Sedan ett par dagar har jag min arbetsplats på Östermalm. Jag har trätt in i en annan värld.
På vägen hem passerade jag en stor grupp japanska affärsmän i exakt likadana mörkblå kostymer. De fnittrade hysteriskt. Anledningen till fnisskollapsen tycktes vara den kanske 17-åriga flicka i extremt tajta stuprörsjeans och extremt stort upptuperat blont hår som bett en av dem om eld. Nu stod hon där och kupade handen om den japanske affärsmannens hand och hans tändare. Mörkgrön sammetsjacka med två rader blanka knappar. Stora ögon och handleder som en femåring. Man ville bara klappa på henne, de olika texturerna, håret, jackan, den flätade skinnväskan. Den barnsligt blaserade minen när hon sa "thankyou" och gick vidare.
Tonårsflickorna här är som exotiska husdjur. Som bärbara Paris Hilton-hundar, om vanliga människor är schäfrar och golden retrievers. Det gäller både storleken och uppsynen. Man vill ta på dem och se om de skäller.
Det låter objektifierande förstås. Det är objektifierande. Jag menar inte att ta ifrån dessa ljuvliga varelser deras människovärde. Jag är bara den exotiserande, säkerligen också på något undermedvetet plan erotiserande, fascinerade betraktaren.
Självklarheten i deras sätt att uppta rummet förundrar. Är det det här som är överklassen?
När man ser dem i flockar om nätterna är de mindre aparta. Kvällsljuset gör deras skönhetstyp mer normal, eller också är det bara att vi andra blir lite mer lika dem i takt med alkoholintaget. Det är i dagsljuset de är som rymdblommor.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar