smäll rakt i njurarna. Nu vill jag faktiskt att det här jävla året ska ta slut snart.

PS. Okej då. Det var rätt kul att vinna guld igen också. Och att AIK fick spö med 5-0 mot Boden.