Nyss hemkommen från frilanskalas med Expressens kulturredaktion. Jag kom försent. Hade köpt ett par knähöga kängor. De hade platsat direkt.
När jag kommer in på Kafé Edenborg hör jag en omisskännlig stämma: "Linda Skugge har gjort mer för svensk språkutveckling än jag" Ett helt rum fyllt med kulturegon är blickstilla. Stig Larsson har en ölflaska i handen. Han pratar. Högre och högre.
Carl-Michael själv står i baren. Han har en tröja med texten "Classwar, probably the best war in the world". Jag får ett dricksglas vitt. "Det där med att vita medelålders män skulle gynnas är en ren myt. Det handlar bara om kvalitet." Stig igen. Jag frustar till med vin i näsan. Vågar nästan inte möta Malin Ullgrens blick tvärs över rummet. Det vore ofint att gapskratta. Ser Björn Wimans breda men ändå hyfsat diplomatiska leende.
Några klagar på att ständigt tvingas lämna ifrån sig de skarpaste, rappaste mest blankslipade texterna. Jag säger det inte högt, men den kulturjournalist som inte får prestationsångest av Nisse Schwartz recensioner har valt fel yrkesbana.
Talar en stund med Ann Hedén och Gunilla Brodrej om textuella avrättningar med skarpa vapen. Vi enas om det fascinerande i att det alltid är Natalia eller Linda Skugge som får personifiera underhållningsvåldet. Aldrig Nisse. Fast han har hållit på i decennier. Alltid lika underhållande. Färre könsord möjligen. Men det är ju en stilfråga.
"Det där med att kommunicera är jävligt överskattat" Stig igen. Vem annars? Han är motståndare till läsarkontakter.
Dan Hallemar lovar nästan en vers om saknaden av Kennedy i den här bloggens serie dikt&fotboll. Han kan dock inte slå fast versmått på stående fot. Anders Mildner kommer ut som trogen läsare av bloggen. Malin och Gunilla är ursnygga som alltid. Magnus Linton har nya glasögon. Per Svensson har polotröja. Wiman har ännu inte hunnit till frisören.
"Det var mer party förra året" säger Malin när jag går. Besvikelsen är tydlig. Hon borde ha varit på redaktionen i somras.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
6 kommentarer:
Det där med Schwartz har du rätt i.
Var det ingen som sa emot Stig?
Nja, inte lika högt som han pratade i alla fall.
Stig Larsson - den svenska litteraturens Shane McGowan.
"First we drank som e whisky,
Then we drank some gin.
Then we drank tequila,
I guess that's what's done me in.
Then we drank some Brandy..."
(Boat Train)
Jag var där idag (de har gratis trådlöst nätverk, så det är ett schysst blogg-hangout) och kaféinnehavaren hade samma t-shirt som igår, uppenbarligen.
Edenborgs är fantastiskt. Drömskt och litterärt och med massor av underbara noir-böcker att låna till teet.
Jag gillar revolutionsromantik, som den pophögerprinsessa jag numera är....
Isobel, jag har alltid stått upp rakryggat för att jag läst din blogg.
Skicka en kommentar