Vi träffades på en gata mellan Högbergsskolan och gamla pizzeria Milano. Trafikskolan har flyttat in i de lokalerna nu. Det måste ha varit 1999. Solen sken på asfalten så att det klibbade under fötterna som om den var helt nylagd.
Det var en vansinnigt varm och solig sommar 1999. Jag vet, för jag skulle ha en djupt urringad rygg i augusti det året och fick anstränga mig hela tiden för att inte få solskuggade vita streck på axlarna eller ryggen.
T och jag hade aldrig varit riktigt nära vänner, men ändå var det hem till henne uppför den där långa backen vi gick efter skolan. Och i sjuan var vi kära i samma kille. På den tiden ledde det till gemenskap. Nu stod hon där med en mörkblå Emmaljunga med en liten flicka i. Tre veckor, sa hon. Hanna. Hanna hade svart hår och händer som knöt sig hårt i sömnen kring sig själva. Jag sa beundrande ord. T berättade om Hannas storasyster Emelie. Vi var 23. Jag hade inte ens körkort, men ett splitternytt jobb med en chef som trodde att jag skulle gå långt.
Jag kan inte för mitt liv begripa att jag då trodde att det var hon som dragit nitlotten. Jag hatar den där självtillräckliga 23-åringen. Jag trodde att jag kunde få allt och att jag skulle få allt och att de som gjorde andra livsval var stackars förlorare som man kunde skratta åt som hämnd.
Jag hatar det koketta i mitt tillbakablickande. Jag vill inte bo i Ludvika, vill inte jobba som lågstadielärare, vill inte ha en 8-åring och en 6-åring om det är förutsättningarna. Idylliseringen är lika orättvis. Fast ändå. Känns det inte ibland som om vi ingenting fattat och nu är det snart försent?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Å Isobel, jag förstår precis vad du menar. Ibland önskar jag att jag kunde resa tillbaka i tiden några år, och ge några goda råd till den där naiva tramsan som tror att hon har förstått vad livet går ut på. Eller kanske rent av utdela en lätt örfil för kommande dumheter... Jag önskar innerligt att det inte alls är försent, varken för dig eller för mig.
Visserligen skulle mycket vara annorlunda om man kunde åka tillbaka i tiden och ge ett par förmanande ord och råd. Men om man hade den möjligheten så hade man ju inte behövt den.
Jag menar om man redan vet hur man skall göra allt, så kan man rimligen inte göra så många fel. Status Quo onekligen.
Men vore det så kul egentligen?
Skicka en kommentar