Jag köpte ett nytt exemplar av Johannes Anyurus Det är bara gudarna som är nya på Pocketshop i dag. Hade tappat bort min gamla. Förhoppningsvis har jag lånat ut den till någon som läst och älskat den som den förtjänar.
För jag öppnade boken redan där nere i källaren i Västermalmsgallerian. Och läste. Och läste. Åkte uppför rulltrappan som i trance med den tunna boken öppen framför mig. Ramlade nästan över en barnvagn. Satte mig på en bänk och läste till sista sidan. Började nästan gråta en stund i mitten.
Hur kunde jag ha glömt bort att den var så fantastiskt jävla bra? Hur kan det komma sig att Anyuru inte är ännu mer av en superstjärna?
"De stora, tysta höghusen, hur de reser sig
mot natthimlen
(avlägsna och därför tyngdlösa):
man vill likna dem vid något,
diagram av ljus, blå handavtryck, en
jättelik, upplyst blueprint
rest mot himlen; ja, jag vill helt enkelt hitta
en formulering, som...jag vet inte...något;
jag tror att det finns en jättelik räddning där,"
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
"Stryk sista raden" brukar det ofta heta när man ska få poeter att bli mindre banala eller förklarande. Här är det istället sista raden som gör att det är mycket bra istället för bara okej.
Tycker jag.
/Goesta
Jag vet. Sista raden. Mmmm. Kommer mer Anyuru snart.
Häftig dikt. Jag är misstänksam mo nya unga poeter, men den här kanske man skulle titta närmare på?
Skicka en kommentar