Hur ett helt liv kan präglas av alltför utbredd konsumtion av engelska barnböcker i späda år

Mörkläggningsgardiner. Drag. Kortbyxor. Stickiga ylletröjor. Stora nedkylda gamla hus på landet med underliga vindar att gå vilse på. Ransonering. Mörkrött läppstift. Rävpälskragar. Internatskolor. Roddtävlingar. Silkesstrumpor som man både kan ha på sig och bli strypt med. Bridge. Soldater. Skyddsrum. Monoklar. Mord.

Jag är fullt medveten om att det förmodligen bara är en ännu relativt okänd fetischism. Men det England från 30- och 40-talet som orden ovan manar fram är det fantasiuniversum jag först präglades av, och fortfarande en av de parallella världar som känns mest åtråvärda. Jag vet förstås att det är vrickat. Jag kan bara skylla på klart överdriven konsumtion i formbar ålder av först engelska barnböcker och sedan engelska klassiska deckare.

Jag ville verkligen gå på internatskola. Jag ville verkligen ha skoluniform. Kort därefter ville jag ha glamorösa blanka lockar och liten dräkt och jobba på något kontor och ha pojkvänner med tweedkavajder och randiga slipsar eller stiliga uniformer. Jag ville laga mina silkesstrumpor själv. Jag försökte till och med laga ett par vanliga nylonstrumpor en gång för att känna krigstidsglamouren. Det gick inget vidare.

I går slötittade jag en stund på tråkeposet Pearl Harbor bara för att kläderna och miljöerna är så rasande snygga. Personligen föredrar jag förstås den råare brittiska stämningen och Cate Blanchett före Kate Beckinsale, men om man bara låter bli att lyssna på dialogen är det ändå en okej film. Tjusiga bombmattor över fartygen ockå.

I sängen om nätterna ville jag ha sällskap. Nej, inte främst av de där vackra männen, den här drömmen är faktiskt långt äldre än så.

Jag ville ha en varmvattenflaska. Hela den brittiska överlägsna livsstilen tycktes för mig koncentrerad till te på eftermiddagen och vattenburen värme i sängens fotända.

Länge trodde jag att varmvattenflaskorna var i glas, ungefär som de lika exotiska mjölkflaskorna. Jag försökte med glasburkar som jag hällde hett vatten i. Jag brände tårna och blötte ner sängen. Om jag någon gång lyckades skruva åt tillräckligt hårt vågade jag inte somna för att jag var rädd för att sparka ut burken på golvet med splitter och kaos som följd. I många år tryckte jag sedan undan min längtan. Mina fötter må vara som isbitar på nätterna under den kalla årstiden, men jag värmde dem på mitt nattsällskap eller hade raggsockor. Det första kräver rätt intensiv kärlek. Det andra är stickigt och obekvämt.

Min tillfredsställelse över att för någon vecka sedan ha tagit fram min nya kompis är därför djup och innerlig. Jag köpte den för ett år sedan. På Boots. Den är i gummi med en vackert grön fleeceutsida. Jag fyller den med hett vatten och skruvar åt korken. Lägger den i sängens fotända och kryper ner. Den är förmodligen något produktutvecklad sedan Enid Blytons hjältinnor värmde sina fötter. Ändå fortfarande trivsamt low-tech. Och den är bara min. Fast skulle lord Peter Wimsey dyka upp skulle han kanske få låna lite.