Jag började gråta redan i korridoren. Jag har inte varit på ett sjukhus sedan i januari. Och sjukhusen är så lika varandra. Samma björksvala landstingsmöbler, samma melerade plastgolv där kroppsvätskor antas synas mindre och lämna färre märken efter sig.
När jag så stirrade ner mot det där golvet såg jag dem plötsligt. I en lång rad simmade utskurna silverglittriga fastklistrade plastspermier. Alla på väg mot den svarta dörr som pryddes av skylten: "Spermieprovmottagning".
Vi såg upp på varann. Han hade också sett dem. Antas män på väg mot det ultimata manlighetsprovet vilja behandlas som dagisbarn? Kanske tar det bort lite av allvaret.
Äggledarröntgen är inte så jävla kul heller, men vissa saker är jag ändå glad att ha sluppit. Hur förmår man sig? För det är svårt att föreställa sig en mindre erotisk situation.
Min man har lämnat ett sånt prov. Han berättar om ett fönsterlöst rum i den där svårbestämda färgen mellan gult och grått, med svampmålade väggar. Där fanns en soffa, en säng och en stol. Omtänksamt att man får välja ställning. Ingen video. Det hade jag kanske föreställt mig. Däremot tryckta medier.
"Se till så att allting hamnar i provröret" hade den snälla sköterskan sagt.
Det var inga fel på honom. Ändå sitter vi här. Kanske borde man i det läget vara tacksam för glittrande sädesceller. Vi började åtminstone fnittra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar