Den okände mannen

Jag och Björn af Kleen var uppe på redaktionen för att gå igenom ramarna för vårt topphemliga projekt som avslöjas imorgon.

Gunilla Brodrej och Forsberg diskuterade vilken Gunilla som hade beskrivits som ursnygg i den här bloggens reportage från onsdagens frilansfest. Jag lade mig inte i. "Det var inte menat att vara ett sånt party" sa Wiman urskuldande apropå min upplevelse av brist på riktig festyra.

"Men märkte du den okände mannen?" frågade han. Det hade jag inte gjort. En blond man i militärgrön jacka hade suttit i ett hörn. Druckit redaktionens gratisvin, ätit av buffén. Jag minns honom vagt från yttre delen av synfältet.

Björn Wiman hade trott att det var någon av Carl-Michael Edenborgs polare. Carl-Michael hade trott att det var en av våra medarbetare. Det hade ironiskt nog också Per Svensson gjort, som gått fram och hälsat, förbannat sin dåliga syn, och sagt något till intet förpliktigande om ett trevligt samarbete.

Mannen hade sagt något snällt tillbaka, druckit mer vin och så småningom försvunnit ut i Stockholmsnatten.