Jag tänkte säga hejdå

Jag tänkte säga hejdå för ett tag. Jag tänkte säga att det jag kan skriva just nu ändå är så droppande av giftigt självhat och vrede och bottenlös cynism att ni kommer vilja läsa det ungefär lika lite som jag kommer vilja skriva det.

Det här är ingen anonym dagboksblogg, hur lite jag än begriper distinktionerna mellan personligt och privat. Och jag vet inte om jag vill visa upp något som ens i det allra minsta liknar den person jag är längre.

För jag orkar inte mer nu. Jag orkar inte. Kan inte någonting få vara bra nån jävla gång?

Nä. Det får uppenbarligen inte det. Här skulle jag kunna lägga in en rad cynismer eller bara transkriberingar av de animaliska läten av smärta som kommer ur mig i vanliga verkliga livet, där jag sitter i mitt julpyntade vardagsrum och tänker att om det ska vara så här så vill jag faktiskt inte vara med längre. Eller förresten. Så tänker jag inte alls. Inget så sofistierat. Bara att det är för mycket för vem som helst nu. Att det är orättvist. Att nån annans barn kan väl dö i stället.

Den Gud jag tafatt närmat mig under det här året, detta det allra vidrigaste av år, hjälpte mig inte heller. Sällan har de eventuella gudomligheternas hånfullhet lyst klarare än genom den dörr jag nyss fått kastad i ansiktet. Trodde du verkligen att du hade rätt att vara lycklig? Trodde du att det kanske skulle kunna vara över? Sån barnslighet, sån aningslöshet måste förstås straffa sig. Jag böjer nacken inför dessa ovedersägliga sanningar. Vad kan jag annars göra? Det är ju inte jag som bestämmer.

Jag tänkte säga hejdå. Men skriva kommer jag ju göra i alla fall. Antagligen orkar ni inte läsa det. Eller också skjuter jag undan allt till ett enda helveteshål i mellangärdet och tänker på något annat. Då kanske jag skriver glättiga poppiga texter om teve eller politik eller nåt.