Poprogramförklaring

För någon månad sedan kom jag alltså ut som pophögerprinsessa i en text i Metro där bilden var större än textmassan. Någon gång ska väl vara den första.

Innan dess hade jag skrivit två texter om en vindkantring jag upplever i den svenska offentligheten (Vikten av dygder, 050707 och Hippt att vara höger, 050714. De verkar inte finnas på nätet just nu.) Den nya högertrenden kom snabbt att benämnas pophöger.

Men vad är den där pophögern då? Är det den alltmer utbredda bratskulturen, som Andres hävdade i en artikel i Expressen i somras (finns tyvärr inte heller på nätet)? Är det en nykonservatism i form av förorts- och familjevurm? Är det en nyborgerlighet där medelklassens 23-åringar vill ha tygservetter och dricka brun sprit ur kristallglas? Kanske finns det ingen trend eller rörelse alls, kanske är det bara en slump att ett gäng mer eller mindre ideologiskt exakta högerbrudar skriver i Expressen samtidigt och ger en falsk bild av en ny verklighet?

För mig har den nya trenden, för jag ser i alla fall en sådan, otaliga skikt, fler än vad som får plats i ett konventionellt blogginlägg. Den som räds det långa resonemanget kan alltså sluta här.

På ett brett politiskt plan identifierar sig allt fler människor som höger. Enligt de kontinuerliga undersökningar som görs vid Göteborgs Universitet om svenskarnas värderingar finns det en tydligare högervåg i dag än sedan slutet av 80-talet. Med tanke på att det borgerliga politiska alternativet samtidigt tagit ett rejält kliv mot mitten behöver det förstås inte betyda att nyliberalism eller dito konservatism sprider ut sig över landet.

Men etiketter betyder något. Under nästan hela 90-talet, inklusive de ystert hysteriska sista åren, var själva ordet höger smutsigt. Den känslan tilltog efter antiglobaliseringsvågens födelse 1999 och allehanda mer eller mindre demokratiska vänstergrupperingars ockupation av de offentliga utrymmena i namn av reclaimfester eller gatufestivaler. Att vara höger, om det så innebar den frihetligaste av liberalismer, var för de svartklädda och deras intellektuella tillskyndare inte långt bättre än de nazister de slogs med med handgripligt. "Förr var de kompis med fascisterna, nu går de runt på gatorna och kallar sig för moderaterna" för att citera Björn Afzelius fritt ur minnet.

Och sedan hände något. Vi som trodde att verkligt fri handel över gränserna var bra för fattiga länder började säga emot. Efter otaliga sönderslagna stadskärnor och plundrade småaffärer framstod inte de dreadlockade medelklasskidsen så festliga längre. Möllevången hade känts så mysigt och osvenskt, men någonstans sprack fernissan och då syntes dessutom våld, segregation och vuxna människor som levde på socialbidrag för att de ville finna sig själva.

Någonstans växte också irritationen över alla vuxna som inte ville vara vuxna. Som inte ville ta ansvar för sig själva, som ville leka att de var 21 ända till 40-årsstrecket, som inte tyckte att de var mogna för familj, som hade kravlistor till månen på hur perfekt livet och en tänkt livskamrat borde vara innan de kunde tänka på att stadga sig. Det här är förstås inte nödvändigtvis ett ideologiskt fenomen, och absolut ingenting som enbart gäller människor med hjärtat till vänster. Den desperata jakten på det lyckade snarare än lyckliga livet kommer i alla åsiktschatteringar.

Den politiska vänstervågen hade det goda med sig att den tvingade många av oss som såg oss som höger men ändå kände engagemang för utsatta länder eller människor att slipa både tankarna och argumenten. Nyfödelsen för institutionalismen kom ur insikten att enkla krav på privatiseringar inte hjälper i ett land där endast den som fötts till egendom kan äga något lagligt. För mig som står utanför partier och organisationer såg jag hur allt fler kände av det skav jag alltid haft mot alla dessa proklamerade liberaler som aldrig riktigt orkat tänka på dem som varken haft rätt förutsättningar eller klarat sig mot alla odds.

Och kanske kan det man kallar för konservatism vara ett möjligt svar. Jag kan ärligt säga att jag inte själv ställer upp på allting i den nykonservativa trenden. Inte så att den, som Philip undrade, skulle handla om abortmotstånd och hets mot homosexuella. Den sortens konservatism är en marginell företeelse i alla fall i Sverige och i den mån den går framåt bör vi alla försöka stoppa den. Men jag är nog dessutom lite för liberal i själen för att acceptera tanken på att det finns ett eller ens ett par sätt att leva som är optimalt för alla.

Än så länge har dock uppvärderingen av vardagslyckan och det lilla livet mest handlat om att rädda familjen och förorten från det förakt som offentligheten hittills kastat dess väg. En nog så liberal inriktning egentligen. Samma sak gäller uppsvinget för moralen, för att svara på Philips fråga. Det är inte nödvändigtvis konservativt att man personligen gilla familj och moral. Klassiska dygder som att ta ansvar, göra rätt för sig, se till mer än bara sitt snäva egenintresse är inte konservatismens egendom.

I ett samhälle som det svenska, där staten så länge utgett sig för att befria människorna från behovet av personliga dygder, blir en sådan moralhållning tvärtom närmast radikal. I Sverige är vi så vana vid det statliga inflytandet att det blir självkart att vilja påbjuda allt man önskar se och förbjuda det som är obehagligt. I motsvarande grad finns från visst liberalt håll en tanke att man måste gilla allting man inte vill förbjuda. Det behöver inte vara så.

Den livsstilsmässiga pophögern avhandlas i ett senare inlägg.