När jag sist såg min dotter låg hon i en oval metallskål. Lite kortare än en vanlig linjal på längden. Vad är det, 25, 30 cm? Kanske hälften så bred. Hon fyllde inte upp den. Det rostfria stålet var iskallt mot mina knän. Hon hade bott i kylen över natten.
Runt sig hade hon en vit bomullsduk. Man fick vika upp för att se henne. Kanske vore det stötande om hon låg där naken för beskådan. Jag var tacksam för det där tyget, för hon slapp ligga direkt mot den kalla metallen. När jag sedan lade tillbaka henne sedan svepte jag in henne. Hon måste ha legat insvept i kylen över natten, för bomullen var också frostig mot fingrarna. Hennes hud kall och lite skrynklig. Hennes ansikte fridfullt, med den trubbiga näsan och rosa plutmunnen som perfekta miniatyrer av mer lyckligt lottade nyfödda.
Jag höll henne intill mig och försökte berätta om min kärlek. Beskrev den kulle ute vid Danderyds kyrka där hon skulle begravas. Att där fanns andra barn som också hade föräldrar som älskade dem. Sa att hon inte skulle behöva vara ensam. Jag förklarade att vi bara gått med på obduktion för att få reda på om hennes skador berodde på något hos oss, något som kanske gjorde det svårt för henne att få småsyskon. "Mamma kommer alltid att älska dig" sa jag. Hon hade varit död i tre dagar. Hon hade varit född i två.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
11 kommentarer:
Nä, precis.
Vad ska man säja?
Jag vill bara kramas.
Vad skall jag säga när orden fattas mig? Mitt hjärta blöder för dig, mina varmaste tankar...
Skickar varma kramar genom rymden. Du finns i mina tankar. /jonna
Vet inte riktigt vad jag ska börja... Jag blir så berörd av det du skriver, du är otroligt stark som berättar om din lilla dotter. Beundrar dig något så enormt som orkar dela med dig av dina hemska erfarenheter. Önskar dig all lycka i framtiden, det förtjänar du. Stor kram! PS: Du är en jättebra mamma.
Än en gång. Tack.
Jag blir så ledsen när jag läser vad du skriver. Det är så fruktansvärt sorgligt och hemskt och jag tycker du är fantastisk som orkar berätta om det, och du berättar så fint.
Jag länkar till dig nu eftersom jag hänvisar till dig och eftersom din blogg är bra. Kram!
Gud Isobel. Min Isak var som din lilla Stella. Tre månader senare bara. Jag gråter när jag läser. Men jag beundrar dig. Tack för att du finns. Jag är inte den enda som anser att ett barn, mitt barn, är värt att sörja. Även om det inte fick ligga i min livmoder i nio månader. Tack Gud.
Tack min son för att du fanns. Mamma älskar dig.
Det skrämmer mig, ditt sätt att berätta så rakt på sak och utan omskrivningar. Det gör det hela så verkligt och det berör. Som de andra har skrivit, det finns inga bra ord att säga till dig mer än att jag är hemskt ledsen att du behövde gå igenom detta.
Här sitter jag och lipar... Många kramar till er!
Isaks mamma,
det är sådana som du som gör att jag skriver. Jag skriver för mig också förstås, för att det blir lite lättare för mig om jag formulerar smärtan, men det du skriver här rör mig ända in i hjärtat.
Det är för att du ska veta att du inte är ensam som jag skriver. För du är inte ensam. Och inte jag heller. Även om det känns så. Tack.
Förlåt för att jag har den där glada bilden som kommer med i kommentaren också. jag måste ordna det. det blir respektlöst på något sätt.
Skicka en kommentar