fredag, september 02, 2005

Poprogramförklaring

För någon månad sedan kom jag alltså ut som pophögerprinsessa i en text i Metro där bilden var större än textmassan. Någon gång ska väl vara den första.

Innan dess hade jag skrivit två texter om en vindkantring jag upplever i den svenska offentligheten (Vikten av dygder, 050707 och Hippt att vara höger, 050714. De verkar inte finnas på nätet just nu.) Den nya högertrenden kom snabbt att benämnas pophöger.

Men vad är den där pophögern då? Är det den alltmer utbredda bratskulturen, som Andres hävdade i en artikel i Expressen i somras (finns tyvärr inte heller på nätet)? Är det en nykonservatism i form av förorts- och familjevurm? Är det en nyborgerlighet där medelklassens 23-åringar vill ha tygservetter och dricka brun sprit ur kristallglas? Kanske finns det ingen trend eller rörelse alls, kanske är det bara en slump att ett gäng mer eller mindre ideologiskt exakta högerbrudar skriver i Expressen samtidigt och ger en falsk bild av en ny verklighet?

För mig har den nya trenden, för jag ser i alla fall en sådan, otaliga skikt, fler än vad som får plats i ett konventionellt blogginlägg. Den som räds det långa resonemanget kan alltså sluta här.

På ett brett politiskt plan identifierar sig allt fler människor som höger. Enligt de kontinuerliga undersökningar som görs vid Göteborgs Universitet om svenskarnas värderingar finns det en tydligare högervåg i dag än sedan slutet av 80-talet. Med tanke på att det borgerliga politiska alternativet samtidigt tagit ett rejält kliv mot mitten behöver det förstås inte betyda att nyliberalism eller dito konservatism sprider ut sig över landet.

Men etiketter betyder något. Under nästan hela 90-talet, inklusive de ystert hysteriska sista åren, var själva ordet höger smutsigt. Den känslan tilltog efter antiglobaliseringsvågens födelse 1999 och allehanda mer eller mindre demokratiska vänstergrupperingars ockupation av de offentliga utrymmena i namn av reclaimfester eller gatufestivaler. Att vara höger, om det så innebar den frihetligaste av liberalismer, var för de svartklädda och deras intellektuella tillskyndare inte långt bättre än de nazister de slogs med med handgripligt. "Förr var de kompis med fascisterna, nu går de runt på gatorna och kallar sig för moderaterna" för att citera Björn Afzelius fritt ur minnet.

Och sedan hände något. Vi som trodde att verkligt fri handel över gränserna var bra för fattiga länder började säga emot. Efter otaliga sönderslagna stadskärnor och plundrade småaffärer framstod inte de dreadlockade medelklasskidsen så festliga längre. Möllevången hade känts så mysigt och osvenskt, men någonstans sprack fernissan och då syntes dessutom våld, segregation och vuxna människor som levde på socialbidrag för att de ville finna sig själva.

Någonstans växte också irritationen över alla vuxna som inte ville vara vuxna. Som inte ville ta ansvar för sig själva, som ville leka att de var 21 ända till 40-årsstrecket, som inte tyckte att de var mogna för familj, som hade kravlistor till månen på hur perfekt livet och en tänkt livskamrat borde vara innan de kunde tänka på att stadga sig. Det här är förstås inte nödvändigtvis ett ideologiskt fenomen, och absolut ingenting som enbart gäller människor med hjärtat till vänster. Den desperata jakten på det lyckade snarare än lyckliga livet kommer i alla åsiktschatteringar.

Den politiska vänstervågen hade det goda med sig att den tvingade många av oss som såg oss som höger men ändå kände engagemang för utsatta länder eller människor att slipa både tankarna och argumenten. Nyfödelsen för institutionalismen kom ur insikten att enkla krav på privatiseringar inte hjälper i ett land där endast den som fötts till egendom kan äga något lagligt. För mig som står utanför partier och organisationer såg jag hur allt fler kände av det skav jag alltid haft mot alla dessa proklamerade liberaler som aldrig riktigt orkat tänka på dem som varken haft rätt förutsättningar eller klarat sig mot alla odds.

Och kanske kan det man kallar för konservatism vara ett möjligt svar. Jag kan ärligt säga att jag inte själv ställer upp på allting i den nykonservativa trenden. Inte så att den, som Philip undrade, skulle handla om abortmotstånd och hets mot homosexuella. Den sortens konservatism är en marginell företeelse i alla fall i Sverige och i den mån den går framåt bör vi alla försöka stoppa den. Men jag är nog dessutom lite för liberal i själen för att acceptera tanken på att det finns ett eller ens ett par sätt att leva som är optimalt för alla.

Än så länge har dock uppvärderingen av vardagslyckan och det lilla livet mest handlat om att rädda familjen och förorten från det förakt som offentligheten hittills kastat dess väg. En nog så liberal inriktning egentligen. Samma sak gäller uppsvinget för moralen, för att svara på Philips fråga. Det är inte nödvändigtvis konservativt att man personligen gilla familj och moral. Klassiska dygder som att ta ansvar, göra rätt för sig, se till mer än bara sitt snäva egenintresse är inte konservatismens egendom.

I ett samhälle som det svenska, där staten så länge utgett sig för att befria människorna från behovet av personliga dygder, blir en sådan moralhållning tvärtom närmast radikal. I Sverige är vi så vana vid det statliga inflytandet att det blir självkart att vilja påbjuda allt man önskar se och förbjuda det som är obehagligt. I motsvarande grad finns från visst liberalt håll en tanke att man måste gilla allting man inte vill förbjuda. Det behöver inte vara så.

Den livsstilsmässiga pophögern avhandlas i ett senare inlägg.

11 kommentarer:

Per sa...

Nu vet jag att jag i tidigare kommentar på annat inlägg sagt att konservatism är lika med socialdemokrati för mig. Men om jag ansluter mig till den typen av konservatism som du verkar prata om Isobel (och vilken verkar överenstämma med Reinfeldts politiska plan) så är ändå problemet för mig att den ansluter för mycket till värderingar som till exempel familjelycka i förorten. Jag har naturligtvis inget problem med att folk mår bra i förorten, men jag har ändå svårt att acceptera det som ett politiskt mål eftersom det så tydligt ansluter sig till en allmänt accepterad livsstil (dvs folkhemmet). Är det inte bättre att genom politiken ge folk möjligheten att leva det liv de vill leva, oavsett om det innebär familjelycka i Täby, stenhårt klubbliv i innerstan elller att flytta ut till en stuga på landet och odla biodynamiskt?

per sa...

oj "ansluter" verkar vara ordet för dagen... ska bättra min stil.

ondskan sa...

Fast jag hajar inte riktigt det här med att det ska vara... radikalt och moraliskt riktigt att ha familj. Alltså, det är ju kul att ha familj, antar jag. Kärnfamilj, barn, det där. Men det finns en känsla av UPPOFFRING hos dem som har FAMILJ, de uppfinner hjulet och HOJTAR att OJ DET HÄR ÄR JÄTTEBRA ATT INGEN TÄNKT PÅ DET FÖRUT på ett nypräktigt sätt som får det att krypa i mej. Folk får gärna vara nöjda med det de har. Bara det inte övergår i att tycka att alla andra har fel. Har gjort fel val i vårt valfria samhälle...

Janne sa...

Bra inlägg, välformulerat och smart och stämmer nog bra. Men höger, det är tyvärr fortfarande ett skällsord för mig. Men kanske inte lika mycket som för några år sen Men nyliberalism och privatiseringar är inte av godo enligt mig. Se hur halva sydamerika har lidit under IMF och världsbankens krav. Inte fan har det funkat. Jaja, och allt det där. Men bra blogg!

Philip sa...

Hej, tack för upplysande progamförklaring. Jag begriper resonemanget, låg och tänkte på detta i sängen igår kväll och nu har jag förstås glömt bort alla smarta invändningar.

Men alltså, kanske är det så att "pop" verkligen är nyckelbegreppt i detta sammanhang. Alltså en känsla av att det handlar om livsstilsval, en protest mot dreadlocks, en vilja att klä sig i tweed, och att försöka hitta ett namn för det.

När jag fick barn fick jag för första gången upp ögonen för att jag var en viss väljargrupp - småbarnsföräldrarna! - och det kunde betyda så mycket, både åt höger och vänster. I finland har vi ett borgerligt liberalt parti som heter Svenska Folkpartiet och jag skulle aldrig någonsin ha kommit tanken på att rösta på dem innan min dotter började i dagis. Svenskt dagis. Sånt händer. Först var jag arg på att de borgerliga partierna hade ensamrätt på familjeidyllen - ni vet hur högerpolitiker kramar om sina ungar på sina kampanjaffischer - men sen insåg jag att det är JUST DET som är det lömska med dem; att de gör familjen till någon slags modell för hur samhället ska se ut i stort. Det är inte unikt att komma från en livmoder, som Fredrik Strage påpekade i sin recension av Uppsala Reggae festival nyligen. Jag vill påstå att det finns en lika stark popvänsterrörelse av jovialiska dreadlockfamiljer som äter vegemat och går omkring i bärsjalar. Att man har familj eller beter sig som en vuxen gör inte att man är varken det ena eller andra (snarare handlar det nog om VILKEN familj man själv kommer från, inställningen till pengar o arbete). Jag känner igen mig i signaturen Ondskans inlägg här ovan om präktiga nya föräldrar som liksom tror att de uppfunnit hjulet bara för attt de fått kids - sanningen är den att det tar tio femton år så står dessa i en ny livssituation; den alldeles färska familjen är ju bara en kort period i ens liv.

Nu är det här allt för mycket att skriva om i en kort kommentar. Vi kan prata om detta IRL, eller hur Isobel?

Isobel sa...

Men Philip, vi träffas väl inte än på en månad. Klart att vi inte kan vänta tills dess med den här spännande diskussionen.

Och apropå familjen så ligger mina uppfattningar just i det där i Sverige så ovanliga mellanläget att jag är för något utan att vilja att staten bör premiera eller påbjuda det. Det handlar säkert om just min egen längtan efter familj, men också om att jag tycker att det finaste någon kan göra är att uppfostra lyckliga harmoniska barn. Och även utan barn inblandade blir samhället och världen bättre om människor tar hand om varandra och andra snarare än lever som åtskilda atomer på jakt efter materiell framgång eller kortsiktiga kickar. Jag är förfärligt moraliserande på det sättet.

Däremot tror jag absolut inte på någon genmystik i detta, läs t ex min recension av Annika Hamruds Queerkids från för en månad sedan (om nu den finns på nätet, sökfunktionen på expressen.se verkar ha brutit samman).

Det är själva tanken på den lilla gruppen där man sätter andra framför sig själv jag gillar. Att gemenskapen är viktigare än den enskilda delarna. Sedan kan ju den gruppen se ut på massor av olika sätt, med eller utan barn, med eller utan biologiska band. Med barn inblandade är det förstås extra viktigt att gemenskapen är långsiktig och helst i någon mening formaliserad. Det skriver ju Hamrud väldigt bra om.

Jag vill inte tvinga någon att leva i familjer. Men familjen (om man alltså ser den som den här olikformade men starka och långsiktiga gemenskapen) är absolut ett samhällsideal för mig.

d. sa...

Ville bara passa på att uttrycka en upprördhet som dök upp när jag läste den här texten, nämligen den över att hippievänstern har kapat "vänster"-begreppet och mer eller mindre kört det i sank.

Tror fan att man blir skeptisk mot vänstern när den är representerad av miffon i bajsdreads och fula kläder. Att "den nya vänsterns" värderingar dessutom tycks handla mer om en obehagligt medelkasslig tendens att agera samvete än något annat gör inte saken bättre.

Och så länge ingen presenterar ett vettigt alternativ till dessa obstinata proggtomtar kommer jag inte klandra någon som ställer sig skeptisk till ett modernt vänsterprojekt. Även om jag lär fortsätta rösta på Vänstepartiet i brist på bättre alternativ. Jag är och kommer förbli livrädd för en borgerlig valseger nästa höst.

Och jag kan villigt erkänna att jag tycker ännu mindre om ungmoderata handelsbrats än om bajsdreadsvänstern.

Anonym sa...

Jag läste Andres Lokkos inlägg om "pophögern" på expressens kulturavdelning med stort intresse och den kändes i hjärtat! Alla jamsar med på näringslivets spelregler och tycker bratsen på Karlaplan är "sköna".Lokko och Croneman vägrar - och vägrar i stark motvind. Tuffa gubbar!

Micke sa...

Lokkos motvallsande till "pophögern" och bratsen är nog inte politiskt grundad utan just estetiskt: han föraktar bratsen för deras brist på insikt och cred men har inget att säga om deras ideologi.
Jag kan fö bara hålla med om att popvänster och pophöger är totalt värdelösa som begrepp.

Martin sa...

Ordet "höger" är fortfarande smutsigt. Att ledarskribenter på fucking Expressen sen försöker tvätta det rent är irrelevant i sammanahanget.
När en islamofob som PM Nilsson blir en förebild bland ungdomar vet man verkligen att det är bistra tider.

Isobel sa...

Men Martin, om det nu är irrelevant, varför är du här då och läser frivilligt texter från nån som är rätt öppen med att hon jobbar på fucking Expressen? (Börjar förresten ditt efternamn möjligen på A?)