måndag, september 05, 2005

Finkulturella orsaker till extas

Varför är Andys finkulturjunkie så absolut önskvärd och samtidigt så otänkbar?

Det är rimligen inte för att Horace, eller Maria Schottenius eller Carl-Otto Werkelid, inte brinner för allehanda finkulturella fenomen med samma glöd som andra brinner för OC eller fransk house. Men vi hör aldrig talas om det. För varje artikel eller blogginlägg om skribentens innerliga kärlek till en viss teveserie, ett visst popband eller läppglans finns strängt taget ingenting om Schiller, Musil eller Mahler. Jag kan inte tro att det beror på att ingen älskar dem.

Men en av de saker som gör traditionell finkulturbevakning så dödligt tråkig är ju bristen på personligt engagemang. Där handlar det inte om hämningslös entusiasm över en nyutgåva av Sofokles utan möjligen om analyser av den tredje skådespelarens roll. Tjusiga, seriösa kulturjournalister hoppar helt enkelt inte upp och ner av pur glädje i spalterna.

Med tanke på det genomslag som den nya populärkulturbevakningen fått i Sverige är det underligt att inte ens liiite av fanzine-förhållningsättet smittat av sig på finkulturen. Kanske beror det på att entusiasmen som utgångsläge framstår som mindre intellektuell, ja närmast brudig. Skrika i falsett gör man möjligen över pojkband men inte över essäsamlingar. Kanske har de seriösa journalisterna grävt ner sina egna innersta glädjekällor så djupt under den faktaspäckade ytan att de knappt vet var de finns längre.

För den fina gamla kulturen är ju inte nödvändigtvis tråkig. Harold Bloom var inte fel ute. Jag vill därför göra en allmän uppmaning. Presentera just dina personliga finkulturella orsaker till extas. Nej, inga poplåtar eller ens seriösa teveprogram platsar. Romaner, dikter och teateruppsättningar ska det vara. Om du känner när du gjort ditt urval att "gud vad pretentiös jag verkar" är du förmodligen på helt rätt spår. Här är några av mina egna utan inbördes ordning:

- Lucia di Lammermoor (Donizetti) med Maria Callas som Lucia. Jag har hört den tusentals gånger. Jag gråter varje gång. Jag såg Folkoperans uppsättning av den på Confidencen med Kerstin Avemo som Lucia för ett par år sedan och då ställde jag mig upp med tårarna sprutande nedför kinderna efteråt. Jag tror inte ens att jag kan intellektualisera upplevelsen om jag skulle försöka. Det är bara toner och känslor och magisk frasering. Och gråt.

- Molières Misantropen. Första gången läste vi den i skolan i Frankrike. Tragglade mening för mening och analyserade och kommenterade. Jag vet inte om jag någonsin haft så bra lektioner. Jag har intressant nog aldrig uppfattat den berömda Molièrska ironin över huvudpersonen. Kan förstås bero på språkproblematik, men för mig är han en tragisk gestalt långt mer än en komisk. Och språket är så exakt, så desperat. Alexandrinerna svinschar förbi. Dramatenuppsättningen från mitten av 90-talet med Thorsten Flinck i titelrollen var spektakulär. Jag såg den två gånger. Lämnade teatern på skakande ben båda gångerna.

- Homeros. Jag vill egentligen inte välja, men tvingas jag säger jag Illiaden. Detta är sträckläsning mina vänner, med ett persongalleri och en dramatik som slår den värsta dokusåpa. Ingvar Björkesons nytolkningar är dessutom verkligt fina.

3 kommentarer:

Magnus sa...

En orsak till att man sällan ser frilansjournalister och kritiker som skriker sig hesa av lycka över Mahler eller Ibsen är väl att en kulturartikel idag ska ha en aktuell hook, och det fungerar mycket bättre för pop, house och tv-serier än för en hundrafemtio år gammal symfoni. Essäer som förhåller sig till läsaren ungefär "läs mig om du är intresserad, idag eller om en vecka" ser man ju inte längre i dagstidningarna (på femtiotalet kunde en skribent som hörde till det egna stallet i DN få en helsida för att bre ut sig om "De tre Dumas"). Men i längden är det inte OK för bevakningen av populärkultur heller om den inte får ett tuggmotstånd. Popstjärnorna själva trivs utmärkt med att all uppmärksamhet fokuseras på den nya skivan och på dem själva, men vi andra då?


Nej, de kan möjligen få plats om man, just det, startar sin egen tidskrift.

Jenkins sa...

Jo, det är det jag menar, lite (om än väldigt, väldigt luddigt)
Man kan inte avgöra NÅGOT förräns man står där själv.
Man kan egentligen inte ens spekulera i 'hur jag hade gjort'.

Vi har fått tusentals frågor, om dem inte såg detta på UL, och det gjorde dom inte. OCh vad skulle bli bättre av det? Nu fick vi en underbar, lugn, skönt graviditet, utan oro, och kval.

Ha de bra i höstsolen!

R Skriverier sa...

Verdis requiem. Merde, vad stort det är. Passar utmärkt nu när höstrusket kommer i oktober. En natt med en flaska Coto de Imaz och spöregn utanför och Verdis Requiem på för hög volym. Det är mitt finkulturella tips.

/Herr R