Diskussionen om Ulf Lundells nya pågår förstås överallt. (Här, här och här t ex) Rätt få verkar ha läst boken. Inte heller jag, ännu.
Själv har jag ju ingenting emot könsinvektiv, även om Natalias debattmutta var roligare än Bulls tristfittor. Men är inte det mest fascinerande att Lundell råkar ut för det som historiskt alltid varit kvinnliga författares särskilda privilegium? Ingen skiljer mellan honom och hans romankaraktärer. Allt antas vara ett och samma känsloliv.
Även om jag håller med PM om det intressanta med en person som så ohämmat vantrivs i kulturen, så tycker jag att det är viktigt att upprätthålla någon form av respekt för gränsen mellan liv och fiktion. Till och med när författaren är en grånad man.
Andy Ek har förresten gjort en riktigt bra intervju med föremålet självt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
Lundell gör sig en del billiga poänger men likväl älskar vi alla att han gör det. For the sake of conversation, typ.
/Goesta
Håller inte med. För mig är hans uttalanden rasistiska, och det är jag (kvinnor) som är målet. Inte kul ens som konversationsämne. Det finns annat jag hellre pratar om.
Om Lundell plötsligt blev en vuxen karl - DET vore något att prata om!
Men Lundell spottar ju bara på folk som (ofta med rätta dock) själva spottar på folk och företeelser. Jag köper inte att han skulle vara någon slags allmän kvinnohatare.
Debattmutta! Nu blev jag lite kär i Natalia. Har avfärdat henne tidigare. Det är så härligt att ha fel iblanbd. Jag och Tracey Emin har samma favvokrog i London och jag spanar alltid efter henne där. Vilken? Den med mest blod, tarmar och skaldjur som liknar könssjukdomar, så klart!
Skicka en kommentar