Faran med lojalitet

Varför kan jag aldrig hålla mig casual? Det vore så mycket enklare om man kunde skilja mellan jobb och verklighet, mellan professionella kontakter och vänner, mellan åsikter och känslor. Jag kan inte det.

Så jag skriver snärtiga oneliners och blir ledsen när folk blir arga. Jag får ont i magen av Sigges fruktansvärda sammanblandning av faktiskt våld och journalistisk granskning. Sen får jag ont i magen av att jag får ont i magen. Och då känner vi inte ens varandra särskilt väl. Min önskan att vara älskad är i ständig konflikt med min önskan att ha rätt, att skriva sant. Kärlekstörsten förlorar nästan jämt. Annars skulle man ju lika gärna kunna ge upp allt det här.

Men Björns kommentar till PMs Katrina-text träffar ändå rakt i njurarna. Han har rätt förstås. B alltså.

PM fastnar i sin lojalitet med det Amerika han älskar och försvarar det mot de tänkta hyenorna. Precis som jag nästan nyss fastnade i min lojalitet med honom. Då blir de enskilda döda, hemlösa, utblottade plötsligt mindre viktiga. Man tänker inte alltid så bra i försvarsställning.

För det spelar ingen roll att Wolfgang Hanssons skadeglädje över det amerikanska kaoset flöt ut över sidorna eller att vissa nyttjade tillfället att kritisera en ekonomisk politik som förmodligen hade väldigt lite med katastrofen att göra. Det viktiga är faktiskt inte heller exakt vad presidenten borde ha gjort, vilka trupper som borde ha skickats eller vilken nivå i staten som borde ha ansvar för vad.

Hundratusentals amerikaner kände sig svikna i sin yttersta nöd. Det är det grundläggande. President Bush doesn't care about black people. Det kanske inte är sant. Det är förmodligen inte sant. Men när så många känner så är det det viktigt att tänka på det och att skriva om det. Precis som det var viktigt att ge röst åt alla de svenskar som kände sig svikna efter tsunamin, oavsett vad den svenska regeringen egentligen kunde ha gjort för skillnad. PM fattade det då, mer än någon annan i svensk press. Jag förstår inte varför han inte begriper nu.