Fler än jag har kommenterat moderaternas så kallat jämställdhetsansvariga. Utifrån Lizas text i går vill jag bara påpeka att jag inte kallar mig höger som en partipolitisk beteckning. Jag är genuint partipolitiskt oberoende och brukar rösta på lite olika partier. I livstilsfrågor kan jag dessutom känna stor värdemässig gemenskap med den frihetliga vänstern. För mig är höger en etikett som främst handlar om att jag föredrar marknadsekonomi framför alternativen och inte tycker att staten ska ha ansvar för mer än nödvändigt. I de fall enskilda människor eller frivilliga sammanslutningar gör saker bättre än staten ska staten låta bli.
Det ställningstagandet bygger förresten inte främst på att det skulle bli mer "frihetligt" då, även om man säkert kan argumentera för det, utan på att jag tror att samhällen där staten tar för stort utrymme inte lämnar tillräckligt mycket plats kvar för människorna. Den mänskliga drivkraften att ta ansvar och ta hand om andra riskerar att urholkas och försvinna när politiker säger att allting är deras ansvar och uppgifter.
En läsare ville också att jag skulle specificera hur feminism kan funka i högern. Eftersom jag som sagt inte ser etiketten partipolitiskt har jag aldrig ens reflekterat över att det inte skulle fungera. I grunden är ju den feministiska tanken ett uppror mot att vi behandlas som delar i olika könskollektiv snarare än som de enskilda personer vi är. För mig finns det ingen motsättning alls mellan att se de patriarkala strukturerna och att vilja se alla behandlade som individer. Det är tvärtom det alltihop handlar om.
Jag ser heller inte patriarkatet som frikopplat från andra normerande maktstrukturer. Jag tror att det är viktigt att samtidigt se allt det som begränsar oss och hindrar oss från att utvecklas till de personer vi kanske skulle vilja vara. Å andra sidan, just för att det är strukturer tror jag heller inte att det är lätt att förändra. Det finns inget alexanderhugg, ingen storstilad lösning på problemet. Bara många små saker som man kan göra för att det vi kan påverka - det vill säga vilka regler vi har och hur vi själva i vardagen beter oss - inte motarbetar dem som väljer i strid med normerna.
I konkreta frågor leder det exempelvis till att jag ogillar tanken på kvotering, eftersom det frångår grundidén på att vi ska bedömas som individer, men förespråkar en individualiserad föräldraförsäkring eftersom, ja det hör man ju nästan på ordet, alla socialförsäkringar ska utgå från individen.
Jo, jag vet att män inkvoterats i makten i tusentals år, men det är inte en tillräcklig anledning för att en modern stat formellt och lagligt ska börja sortera människor i kategorier och behanda dem därefter. Däremot har jag inget direkt emot hot om kvotering så att exempelvis företagen själva kommer på att det nog finns kompetenta kvinnor. Jag har inga som helst illusioner om den inre jämställdhetssträvan hos de flesta svenska stordirektörer.
Att det ser ut som det gör i det svenska näringslivet är i och för sig också ett resultat av att det nära nog bara är en handfull personer som på något konkret och inflytelserikt sätt äger stora svenska företag och att de är extremt lika varandra. Jämför det med exempelvis USA där kapitalister finns i alla genrer, kön och etniska härkomster och dessutom är otroligt många. Några få enskilda människors fördomar har mycket svårare att få genomslag i en sådan miljö.
Vissa hävdar att en individualisering av föräldraförsäkringen också handlar om kvotering, men då har man varken funderat över hur socialförsäkringar fungerar eller över skillnaden mellan vad som är statens ansvar och vad enskilda människor kan göra. Inga andra socialförsäkringar kan överföras till en partner. Man kan inte ge sin upparbetade a-kassa till någon annan som man tycker behöver den bättre. Den goda staten måste också ha individen som motpart, inte familjen eller någon annan grupp. Att staten har system som främjar förtryckande normer är oändligt mycket värre än om enskilda människor eller företag väljer enligt de där normerna.
Vi avskaffade inkomstsambeskattningen mellan makar i Sverige för 30 år sedan och diskussionen den gången påminde kusligt mycket om föräldraförsäkringsdebatten i dag. På samma sätt som då kommer förstås enskilda familjer som inrättat sina liv efter det gamla systemet tillfälligt drabbas. Sambeskattningens avskaffande innebar trots allt en rejäl ekonomisk försämring för de familjer som valt att leva på en inkomst. Ändå var det ett korrekt beslut och få av dem som i dag protesterar mot förändringar av föräldraförsäkringen propagerar för en återgång till en tid då kvinnors lön lades ovanpå deras makars och räknades som fickpengar i famijeekonomin (med sambeskattningen gjorde också marginalskattegränsen att det i många familjer knappt lönade sig alls för kvinnan att arbeta).
Ändå är skillnaderna mellan sambeskattningen och den kollektiva föräldraförsäkringen rätt små. Båda två bygger på familjen som primär enhet snarare än individen. Båda två är och var i detaljerna utformade på ett sätt som i praktiken premierar traditionella könsroller: sambeskattningen missgynnade familjer med två inkomster, föräldraförsäkringen premierar att den med lägst inkomst tar ut maximalt av försäkringen. Båda två har och hade som reellt resultat att kvinnors möjligheter på arbetsmarknaden försämras, att deras löner hålls nere och att de ses som andra klassens arbetskraft eftersom deras huvudsakliga uppgifter finns i hemmet. Att se det som en betydelselös symbolfråga, som Alvendal gör, är inte riktigt klokt.
Om man vill läsa andra som i lite olika utsträckning tycker ungefär som jag i den här frågan kan man göra det här, här, här, här och här. Här kan man köpa en bok som handlar om frågan. Den är rätt grundläggande och verkar mest vilja förklara för typ muf-killar att man faktiskt kan vara liberal och feminist, ett nog så gott uppsåt och nog så behövligt.
Som liberal har man alltid en nackdel i sådana här mer utopiska diskussioner om samhället. Vi har inga färdiga svar för hur det perfekta samhället är. Jag har inga procentsatser för hur många män och kvinnor som bör finnas på olika positioner eller sammanhang. Om bara man säkerställer att människor har så fria val som möjligt kan resultatet bli väldigt olika och ändå vara bra. Det ger förstås mycket mindre utrymme för klatschiga slogans eller kärnfulla kampanjer än om man har en tydlig bild av hur slutreslutatet ska se ut.
Med det inte sagt att jag tror att det i alla lägen finns något sådant som ett genuint fritt val. Eller ens kanske i några lägen alls. Man skulle inte prata om strukturer om de inte påverkade oss i grunden. Även vi som vill förändra de snäva normerna lever förstås i dem och genom dem. Det ligger något så överlägset i att tala om strukturer och sedan själv anses sig stå över dem. Herregud, om vi talar om patriarkatet så är jag personligen blott alltför medveten om hur också jag bär upp det. Jag gillar till och med delar av min tilldelade könsroll, hur hopplöst bakåtsträvande det än må verka.
Men just i medvetenheten om att strukturerna är så genomgripande måste vi förstås försöka ge människor möjligheten att i alla fall frigöra sig så mycket de kan och vill. Och även om inga val egentligen är fria så finns det inget annat sätt som är bättre än att de enskilda människorna efter bästa förmåga ändå väljer sina liv.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
30 kommentarer:
Intressant. Jag ska kommentera. Du och jag har liknande grundvärderingar, men inte samma perception. Vi tycker båda (eller?) att mänskans frihet är viktigare än statens erbjudna – illusoriska – trygghet. Det är min övertygelse att vi krymper av för mycket externt omhändertagande; vi infantiliseras och slutar växa. Klassisk liberal tanke. Klassisk humanistisk tanke.
Men när det gäller individuell föräldraförsäkring som bidragande till mer frihet är jag dock inte bered att ensidigt argumentera som du på grund utav att jag ser en annan dimension, som du vidrör: den utopiska, eller visionära. Låt mig problematisera.
Kruxet ligger i den förbannade strukturen, samhället, som du påpekar. Maktmän har byggt ett samhälle där kvinnan är (har låtit sig bli, för att provocera) underordnad i mångt och mycket. Och, här visar jag nog mitt sanna ansikte, jag hävdar att kvinnors (liksom mäns) skyldighet är att hitta sitt sanna Jag, vilket sker nu, vilket rör om samhället. Bra, låt det röras om; om det måste röras om (vad rör det mig, med en blinkning åt Gunnar Ekelöf, se Färjesång). Sidospår: det ställer krav att mannen omskapar sitt Jag, för vi existerar bara i relation till varandra.
Problemet är att detta Jag kommer i oändligt många nyanser; politik räcker alltså inte är jag rädd. Politik är personligt, är det inne att säga, men mänskan är så mycket mer än politik. Förlåt att jag far iväg. Tillbaka till strukturen.
För de kvinnor vars Jag strävar efter att vara jämställda på arbetsmarknaden, jämställda i detta samhälle, begränsar rådande föräldraförsäkring dem och individuell föräldraförsäkring är bra på sikt. detta är deras (din) frihetssträvan.
Men för de kvinnor (och män) vars Jag strävar efter att skapa ett annat samhälle, istället för en jämställd variant av detta samhälle byggt av maktmän (där en uppvärdering av saker de anser viktiga ingår som vision), hjälps inte av en individuell föräldraförsäkring; det tvingar de än längre in i ett system de inte trivs med; likformighet istället för jämlikhet. Detta är deras frihetssträvan.
Samtidigt, och detta är såklart problematiskt, samtidigt delar de sistnämnda sitt motstånd med konservativa i frågan om föräldraförsäkring. Vad säger samhället till kvinnor och män som inte ser det gammelmanliga, hierarikiska, färgade förvärvsarbetet som sin frälsning? ”Vart ska vi ta vägen? Anpassning krävs av oss!”
Det finns alltså mänskor som inte endast vill vara jämställda i det samhälle som maktmän byggt, utan jämställda i ett jämställt byggt samhälle. Som har en vision om något helt annat. Som är subversiva och ifrågasätter hela skiten, för att vara krass. Och det är i den punkten det som är samtida politik kollapsar av ett för hårt tryck; ett för stort perspektiv. Nutida politik är praktisk och konkret! Att drömma om ett annat gör sig inte så bra i diskussioner om procentsatser hit och dit (som du förstått). Förs den drömmen ner på det konkreta planet för fort, slås den i tusen bitar innan vi ens hinner smälta den.
Du säger: ”Om bara man säkerställer att människor har så fria val som möjligt kan resultatet bli väldigt olika och ändå vara bra.”
Just det. Men tro inte att din definition på frihet är den enda. Alltså: beroende på vart vi vill är det bra eller dåligt med individuell föräldraförsäkring. Vill vi till ett i grunden annat samhälle, kan det verka cementerande, paradoxalt nog. Vill vi till samma livsvillkor här och nu, är det bra.
Att hävda att det ena valet innebär mer frihet behöver inte nödvändigtvis vara sant; frihet är en subjektiv storhet. Jag tycker inte att någon ska lägga beslag på ord (varken frihet eller rättvisa); det kanske är därför jag inte är politiker.
För själv är jag grovt kluven; ett tredje. Jag vet inte vart jag vill för jag vet inte vart jag är. Fråga inte mig om riktningen, för då svarar jag: ”Det bestående är bra. Oppositionen mot det bestående är bra.” För att vidare citera Ekelöf (ur Färjesång):
Felet med humaniteten är ansiktet i lönndörren.
Felet med slummen är dess mänsklighet.
Felet med renheten är de smutsiga fötterna.
Felet med smutsen är barnasinnet.
Felet med idealismen är materialismen.
och omvänt. Ni felögda,
ni som mot smutsen sätter hygien,
mot nöden folkhem och mot krig ett aldrig-mera-krig
eller an annan, död konflikt:
Ett rike av materia fecalia
som alla har sin plats i koproliten,
en infernalisk sällhet,
emot ett rike av trianglar och kvadrater
som alla har sin plats i diamanten,
en himmelsk nöd.
Det finns en skönhetsfläck i allt,
det enda verkliga jag sett:
Jag håller mig till den.
Heja Isobel!
Fast visst kan man idag överföra socialförsäknringar. Jag vabbar ofta i min mans ställe när hans barn är sjuka eftersom det passar oss båda bättre.
Politik är alltid en vanskkig balansgång mellan idealism och realism. Jag är för en individuell föräldraförsäkring i princip men risken är att barnen drabbas när det hela ska sjösättas i praktiken. Tyvärr. Börja med att utöka antalet pappamånader till att börja med.
En moderat debattör - tror det var Carolin Dahlman - skrev för ett par år sedan att det borde vara i princip helt OK för alla företag att ge kvinnor lägre löner, mindre gynnsamma arbetsförhållamnden och rekrytering till chefsjobb etc. "Det är inget man applåderar men det bör vara deras eget ansvar, inget som staten ska lägga iag i, och sedan får de ta konsekvenserna av att folk röstar med fötterna" dvs inte söker jobb där.
Som feministisk hållning är det ju en ynkedom - hur mycket kommer att förändras om det inte finns någon som offensivt och offentligt sätter en annan agenda än den egna lönsamhetens? Diskriminering kan såklart utformas på andra sätt än att det står klart uttalat i kontraktet.
Vad gäller individualiserad föräldraförsäkring så måste lösningen vara att själva försäkringen avskaffas. Försäkringar är till för att sprida och dela risker inom ett kollektiv; till exempel risken för sjukdom, risken för stöld, risken för olycka. Dessa företeelser uppträder ojämnt fördelat över befolkningen, innebär stor skada för de som drabbas och man kan inte på förhand med större säkerhet veta vem som kommer att råka ut för det, vilket gör det intressant för alla att dela på risken genom försäkring. Föräldraskap skiljer sig på nästan alla sätt från de saker som försäkringar passar för; det är inte en sjukdom eller olycka som man skall försäkra sig för/mot, utan en naturlig del av livet för väldigt många människor. Allt färre graviditeter är idag "olyckor", utan snarare välplanerade projekt för etablerade 30somethings. Och framförallt, det finns tydliga riskbeteenden som många försäkringstagare frivilligt utsätter sig för och med vilje gör sig till försäkringsfall. Det slutliga argumentet mot att föräldraskap skulle vara något att föräkra sig mot är väl att dess motsats, ofrivillig barnlöshet, ofta orsakas av förhållanden som normalt täcks av försäkringar (sjukdom, olycka, medfödd skada) och av vissa ses som en sjukdom i sig.
Vad det egentligen handlar om är att jag under en viss tid av mitt liv inte kan lönearbeta fullt ut eftersom jag måste ta hand om mitt barn, och att jag även då behöver pengar till mat och husrum.
Naturligtvis skall jag ha rätt till ledighet som förälder (med rimligt anställningsskydd) men att jag borde ha ett eget ansvar för min försörjning under ledigheten. Kanske låter jag min partner försörja hela familjen, kanske har jag sparat pengar innan för att ha till min föräldraledighet. Troligen sänker jag min materiella levnadsstandard en bit (mindre egen shopping, krog, resande och kultur) under denna tid; allt för att frigöra resurser för mina barn.
För det fall att vi medborgare och skattebetalare som kollektiv ser att föräldraledighet är en bra grej som skall uppmuntras skulle sparande till egen föräldraledighet mycket väl kunna vara skattegynnat på motsvarande vis som pensionssparande, d v s att man får göra avdrag för sparandet men att pengarna beskattas när man tar ut dem.
Nu fick du mig att börja fundera över om jag haft rätt i mina åsikter. Igen...
Men jag har ett motargument som jag hoppas du kan kommentera. Socialförsäkringar riktas som du säger till individen. Dock. Föräldraförsäkringen är inte till för föräldrarna. Den är till för barnet. Som du säkert håller med om så vet föräldrarna bättre än staten vad som är bäst för barnet. Alltså, ett barn en försäkring. Hoppas du förstår vad jag menar fast jag skrivit det lite fort och direkt från skallen.
Mvh
/m
piffpaff: om man vore tvungen att ha fonderat några hundratusen kronor tills man skaffar sitt första barn, vem skulle då våga skaffa barn före 35? Jag förmodar att du inte anser att arbetsgivaren ska stå för någon ansenlig del av dina levnadskostnader (frilansare, projekthoppor och studerande ska vi inte ens tala om); hela upplägget bygger ju på att föräldrarna ska kunna slänga upp en halv miljon själva före skatt. F ö är det nog inte många par som känner igen sig i att levnadsomkostnaderna sjunker då man får tillökning - även om det blir mindre klubbande och uteliv så kostar det att familjen blir större, och det är ingen mumera som bara vill sitta och dra åt svångremmen med bebisen.
Nej, vill man se fler familjer med barn så får man göra det minrd re riskfyllt att skaffa barn. Om alltför månag skjuter upp barnafödandet så spelar det ingen roll hur mycket pengar vi fonderat till pensionen - i ett samhälle med ekonomisk kris och hög inflation räskulle pengarna i alla fall inte räcka för en fin ålderdom eller god utbildning och sjukvård.
Rent instinktivt känns det inte som att fler lagar och restriktioner är ett bra sätt att främja frihet. Jag har fortfarande inte sett några riktigt bra bevis på att barnledigheten drabbar kvinnor så hårt lönemässigt som det påstås. Det hävdas ofta mycket självsäkert att kvinnors löner är lägre eftersom dom statistiskt sett tillbringar mer tid hemma med barn, men någon undersökning som solklart kan fastställa detta samhang har jag inte sett, rätta mig om jag har fel. Att på sådana grunder inskränka föräldrars valmöjligheter är jag tveksam till.
Eftersom jag relativt nyligen haft den stora glädjen att bli Pappa själv, som utlandssvensk, känner jag att Svenskarna borde vara lite mer tacksamma för dom privilegier dom har, istället för att önska ständigt fler förmåner (re: lisa ovan). Självklart är det lite avundsjuka hos mig som talar där, men den som klagar i Sverige borde kolla hur mycket föräldraledighet man får i USA, och min dotter är mycket fin och glad ändå, och jag tror inte hennes mamma känner sig förtryckt av mig heller...
Jag tycker det är mycket intressant hur ljudlig jämställdhetsdebatten varit i Sverige de senaste åren. Enligt min åsikt är Sverige ett av världens mest jämställda länder. Ändå argumenteras det ibland med en intensitet och aggressivitet som om vi vore marginellt mer jämlika än Saudiarabien.
Missförstå mig inte, det finns definitivt situationer där kvinnor ofta behandlas olika (liksom andra samhällsgrupper) och det är viktigt att samhället rör sig i en riktning mot att detta händer alltmer sällan. Och jag håller med om mycket du säger Isobel, jag tror att vi har ganska lika värderingar om många ämnen, politiska, ekonomiska och sociala.
Däremot tror jag inte på kvoteringar och regleringar som en lösning på denna sorts problem, det leder alltid till onödiga motsättningar, ineffektivitet, och att oskyldiga kommer i kläm. Om man lyckas reglera och lagstifta sig fram till tjusiga statistiska resultat, 50-50 fördelning i bolagsstyrelser, riksdagen, föräldraledigheter, dagispersonal eller gruvarbetare har man ändå inte uppnåt något om inte människors åsikter och attityder också förändrats. Sådan förändring sker över längre tid än bara en mandatperiod eller två och uppnås genim debatt och information, inte genom lagstiftning och reglering uppifrån.
Det här blev långt, och jag vet inte om jag lyckats beskriva mina åsikter särskilt tydligt. I alla fall, Isobel, jag uppskattar din blogg och att du för debatten vidare. Endast så, och inte genom kvoteringar, kan riktig jämlikhet främjas.
En sak till. I den här sortens debatter, och även i inläggen ovan, läser man ofta kommentarer som "självklart ska föräldrar ha rätt till ledighet", "ersättningen vid barnledighet är en rättighet", osv.
Konstigt nog skaffar människor barn i andra länder också, utan ersättningar enligt Svensk modell. Detta system är en förmån, en stor sådan som alla Svenskar hjälps åt att finansiera för att vi tycker att det är en viktig prioritet, inte en rättighet.
magnus: det är riktigt att få föräldrar idag har gott om pengar att slanta upp för att finansiera sin föräldraledighet. En av anledningarna är att vi aldrig har behövt fundera över det, utan staten har så att säga tvångssparat åt oss vi skatten. Min blygsamma gissning (utan att ha kollat) är att de flesta föräldrapar redan innan första barnet föds har betalat in skatt motsvarande föräldrapenning på SGI-nivån. Min blygsamma tanke är att föräldraförsäkring liksom pension och även studielån i princip är en omfördelning över tid av min egen livsinkomst, och det är inte självklart att en 100% skattefinansierad "försäkring" är det ultimata sättet att lösa detta. Det finns studier (som jag läst om hos Munkhammar) som visar att väldigt lite av vad vi betalar i skatt går till att hjälpa fattiga ochj sjuka, och en väldig stor del går till att över tid omfördela vår livsinkomst.Jag tror att individuellt sparande eller någon form av medborgarkonton skulle öka flexibiliteten (genom att jag kan använda mitt sparande mera som jag vill) och stabiliteten i systemet (finansieringen är stadigare och regelverket är mindre benäget att snabbt ändras av populistiska eller budgetära riksdagsbeslut), genom att var och en hade koll på sitt eget och sin familjs finansiella utrymme för ledighet.
piffpaff: ja, jag räknade med ett svar efter ungefär de linjerna - om vi hyvlar bort skatt och transfereringar som staten idag tar hand om och låter folk själva dra ihop en helv mille eller vad det blir, så kommer det att lösa sig. Men det förutsätter faktiskt att man kommit väldigt långt vid första barnet. Så länge du pluggar eller kämpar för att ta dig in på arbetsmarknaden - en längre process idag än för våra föräldrar - så är inbetalningarna till föräldrapenningen och andra trygghetssystem relativt blygsamma, lägg till behovet av att spara ihop för att köpa en tvåa eller trea i stället för din nuvarande lilla singeletta, och du hmanar i ett samhälle döär startsträckan inför ett barn blir minst tio år. Jag tycker inte att staten ska vara för normativ i sådana här frågor och peka ut enhetslösningar, men vill inte heller ha ett samhälle där barn blir ett priviliegium för de som är mest efterfrågade.
David: epp par orsaker till att "folk klarar sig i andra länder, folk har minsann alltid fött barn" är att släkten ställer upp, att det i många andra länder är betydligt lättare för familjen att leva på en persons lön än i Sverige, och att staten i praktiken struntar i att driva in skatt. "People here don't think they ought to pay taxes" sa en luttrad engelsk skattetjänsteman efter att ha försökt hjälpa Paklistans skatteverk med att förbättra sitt handikapp. Men det räcker med att åka till Polen eller Ryssland för att hitta en liknaden skattemoral.
Det handlar inte bara om det skattetekniska, det har helt enkelt blivit förbaskat mycket dyrare att klleva på trettio-fyrtio är även här i Sverige. Det är förresten intressant att Sverige, när man avreglerar ett monopol, posten, telefonmarknaden eller elen, alltid lyckas göra det dyrt och ogenomskinligt för kunden.
Ok, mitt inlägg var lite "out there"... De flesta vill diskutera inom det system vi har. Min poäng var att det inte handlar om frihet, utan om lika villkor för män och kvinnor inom det system vi har. Om man kalla det mer frihet är subjektivt.
Jag tycker att många av era åsikter är hållbara, men har svårt att köpa argument som bygger på jämförelse (ex. vi är redan så och så jämställda jmf. med X och Y). Det är ointressant. Vad som är intressant är vad vi vill i detta samhälle.
Sedan vill jag tala till Martin Ullander, som lägger fram en intressant hypotes som jag dock får lov att motbevisa till Isobels förmån. Man skulle kunna argumentera att familjen ska vara den enhet som statens motpart i fallet föräldraförsäkring, eftersom familjen tillsammans (mamma och pappa) beslutar om den gemensamt. Men även om försäkringen är individuell kan familjen fortfarande besluta gemensamt, dock med ändrade premisser. Och hur dessa premisser ska se ut kan sedan diskuteras. Alltså: det finns inget rätt eller fel från ett moraliskt perspektiv. Individuell är inte mer rätt eller fel än gemensam. Återigen. Politik handlar inte om rätt eller fel, när det kommer till ett kollektiv, utan om majoritetens strävan.
Sedan vill jag fråga: vad är "riktig" jämställdhet som det talas om ovan?
Jag vill säga två saker som jag tycker man ska tänka på i dessa tider:
1. Det är sjukt lång föräldraledighet i Sverige.
2. Lång frånvaro från jobbet = sämre löneutveckling
Som jag ser det är slutsatsen att föräldraledigheten skulle förkortas och inget annat. Att den skall vara individuell är självklart för mig som är liberal och tror på individuella rättigheter.
Det där med att familjen är så aktiv i andra länder kanske är sant i Pakistan eller vilket land det nu var som exemplifierades, men i tex Nederländerna och Belgien är föräldraledigheten 3 månader, i Storbritanien är den också kort men jag vet inte exakt längden, och jag tror inte familjen är särskilt mycket mer aktiv där än här. I alla dessa länder tror jag att det finns fler kvinnor i näringslivet än i Sverige, i alla fall har jag i mitt eget yrke stött på flera kvinnor på höga poster där, vilket jag sällan gör i Sverige. Men statistiken kan jag inte så jag kanske har fel. Men det är ju ändå i näringslivet som man tjänar pengar, så det är där kvinnorna måste komma in. Och är man hemma i 1.5 år för varje barn blir det svårt. Det händer mycket i ett företag på 1.5 år så det är ju att börja från scratch när man varit borta så länge. Och blir man då gravid igen då är det skulle jag säga nästan kört. Alla dina kontakter finns då på nya ställen och man måste börja om från början med att skapa kontaktytor med mera. Det är nästan en omöjlig uppgift att komma igen då. Dessutom är det svårt att få tid att skapa nya kontaket när man är småbarnsförälder.
Alltså: fram för kortare föräldraledighet! Det skulle alla tjäna på.
Utom barnen?
Jag håller helt med om att förädraförsäkringen är till för barnets skull, inte föräldrarnas. Just därför är jag tveksam till att det i praktiken kommer att fungera optimalt för barnet när föräldrarna inte kan välja vem som ska vara hemma.
Jag anser att pappaledigheten andel av den totala ledigheten kan utökas och att detta sedan ska utvärderas.
Ska vi skrota eller reducera föräldraledigheten? Räkna då med allt färre och senare graviditeter. Även i länder som Italien, Frankrike och Japan etc är födelsetalen låga.
Vi har nog med arbetslöshet och utbrändhet som det är. Föräldraledigheten är inte bara en lyxig bonus utan också ett sätt att åstadkomma mer rörlighet i arbetsmarknaden och skydda en grupp som riskerar ohälsa på grund av överbelastning.
Jag tycker faktiskt att det är lite larvigt att just svenska barn skulle behöva ha sina föräldrar hemma så länge. Till Susanne vill jag särskilt säga att jag har ett flertal vänner som just har ordnat med barnpassning med mera från tre månaders ålder. Först halvtid fram till sex månader sedan var det fullt igen. Barnet i fråga har inte blivit värsting än såvitt jag kan bedöma och både mamma och pappa har lyckats behålla sina jobb. Problemet i Sverige är ju att vi på något sätt ska ha allting - alla ska vara framgånsrika i jobbet, hemma med barnen (som ska vara lyckliga), ha fantasstiska kroppar och lyxiga semestrar och dessutom ska man ta det lugnt och inte stressa. Väx upp och börja prioritera säger jag! Och många prioriterar just jobbet eftersom ordnad ekonomi och väldigt viktigt, särskilt om man har familj. Bara i Sverige är det alternativ att inte jobba eftersom vi på något sätt tycker att alla andra ska betala för våra "rättigheter". Och när sedan vi som arbetat betalat hela ledigheten så är det gnäll om att man halkar efter lönemässigt. Jag menar någon måtta får det vara!
Och till Susanne: Jag skrev att jag var för delad föräldraförsäkring (vilket du uppenbarligen missat hur nu det är möjligt). Hela idén med mitt inlägg är ju att visa på vägar att få in kvinnor i näringslivets toppskikt (vilket i alla fall jag tycker är en förutsättning om vi ska få ekonomisk jämlikhet eftersom statliga jobb inte ger lika bra lön). Och det kräver faktiskt lite uppoffringar. Man kan inte få sin karriär serverad. Är det någon som överhuvudtaget tror att exempelvis Annika Falkengren eller Ebba Lindsö var hemma i 1,5 år per barn? Mina kvinnliga vänner som vill göra karriär har ingen av dem varit hemma så länge, och de har alla barn som förefaller vara normala i alla väsentliga avseenden. Det går helt enkelt inte att vara hemma så länge och kombinera det med en bra karriär, vilket kanske inte är så konstigt. Det är som på fullt allvar påstå att det är orättvist att Anja Pärsson är så framgrångsrik. Vi som inte tränar borde få samma belöningar som hon. Vissa saker i livet får man nog acceptera om man ska kunna genomföra några vettiga förändringar.
Och dessutom kan jag inte undgå att tycka att det är lite komiskt att egna erfarenheter av barn skulle vara särskilt viktigt när det gäller jämställdhet. Är jämställdhet bara för mammor och pappor? Hela den här fixeringen vid kärnfamiljen och föräldraskap är så sanslöst konservativ! Jag som homosexuell kommer förmodligan aldrig att vara föräldraledig - diskvalificerar det mig från att ha synpunkter på föräldraförsäkringen? Jag ser det tvärtom. Eftersom jag är med och betalar har jag all anledning att ha en synpunkt - särskilt som jag gärna vill se fler homosar, invandrare och kvinnor (inkl kvinnliga homosar och invandrare) bland alla män i styrelselsrummen och dagens föräldraförsäkring är inte särskilt effektiv för att få in kvinnorna där. Homosarna och invandrarna har andra problem och dessa löser man knappast med föräldraförsäkringen.
Ja, det där med att skaffa barn, är ju, när man tänker på det, så att säga verkligen funderar kring det hela, liksom lite djupare, ganska larvigt. Tänk vad de små bajs- och mjölkstinna (lealösa!) liven ställer till det för oss! Nej, till alla barn därute som hindrar mamma och pappa i deras karriär: väx upp och börja prioritera!
Jo men för dig Gunnar kanske det inte är ett problem? Du vill vara hemma med dina barn och bryr dig inte så mycket om din ekonomi. Fine - det är ett helt ok val. Men för många kvinnor i karriären så är det reellt problem och då är det väl bättre att hitta lösningar på det än att bara önska sig in i en perfekt tillvaro där manna regnar från himmeln och alla har all tid i världen? Först när man inser sina begränsningar i tid och rum så kan man se vad man faktiskt kan förändra!
Magnus:
Med två små barn och två vuxna att försörja på en inkomst plus lite föräldrapenning på SGI-nivå vet jag att det inte alltid är lätt. Det är antagligen den maktlöshet jag känner över att F-kassans system, blanketter och utbetalningsrutiner har såpass stort inflytande på min familjs vardag som gör att jag vill se ett annat system. Jag tycker att det är lite obehagligt att jag som heltidsarbetande är delvis beroende av andra skattebetalares välvilja samtidigt som jag naturligtvis vill ge min familj så mycket som möjligt.
Som jag uppfattar problemet är det tajming; jag behöver pengar nu när mitt barn är litet så att jag har råd att inte jobba. Nuvarande system är att alla skattebetalare ger mig pengar nu när jag behöver dem, och jag har få incitament att göra annat än att maximera mitt uttag av dessa andras pengar. Och debatten handlar om hur och hur mycket av andras pengar vi kan spendera.
Kanske tajming-frågan skulle kunna lösas om vi hade ett system med personliga medborgarkonton som man kunde övertrassera under ordnade former, och sen betala tillbaka när barnen är äldre tills kontot har ett överskott som räcker till att finansiera pensionen...
Det blev en spinoff här:
http://www.louisep.com/node/885
Per f: det var din dumhet och okunnighet om barns utveckling som studsade tillbaka på dig, varken mer eller mindre.
Kanske är jag dum och okunnig om barn. Kanske inte. 1.5 år per barn är fortfarende en väldigt lång tid att vara hemma med betalning från staten och krav på styrelseplatser. I Svenskan i dag finns en artikel om familjer som är ständigt uppkopplade. Ett citat från den föräldralediga mamman är så talande:
"Nina tycker att datorn har varit suverän när hon är mammaledig.
- Jag gillar inte att sitta och titta på tv på dagen. Då har jag i stället köpt några dvd med Vänner som jag kan se på datorn när jag ammar. Man chattar, man mejlar, man kollar nätet, tittar på dvd och lyssnar på musik. Det är så skönt att ha datorn
bredvid mig för då kan jag välja vad jag vill göra."
Allt utom att arbeta går tydligen att kombinera med att vara hemma med barnen.
Per F: att man navänder ett program av typ Messenger för att skicka småmeddelanden till jobbet är väl inte särskilt märkligt i vår digitala vardag, och viskningar om en s k "lattemamma" känns inte heller på sin plats. I de allra flesta jobb är det ju omöjligt att ta med sig ettåringen, oavsett hur snäll han är, och dagisplatser får man inte heller som ett brev på posten. För många är det, precis som Susanna skrev, inget alternativ att rusa tillbaka till jobbet när ungen är tre eller fem månader.
Det jag skrev om att släkten rycker in i andra länder handlade dock inte om att sitta barnvakt, även om det visst också förekommer, utan om att den äldre generationen backar upp de yngre med en hel del pengar och socialt värdefulla kontakter. Det är därför det fungerar att bilda familj vid 24 "trots att staten inte behöver ställa upp med ett öre". Så gick det förstås också till i Sverige för sextio år sedan, frågan är om vi vill ha det samhället tillbaka. I Spanien är det fortfarande vanligt att man bor hemma tills man gifter sig, och kanske till och med därefter (hos hans föräldrar).
Ja, det finns naturligtvis en massa olika perspektiv på det här och det kanske är helt rätt att ha det otroligt generösa system som vi har idag. Men jag tillåter mig att tvivla.
Det är ju trots allt så att ju mindre man arbetar desto lägre lön får man (för att inte tala om pension, möjlighet att skaffa bostad vid eventuell skilsmässa och så vidare) och ur det perspektivet är ju föräldraförsäkringen helt klart en del av den förtryckande struktur som drabbar kvinnorna. Och finns den kvar så har jag bara så svårt att se att det skulle ske några radikala förändringar för kvinnorna på arbetsmarknaden. Men det kanske inte är så viktigt om det innebär att en social förmån dras in?
Ok ett ord föll bort. Jag menar inte att föräldraförsäkringen skall bort, men att den ska delas och förkortas, förslagsvis till ett år totalt.
En sak som jag förresten förvirras av och irriteras över i den moderna föräldrarollen är det nära nog binära förhållningssättet till umgänge med knoddarna. Först ska man (mamman) vara hemma i 1-1,5 år på heltid och ägna varje sekund åt att njuta av bebisen och "ta in den här tiden" och absolut inte längta efter att läsa böcker eller gå till jobbet. Sen är pappa hemma två månader över sommaren samtidigt som mamma tar ut semester och alltihop är en ren kärnfamiljsextas.
Sen börjar ungen på dagis och då plötsligt ska man tillbaka i 180 in i karriären och den ena hämtar och den andra lämnar eller också fixas en barnflicka som hämtar redan klockan tre eftersom det är låg status att låta barnen vara kvar till sist. På kvällen när barnen somnat kör man sen ett kvällspass vid datorn och önskar att man hade råd med vit städhjälp. Och så fortsätter det i något år tills det blir ett litet syskon och då blir det 180 in i hemmamyset igen (för kvinnan) i 1,5 år.
Apropå farorna med tidig dagisstart så har nog de flesta av oss börjat vid 6 månader och det verkar ju ha blivit folk av oss också. inte för att jag tror att det finns ett linjärt samband, men kidsen i dag som blivit curlade och haft mamma hemma i flera år tycks ju må rätt mycket sämre än vad vi gjorde i samma ålder. För att ankyta till ett-eller-noll-varianten av föräldranärvaro så tror jag nog knappast att exempelvis dagis 4 h/dag från 6 månader är så mycket sämre för barnet än dagens 40h/vecka från 16 månader.
Utifrån ett public choice-perspektiv borde jag förstås inte hävda detta, men visst är också längden på den svenska föräldraförsäkringen ett problem för den svenska jämställdheten. Min mamma fick aldrig någonsin frågan om hon skulle skaffa barn när hon sökte jobb när hon var i min ålder. Då var föräldraförsäkringen också bara ett halvår.
Eftersom kvinnor i dg är borta i ett-två år per barn och gärna dessutom skaffar dem tätt så att det kanske handlar om fyra års frånvaro nära nog i följd, så ser arbetsgivare helt rimligt oss kvinnor som sämre och mindre pålitlig arbetskraft. Och det drabbar även oss som inte planerar ultralång föräldraledighet. Det är extremt stor skillnad mellan att vara borta från jobbet i 6 månader och två år.
Villervalla,
Jag blir inte klok på det här att du ber om ursäkt för att vara med och sedan hänvisar till att du är fattig och flicka. Varför ber du om ursäkt? Du verkar ju inte ha några problem med att framföra din kritik och då förstår jag inte varför du ber om ursäkt för din närvaro? För min del får du ha hur mycket åsikter som helst, hur fattig som helst och hur flickig som helst. Det påverkar inte min bedömning av vad du säger. Jag tänkter inte be om ursäkt vare sig för min åsikter eller min person och jag hoppas verkligen att jag slipper höra andra göra det också. Ursäkta sig skall man göra om man gjort något dumt, inte på grund av social position eller kön.
Sedan blir jag inte klok på vad du skriver heller. Vi måste nå konsensus, säger du och sedan bestämmer du helt enkelt vad vi ska nå konsensus om (barn behöver stora portioner av sina föräldrar). Det påminner mig om en väns fru som sa: "Jag har bestämt mig, nu ska vi bara komma överrens" (Lite roligt där, mindre roligt i en debatt) Då har du ju helt enkelt inte fattat problematiken.
För det första vet jag inte om jag håller med dig i din grundtes. Barn behöver vuxna förebilder. Detta behöver inte alltid vara föräldrarna. Det kan vara en tränare, en dagispersonal, mormor eller farfar. Jag tror att barn mår bra av att inte sitta och dega hemma med föräldrarna framför tv:n under hela sin uppväxt.
Och sen bortser du helt från att kvinnor inte kommer in på arbetsmarknaden, att de tjänar sämre än män och att de inte i samma utsträckning fullföljer sina karriärmål. Det ligger en konflikt mellan detta mål och att föräldraförsäkringen är utformad som den är idag. Däremot är jag inte alls övertygad om att det ligger en konflikt mellan jämställdhet och barn välmående. Jag tror att barnen mår mycket bättre om deras föräldrar delar på ansvaret hemma och båda två är självsäkra (dvs är oberoende ekonomiskt av varandra). Men där skiljer vi ju oss uppenbarligen åt.
Sorry Villervalla, jag tror inte det. Det är onödigt att tjafsa om vem som är sämst på att debattera, särskilt när vi båda verkar vara för delad föräldraförsäkring.
Villervalla: förlåt att jag kommer igen här trots att jag utlovade motsatsen. Men nu har du kallat mig för "sorgeligen oupplyst", "farlig för en seriös debatt" "lika fräck som oproffsig" och citat som "tänk att du bet i sten så", "svara på det jag säger och inte det du finner lättast att raljera över", "du som inte ens hade ett liv med ett eget barn att hämta erfarnheten från" så tycker jag att du är den som skulle behöva ta emot några formtips.
Så tack men nej tack villervalla, dina formtips betackar jag mig för.
Men jag kan ge ett till dig, om du nu underlåter dig att ta emot ett tips från en oupplyst människa utan egna barn. Om man vill få fram att man håller med någon i sak, så kan man med fördel skriva det i sitt inlägg innan man börjar kritisera. Du, som är så proffsig, har säkert skrivit det i ditt första inlägg. Det är bara oproffsiga jag som inte kan hitta det. Eller?
Jag började noggrant läsa svaren, men måste erkänna att jag skummade fort på slutet. Så jag kanske upprepar något... I fråga om föräldraförsäkring står Isobel och jag närmare varandra än i någon annan fråga tror jag.
Jag har två barn - var hemma ca nio månader med båda. Jag skulle kanske velat vara hemma längre - men det är helt ointressant eftersom barnens far ville vara hemma ungefär halva tiden. Att individualisera försäkringen knuffar inte bara in männen i hemmet (det är nog det lättaste) utan knuffar ut kvinnan ur hemmet. Det är bra för barnet!
Att tidigt få en nära relation till båda sina föräldrar måste väl ändå vara en rättighet för barnet. Personligen är jag inte för varken en minskning av försäkringen eller en ökning. Däremot att individualisera - kanske börja med en tredelning.
Ofta pratar motståndarna om problemet med ekonomin. Där kan jag hålla med tidigare skrivare att oftast är barnen ganska välplanerade och det går att lägga undan pengar. Dessutom kanske man får avstå en del.
Men det viktigaste är kanske att vi inte pratar ekonomi senare i livet. Vad händer med kvinnornas pension??? Eftersom vi idag inte bara har livslånga äktenskap, så måste vi diskutera det. Om en kvinna avstår arbete i flera år (skit samma i någon karriär) så påverkar det självklart hennes pension. Och om paret händelsevis skiljer sig - så står hon där med sämre pension för att hon varit hemma med gemensamma barn.
Sen det där om att det är i näringslivet man tjänar pengar. Jag tror snarare det handlar om vilken nivå man befinner sig på (oavsett arbetsgivare). Jag tror att Isobel kan intyga att när vi var arbetskamrater i näringslivet så tjänade vi inte direkt storkovan:-) Jag har jobbat på bank också - och aldrig tjänat så lite som då. Jag tjänade mindre än undersköterskor (men det var 1987).
Skicka en kommentar