fredag, september 02, 2005

Jag och min kalender

Andy Ek tycker att det är fånigt att berätta om vilka andra mediemänniskor man känner. "Vad blir då nästa steg? Att podcasta sin pastamiddag hemma i köket?" Jag vill förstås gärna se Andys spaghetti, men det kanske inte var det svaret han var ute efter.

Självklart har han en poäng i att det inte är bara vilka vi umgås med som har betydelse. Koketteriet med inte-känner-väl-lilla-jag-nån ska nog också ses som mer av varumärkesbyggande än realitet. Lite fånigt blev det ju när Sigge berättade att han en gång talade i telefon med Annika Hagström men glömde bort att nämna att hans styvmor sitter i Bonniers styrelse.

Ändå är det som om både Andy och Björn smiter undan frågan genom att attackera själva frågeställningen. Jag står för att nästan alla jag känner är något slags mediemänniskor och/eller politiker. Dessto viktigare att hålla fast vid dem som inte är det för att hålla sig något så när grundad.

Det är inte konstigare att journalister umgås med varandra än att läkare gör det. Men det kan få större konsekvenser för det allmänna samtalet om den där kretsen journalister är för snäv och endast reproducerar sig själv än om läkarna gör det. Och att vara öppen gör det lättare att se homogeniseringen hända. Jag tror inte på den objektiva journalistiken. Så för att läsaren ska kunna bedöma mitt arbete måste hon känna till just mina bevekelsegrunder. Att vara öppen med mina bekantskaper blir på det sättet lika självklart som att vara öppen med mina värderingar.

Överallt ses journalister mysa ihop med de politiker de förväntas bevaka. De skulle aldrig skriva en sådan lista som jag gjort eftersom det skulle antas hota deras trovärdghet. Jag tycker att den hotas mera av att de inte berättar.

8 kommentarer:

deep|ed sa...

När jag skrev min D-uppsats om medias påverkan på mottagaren intervjuade jag småstadsjournalister och där är problemet just att journalisterna inte sällan är polare med dem som de ska bevaka.

Johanna sa...

Jag håller med om att det inte finns objektivt iakttagande eller objektiv förmedling, det blir en contradiction in terms och det går ju (som tur är) aldrig att sudda ut ett subjekt. Men Isobel:

Det är möjligt att det gör det lättare för mig att tolka det jag läser om jag känner till lite av din bakgrund. Jag får dock aldrig lära mig tillräckligt om dig eller någon annan debattsideshöjdare genom några fjösiga rader om ert umgänge i en blogg. Det är inte tillräckligt för att kompensera någon brist på objektivitet. Istället blir det lilla jag får reda på bara till koketteri och småskryt. Eller till härligt skvaller, om man är lagd på det hållet.

Antalet mediakändisar vars rader jag tar del av i tidningar och på bloggar är för stort för att jag ska vilja sätta mig in i deras repektive bakgrunder. Det är min tid för mycket värd för. En god journalistisk text tycker jag i stället ska förmedla vad den tycker och var den står - varje gång.

Med bloggandet är det förstås annorlunda. Det är så suggestivt hemligt eller utagerande som det vill. Det är ju privat mark och jag söker ju verkligen envist upp dom orden själv.

Ja, visst vill man att värderingar och personlighet ska lysa igenom texten. Det är ju det som gör den spännande, inte antalet uppspända åsikter eller argument eller retoriska grepp per sekundspalt.

Mia Ö sa...

Kul att se en bild på dig! Jag hade föreställt mig dig som en kvinna med mörk page. Tänk så fel man kan ha!

Andreas Ekström sa...

Isobel! Eftersom jag vägrar att podcasta min pasta är du härmed inbjuden att i stället äta den i sällskap med min k. hustru och vår synnerligen lilla dotter. Lova att du säger till när du kommer till Skåne, inbjudan saknar bäst före-datum. (Kanske kan du till och med få bläddra lite i min filofax...?) (Och allihop, notera nu att jag och Isobel i och med detta är delar i ett topphemligt kulturjournalistiskt nätverk vars nästa mål är att encelligt infiltrera Vatikanen och skaffa oss monopol på avlatsbrev, som vi planerar att låta Håkan Jaensson skriva.)

Isobel sa...

Tack gärna! Grattis förresten till den nästan helt nya dottern. B berättade för någon vecka sedan.

Andreas Ekström sa...

Han inte bara berättade, han outade det på sin blogg! Så jag har fått en massa grattis från folk jag inte ens känner... Power to the Diagnos.

Isobel sa...

Johanna,
du har förstås helt rätt i att varje text måste bära sitt eget budskap och att man inte slipper kravet på kontinuerlig journalistisk integritet bara för att man radar upp sina bekantskaper.

Men jag tror ändå att det i hemlighållandet finns en fara. Det är när relationer blir dolda från läsaren som de blir problem för journalistiken. Jag skulle te x kunna räkna upp otaliga politiska journalister med ett mer än kärvänligt förhållande till allehanda makthavare (och det kan vem som helst som har ögonen öppna när man bevakar sånt som den politiska firmafesten i Visby eller vintervarianten vid Folk & Försvar). Det behöver inte vara ett problem. Men det vore hederligare gentemot läsaren att vara öppen om de där relationerna. Inte minst för att en sådan öppenhet i sig självt tvingar fram mesta möjliga objektivitet.

the K. sa...

Det vore ju mycket bättre om journalister umgicks mer med läkare ;-) Klart att man ska fronta med vilken pasta man åt - receptbyte är det som internet var konstruerat för!