Häromdagen blev jag kallad för det fina gamla 80-taliga skällsordet "störd". Som i "du är ju helt störd ju". Nostalgin flödade. På min nya bild ser jag kanske inte störd ut men definitivt lätt vindögd. Det är en bra bild egentligen! (Finns på kulturbloggen och som min bildbyline i pappersexpressen.)
På min förra bild såg jag alltså brudig, permanentad och lite korkad ut (enligt källor), men å andra sidan glad och snäll. Nu ser jag kanske tuffare ut, men vindögd.
Om jag någon gång kommer på vilka kläder jag vill packa och om någon med digitalkamera skulle stöta på mig när jag råkar se rätt snygg ut får jag fixa en ny bild i Göteborg.
tisdag, september 27, 2005
Jag behöver hjälp!
Det är så tråkigt att Expressen-bloggen inte har några kommentarer. Jag behöver ju hjälp ju. För vad har man på sig på en bokmässa? Jag vill ju mest bara vara snygg och träffa heta författare, plus att jag ska gå på lite seminarier och verka smart också. Och blogga förstås.
Vad är årets bokmässelook? Jag har alltså ännu inte tillverkat någon mellanblå servitrisuniform, annars skulle den väl vara given.
Vad är årets bokmässelook? Jag har alltså ännu inte tillverkat någon mellanblå servitrisuniform, annars skulle den väl vara given.
Snart börjar det!
Från och med nu finns min och Björn af Kleens bokmässeblogg uppe på Expressen. Där kommer vi att skriva om allt som alla egentligen vill ha reda på från bokmässan.
Vem blir för full, vem hånglar upp förlagsassistenter på Park och vem är egentligen snyggast på bokmässan 2005? Gällande den sista punkten har vi redan inlett spekulationerna.
Alla tips gällande såväl heta författare, förläggare och kulturjournalister som hett skvaller om vad dessa gör välkomnas till våra båda adresser: kleenis@hotmail.com och isobelh@hotmail.com.
Den här bloggen kommer från onsdag till söndag uppdateras ytterst sparsamt.
Vem blir för full, vem hånglar upp förlagsassistenter på Park och vem är egentligen snyggast på bokmässan 2005? Gällande den sista punkten har vi redan inlett spekulationerna.
Alla tips gällande såväl heta författare, förläggare och kulturjournalister som hett skvaller om vad dessa gör välkomnas till våra båda adresser: kleenis@hotmail.com och isobelh@hotmail.com.
Den här bloggen kommer från onsdag till söndag uppdateras ytterst sparsamt.
måndag, september 26, 2005
Smöra mer
När jag gick igenom statistiken upptäckte jag en kille som verkar gilla mig. Om man vill få mig att svara på oupptäckta frågor i kommentarfältet är smicker helt rätt väg!
Smöret alltså. Nej smöret Smör, den enda sort som finns i våra svenska affärer, är inte något riktigt smör. Åtminstone inte om man med det menar smör som kärnats på syrad grädde med riktiga mjölksyrebakterier som smakar som smör ska. Arla-smöret görs på osyrad pastöriserad grädde, vilket i sig inte smakar någonting. För att det ska smaka tillsätts syntetiska maktillsatser från DairyChem. Både smör- och bregottfabriken är alltså rätt industriella ställen.
Om man vill undvika de där kemiska smörsmaksättarna är man illa ut på den svenska monopolistiska matmarknaden. Men, och detta är matelitism på hög nivå och det står jag för, det finns faktiskt alternativ. Ett sådant är Willy Olsson i Östermalmshallen. Där har de rätt ofta ett fantastiskt smör från Normandie. Riktigt, syrat, opastöriserat smör utan kemiska tillsatser. De brukar kunna ta hem om man frågar också. Det är förstås ganska dyrt. Men smaken går nästan inte att jämföra.
Po Tidholm har också skrivit en bra artikel om smör i DN.
Smöret alltså. Nej smöret Smör, den enda sort som finns i våra svenska affärer, är inte något riktigt smör. Åtminstone inte om man med det menar smör som kärnats på syrad grädde med riktiga mjölksyrebakterier som smakar som smör ska. Arla-smöret görs på osyrad pastöriserad grädde, vilket i sig inte smakar någonting. För att det ska smaka tillsätts syntetiska maktillsatser från DairyChem. Både smör- och bregottfabriken är alltså rätt industriella ställen.
Om man vill undvika de där kemiska smörsmaksättarna är man illa ut på den svenska monopolistiska matmarknaden. Men, och detta är matelitism på hög nivå och det står jag för, det finns faktiskt alternativ. Ett sådant är Willy Olsson i Östermalmshallen. Där har de rätt ofta ett fantastiskt smör från Normandie. Riktigt, syrat, opastöriserat smör utan kemiska tillsatser. De brukar kunna ta hem om man frågar också. Det är förstås ganska dyrt. Men smaken går nästan inte att jämföra.
Po Tidholm har också skrivit en bra artikel om smör i DN.
Den okände mannen
Jag och Björn af Kleen var uppe på redaktionen för att gå igenom ramarna för vårt topphemliga projekt som avslöjas imorgon.
Gunilla Brodrej och Forsberg diskuterade vilken Gunilla som hade beskrivits som ursnygg i den här bloggens reportage från onsdagens frilansfest. Jag lade mig inte i. "Det var inte menat att vara ett sånt party" sa Wiman urskuldande apropå min upplevelse av brist på riktig festyra.
"Men märkte du den okände mannen?" frågade han. Det hade jag inte gjort. En blond man i militärgrön jacka hade suttit i ett hörn. Druckit redaktionens gratisvin, ätit av buffén. Jag minns honom vagt från yttre delen av synfältet.
Björn Wiman hade trott att det var någon av Carl-Michael Edenborgs polare. Carl-Michael hade trott att det var en av våra medarbetare. Det hade ironiskt nog också Per Svensson gjort, som gått fram och hälsat, förbannat sin dåliga syn, och sagt något till intet förpliktigande om ett trevligt samarbete.
Mannen hade sagt något snällt tillbaka, druckit mer vin och så småningom försvunnit ut i Stockholmsnatten.
Gunilla Brodrej och Forsberg diskuterade vilken Gunilla som hade beskrivits som ursnygg i den här bloggens reportage från onsdagens frilansfest. Jag lade mig inte i. "Det var inte menat att vara ett sånt party" sa Wiman urskuldande apropå min upplevelse av brist på riktig festyra.
"Men märkte du den okände mannen?" frågade han. Det hade jag inte gjort. En blond man i militärgrön jacka hade suttit i ett hörn. Druckit redaktionens gratisvin, ätit av buffén. Jag minns honom vagt från yttre delen av synfältet.
Björn Wiman hade trott att det var någon av Carl-Michael Edenborgs polare. Carl-Michael hade trott att det var en av våra medarbetare. Det hade ironiskt nog också Per Svensson gjort, som gått fram och hälsat, förbannat sin dåliga syn, och sagt något till intet förpliktigande om ett trevligt samarbete.
Mannen hade sagt något snällt tillbaka, druckit mer vin och så småningom försvunnit ut i Stockholmsnatten.
söndag, september 25, 2005
Fylleshopping
Jonas har länkat till mig i flera månader. Det här var så osannolikt rart och roligt att jag måste börja återgälda. Själv brukar jag åtminstone bara handla böcker och skivor sent på nätterna under the influence.
The smaller person
Jag är jävlar i mig inte stor i förlusten. Det enda roliga som hände i dag stod GAIS för.
Nya gudar
Jag köpte ett nytt exemplar av Johannes Anyurus Det är bara gudarna som är nya på Pocketshop i dag. Hade tappat bort min gamla. Förhoppningsvis har jag lånat ut den till någon som läst och älskat den som den förtjänar.
För jag öppnade boken redan där nere i källaren i Västermalmsgallerian. Och läste. Och läste. Åkte uppför rulltrappan som i trance med den tunna boken öppen framför mig. Ramlade nästan över en barnvagn. Satte mig på en bänk och läste till sista sidan. Började nästan gråta en stund i mitten.
Hur kunde jag ha glömt bort att den var så fantastiskt jävla bra? Hur kan det komma sig att Anyuru inte är ännu mer av en superstjärna?
"De stora, tysta höghusen, hur de reser sig
mot natthimlen
(avlägsna och därför tyngdlösa):
man vill likna dem vid något,
diagram av ljus, blå handavtryck, en
jättelik, upplyst blueprint
rest mot himlen; ja, jag vill helt enkelt hitta
en formulering, som...jag vet inte...något;
jag tror att det finns en jättelik räddning där,"
För jag öppnade boken redan där nere i källaren i Västermalmsgallerian. Och läste. Och läste. Åkte uppför rulltrappan som i trance med den tunna boken öppen framför mig. Ramlade nästan över en barnvagn. Satte mig på en bänk och läste till sista sidan. Började nästan gråta en stund i mitten.
Hur kunde jag ha glömt bort att den var så fantastiskt jävla bra? Hur kan det komma sig att Anyuru inte är ännu mer av en superstjärna?
"De stora, tysta höghusen, hur de reser sig
mot natthimlen
(avlägsna och därför tyngdlösa):
man vill likna dem vid något,
diagram av ljus, blå handavtryck, en
jättelik, upplyst blueprint
rest mot himlen; ja, jag vill helt enkelt hitta
en formulering, som...jag vet inte...något;
jag tror att det finns en jättelik räddning där,"
Lundellianian
Diskussionen om Ulf Lundells nya pågår förstås överallt. (Här, här och här t ex) Rätt få verkar ha läst boken. Inte heller jag, ännu.
Själv har jag ju ingenting emot könsinvektiv, även om Natalias debattmutta var roligare än Bulls tristfittor. Men är inte det mest fascinerande att Lundell råkar ut för det som historiskt alltid varit kvinnliga författares särskilda privilegium? Ingen skiljer mellan honom och hans romankaraktärer. Allt antas vara ett och samma känsloliv.
Även om jag håller med PM om det intressanta med en person som så ohämmat vantrivs i kulturen, så tycker jag att det är viktigt att upprätthålla någon form av respekt för gränsen mellan liv och fiktion. Till och med när författaren är en grånad man.
Andy Ek har förresten gjort en riktigt bra intervju med föremålet självt.
Själv har jag ju ingenting emot könsinvektiv, även om Natalias debattmutta var roligare än Bulls tristfittor. Men är inte det mest fascinerande att Lundell råkar ut för det som historiskt alltid varit kvinnliga författares särskilda privilegium? Ingen skiljer mellan honom och hans romankaraktärer. Allt antas vara ett och samma känsloliv.
Även om jag håller med PM om det intressanta med en person som så ohämmat vantrivs i kulturen, så tycker jag att det är viktigt att upprätthålla någon form av respekt för gränsen mellan liv och fiktion. Till och med när författaren är en grånad man.
Andy Ek har förresten gjort en riktigt bra intervju med föremålet självt.
lördag, september 24, 2005
Bättre och bättre dag för dag
Niklas Svensson tycker att det är knäppt att jag är nere med Natacha. Han utvecklar det inte närmare så jag vet inte varför.
Samtidigt i en mailkommentar från min nye favoritåttiotalist: "fett bra skrivet om natacha". Han skriver mer utförligt, men eftersom det inte var menat för allmänheten konstaterar jag bara att när det gäller i vid mening feministiska frågor, om kvinnobilder, sexualisering, könsroller och dito förtryck så har kidsen ett fantastiskt försprång. De är uppvuxna med både Fittstim och feministiska självförsvarskurser på skolan och webcam-porr från världens alla hörn. Om man bara kan orientera sig i allt det där är man rätt väl rustad.
Om man inte kan det är det förstås mer besvärligt. Det är därför det är så sorgligt att regeringens Flicka-projekt förenklar den redan tveksamma radikalfeministiska doktrinen intill idiotins gräns och vill att tjejer ska välja mellan att vara "snygga och sexiga" och "smarta och självständiga". Lyckligtvis ser i alla fall en del av målgruppen igenom det.
Samtidigt i en mailkommentar från min nye favoritåttiotalist: "fett bra skrivet om natacha". Han skriver mer utförligt, men eftersom det inte var menat för allmänheten konstaterar jag bara att när det gäller i vid mening feministiska frågor, om kvinnobilder, sexualisering, könsroller och dito förtryck så har kidsen ett fantastiskt försprång. De är uppvuxna med både Fittstim och feministiska självförsvarskurser på skolan och webcam-porr från världens alla hörn. Om man bara kan orientera sig i allt det där är man rätt väl rustad.
Om man inte kan det är det förstås mer besvärligt. Det är därför det är så sorgligt att regeringens Flicka-projekt förenklar den redan tveksamma radikalfeministiska doktrinen intill idiotins gräns och vill att tjejer ska välja mellan att vara "snygga och sexiga" och "smarta och självständiga". Lyckligtvis ser i alla fall en del av målgruppen igenom det.
fredag, september 23, 2005
Rösta på Gösta
Efter att frustande ha läst i månader utan att länka måste även jag ge upp. Gösta Westling på Örnsköldsviks Allehanda kan vara en av Sveriges bästa rubriksättare. Tack Prisse för att du lanserat Gösta för världen!
Barbie Doll
Jag är lite kär i Natacha Peyre.
Ljuvligt selfmade står hon över förtryckande utseendeideal och den naturliga kvinnlighetens snäva ramar.
Det är bokstavligen omöjligt att se ut som hon utan modern konstruktionskonst. Inget jävla helylle-klassens-lucia-ideal där man förväntas födas in i perfektionen. Hellre photoshop och skalpeller än genetikens orättvisa lotteri.
Jag vet att det är galet yesterday med feminister som gillar utvikningsbrudar (även om Belinda hävdar att det är det nya heta) men min dragning till Natacha är personlig mer än politisk.
Man vill leka med henne som man gjorde med sina barbiedockor. Nej, kom inte springande med era fantasier. Jag menar leka som en sjuåring. Klä på och av. Kamma hennes hår. Det sexuella finns möjligen där som en oskuldsfull möjlighet utan tvång eller konventioner. Hon konstruerar sig själv som en flickleksak. Kan man bli annat än bedårad?
Ljuvligt selfmade står hon över förtryckande utseendeideal och den naturliga kvinnlighetens snäva ramar.
Det är bokstavligen omöjligt att se ut som hon utan modern konstruktionskonst. Inget jävla helylle-klassens-lucia-ideal där man förväntas födas in i perfektionen. Hellre photoshop och skalpeller än genetikens orättvisa lotteri. Jag vet att det är galet yesterday med feminister som gillar utvikningsbrudar (även om Belinda hävdar att det är det nya heta) men min dragning till Natacha är personlig mer än politisk.
Man vill leka med henne som man gjorde med sina barbiedockor. Nej, kom inte springande med era fantasier. Jag menar leka som en sjuåring. Klä på och av. Kamma hennes hår. Det sexuella finns möjligen där som en oskuldsfull möjlighet utan tvång eller konventioner. Hon konstruerar sig själv som en flickleksak. Kan man bli annat än bedårad?
Diktanstånd
Alexandriner är för jävla svåra. Jag kan dem dessutom mest på franska och det gör knappast er gladare. Här kommer under tiden en haiku om en av måndagens huvudpersoner.
Hemmaplan, sa han
yr av revanchens glädje
kärlek till salu
Observera att jag inte är emot legoknektarna. De är en del av den moderna fotbollen, som vi får leva med.
Hemmaplan, sa han
yr av revanchens glädje
kärlek till salu
Observera att jag inte är emot legoknektarna. De är en del av den moderna fotbollen, som vi får leva med.
torsdag, september 22, 2005
Domestic goddess
Tjejen med plommonorgasmen kallar mig nu för en kakgudinna. Vad säger man inför sådana komplimanger? Tack!
Här är ytterligare en gudomlig husmorsaspirant. Vägen till kvinnliga hjärtan går också genom magen. Män som gör egen Reine Claude-sylt och poserar med ett spädbarn på armen är oemotståndliga.
Här är ytterligare en gudomlig husmorsaspirant. Vägen till kvinnliga hjärtan går också genom magen. Män som gör egen Reine Claude-sylt och poserar med ett spädbarn på armen är oemotståndliga.
Å vilken man (2)
Johannes Forssberg lämnade en smart kommentar nedan. Här har han skrivit smartare om bakgrunden till regionala bidrag. Dessutom driver han nättidningen Politik. Och han är lika gammal som Patrick Amoah.
Det är bara lite vanligare att vara briljant på fotboll när man är 19 än att vara det på politisk analys.
Jag är fortfarande ångerfull för att jag i en notis i Expressen i somras glömde att hänvisa till Politiks scoop-intervju med Björn Fries där han lanserade tanken på en missbrukarpeng: att den enskilde missbrukaren själv skulle få bestämma över sin vård. Ännu mer så eftersom den bedårande Johannes skrev ett glatt mejl och tackade för artikeln utan att ens nämna att jag snott hans material! Vilken kille.
Det är bara lite vanligare att vara briljant på fotboll när man är 19 än att vara det på politisk analys.
Jag är fortfarande ångerfull för att jag i en notis i Expressen i somras glömde att hänvisa till Politiks scoop-intervju med Björn Fries där han lanserade tanken på en missbrukarpeng: att den enskilde missbrukaren själv skulle få bestämma över sin vård. Ännu mer så eftersom den bedårande Johannes skrev ett glatt mejl och tackade för artikeln utan att ens nämna att jag snott hans material! Vilken kille.
onsdag, september 21, 2005
Mer Stig, mindre step
Nyss hemkommen från frilanskalas med Expressens kulturredaktion. Jag kom försent. Hade köpt ett par knähöga kängor. De hade platsat direkt.
När jag kommer in på Kafé Edenborg hör jag en omisskännlig stämma: "Linda Skugge har gjort mer för svensk språkutveckling än jag" Ett helt rum fyllt med kulturegon är blickstilla. Stig Larsson har en ölflaska i handen. Han pratar. Högre och högre.
Carl-Michael själv står i baren. Han har en tröja med texten "Classwar, probably the best war in the world". Jag får ett dricksglas vitt. "Det där med att vita medelålders män skulle gynnas är en ren myt. Det handlar bara om kvalitet." Stig igen. Jag frustar till med vin i näsan. Vågar nästan inte möta Malin Ullgrens blick tvärs över rummet. Det vore ofint att gapskratta. Ser Björn Wimans breda men ändå hyfsat diplomatiska leende.
Några klagar på att ständigt tvingas lämna ifrån sig de skarpaste, rappaste mest blankslipade texterna. Jag säger det inte högt, men den kulturjournalist som inte får prestationsångest av Nisse Schwartz recensioner har valt fel yrkesbana.
Talar en stund med Ann Hedén och Gunilla Brodrej om textuella avrättningar med skarpa vapen. Vi enas om det fascinerande i att det alltid är Natalia eller Linda Skugge som får personifiera underhållningsvåldet. Aldrig Nisse. Fast han har hållit på i decennier. Alltid lika underhållande. Färre könsord möjligen. Men det är ju en stilfråga.
"Det där med att kommunicera är jävligt överskattat" Stig igen. Vem annars? Han är motståndare till läsarkontakter.
Dan Hallemar lovar nästan en vers om saknaden av Kennedy i den här bloggens serie dikt&fotboll. Han kan dock inte slå fast versmått på stående fot. Anders Mildner kommer ut som trogen läsare av bloggen. Malin och Gunilla är ursnygga som alltid. Magnus Linton har nya glasögon. Per Svensson har polotröja. Wiman har ännu inte hunnit till frisören.
"Det var mer party förra året" säger Malin när jag går. Besvikelsen är tydlig. Hon borde ha varit på redaktionen i somras.
När jag kommer in på Kafé Edenborg hör jag en omisskännlig stämma: "Linda Skugge har gjort mer för svensk språkutveckling än jag" Ett helt rum fyllt med kulturegon är blickstilla. Stig Larsson har en ölflaska i handen. Han pratar. Högre och högre.
Carl-Michael själv står i baren. Han har en tröja med texten "Classwar, probably the best war in the world". Jag får ett dricksglas vitt. "Det där med att vita medelålders män skulle gynnas är en ren myt. Det handlar bara om kvalitet." Stig igen. Jag frustar till med vin i näsan. Vågar nästan inte möta Malin Ullgrens blick tvärs över rummet. Det vore ofint att gapskratta. Ser Björn Wimans breda men ändå hyfsat diplomatiska leende.
Några klagar på att ständigt tvingas lämna ifrån sig de skarpaste, rappaste mest blankslipade texterna. Jag säger det inte högt, men den kulturjournalist som inte får prestationsångest av Nisse Schwartz recensioner har valt fel yrkesbana.
Talar en stund med Ann Hedén och Gunilla Brodrej om textuella avrättningar med skarpa vapen. Vi enas om det fascinerande i att det alltid är Natalia eller Linda Skugge som får personifiera underhållningsvåldet. Aldrig Nisse. Fast han har hållit på i decennier. Alltid lika underhållande. Färre könsord möjligen. Men det är ju en stilfråga.
"Det där med att kommunicera är jävligt överskattat" Stig igen. Vem annars? Han är motståndare till läsarkontakter.
Dan Hallemar lovar nästan en vers om saknaden av Kennedy i den här bloggens serie dikt&fotboll. Han kan dock inte slå fast versmått på stående fot. Anders Mildner kommer ut som trogen läsare av bloggen. Malin och Gunilla är ursnygga som alltid. Magnus Linton har nya glasögon. Per Svensson har polotröja. Wiman har ännu inte hunnit till frisören.
"Det var mer party förra året" säger Malin när jag går. Besvikelsen är tydlig. Hon borde ha varit på redaktionen i somras.
Dementier
Jag kan efter vissa efterforskningar absolut dementera att Dominika besökt loftsängen på Hornstull. "Loftsängar är så jävla osexiga" hävdar den aktuelle loftsängens ägare. Med emfas.
En ickedementerande dementi alltså. För han sa inget om andra möbler.
En ickedementerande dementi alltså. För han sa inget om andra möbler.
The blogg must go on
PM slutar inte blogga! Och han inleder höstbloggandet med att resolut stå upp för bombhögerns sak. Det är en viss chutzpah i det som jag inte kan låta bli att gilla. Även om jag inte håller med.
tisdag, september 20, 2005
Åh vilken man!
Sportsmän hette årets bästa debut (Ola Klippvik).
Nu får den litterära sportsmannen plötsligt konkurrens i Goesta som publicerat sin Zlatan-sonett. Trots min sjukdom kommer jag självklart kasta mig över min diktarlyra och snart färdigställa några alexandriner till Stefan Rehns ära.
Klassiska versmått och fotboll hör ihop! Andy borde tralla ihop lite blankvers om Håkan Mild eller nån.
Nu får den litterära sportsmannen plötsligt konkurrens i Goesta som publicerat sin Zlatan-sonett. Trots min sjukdom kommer jag självklart kasta mig över min diktarlyra och snart färdigställa några alexandriner till Stefan Rehns ära.
Klassiska versmått och fotboll hör ihop! Andy borde tralla ihop lite blankvers om Håkan Mild eller nån.
Lista 2005
Jag gick igenom en gammal anteckningsbok. Hittade en inköpslista för våren 2005. Jag gillar listor. Jag gör ofta listor för att både ransonera pengar och få ordning på tankar eller begär. I efterhand är listorna en ögonblicksbild av livet.
Lista 2005
- Röda Lacostesneakers m kardborrband (ca 1300:-)
- Rosa Pumasneakers/balettskor (ca 700:-)
- Svart knälång mammakjol (sy själv, ca 300:-)
- Knälång omlottklänning i svartvitt (500-3500:-!!)
- Vagn (max 5000:-)
- Bärsjal/Bärsele (ca 500:-)
- Skötväska/skötbädd (sy själv)
- Amningströjor (vet ej)
- Filtar/tvättlappar/plastad frotté
- Örontermometer (600:-)
Att kolla: vad kostar blöjor?
Jag minns precis när jag gjorde den här listan. Jag såg de röda skorna den 12e januari på Lacosteaffären på norrmalmstorg. Precis nyinkomna vårskor låg de där och glänste mot mig. Jag försökte rationalisera köpet med att man ju behöver kardborrband när man inte kan böja sig ner för att knyta skorna så lätt längre. Men det var fortfarande för kallt ute så jag köpte dem inte. Sedan gick jag hem och försökte göra en lista på alla dyra saker som behövdes framöver för att se om jag skulle ha råd. Jag minns faktiskt inte exakt varför de rosa skorna platsade på listan, mer än att jag sett dem på bild och blivit förtjust. Jag hade ingen direkt tanke på att köpa en Diane von Furstenberg-klänning heller, men skrev upp det högsta priset på skoj.
Jag köpte aldrig de röda skorna. Det var glada skor, skor som man vill ha när man är lycklig och man förbereder sig på att inte kunna knyta skorna själv på ett tag. Skor som passade exakt för den personen som var jag den 12e januari.
Jag har för all del inte inhandlat någon plastad frotté heller.
Lista 2005
- Röda Lacostesneakers m kardborrband (ca 1300:-)
- Rosa Pumasneakers/balettskor (ca 700:-)
- Svart knälång mammakjol (sy själv, ca 300:-)
- Knälång omlottklänning i svartvitt (500-3500:-!!)
- Vagn (max 5000:-)
- Bärsjal/Bärsele (ca 500:-)
- Skötväska/skötbädd (sy själv)
- Amningströjor (vet ej)
- Filtar/tvättlappar/plastad frotté
- Örontermometer (600:-)
Att kolla: vad kostar blöjor?
Jag minns precis när jag gjorde den här listan. Jag såg de röda skorna den 12e januari på Lacosteaffären på norrmalmstorg. Precis nyinkomna vårskor låg de där och glänste mot mig. Jag försökte rationalisera köpet med att man ju behöver kardborrband när man inte kan böja sig ner för att knyta skorna så lätt längre. Men det var fortfarande för kallt ute så jag köpte dem inte. Sedan gick jag hem och försökte göra en lista på alla dyra saker som behövdes framöver för att se om jag skulle ha råd. Jag minns faktiskt inte exakt varför de rosa skorna platsade på listan, mer än att jag sett dem på bild och blivit förtjust. Jag hade ingen direkt tanke på att köpa en Diane von Furstenberg-klänning heller, men skrev upp det högsta priset på skoj.
Jag köpte aldrig de röda skorna. Det var glada skor, skor som man vill ha när man är lycklig och man förbereder sig på att inte kunna knyta skorna själv på ett tag. Skor som passade exakt för den personen som var jag den 12e januari.
Jag har för all del inte inhandlat någon plastad frotté heller.
The bigger person
Andy försöker vara storsint. Det är onekligen stort av honom. Jag är aldrig storsint i förlusten. I vinsten är jag euforiskt odräglig. Lallare, var det va Andy? (eller som det ju heter numera, "laulare")
Den finaste kulturen
Innan säsongen startade i våras grasserade en haiku-våg bland blåblåa supportrar. Vart och vartannat inlägg på supportersajterna skrevs som japanskinspirerad vers. Efter några veckors intensiv träning och kritisk peer-review blev vissa så bra att de borde ha blivit banderoller. Frågan är dock om förfiningen ens skulle ha märkt på pressläktaren. Sportjournalister i gemen är inte så skolade i poesi. Och deras syn på oss är att vi behöver reklamarmband i rosa gummi för att älska fotboll. Nej, pärlor åt västar skulle det ha varit, pr-mässigt sett.
Blåblåa hjältar
hemkomna från västerkamp
tomma i magen
Okej, den blev kanske inget vidare. Goesta har däremot skrivit en sonett till Zlatan. Genialiteten i tilltaget matchas väl av musans storhet. Jag vill läsa Goesta! Vi kan ha bloggpoetryslam om våra största hjältar. Om jag bara blir av med flussen ska jag strax skissa på några alexandriner om Stefan Rehn.
måndag, september 19, 2005
Det är det här som är kärlek
Det är nu det läskiga börjar. Det är nu det underbara börjar. Det är nu man börjar fatta att det kanske, kanske kan gå vägen i år igen.
Jag vet inte hur det är möjligt att älska elva främmande män så mycket. Jag vet bara att jag gör det. Jag vet bara att inte ens halsflussen från helvetet, som förhindrat mig från att så mycket som viska hela dagen, kunde stoppa det där urtidsvrålet efter Sjölunds smörpassning och Hyséns första mål. Tobias, darling Tobias, som missar fyra chanser av fem och som idag plötsligt gjorde nästan allting rätt. Till och med i motståndarnas straffområde.
Att han sen kan uttrycka sig i fullständiga intelligenta meningar direkt efter att ha sprungit en tre-fyra mil i sprinterhastighet bidrar förstås ytterligare till charmen.
Sen ska man ha tur också. Och större tur, eller värre otur, än den som styrde Selakovics fot när han lyckades skjuta över en knapp meter från mållinjen i 90 minuten har sällan skådats. Kan man ens föreställa sig ångesten? 90 minuter, en meter, där är målet, här är jag, det är bara jag och bollen och målet och jag skjuter över. Tack Stefan! Det kommer direkt från hjärtat.
Det är följdenligt att Tobias får sätta 3-1. Har man varit så bra och sprungit så snabbtoch så mycket och äntligen lyckats sikta något innanför hörnflaggan förtjänar man det.
Det är nu det läskiga börjar. Det är nu det underbara börjar. Redan om två veckor kan det vara klart. Kvällen den tredje oktober strax efter nio kan älskade älskade Djurgårdens IF vinna sitt elfte SM-guld och bära hem gnagarfettots fula pokal till Kaknäs där den hör hemma.
Hur kan sådan kärlek ens vara möjlig?
Jag vet inte hur det är möjligt att älska elva främmande män så mycket. Jag vet bara att jag gör det. Jag vet bara att inte ens halsflussen från helvetet, som förhindrat mig från att så mycket som viska hela dagen, kunde stoppa det där urtidsvrålet efter Sjölunds smörpassning och Hyséns första mål. Tobias, darling Tobias, som missar fyra chanser av fem och som idag plötsligt gjorde nästan allting rätt. Till och med i motståndarnas straffområde.
Att han sen kan uttrycka sig i fullständiga intelligenta meningar direkt efter att ha sprungit en tre-fyra mil i sprinterhastighet bidrar förstås ytterligare till charmen.
Sen ska man ha tur också. Och större tur, eller värre otur, än den som styrde Selakovics fot när han lyckades skjuta över en knapp meter från mållinjen i 90 minuten har sällan skådats. Kan man ens föreställa sig ångesten? 90 minuter, en meter, där är målet, här är jag, det är bara jag och bollen och målet och jag skjuter över. Tack Stefan! Det kommer direkt från hjärtat.
Det är följdenligt att Tobias får sätta 3-1. Har man varit så bra och sprungit så snabbtoch så mycket och äntligen lyckats sikta något innanför hörnflaggan förtjänar man det.
Det är nu det läskiga börjar. Det är nu det underbara börjar. Redan om två veckor kan det vara klart. Kvällen den tredje oktober strax efter nio kan älskade älskade Djurgårdens IF vinna sitt elfte SM-guld och bära hem gnagarfettots fula pokal till Kaknäs där den hör hemma.
Hur kan sådan kärlek ens vara möjlig?
Ynkedom
Jag har halsfluss och kan inte åka till Göteborg. Det är förmodligen bra, vi har aldrig vunnit en bortamatch jag åkt på. Men ändå. Här har jag skrutit med recept och nu kan jag inte äta. Kan inte svälja. Kan inte skrika mig hes över felaktiga offsideavvinkningar eller hopplösa mittfältslongörer. Kan knappt prata. Ynkedom, onekligen.
Kan inte gå till stan och köpa Gansters som var slut på Akademibokhandeln vid Odenplan i lördags. Kan uppenbarligen inte heller stava. Det säger en del om den förmodade banaliseringen av det svenska kulturlandskapet när en nyutkommen högst finlitterär roman tar slut på en enda dag. Vad vi alla måste ha längtat efter den där lugubra lägenheten på Hornsgatan. Jag också. Jag får ge någon i uppdrag att köpa den åt mig. Aaaaargh. Kan inte svälja. Kan inte jobba. Den här korta texten tar redan för mycket av hjärninnehållet i anspråk. Har ingen som kan mata mig med te. Ynkedom.
Kan inte gå till stan och köpa Gansters som var slut på Akademibokhandeln vid Odenplan i lördags. Kan uppenbarligen inte heller stava. Det säger en del om den förmodade banaliseringen av det svenska kulturlandskapet när en nyutkommen högst finlitterär roman tar slut på en enda dag. Vad vi alla måste ha längtat efter den där lugubra lägenheten på Hornsgatan. Jag också. Jag får ge någon i uppdrag att köpa den åt mig. Aaaaargh. Kan inte svälja. Kan inte jobba. Den här korta texten tar redan för mycket av hjärninnehållet i anspråk. Har ingen som kan mata mig med te. Ynkedom.
Matporr forts.
Min plommonkaka är stor i bloggosfären. En av Lindas läsare beskriver den som en "orgasm i munnen". Är det bara jag som får konstiga associationer av just det uttrycket? För den ska faktiskt inte serveras med grädde.
söndag, september 18, 2005
Ni ber om det
Ni ber om recept. Jag säger det igen. Ni ber om recept. Om ni inte aktar er kommer det här förvandlas till matbloggen från helvetet, komplett med tips på var man egentligen kan köpa smör som inte är gjort med syntetiska smaktillsatser från Dairy Chemicals i New Jersey.
Men okej då. Jag har inget riktigt recept på köttbullarna, men de startade med ett Nigella-program från den tiden när hon gick på K-world. Om ni inte aktar er kommer jag förresten göra om det här till en fanatisk Nigella-stalker-blogg. Jag vet att jag är hopplöst otrendig och att tevekockar inte ens var förrförra årets svarta. Men jag har älskat Nigella sedan hon skrev sin matspalt i Vogue. Jag älskar hennes jeansjackor, hennes hår, hennes fingrar med lite för stora vigselringar som delar på ägg direkt i händerna (om man inte ska använda äggvitan är det också det överlägsen enklaste sättet). I min How to eat kladdar sidorna ihop och i kväll ska jag bjuda en god vän och en vän till honom på hennes lemon linguine.
Nåväl, tillbaka till köttbullarna.
För 2 hungriga.
Ca 300 g blandfärs.
1 ägg.
1 vitlöksklyfta, helst riven men pressad är ok.
torkad oregano, efter smak.
salt, peppar.
riven parmesan. jag tar ett par tre riv mot rivjärnet. mer om man vill.
mannagryn. kanske 1-2 msk.
1 tsk fransk senap.
Blanda ihop. Låt stå en stund. Trilla köttbullar.
Tomatsås.
Kör 1 lök, 2 vitlöksklyftor och mer oregano i matberedaren. Ett lysande nigella-tips, som skyddar ögonen, spar tid och ger exakt rätt finhackat lökmos-känsla. Ha olja i en hög stekpanna eller vid kastrull och fräs lökhacket på låg värme. Ha i en burk passerade tomater. lite socker. ett litet glas vatten. Koka i ca 10-15 minuter. Ha i ca 1 dl mjölk, helst röd. smaka av med salt och peppar. ha i köttbullarna en och en. Koka på låg värme i 20 minuter. rör inte. Servera med spaghetti och mer parmesan.
Man kan självklart ha i andra örter om man vill. Versionen med lammfärs och rosmarin är en höjdare. Persilja är bra. Man kan riva i lite citronskal i färsen också, men det är överkurs och man bör nog inte börja med det. Om man inte har mannagryn kan man förstås ta brödsmulor, men konsistensen blir bättre med mannagryn.
Men okej då. Jag har inget riktigt recept på köttbullarna, men de startade med ett Nigella-program från den tiden när hon gick på K-world. Om ni inte aktar er kommer jag förresten göra om det här till en fanatisk Nigella-stalker-blogg. Jag vet att jag är hopplöst otrendig och att tevekockar inte ens var förrförra årets svarta. Men jag har älskat Nigella sedan hon skrev sin matspalt i Vogue. Jag älskar hennes jeansjackor, hennes hår, hennes fingrar med lite för stora vigselringar som delar på ägg direkt i händerna (om man inte ska använda äggvitan är det också det överlägsen enklaste sättet). I min How to eat kladdar sidorna ihop och i kväll ska jag bjuda en god vän och en vän till honom på hennes lemon linguine. Nåväl, tillbaka till köttbullarna.
För 2 hungriga.
Ca 300 g blandfärs.
1 ägg.
1 vitlöksklyfta, helst riven men pressad är ok.
torkad oregano, efter smak.
salt, peppar.
riven parmesan. jag tar ett par tre riv mot rivjärnet. mer om man vill.
mannagryn. kanske 1-2 msk.
1 tsk fransk senap.
Blanda ihop. Låt stå en stund. Trilla köttbullar.
Tomatsås.
Kör 1 lök, 2 vitlöksklyftor och mer oregano i matberedaren. Ett lysande nigella-tips, som skyddar ögonen, spar tid och ger exakt rätt finhackat lökmos-känsla. Ha olja i en hög stekpanna eller vid kastrull och fräs lökhacket på låg värme. Ha i en burk passerade tomater. lite socker. ett litet glas vatten. Koka i ca 10-15 minuter. Ha i ca 1 dl mjölk, helst röd. smaka av med salt och peppar. ha i köttbullarna en och en. Koka på låg värme i 20 minuter. rör inte. Servera med spaghetti och mer parmesan.
Man kan självklart ha i andra örter om man vill. Versionen med lammfärs och rosmarin är en höjdare. Persilja är bra. Man kan riva i lite citronskal i färsen också, men det är överkurs och man bör nog inte börja med det. Om man inte har mannagryn kan man förstås ta brödsmulor, men konsistensen blir bättre med mannagryn.
lördag, september 17, 2005
Kärlek och rostebröd
"It is impossible not to love someone who makes toast for you. People's failings, even major ones such as when they make you wear short trousers to school, fall to insignificance as your teeth break through the rough, toasted crust and sink into the doughy cushion of white bread underneath. Once the warm, salty butter has hit your tongue you are smitten. Putty in their hands."
Första sidan i Nigel Slaters självbiografi Toast - the story of a boy's hunger. Mer behöver nästan inte sägas. Läs den.
Mat och kärlek är så tätt sammankopplat i mitt liv att jag nästan inte kan skilja de sensoriska minnena åt. Att laga mat åt någon är en kärleksförklaring. Att äta en annans mat är låta sig inbäddas i ömhet. Doften av en grillad kyckling, nyss uttagen ur ugnen. Smärtan i fingrarna när man omedelbart sliter loss en bit av skinnet längst fram på bröstet. Den knapriga, salta, feta smaken i munnen. Lyckan i minnesbilden är oskiljaktig från tanken på att den där kyckligen lagades varje söndag, vecka efter vecka, år efter år. Sällhetens monotoni.
Eller köttbullarna jag rullade nästan varje vecka vintertid. Blandfärs, mannagryn, riven parmesan direkt i smeten, oregano, vitlök, fransk senap, svartpeppar. Sjud i tomatsås, servera med spaghetti. Jag känner doften av tomatsåsen här vid datorn.
Jag ville så gärna vara den som gav mina barn grillad kyckling och köttbullar i tomatsås. Ville att de skulle blanda ihop min kärlek med min mat, att doften i köket skulle vara lika delar mamma och trygghet, mat och lycka. De skulle självklart få slita skinnet från kycklingen direkt i köket. Vuxenvärlden underskattar den rena glädjen i att äta med fingrarna. Inte jag.
Mitt första riktiga minne. Det måste vara 1980 eller 81. Min syster är fortfarande helt liten. Jag sitter under bordet i det stora köket i Staffanstorp. Leker med mina dockor. Det luktar varmt och tryggt och gott och mamma står vid spisen och jag är fullständigt säker på att ingenting ont kan hända mig.
Jag vill ha den förvissningen igen. Jag ville ge den förvissningen till någon. Men min mat smakar inte lika bra längre.
Första sidan i Nigel Slaters självbiografi Toast - the story of a boy's hunger. Mer behöver nästan inte sägas. Läs den.
Mat och kärlek är så tätt sammankopplat i mitt liv att jag nästan inte kan skilja de sensoriska minnena åt. Att laga mat åt någon är en kärleksförklaring. Att äta en annans mat är låta sig inbäddas i ömhet. Doften av en grillad kyckling, nyss uttagen ur ugnen. Smärtan i fingrarna när man omedelbart sliter loss en bit av skinnet längst fram på bröstet. Den knapriga, salta, feta smaken i munnen. Lyckan i minnesbilden är oskiljaktig från tanken på att den där kyckligen lagades varje söndag, vecka efter vecka, år efter år. Sällhetens monotoni.
Eller köttbullarna jag rullade nästan varje vecka vintertid. Blandfärs, mannagryn, riven parmesan direkt i smeten, oregano, vitlök, fransk senap, svartpeppar. Sjud i tomatsås, servera med spaghetti. Jag känner doften av tomatsåsen här vid datorn.
Jag ville så gärna vara den som gav mina barn grillad kyckling och köttbullar i tomatsås. Ville att de skulle blanda ihop min kärlek med min mat, att doften i köket skulle vara lika delar mamma och trygghet, mat och lycka. De skulle självklart få slita skinnet från kycklingen direkt i köket. Vuxenvärlden underskattar den rena glädjen i att äta med fingrarna. Inte jag.
Mitt första riktiga minne. Det måste vara 1980 eller 81. Min syster är fortfarande helt liten. Jag sitter under bordet i det stora köket i Staffanstorp. Leker med mina dockor. Det luktar varmt och tryggt och gott och mamma står vid spisen och jag är fullständigt säker på att ingenting ont kan hända mig.
Jag vill ha den förvissningen igen. Jag ville ge den förvissningen till någon. Men min mat smakar inte lika bra längre.
fredag, september 16, 2005
Kungligt
"Jag föredrar en snabb motorbåt. Med den lilla fritid jag har så gäller det att snabbt kunna ta sig fram."
Dåvarande kronprinsen, alltså kungen, förklarar vikten av en snabb båt i skärgården i tidningen Kings lysande kungspecial.
(Tyvärr kan jag inte klistra in de bilder som visar vilken rykande het monark vi en gång hade men här finns i alla fall en fin badbild.)
Dåvarande kronprinsen, alltså kungen, förklarar vikten av en snabb båt i skärgården i tidningen Kings lysande kungspecial.
(Tyvärr kan jag inte klistra in de bilder som visar vilken rykande het monark vi en gång hade men här finns i alla fall en fin badbild.)
Snart tar de över
Som jag förutspådde intervjuas Kornél Kovacs i dag av Kristoffer Poppius i På Stan. Han är dock mycket snyggare än vad som syns på bilden.
En annan galet ung förmåga, Manne Forssberg, har i veckan dragit en trehövdad lans för en sexpositiv feminism på Expressen sidan fyra.
Och Björn af Kleen har varit på hästpolo med Dominika!
En annan galet ung förmåga, Manne Forssberg, har i veckan dragit en trehövdad lans för en sexpositiv feminism på Expressen sidan fyra.
Och Björn af Kleen har varit på hästpolo med Dominika!
torsdag, september 15, 2005
Musslor?
Om man utger sig för att vara en "publication glamoureuse, superfashion et tres exclusif" borde man inte kunna se skillnad på ostron och musslor (och för all del kunna sina franska adjektivformer)?
onsdag, september 14, 2005
Fjäriln fångad
Någon skickade en länk. "Hon skriver ju om dig." Jag tänkte låta det vara. Det är nästan en vecka sedan. Och hur fräscht och poppigt känns det i utgångsläget att irriteras över EvaEmma? Herregud, EvaEmma! Men det är förstås ett förminskande tankesätt. Jag försöker att ta folk på allvar.
Och sen kunde jag inte låta bli.
"I anslutning till sina rabiata åsikter skriver de om sina psykoser, mensproblem och taskiga kompisar, och passar på att berätta hur svårt de har att sova."
Vilken fascinerande renhetsiver. Den som tycker saker bör inte vara människa. Den som ger sig ut i offentligheten får aldrig därefter släppa garden och visa sig i all sin ynkliga, mänskliga svaghet. De mänskliga dragen gör det för svårt att hata, för svårt att klippa till, för svårt att snoppa av. Då är det lättare med monster. Som barnflickan. Barnflickan?
Är det någon annan som ser barnflickan som ett monster? Som inte ser allt det där geggiga, tragiska, mänskliga bakom den blonda luggen? Som inte ser den barnsliga önskan om att låta någon annan bestämma, någon annan ta kontrollen, ansvaret. Jag vill vara ditt redskap min gud, min man. Hon är en kvinnlig arketyp, vill vara liten och hjälplös men dyker i skydd av den andres uttalade vilja förbehållslöst ner i ondskan. Svårbegriplig förstås. Men ett monster?
Linna har skrivit klokt om vår ovilja att acceptera mänsklig utveckling. Att man hånar en Linda Rosing som vill sluta vika ut sig och börjat fundera på feminismen. Att man hånar en Sara Damber som är feminist i dag fast hon varit fröken Västerbotten. Höhö. Och då går ändå de åt rätt håll. En västanfläkt mot som skulle hända den intellektuella medelklassbrud som plötsligt öppet berättade om sina tuttoperationer. Nej, just nej, sånt händer aldrig. Vi intelo-tjejer håller vår utseendefixering väl dold under acnejeans och blank-kappor.
EvaEmma må vara hur hiphop som helst, men det är hennes teorier som styr offentligheten. Fångade som fjärilar bör vi alla nöjda skrika oss hesa från vår lilla knappnål på kartan. Inte byta etikett, byta åsikt, byta från bikini till banderoll eller tvärtom, inte gå från hårdskjutande proffstyckare till liten ledsen människa och tillbaka. Sluta med det där, ni stör!
Jag önskar att fler orkade störa.
Och sen kunde jag inte låta bli.
"I anslutning till sina rabiata åsikter skriver de om sina psykoser, mensproblem och taskiga kompisar, och passar på att berätta hur svårt de har att sova."
Vilken fascinerande renhetsiver. Den som tycker saker bör inte vara människa. Den som ger sig ut i offentligheten får aldrig därefter släppa garden och visa sig i all sin ynkliga, mänskliga svaghet. De mänskliga dragen gör det för svårt att hata, för svårt att klippa till, för svårt att snoppa av. Då är det lättare med monster. Som barnflickan. Barnflickan?
Är det någon annan som ser barnflickan som ett monster? Som inte ser allt det där geggiga, tragiska, mänskliga bakom den blonda luggen? Som inte ser den barnsliga önskan om att låta någon annan bestämma, någon annan ta kontrollen, ansvaret. Jag vill vara ditt redskap min gud, min man. Hon är en kvinnlig arketyp, vill vara liten och hjälplös men dyker i skydd av den andres uttalade vilja förbehållslöst ner i ondskan. Svårbegriplig förstås. Men ett monster?
Linna har skrivit klokt om vår ovilja att acceptera mänsklig utveckling. Att man hånar en Linda Rosing som vill sluta vika ut sig och börjat fundera på feminismen. Att man hånar en Sara Damber som är feminist i dag fast hon varit fröken Västerbotten. Höhö. Och då går ändå de åt rätt håll. En västanfläkt mot som skulle hända den intellektuella medelklassbrud som plötsligt öppet berättade om sina tuttoperationer. Nej, just nej, sånt händer aldrig. Vi intelo-tjejer håller vår utseendefixering väl dold under acnejeans och blank-kappor.EvaEmma må vara hur hiphop som helst, men det är hennes teorier som styr offentligheten. Fångade som fjärilar bör vi alla nöjda skrika oss hesa från vår lilla knappnål på kartan. Inte byta etikett, byta åsikt, byta från bikini till banderoll eller tvärtom, inte gå från hårdskjutande proffstyckare till liten ledsen människa och tillbaka. Sluta med det där, ni stör!
Jag önskar att fler orkade störa.
Faran med lojalitet
Varför kan jag aldrig hålla mig casual? Det vore så mycket enklare om man kunde skilja mellan jobb och verklighet, mellan professionella kontakter och vänner, mellan åsikter och känslor. Jag kan inte det.
Så jag skriver snärtiga oneliners och blir ledsen när folk blir arga. Jag får ont i magen av Sigges fruktansvärda sammanblandning av faktiskt våld och journalistisk granskning. Sen får jag ont i magen av att jag får ont i magen. Och då känner vi inte ens varandra särskilt väl. Min önskan att vara älskad är i ständig konflikt med min önskan att ha rätt, att skriva sant. Kärlekstörsten förlorar nästan jämt. Annars skulle man ju lika gärna kunna ge upp allt det här.
Men Björns kommentar till PMs Katrina-text träffar ändå rakt i njurarna. Han har rätt förstås. B alltså.
PM fastnar i sin lojalitet med det Amerika han älskar och försvarar det mot de tänkta hyenorna. Precis som jag nästan nyss fastnade i min lojalitet med honom. Då blir de enskilda döda, hemlösa, utblottade plötsligt mindre viktiga. Man tänker inte alltid så bra i försvarsställning.
För det spelar ingen roll att Wolfgang Hanssons skadeglädje över det amerikanska kaoset flöt ut över sidorna eller att vissa nyttjade tillfället att kritisera en ekonomisk politik som förmodligen hade väldigt lite med katastrofen att göra. Det viktiga är faktiskt inte heller exakt vad presidenten borde ha gjort, vilka trupper som borde ha skickats eller vilken nivå i staten som borde ha ansvar för vad.
Hundratusentals amerikaner kände sig svikna i sin yttersta nöd. Det är det grundläggande. President Bush doesn't care about black people. Det kanske inte är sant. Det är förmodligen inte sant. Men när så många känner så är det det viktigt att tänka på det och att skriva om det. Precis som det var viktigt att ge röst åt alla de svenskar som kände sig svikna efter tsunamin, oavsett vad den svenska regeringen egentligen kunde ha gjort för skillnad. PM fattade det då, mer än någon annan i svensk press. Jag förstår inte varför han inte begriper nu.
Så jag skriver snärtiga oneliners och blir ledsen när folk blir arga. Jag får ont i magen av Sigges fruktansvärda sammanblandning av faktiskt våld och journalistisk granskning. Sen får jag ont i magen av att jag får ont i magen. Och då känner vi inte ens varandra särskilt väl. Min önskan att vara älskad är i ständig konflikt med min önskan att ha rätt, att skriva sant. Kärlekstörsten förlorar nästan jämt. Annars skulle man ju lika gärna kunna ge upp allt det här.
Men Björns kommentar till PMs Katrina-text träffar ändå rakt i njurarna. Han har rätt förstås. B alltså.
PM fastnar i sin lojalitet med det Amerika han älskar och försvarar det mot de tänkta hyenorna. Precis som jag nästan nyss fastnade i min lojalitet med honom. Då blir de enskilda döda, hemlösa, utblottade plötsligt mindre viktiga. Man tänker inte alltid så bra i försvarsställning.
För det spelar ingen roll att Wolfgang Hanssons skadeglädje över det amerikanska kaoset flöt ut över sidorna eller att vissa nyttjade tillfället att kritisera en ekonomisk politik som förmodligen hade väldigt lite med katastrofen att göra. Det viktiga är faktiskt inte heller exakt vad presidenten borde ha gjort, vilka trupper som borde ha skickats eller vilken nivå i staten som borde ha ansvar för vad.
Hundratusentals amerikaner kände sig svikna i sin yttersta nöd. Det är det grundläggande. President Bush doesn't care about black people. Det kanske inte är sant. Det är förmodligen inte sant. Men när så många känner så är det det viktigt att tänka på det och att skriva om det. Precis som det var viktigt att ge röst åt alla de svenskar som kände sig svikna efter tsunamin, oavsett vad den svenska regeringen egentligen kunde ha gjort för skillnad. PM fattade det då, mer än någon annan i svensk press. Jag förstår inte varför han inte begriper nu.
Hot stuff
Min gamle chef Niklas Ekdal är Sveriges tionde sexigaste man enligt Elle (och enligt Niklas Svensson, själv har jag ännu inte läst tidningen).
För dem som undrar kan jag berätta att den imponerande fysiken delvis kommer sig av att Niklas hänger på gymmet hellre än äter lunch. Jag är ju mer inriktad på mjuka värden och tycker att Niklas är finast när han har något av sina tre bedårande barn i knäet samtidigt som han försöker skriva ledare. Det brukade gå sådär.
tisdag, september 13, 2005
Ny kvartersfauna
Sedan ett par dagar har jag min arbetsplats på Östermalm. Jag har trätt in i en annan värld.
På vägen hem passerade jag en stor grupp japanska affärsmän i exakt likadana mörkblå kostymer. De fnittrade hysteriskt. Anledningen till fnisskollapsen tycktes vara den kanske 17-åriga flicka i extremt tajta stuprörsjeans och extremt stort upptuperat blont hår som bett en av dem om eld. Nu stod hon där och kupade handen om den japanske affärsmannens hand och hans tändare. Mörkgrön sammetsjacka med två rader blanka knappar. Stora ögon och handleder som en femåring. Man ville bara klappa på henne, de olika texturerna, håret, jackan, den flätade skinnväskan. Den barnsligt blaserade minen när hon sa "thankyou" och gick vidare.
Tonårsflickorna här är som exotiska husdjur. Som bärbara Paris Hilton-hundar, om vanliga människor är schäfrar och golden retrievers. Det gäller både storleken och uppsynen. Man vill ta på dem och se om de skäller.
Det låter objektifierande förstås. Det är objektifierande. Jag menar inte att ta ifrån dessa ljuvliga varelser deras människovärde. Jag är bara den exotiserande, säkerligen också på något undermedvetet plan erotiserande, fascinerade betraktaren.
Självklarheten i deras sätt att uppta rummet förundrar. Är det det här som är överklassen?
När man ser dem i flockar om nätterna är de mindre aparta. Kvällsljuset gör deras skönhetstyp mer normal, eller också är det bara att vi andra blir lite mer lika dem i takt med alkoholintaget. Det är i dagsljuset de är som rymdblommor.
På vägen hem passerade jag en stor grupp japanska affärsmän i exakt likadana mörkblå kostymer. De fnittrade hysteriskt. Anledningen till fnisskollapsen tycktes vara den kanske 17-åriga flicka i extremt tajta stuprörsjeans och extremt stort upptuperat blont hår som bett en av dem om eld. Nu stod hon där och kupade handen om den japanske affärsmannens hand och hans tändare. Mörkgrön sammetsjacka med två rader blanka knappar. Stora ögon och handleder som en femåring. Man ville bara klappa på henne, de olika texturerna, håret, jackan, den flätade skinnväskan. Den barnsligt blaserade minen när hon sa "thankyou" och gick vidare.
Tonårsflickorna här är som exotiska husdjur. Som bärbara Paris Hilton-hundar, om vanliga människor är schäfrar och golden retrievers. Det gäller både storleken och uppsynen. Man vill ta på dem och se om de skäller.
Det låter objektifierande förstås. Det är objektifierande. Jag menar inte att ta ifrån dessa ljuvliga varelser deras människovärde. Jag är bara den exotiserande, säkerligen också på något undermedvetet plan erotiserande, fascinerade betraktaren.
Självklarheten i deras sätt att uppta rummet förundrar. Är det det här som är överklassen?
När man ser dem i flockar om nätterna är de mindre aparta. Kvällsljuset gör deras skönhetstyp mer normal, eller också är det bara att vi andra blir lite mer lika dem i takt med alkoholintaget. Det är i dagsljuset de är som rymdblommor.
Nyelitism
Jag vet att jag utlovade fler texter om pophögern och de kommer så småningom. Så länge får ni hålla tillgodo med Martin Gelins nyelitism (fast kommentaren om Bookerpris-nomineringarna är ännu bättre).
Jag måste nog skriva om läppglans eller nåt här snart för att bibehålla mitt rykte som tvärytlig pophögerbrud. Eller räckte receptet kanske?
Edit: Jag försökte inte inlemma Gelin i pophögerismen. Förmodligen tvärtom. Men han är bra ändå.
Jag måste nog skriva om läppglans eller nåt här snart för att bibehålla mitt rykte som tvärytlig pophögerbrud. Eller räckte receptet kanske?
Edit: Jag försökte inte inlemma Gelin i pophögerismen. Förmodligen tvärtom. Men han är bra ändå.
Tant Isobel rekommenderar
Det är lätt att känna sig uråldrig och försöker-hänga-med-patetisk när man tipsar om musik. Alltså, jag är inte en särskilt tuff musikkonsument. Jag är 29 år och gillar country.
Men den här mixen är perfekt att jobba till, dricka till eller bra lyssna till i allmänhet. Gjord av Sebastian Suarez-Golborne och Kornél Kovacs. Kornél är galet söt och hänger på min kaffebar och kommer förmodligen nå en stor publik snart via tryckta medier.
Men den här mixen är perfekt att jobba till, dricka till eller bra lyssna till i allmänhet. Gjord av Sebastian Suarez-Golborne och Kornél Kovacs. Kornél är galet söt och hänger på min kaffebar och kommer förmodligen nå en stor publik snart via tryckta medier.
Några tankar om sportjournalistik
1) Varför skriver de inte rakt ut varför vi buar åt Joseph Elanga?
"Den allsvenska historiens värsta arenamobbning", "den unisont utbuade Joseph Elanga". Hegerfors lär ha nämnt det på teve också. Utan förklaring. Den ende som ens nämner anledningen är den varmt välkomne återvändande Mats Olsson.
Slå en kille, slå en kille, slå en kille om du törs. Men det gör han ju inte, Elanga. Är det verkligen tidernas mobbning att påminna en dömd hustrumisshandlare om vad han gjort, Bank?
2) Varför används inte det fina gamla uttrycket "brassespark" oftare? Varför görs det inte brassesparkar oftare, kan man i och för sig också fråga sig. Men när det nu görs, och Ailtons i går var av det mer bländande slaget, så kan man ju ta tillfället i akt. Svenskan gjorde det i dag. Förra gången jag läste det var i Skånska Dagbladet som bevakade cupmatchen mellan Limhamn och Häcken i april, en match som Limhamn tyvärr förlorade trots en vacker brassepark i krysset.
3) Kanske årets bästa rubrik: Matchvinnare efter penisdrama
"Den allsvenska historiens värsta arenamobbning", "den unisont utbuade Joseph Elanga". Hegerfors lär ha nämnt det på teve också. Utan förklaring. Den ende som ens nämner anledningen är den varmt välkomne återvändande Mats Olsson.
Slå en kille, slå en kille, slå en kille om du törs. Men det gör han ju inte, Elanga. Är det verkligen tidernas mobbning att påminna en dömd hustrumisshandlare om vad han gjort, Bank?
2) Varför används inte det fina gamla uttrycket "brassespark" oftare? Varför görs det inte brassesparkar oftare, kan man i och för sig också fråga sig. Men när det nu görs, och Ailtons i går var av det mer bländande slaget, så kan man ju ta tillfället i akt. Svenskan gjorde det i dag. Förra gången jag läste det var i Skånska Dagbladet som bevakade cupmatchen mellan Limhamn och Häcken i april, en match som Limhamn tyvärr förlorade trots en vacker brassepark i krysset.
3) Kanske årets bästa rubrik: Matchvinnare efter penisdrama
måndag, september 12, 2005
Jag älskar er
Djuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu. Ja, sen var det nog
inget mer.
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu
uuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuu. Ja, sen var det nog
inget mer.
Grattis Arvo!
En dag försent, men ändå.
Gårdagens födelsedagskonsert för Arvo Pärt i Gustav Vasa kyrka var en av de bästa någonsin. Radiokören sjunger helt utan vibrato så att rösterns upphör att vara mänskliga, blir till intrument, till änglaröster, till himlamusik. Sopransolisten i avslutande Te Deum är utomjordisk. Tallins kammarorkester spelar så att varje ton går rakt in i ryggmärgen. Och musiken sen. De där kromatiska sprången (eller traumatiska sprången som de förvandlades till när jag försökte ljudillustrera) där kvartstonerna låter nästan-falska, nästan-skärande och ändå inte, ändå helt perfekt som ett Credo borde vara i den intelligenta designen. Jag satt med halvöppen mun och försökte liksom andas in musiken, rösterna, den elektriskt musikaliska atmosfären.
Gårdagens födelsedagskonsert för Arvo Pärt i Gustav Vasa kyrka var en av de bästa någonsin. Radiokören sjunger helt utan vibrato så att rösterns upphör att vara mänskliga, blir till intrument, till änglaröster, till himlamusik. Sopransolisten i avslutande Te Deum är utomjordisk. Tallins kammarorkester spelar så att varje ton går rakt in i ryggmärgen. Och musiken sen. De där kromatiska sprången (eller traumatiska sprången som de förvandlades till när jag försökte ljudillustrera) där kvartstonerna låter nästan-falska, nästan-skärande och ändå inte, ändå helt perfekt som ett Credo borde vara i den intelligenta designen. Jag satt med halvöppen mun och försökte liksom andas in musiken, rösterna, den elektriskt musikaliska atmosfären.
Mina briljanta kollegor
Ibland blir man ödmjuk av att känna och jobba med så briljanta människor.
I dag har Natalia en fantastisk text om Fi i Expressen. I fredags hade Karin Olsson ett ljuvligt minireportage från ett äldreboende i samma tidning och i lördags publicerade Sydsvenskan Björn af Kleens fullkomligt självlysande intervju med Fredrik Strage.
Och de här människorna känner jag och pratar med och får ibland ynnesten att jobba ihop med. Och de är alla yngre än jag. Är jag inte rätt lyckligt lottad så säg?
I dag har Natalia en fantastisk text om Fi i Expressen. I fredags hade Karin Olsson ett ljuvligt minireportage från ett äldreboende i samma tidning och i lördags publicerade Sydsvenskan Björn af Kleens fullkomligt självlysande intervju med Fredrik Strage.
Och de här människorna känner jag och pratar med och får ibland ynnesten att jobba ihop med. Och de är alla yngre än jag. Är jag inte rätt lyckligt lottad så säg?
Scen från frukostbordet
I: Hahahahahaha
S: Vad?
I: Afonso har bihåleinflammation.
S: Hahahahahaha
I: Det gör ju jätteont.
S: Hahaha
I: Det kan vara ett trick.
S: Ja.
I: Jag tror det först när jag ser att han inte går ut på plan i kväll.
S: Vad?
I: Afonso har bihåleinflammation.
S: Hahahahahaha
I: Det gör ju jätteont.
S: Hahaha
I: Det kan vara ett trick.
S: Ja.
I: Jag tror det först när jag ser att han inte går ut på plan i kväll.
söndag, september 11, 2005
Sexigaste åttiotalisten på länge
Ni vet redan att jag är en sucker för åttiotalister. Måste bara presentera den senaste i min samling. Quinta do Noval, Colheita. Tawny från 1986. Bra år. Ännu bättre vin. 324 spänn. Det tar mig emot att länka till statliga monopol, men hur ska ni annars kunna få tag på den imorgon bitti. Jag har aldrig sagt något annat än att jag är en borgarbracka.
Niklas Svensson är tillbaka!
Niklas Svensson struntar i Ottos svårmotiverade bloggutrensning och startar en egen politikblogg separat från tidningen.
Åh, Niklas, varför har vi aldrig ens riktigt pratat på tidningen? Jag älskar tilltag som dessa (och hoppas att bloggen blir lika bra som den förra).
Frågan är bara om lex Gudmundson kommer slå till igen. Men visst är väl Otto Sjöberg och Anna-Klara Welander smartare än så?
Åh, Niklas, varför har vi aldrig ens riktigt pratat på tidningen? Jag älskar tilltag som dessa (och hoppas att bloggen blir lika bra som den förra).
Frågan är bara om lex Gudmundson kommer slå till igen. Men visst är väl Otto Sjöberg och Anna-Klara Welander smartare än så?
Det sista steget
När ni lyssnat på de där låtarna behövs bara en sak till. Kaka. Här kommer alltså slutligen ett recept även hos mig. Jag kan skylla på att jag har blivit utlovad att få komma på fest med matbloggare om jag skrev åtminstone ett recept här. Men den här kakan behöver faktiskt ingen ursäkt.
Plommonkaka
180 g smör
250 g socker
3 ägg, lättvispade
1 tsk vaniljsocker
185 g vetemjöl
2 tsk bakpulver
500 g plommon, halverade och urkärnade.
Topping:
90 g vetemjöl
100 g smör
90 g socker
Rör socker och smör i assistent eller med elvisp tills det är ljusgult och fluffigt. Ha i äggen. Vispa mer. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker. Vänd ner i äggsockersmörsmeten. Smeten är rätt fast, halvvägs mellan kaksmet och pajdeg.
Bre ut smeten i en form med avtagbara kanter. Jag har en i teflon, annars smöra och mjöla. Lägg på plommonen med den skurna sidan upp. Det blir helt tätt med plommon.
För att göra toppingen kör de mjöl, socker och smör i matberedare till pajsmulor eller nyp ihop med fingrarna. Smula ut detta ovanpå plommonen (det täcker nästan).
Baka i 180 grader i ca 1 h 10 min.
Plommonkaka
180 g smör
250 g socker
3 ägg, lättvispade
1 tsk vaniljsocker
185 g vetemjöl
2 tsk bakpulver
500 g plommon, halverade och urkärnade.
Topping:
90 g vetemjöl
100 g smör
90 g socker
Rör socker och smör i assistent eller med elvisp tills det är ljusgult och fluffigt. Ha i äggen. Vispa mer. Blanda mjöl, bakpulver och vaniljsocker. Vänd ner i äggsockersmörsmeten. Smeten är rätt fast, halvvägs mellan kaksmet och pajdeg.
Bre ut smeten i en form med avtagbara kanter. Jag har en i teflon, annars smöra och mjöla. Lägg på plommonen med den skurna sidan upp. Det blir helt tätt med plommon.
För att göra toppingen kör de mjöl, socker och smör i matberedare till pajsmulor eller nyp ihop med fingrarna. Smula ut detta ovanpå plommonen (det täcker nästan).
Baka i 180 grader i ca 1 h 10 min.
Nio små steg till en lyckligare vardag
Dessa har gjort mig gladare när jag hört dem under de senaste dagarna.
To know him is to love him - Emmylou Harris, Dolly Parton och Linda Ronstadt
Me and those dreamin' eyes of mine - D'Angelo
Love signals - R Kelly
I've been loving you too long - Otis Redding
Sour Times - Portishead
Crying in the chapel - Elvis
Snoops acid drop - Les visiteurs (Den har jag hittat här)
Tous les garçons et les filles - Françoise Hardy
Dessutom är jag så sjukt otrendig att jag, i likhet med Virren, fortfarande blir helt lycklig bara jag hör introt till Tell no one about tonight.
PS. Kan inte förresten den 90-talsrevival som håller på att hända snälla handla mer om triphop än om grunge-hygien och cykelbyxor?
PS 2. Jag skulle gärna lägga upp resten av låtarna, men de är ju rätt lätta att hitta och blogger bråkar med mig.
To know him is to love him - Emmylou Harris, Dolly Parton och Linda Ronstadt
Me and those dreamin' eyes of mine - D'Angelo
Love signals - R Kelly
I've been loving you too long - Otis Redding
Sour Times - Portishead
Crying in the chapel - Elvis
Snoops acid drop - Les visiteurs (Den har jag hittat här)
Tous les garçons et les filles - Françoise Hardy
Dessutom är jag så sjukt otrendig att jag, i likhet med Virren, fortfarande blir helt lycklig bara jag hör introt till Tell no one about tonight.
PS. Kan inte förresten den 90-talsrevival som håller på att hända snälla handla mer om triphop än om grunge-hygien och cykelbyxor?
PS 2. Jag skulle gärna lägga upp resten av låtarna, men de är ju rätt lätta att hitta och blogger bråkar med mig.
lördag, september 10, 2005
Sista gången
När jag sist såg min dotter låg hon i en oval metallskål. Lite kortare än en vanlig linjal på längden. Vad är det, 25, 30 cm? Kanske hälften så bred. Hon fyllde inte upp den. Det rostfria stålet var iskallt mot mina knän. Hon hade bott i kylen över natten.
Runt sig hade hon en vit bomullsduk. Man fick vika upp för att se henne. Kanske vore det stötande om hon låg där naken för beskådan. Jag var tacksam för det där tyget, för hon slapp ligga direkt mot den kalla metallen. När jag sedan lade tillbaka henne sedan svepte jag in henne. Hon måste ha legat insvept i kylen över natten, för bomullen var också frostig mot fingrarna. Hennes hud kall och lite skrynklig. Hennes ansikte fridfullt, med den trubbiga näsan och rosa plutmunnen som perfekta miniatyrer av mer lyckligt lottade nyfödda.
Jag höll henne intill mig och försökte berätta om min kärlek. Beskrev den kulle ute vid Danderyds kyrka där hon skulle begravas. Att där fanns andra barn som också hade föräldrar som älskade dem. Sa att hon inte skulle behöva vara ensam. Jag förklarade att vi bara gått med på obduktion för att få reda på om hennes skador berodde på något hos oss, något som kanske gjorde det svårt för henne att få småsyskon. "Mamma kommer alltid att älska dig" sa jag. Hon hade varit död i tre dagar. Hon hade varit född i två.
Runt sig hade hon en vit bomullsduk. Man fick vika upp för att se henne. Kanske vore det stötande om hon låg där naken för beskådan. Jag var tacksam för det där tyget, för hon slapp ligga direkt mot den kalla metallen. När jag sedan lade tillbaka henne sedan svepte jag in henne. Hon måste ha legat insvept i kylen över natten, för bomullen var också frostig mot fingrarna. Hennes hud kall och lite skrynklig. Hennes ansikte fridfullt, med den trubbiga näsan och rosa plutmunnen som perfekta miniatyrer av mer lyckligt lottade nyfödda.
Jag höll henne intill mig och försökte berätta om min kärlek. Beskrev den kulle ute vid Danderyds kyrka där hon skulle begravas. Att där fanns andra barn som också hade föräldrar som älskade dem. Sa att hon inte skulle behöva vara ensam. Jag förklarade att vi bara gått med på obduktion för att få reda på om hennes skador berodde på något hos oss, något som kanske gjorde det svårt för henne att få småsyskon. "Mamma kommer alltid att älska dig" sa jag. Hon hade varit död i tre dagar. Hon hade varit född i två.
fredag, september 09, 2005
Nu är det kanske snart försent
Vi träffades på en gata mellan Högbergsskolan och gamla pizzeria Milano. Trafikskolan har flyttat in i de lokalerna nu. Det måste ha varit 1999. Solen sken på asfalten så att det klibbade under fötterna som om den var helt nylagd.
Det var en vansinnigt varm och solig sommar 1999. Jag vet, för jag skulle ha en djupt urringad rygg i augusti det året och fick anstränga mig hela tiden för att inte få solskuggade vita streck på axlarna eller ryggen.
T och jag hade aldrig varit riktigt nära vänner, men ändå var det hem till henne uppför den där långa backen vi gick efter skolan. Och i sjuan var vi kära i samma kille. På den tiden ledde det till gemenskap. Nu stod hon där med en mörkblå Emmaljunga med en liten flicka i. Tre veckor, sa hon. Hanna. Hanna hade svart hår och händer som knöt sig hårt i sömnen kring sig själva. Jag sa beundrande ord. T berättade om Hannas storasyster Emelie. Vi var 23. Jag hade inte ens körkort, men ett splitternytt jobb med en chef som trodde att jag skulle gå långt.
Jag kan inte för mitt liv begripa att jag då trodde att det var hon som dragit nitlotten. Jag hatar den där självtillräckliga 23-åringen. Jag trodde att jag kunde få allt och att jag skulle få allt och att de som gjorde andra livsval var stackars förlorare som man kunde skratta åt som hämnd.
Jag hatar det koketta i mitt tillbakablickande. Jag vill inte bo i Ludvika, vill inte jobba som lågstadielärare, vill inte ha en 8-åring och en 6-åring om det är förutsättningarna. Idylliseringen är lika orättvis. Fast ändå. Känns det inte ibland som om vi ingenting fattat och nu är det snart försent?
Det var en vansinnigt varm och solig sommar 1999. Jag vet, för jag skulle ha en djupt urringad rygg i augusti det året och fick anstränga mig hela tiden för att inte få solskuggade vita streck på axlarna eller ryggen.
T och jag hade aldrig varit riktigt nära vänner, men ändå var det hem till henne uppför den där långa backen vi gick efter skolan. Och i sjuan var vi kära i samma kille. På den tiden ledde det till gemenskap. Nu stod hon där med en mörkblå Emmaljunga med en liten flicka i. Tre veckor, sa hon. Hanna. Hanna hade svart hår och händer som knöt sig hårt i sömnen kring sig själva. Jag sa beundrande ord. T berättade om Hannas storasyster Emelie. Vi var 23. Jag hade inte ens körkort, men ett splitternytt jobb med en chef som trodde att jag skulle gå långt.
Jag kan inte för mitt liv begripa att jag då trodde att det var hon som dragit nitlotten. Jag hatar den där självtillräckliga 23-åringen. Jag trodde att jag kunde få allt och att jag skulle få allt och att de som gjorde andra livsval var stackars förlorare som man kunde skratta åt som hämnd.
Jag hatar det koketta i mitt tillbakablickande. Jag vill inte bo i Ludvika, vill inte jobba som lågstadielärare, vill inte ha en 8-åring och en 6-åring om det är förutsättningarna. Idylliseringen är lika orättvis. Fast ändå. Känns det inte ibland som om vi ingenting fattat och nu är det snart försent?
torsdag, september 08, 2005
Ånej (3)!
Och så verkar Per Svensson ha slutat blogga också (insåg jag med hjälp av Vassa Eggen). Fast det var nog väntat.
Men jag kommer att sakna de målande beskrivningarna av när han valde mellan rågpinnarna.
En dålig dag för tidningen hittills. Vilken tur att darling af Kleen åtminstone skrivit strålande om öppet hus i Riddarhuset.
Men jag kommer att sakna de målande beskrivningarna av när han valde mellan rågpinnarna.
En dålig dag för tidningen hittills. Vilken tur att darling af Kleen åtminstone skrivit strålande om öppet hus i Riddarhuset.
Ånej (2)!!
De lägger ner Cissis och Niklas blogg! Den har varit på god väg att bli Sveriges eget svar på Wonkette och har enligt mina källor haft stora läsarskaror.
Den har varit insinuant, skvallrig och utseendefixerad, med glimten i ögat. Precis som en kvällstidning ska vara. Varför? Vem har blivit rädd för vad?
Den har varit insinuant, skvallrig och utseendefixerad, med glimten i ögat. Precis som en kvällstidning ska vara. Varför? Vem har blivit rädd för vad?
Ånej!
Ebba von Sydow ny chefredaktör på Veckorevyn enligt Journalisten. Säkert lysande för dem, men kunde inte Otto ha bjudit över?
Fan vad mycket mindre vi riskerar att sälja på fredagar om de inte har någon smart ersättare. (Och nej, tyvärr tror jag inte på en återgång till gamla tiders Expressen Fredag, det är kändisar och läppglans som gäller där numera.)
Tillägg: Hrm, jag insåg plötligt att jag avslöjade att jag läste Journalisten innan jag läste Expressen. Kanske är jag inte en sådan kvällstidningsgalning som jag hävdar. Jag skyller på att jag kollade en grej på Journalisten för ett jobb.
Fan vad mycket mindre vi riskerar att sälja på fredagar om de inte har någon smart ersättare. (Och nej, tyvärr tror jag inte på en återgång till gamla tiders Expressen Fredag, det är kändisar och läppglans som gäller där numera.)
Tillägg: Hrm, jag insåg plötligt att jag avslöjade att jag läste Journalisten innan jag läste Expressen. Kanske är jag inte en sådan kvällstidningsgalning som jag hävdar. Jag skyller på att jag kollade en grej på Journalisten för ett jobb.
onsdag, september 07, 2005
Curiouser and curiouser
Det här med att ha ett statistikverkstyg är en källa till både glädje och irritation. Irritation för att man går in och kollar för ofta när man borde göra vettigare saker. Glädje för att livets små mysterier blir så tydliga.
I går var det en läsare som kom till mig via en länk från Svenska katters diskussionsforum. I dag hade någon upptäckt mig genom att googla Ljungby Motell.
Och så har jag en envis läsare från Tanzania.
I går var det en läsare som kom till mig via en länk från Svenska katters diskussionsforum. I dag hade någon upptäckt mig genom att googla Ljungby Motell.
Och så har jag en envis läsare från Tanzania.
tisdag, september 06, 2005
Fler finkulturella favoriter
Nu har Johan Hilton berättat om sina finkulturfavvosar.
Jag glömde förresten Johan på min medielista. Inte för att vi känner varann så särskilt, men han har en gång skickat ett snällt mejl om en grej jag skrivit och så tog jag en öl ihop med honom och några till innan Dolly Parton-kvällen på Pride i somras. Johan hade med sig ett helt koppel av söta journalisttjejer som flirtade med Björn af Kleen. Björn fattade förstås ingenting.
Jag glömde förresten Johan på min medielista. Inte för att vi känner varann så särskilt, men han har en gång skickat ett snällt mejl om en grej jag skrivit och så tog jag en öl ihop med honom och några till innan Dolly Parton-kvällen på Pride i somras. Johan hade med sig ett helt koppel av söta journalisttjejer som flirtade med Björn af Kleen. Björn fattade förstås ingenting.
Entusiasm är hållningen för dagen
Nu ska man inte gnälla för mycket. Det finns ju bloggar som skriver entusiastiskt om det vi kallar finkultur. Malte, Roberth Ericsson och SARTS till exempel. Läs dem.
Och i Expressen förekommer visst den rena glädjen över diktsamlingar och filosofiska romaner. Men det är för ovanligt. För rockismens avståndstagande från masskulturen är trist och förutsägbart, som Martin Gelin skrev i en artikel i Rodeo som jag inte kan länka till. Men finkulturens förespråkares sätt att gömma alla stora känslor bakom analys och teori är inte så himla upphetsande heller. Nu ska jag läsa Fredrik Strages Fans. Fans är fantastiska. Både på läktaren, i teatersalongen och utanför något pojkbands hotellentré.
Och i Expressen förekommer visst den rena glädjen över diktsamlingar och filosofiska romaner. Men det är för ovanligt. För rockismens avståndstagande från masskulturen är trist och förutsägbart, som Martin Gelin skrev i en artikel i Rodeo som jag inte kan länka till. Men finkulturens förespråkares sätt att gömma alla stora känslor bakom analys och teori är inte så himla upphetsande heller. Nu ska jag läsa Fredrik Strages Fans. Fans är fantastiska. Både på läktaren, i teatersalongen och utanför något pojkbands hotellentré.
Dagisglitter i underlivet
Jag började gråta redan i korridoren. Jag har inte varit på ett sjukhus sedan i januari. Och sjukhusen är så lika varandra. Samma björksvala landstingsmöbler, samma melerade plastgolv där kroppsvätskor antas synas mindre och lämna färre märken efter sig.
När jag så stirrade ner mot det där golvet såg jag dem plötsligt. I en lång rad simmade utskurna silverglittriga fastklistrade plastspermier. Alla på väg mot den svarta dörr som pryddes av skylten: "Spermieprovmottagning".
Vi såg upp på varann. Han hade också sett dem. Antas män på väg mot det ultimata manlighetsprovet vilja behandlas som dagisbarn? Kanske tar det bort lite av allvaret.
Äggledarröntgen är inte så jävla kul heller, men vissa saker är jag ändå glad att ha sluppit. Hur förmår man sig? För det är svårt att föreställa sig en mindre erotisk situation.
Min man har lämnat ett sånt prov. Han berättar om ett fönsterlöst rum i den där svårbestämda färgen mellan gult och grått, med svampmålade väggar. Där fanns en soffa, en säng och en stol. Omtänksamt att man får välja ställning. Ingen video. Det hade jag kanske föreställt mig. Däremot tryckta medier.
"Se till så att allting hamnar i provröret" hade den snälla sköterskan sagt.
Det var inga fel på honom. Ändå sitter vi här. Kanske borde man i det läget vara tacksam för glittrande sädesceller. Vi började åtminstone fnittra.
När jag så stirrade ner mot det där golvet såg jag dem plötsligt. I en lång rad simmade utskurna silverglittriga fastklistrade plastspermier. Alla på väg mot den svarta dörr som pryddes av skylten: "Spermieprovmottagning".
Vi såg upp på varann. Han hade också sett dem. Antas män på väg mot det ultimata manlighetsprovet vilja behandlas som dagisbarn? Kanske tar det bort lite av allvaret.
Äggledarröntgen är inte så jävla kul heller, men vissa saker är jag ändå glad att ha sluppit. Hur förmår man sig? För det är svårt att föreställa sig en mindre erotisk situation.
Min man har lämnat ett sånt prov. Han berättar om ett fönsterlöst rum i den där svårbestämda färgen mellan gult och grått, med svampmålade väggar. Där fanns en soffa, en säng och en stol. Omtänksamt att man får välja ställning. Ingen video. Det hade jag kanske föreställt mig. Däremot tryckta medier.
"Se till så att allting hamnar i provröret" hade den snälla sköterskan sagt.
Det var inga fel på honom. Ändå sitter vi här. Kanske borde man i det läget vara tacksam för glittrande sädesceller. Vi började åtminstone fnittra.
måndag, september 05, 2005
Finkulturella orsaker till extas
Varför är Andys finkulturjunkie så absolut önskvärd och samtidigt så otänkbar?
Det är rimligen inte för att Horace, eller Maria Schottenius eller Carl-Otto Werkelid, inte brinner för allehanda finkulturella fenomen med samma glöd som andra brinner för OC eller fransk house. Men vi hör aldrig talas om det. För varje artikel eller blogginlägg om skribentens innerliga kärlek till en viss teveserie, ett visst popband eller läppglans finns strängt taget ingenting om Schiller, Musil eller Mahler. Jag kan inte tro att det beror på att ingen älskar dem.
Men en av de saker som gör traditionell finkulturbevakning så dödligt tråkig är ju bristen på personligt engagemang. Där handlar det inte om hämningslös entusiasm över en nyutgåva av Sofokles utan möjligen om analyser av den tredje skådespelarens roll. Tjusiga, seriösa kulturjournalister hoppar helt enkelt inte upp och ner av pur glädje i spalterna.
Med tanke på det genomslag som den nya populärkulturbevakningen fått i Sverige är det underligt att inte ens liiite av fanzine-förhållningsättet smittat av sig på finkulturen. Kanske beror det på att entusiasmen som utgångsläge framstår som mindre intellektuell, ja närmast brudig. Skrika i falsett gör man möjligen över pojkband men inte över essäsamlingar. Kanske har de seriösa journalisterna grävt ner sina egna innersta glädjekällor så djupt under den faktaspäckade ytan att de knappt vet var de finns längre.
För den fina gamla kulturen är ju inte nödvändigtvis tråkig. Harold Bloom var inte fel ute. Jag vill därför göra en allmän uppmaning. Presentera just dina personliga finkulturella orsaker till extas. Nej, inga poplåtar eller ens seriösa teveprogram platsar. Romaner, dikter och teateruppsättningar ska det vara. Om du känner när du gjort ditt urval att "gud vad pretentiös jag verkar" är du förmodligen på helt rätt spår. Här är några av mina egna utan inbördes ordning:
- Lucia di Lammermoor (Donizetti) med Maria Callas som Lucia. Jag har hört den tusentals gånger. Jag gråter varje gång. Jag såg Folkoperans uppsättning av den på Confidencen med Kerstin Avemo som Lucia för ett par år sedan och då ställde jag mig upp med tårarna sprutande nedför kinderna efteråt. Jag tror inte ens att jag kan intellektualisera upplevelsen om jag skulle försöka. Det är bara toner och känslor och magisk frasering. Och gråt.
- Molières Misantropen. Första gången läste vi den i skolan i Frankrike. Tragglade mening för mening och analyserade och kommenterade. Jag vet inte om jag någonsin haft så bra lektioner. Jag har intressant nog aldrig uppfattat den berömda Molièrska ironin över huvudpersonen. Kan förstås bero på språkproblematik, men för mig är han en tragisk gestalt långt mer än en komisk. Och språket är så exakt, så desperat. Alexandrinerna svinschar förbi. Dramatenuppsättningen från mitten av 90-talet med Thorsten Flinck i titelrollen var spektakulär. Jag såg den två gånger. Lämnade teatern på skakande ben båda gångerna.
- Homeros. Jag vill egentligen inte välja, men tvingas jag säger jag Illiaden. Detta är sträckläsning mina vänner, med ett persongalleri och en dramatik som slår den värsta dokusåpa. Ingvar Björkesons nytolkningar är dessutom verkligt fina.
Det är rimligen inte för att Horace, eller Maria Schottenius eller Carl-Otto Werkelid, inte brinner för allehanda finkulturella fenomen med samma glöd som andra brinner för OC eller fransk house. Men vi hör aldrig talas om det. För varje artikel eller blogginlägg om skribentens innerliga kärlek till en viss teveserie, ett visst popband eller läppglans finns strängt taget ingenting om Schiller, Musil eller Mahler. Jag kan inte tro att det beror på att ingen älskar dem.Men en av de saker som gör traditionell finkulturbevakning så dödligt tråkig är ju bristen på personligt engagemang. Där handlar det inte om hämningslös entusiasm över en nyutgåva av Sofokles utan möjligen om analyser av den tredje skådespelarens roll. Tjusiga, seriösa kulturjournalister hoppar helt enkelt inte upp och ner av pur glädje i spalterna.
Med tanke på det genomslag som den nya populärkulturbevakningen fått i Sverige är det underligt att inte ens liiite av fanzine-förhållningsättet smittat av sig på finkulturen. Kanske beror det på att entusiasmen som utgångsläge framstår som mindre intellektuell, ja närmast brudig. Skrika i falsett gör man möjligen över pojkband men inte över essäsamlingar. Kanske har de seriösa journalisterna grävt ner sina egna innersta glädjekällor så djupt under den faktaspäckade ytan att de knappt vet var de finns längre.
För den fina gamla kulturen är ju inte nödvändigtvis tråkig. Harold Bloom var inte fel ute. Jag vill därför göra en allmän uppmaning. Presentera just dina personliga finkulturella orsaker till extas. Nej, inga poplåtar eller ens seriösa teveprogram platsar. Romaner, dikter och teateruppsättningar ska det vara. Om du känner när du gjort ditt urval att "gud vad pretentiös jag verkar" är du förmodligen på helt rätt spår. Här är några av mina egna utan inbördes ordning:
- Lucia di Lammermoor (Donizetti) med Maria Callas som Lucia. Jag har hört den tusentals gånger. Jag gråter varje gång. Jag såg Folkoperans uppsättning av den på Confidencen med Kerstin Avemo som Lucia för ett par år sedan och då ställde jag mig upp med tårarna sprutande nedför kinderna efteråt. Jag tror inte ens att jag kan intellektualisera upplevelsen om jag skulle försöka. Det är bara toner och känslor och magisk frasering. Och gråt.- Molières Misantropen. Första gången läste vi den i skolan i Frankrike. Tragglade mening för mening och analyserade och kommenterade. Jag vet inte om jag någonsin haft så bra lektioner. Jag har intressant nog aldrig uppfattat den berömda Molièrska ironin över huvudpersonen. Kan förstås bero på språkproblematik, men för mig är han en tragisk gestalt långt mer än en komisk. Och språket är så exakt, så desperat. Alexandrinerna svinschar förbi. Dramatenuppsättningen från mitten av 90-talet med Thorsten Flinck i titelrollen var spektakulär. Jag såg den två gånger. Lämnade teatern på skakande ben båda gångerna.
- Homeros. Jag vill egentligen inte välja, men tvingas jag säger jag Illiaden. Detta är sträckläsning mina vänner, med ett persongalleri och en dramatik som slår den värsta dokusåpa. Ingvar Björkesons nytolkningar är dessutom verkligt fina.
söndag, september 04, 2005
Jävligt fåfäng metablogg
Jag har fått kommentarer på bilden. "Du ser ju permanentad ut" sa en. (Det är jag inte, men den finns en rosa flaska från TiGi, Queen for a day, som gör håret lockigare som jag använder ibland.) "Jag trodde du hade mörk page" sa en annan. "Du är snyggare i verkligheten" en tredje. Det är kanske inte helt sant, men förstås snällt sagt. Eftersom jag skriver det här är det uppenbart att jag vill att ni ska tro att det är så.
Borde man alls ha en bild? Förtar det trovärdigheten? Förtar det intimitetskänslan i att vi låtsas känna varandra genom mer eller mindre redigerade inblickar i det innersta svarta? Kanske är det som hävdades i understreckaren i går att det fotografiska överskrider fiktionen. Han skrev å andra sidan också att:
"Skugge praktiserar dock en "blogg" i Expressens regi: det är väl ett försök att hänga på de märkvärdigheter som demonstreras just av webbloggar, där man inte bara ignorerar fiktionens gränser utan också distinktionen mellan privat och offentligt, mellan bild, text och kommentar."
Det är citationstecknen kring blogg som gör hela meningen. De och verbet "praktiserar". Knarrigt. Rart på något sätt. Vilka distinktioner brukar man förresten göra mellan bild, text och kommentar?
Jag kanske ska ta bort bilden helt och hållet.
Borde man alls ha en bild? Förtar det trovärdigheten? Förtar det intimitetskänslan i att vi låtsas känna varandra genom mer eller mindre redigerade inblickar i det innersta svarta? Kanske är det som hävdades i understreckaren i går att det fotografiska överskrider fiktionen. Han skrev å andra sidan också att:
"Skugge praktiserar dock en "blogg" i Expressens regi: det är väl ett försök att hänga på de märkvärdigheter som demonstreras just av webbloggar, där man inte bara ignorerar fiktionens gränser utan också distinktionen mellan privat och offentligt, mellan bild, text och kommentar."
Det är citationstecknen kring blogg som gör hela meningen. De och verbet "praktiserar". Knarrigt. Rart på något sätt. Vilka distinktioner brukar man förresten göra mellan bild, text och kommentar?
Jag kanske ska ta bort bilden helt och hållet.
Nya darlings
Sist jag skrev att jag hade en ny favoritbloggare blev hon arg över hyllningen från det så kallade etablissemanget. Och slutade sen i stort sett skriva.
Den här har redan dissat mediebloggarna och sagt att vi borde sluta ta plats på internet. I love her anyway.
Den här har redan dissat mediebloggarna och sagt att vi borde sluta ta plats på internet. I love her anyway.
lördag, september 03, 2005
Exakt hur skedde själva attacken?
Ibland måste man länka till konkurrenten också. För det går inte att motstå ett så nyskapande kvällstidningsbegrepp.
Jag vet att jag är cynisk och att det skedda förstås är förfärligt, men ändå. Ordet. En onaniattack, tack.
Jag vet att jag är cynisk och att det skedda förstås är förfärligt, men ändå. Ordet. En onaniattack, tack.
Don't ask, don't tell
- Älskling, visst är jag lätt att ha att göra med?
- Nä.
- Varför inte då?
- Tja, du är bestämd, envis och kräver ständig uppmärksamhet.
- Å.
Självkännedom hör uppenbarligen inte heller till mina starka grenar.
- Nä.
- Varför inte då?
- Tja, du är bestämd, envis och kräver ständig uppmärksamhet.
- Å.
Självkännedom hör uppenbarligen inte heller till mina starka grenar.
fredag, september 02, 2005
Jag och min kalender
Andy Ek tycker att det är fånigt att berätta om vilka andra mediemänniskor man känner. "Vad blir då nästa steg? Att podcasta sin pastamiddag hemma i köket?" Jag vill förstås gärna se Andys spaghetti, men det kanske inte var det svaret han var ute efter.
Självklart har han en poäng i att det inte är bara vilka vi umgås med som har betydelse. Koketteriet med inte-känner-väl-lilla-jag-nån ska nog också ses som mer av varumärkesbyggande än realitet. Lite fånigt blev det ju när Sigge berättade att han en gång talade i telefon med Annika Hagström men glömde bort att nämna att hans styvmor sitter i Bonniers styrelse.
Ändå är det som om både Andy och Björn smiter undan frågan genom att attackera själva frågeställningen. Jag står för att nästan alla jag känner är något slags mediemänniskor och/eller politiker. Dessto viktigare att hålla fast vid dem som inte är det för att hålla sig något så när grundad.
Det är inte konstigare att journalister umgås med varandra än att läkare gör det. Men det kan få större konsekvenser för det allmänna samtalet om den där kretsen journalister är för snäv och endast reproducerar sig själv än om läkarna gör det. Och att vara öppen gör det lättare att se homogeniseringen hända. Jag tror inte på den objektiva journalistiken. Så för att läsaren ska kunna bedöma mitt arbete måste hon känna till just mina bevekelsegrunder. Att vara öppen med mina bekantskaper blir på det sättet lika självklart som att vara öppen med mina värderingar.
Överallt ses journalister mysa ihop med de politiker de förväntas bevaka. De skulle aldrig skriva en sådan lista som jag gjort eftersom det skulle antas hota deras trovärdghet. Jag tycker att den hotas mera av att de inte berättar.
Självklart har han en poäng i att det inte är bara vilka vi umgås med som har betydelse. Koketteriet med inte-känner-väl-lilla-jag-nån ska nog också ses som mer av varumärkesbyggande än realitet. Lite fånigt blev det ju när Sigge berättade att han en gång talade i telefon med Annika Hagström men glömde bort att nämna att hans styvmor sitter i Bonniers styrelse.
Ändå är det som om både Andy och Björn smiter undan frågan genom att attackera själva frågeställningen. Jag står för att nästan alla jag känner är något slags mediemänniskor och/eller politiker. Dessto viktigare att hålla fast vid dem som inte är det för att hålla sig något så när grundad.
Det är inte konstigare att journalister umgås med varandra än att läkare gör det. Men det kan få större konsekvenser för det allmänna samtalet om den där kretsen journalister är för snäv och endast reproducerar sig själv än om läkarna gör det. Och att vara öppen gör det lättare att se homogeniseringen hända. Jag tror inte på den objektiva journalistiken. Så för att läsaren ska kunna bedöma mitt arbete måste hon känna till just mina bevekelsegrunder. Att vara öppen med mina bekantskaper blir på det sättet lika självklart som att vara öppen med mina värderingar.
Överallt ses journalister mysa ihop med de politiker de förväntas bevaka. De skulle aldrig skriva en sådan lista som jag gjort eftersom det skulle antas hota deras trovärdghet. Jag tycker att den hotas mera av att de inte berättar.
Poprogramförklaring
För någon månad sedan kom jag alltså ut som pophögerprinsessa i en text i Metro där bilden var större än textmassan. Någon gång ska väl vara den första.
Innan dess hade jag skrivit två texter om en vindkantring jag upplever i den svenska offentligheten (Vikten av dygder, 050707 och Hippt att vara höger, 050714. De verkar inte finnas på nätet just nu.) Den nya högertrenden kom snabbt att benämnas pophöger.
Men vad är den där pophögern då? Är det den alltmer utbredda bratskulturen, som Andres hävdade i en artikel i Expressen i somras (finns tyvärr inte heller på nätet)? Är det en nykonservatism i form av förorts- och familjevurm? Är det en nyborgerlighet där medelklassens 23-åringar vill ha tygservetter och dricka brun sprit ur kristallglas? Kanske finns det ingen trend eller rörelse alls, kanske är det bara en slump att ett gäng mer eller mindre ideologiskt exakta högerbrudar skriver i Expressen samtidigt och ger en falsk bild av en ny verklighet?
För mig har den nya trenden, för jag ser i alla fall en sådan, otaliga skikt, fler än vad som får plats i ett konventionellt blogginlägg. Den som räds det långa resonemanget kan alltså sluta här.
På ett brett politiskt plan identifierar sig allt fler människor som höger. Enligt de kontinuerliga undersökningar som görs vid Göteborgs Universitet om svenskarnas värderingar finns det en tydligare högervåg i dag än sedan slutet av 80-talet. Med tanke på att det borgerliga politiska alternativet samtidigt tagit ett rejält kliv mot mitten behöver det förstås inte betyda att nyliberalism eller dito konservatism sprider ut sig över landet.
Men etiketter betyder något. Under nästan hela 90-talet, inklusive de ystert hysteriska sista åren, var själva ordet höger smutsigt. Den känslan tilltog efter antiglobaliseringsvågens födelse 1999 och allehanda mer eller mindre demokratiska vänstergrupperingars ockupation av de offentliga utrymmena i namn av reclaimfester eller gatufestivaler. Att vara höger, om det så innebar den frihetligaste av liberalismer, var för de svartklädda och deras intellektuella tillskyndare inte långt bättre än de nazister de slogs med med handgripligt. "Förr var de kompis med fascisterna, nu går de runt på gatorna och kallar sig för moderaterna" för att citera Björn Afzelius fritt ur minnet.
Och sedan hände något. Vi som trodde att verkligt fri handel över gränserna var bra för fattiga länder började säga emot. Efter otaliga sönderslagna stadskärnor och plundrade småaffärer framstod inte de dreadlockade medelklasskidsen så festliga längre. Möllevången hade känts så mysigt och osvenskt, men någonstans sprack fernissan och då syntes dessutom våld, segregation och vuxna människor som levde på socialbidrag för att de ville finna sig själva.
Någonstans växte också irritationen över alla vuxna som inte ville vara vuxna. Som inte ville ta ansvar för sig själva, som ville leka att de var 21 ända till 40-årsstrecket, som inte tyckte att de var mogna för familj, som hade kravlistor till månen på hur perfekt livet och en tänkt livskamrat borde vara innan de kunde tänka på att stadga sig. Det här är förstås inte nödvändigtvis ett ideologiskt fenomen, och absolut ingenting som enbart gäller människor med hjärtat till vänster. Den desperata jakten på det lyckade snarare än lyckliga livet kommer i alla åsiktschatteringar.
Den politiska vänstervågen hade det goda med sig att den tvingade många av oss som såg oss som höger men ändå kände engagemang för utsatta länder eller människor att slipa både tankarna och argumenten. Nyfödelsen för institutionalismen kom ur insikten att enkla krav på privatiseringar inte hjälper i ett land där endast den som fötts till egendom kan äga något lagligt. För mig som står utanför partier och organisationer såg jag hur allt fler kände av det skav jag alltid haft mot alla dessa proklamerade liberaler som aldrig riktigt orkat tänka på dem som varken haft rätt förutsättningar eller klarat sig mot alla odds.
Och kanske kan det man kallar för konservatism vara ett möjligt svar. Jag kan ärligt säga att jag inte själv ställer upp på allting i den nykonservativa trenden. Inte så att den, som Philip undrade, skulle handla om abortmotstånd och hets mot homosexuella. Den sortens konservatism är en marginell företeelse i alla fall i Sverige och i den mån den går framåt bör vi alla försöka stoppa den. Men jag är nog dessutom lite för liberal i själen för att acceptera tanken på att det finns ett eller ens ett par sätt att leva som är optimalt för alla.
Än så länge har dock uppvärderingen av vardagslyckan och det lilla livet mest handlat om att rädda familjen och förorten från det förakt som offentligheten hittills kastat dess väg. En nog så liberal inriktning egentligen. Samma sak gäller uppsvinget för moralen, för att svara på Philips fråga. Det är inte nödvändigtvis konservativt att man personligen gilla familj och moral. Klassiska dygder som att ta ansvar, göra rätt för sig, se till mer än bara sitt snäva egenintresse är inte konservatismens egendom.
I ett samhälle som det svenska, där staten så länge utgett sig för att befria människorna från behovet av personliga dygder, blir en sådan moralhållning tvärtom närmast radikal. I Sverige är vi så vana vid det statliga inflytandet att det blir självkart att vilja påbjuda allt man önskar se och förbjuda det som är obehagligt. I motsvarande grad finns från visst liberalt håll en tanke att man måste gilla allting man inte vill förbjuda. Det behöver inte vara så.
Den livsstilsmässiga pophögern avhandlas i ett senare inlägg.
Innan dess hade jag skrivit två texter om en vindkantring jag upplever i den svenska offentligheten (Vikten av dygder, 050707 och Hippt att vara höger, 050714. De verkar inte finnas på nätet just nu.) Den nya högertrenden kom snabbt att benämnas pophöger.
Men vad är den där pophögern då? Är det den alltmer utbredda bratskulturen, som Andres hävdade i en artikel i Expressen i somras (finns tyvärr inte heller på nätet)? Är det en nykonservatism i form av förorts- och familjevurm? Är det en nyborgerlighet där medelklassens 23-åringar vill ha tygservetter och dricka brun sprit ur kristallglas? Kanske finns det ingen trend eller rörelse alls, kanske är det bara en slump att ett gäng mer eller mindre ideologiskt exakta högerbrudar skriver i Expressen samtidigt och ger en falsk bild av en ny verklighet?
För mig har den nya trenden, för jag ser i alla fall en sådan, otaliga skikt, fler än vad som får plats i ett konventionellt blogginlägg. Den som räds det långa resonemanget kan alltså sluta här.
På ett brett politiskt plan identifierar sig allt fler människor som höger. Enligt de kontinuerliga undersökningar som görs vid Göteborgs Universitet om svenskarnas värderingar finns det en tydligare högervåg i dag än sedan slutet av 80-talet. Med tanke på att det borgerliga politiska alternativet samtidigt tagit ett rejält kliv mot mitten behöver det förstås inte betyda att nyliberalism eller dito konservatism sprider ut sig över landet.
Men etiketter betyder något. Under nästan hela 90-talet, inklusive de ystert hysteriska sista åren, var själva ordet höger smutsigt. Den känslan tilltog efter antiglobaliseringsvågens födelse 1999 och allehanda mer eller mindre demokratiska vänstergrupperingars ockupation av de offentliga utrymmena i namn av reclaimfester eller gatufestivaler. Att vara höger, om det så innebar den frihetligaste av liberalismer, var för de svartklädda och deras intellektuella tillskyndare inte långt bättre än de nazister de slogs med med handgripligt. "Förr var de kompis med fascisterna, nu går de runt på gatorna och kallar sig för moderaterna" för att citera Björn Afzelius fritt ur minnet.
Och sedan hände något. Vi som trodde att verkligt fri handel över gränserna var bra för fattiga länder började säga emot. Efter otaliga sönderslagna stadskärnor och plundrade småaffärer framstod inte de dreadlockade medelklasskidsen så festliga längre. Möllevången hade känts så mysigt och osvenskt, men någonstans sprack fernissan och då syntes dessutom våld, segregation och vuxna människor som levde på socialbidrag för att de ville finna sig själva.
Någonstans växte också irritationen över alla vuxna som inte ville vara vuxna. Som inte ville ta ansvar för sig själva, som ville leka att de var 21 ända till 40-årsstrecket, som inte tyckte att de var mogna för familj, som hade kravlistor till månen på hur perfekt livet och en tänkt livskamrat borde vara innan de kunde tänka på att stadga sig. Det här är förstås inte nödvändigtvis ett ideologiskt fenomen, och absolut ingenting som enbart gäller människor med hjärtat till vänster. Den desperata jakten på det lyckade snarare än lyckliga livet kommer i alla åsiktschatteringar.
Den politiska vänstervågen hade det goda med sig att den tvingade många av oss som såg oss som höger men ändå kände engagemang för utsatta länder eller människor att slipa både tankarna och argumenten. Nyfödelsen för institutionalismen kom ur insikten att enkla krav på privatiseringar inte hjälper i ett land där endast den som fötts till egendom kan äga något lagligt. För mig som står utanför partier och organisationer såg jag hur allt fler kände av det skav jag alltid haft mot alla dessa proklamerade liberaler som aldrig riktigt orkat tänka på dem som varken haft rätt förutsättningar eller klarat sig mot alla odds.
Och kanske kan det man kallar för konservatism vara ett möjligt svar. Jag kan ärligt säga att jag inte själv ställer upp på allting i den nykonservativa trenden. Inte så att den, som Philip undrade, skulle handla om abortmotstånd och hets mot homosexuella. Den sortens konservatism är en marginell företeelse i alla fall i Sverige och i den mån den går framåt bör vi alla försöka stoppa den. Men jag är nog dessutom lite för liberal i själen för att acceptera tanken på att det finns ett eller ens ett par sätt att leva som är optimalt för alla.
Än så länge har dock uppvärderingen av vardagslyckan och det lilla livet mest handlat om att rädda familjen och förorten från det förakt som offentligheten hittills kastat dess väg. En nog så liberal inriktning egentligen. Samma sak gäller uppsvinget för moralen, för att svara på Philips fråga. Det är inte nödvändigtvis konservativt att man personligen gilla familj och moral. Klassiska dygder som att ta ansvar, göra rätt för sig, se till mer än bara sitt snäva egenintresse är inte konservatismens egendom.
I ett samhälle som det svenska, där staten så länge utgett sig för att befria människorna från behovet av personliga dygder, blir en sådan moralhållning tvärtom närmast radikal. I Sverige är vi så vana vid det statliga inflytandet att det blir självkart att vilja påbjuda allt man önskar se och förbjuda det som är obehagligt. I motsvarande grad finns från visst liberalt håll en tanke att man måste gilla allting man inte vill förbjuda. Det behöver inte vara så.
Den livsstilsmässiga pophögern avhandlas i ett senare inlägg.
torsdag, september 01, 2005
Vem behöver inte lösmustascher i storpack?
I dag fick jag en personligt adresserad katalog från Eksons postorder. Jag vet inte vad jag gjort för att få den. De utger sig för att vara "Det kompletta varuhuset för: Revy, Teater, Maskerad, Show, Halloween, Party, Teman, Dekor, Fest och Karneval" Versalerna är deras helt egna. Jag vet inte på vilket sätt kategorierna Party och Fest skiljer sig åt heller.
Katalogen är en veritabel glädjekälla. För hur kan man gå genom livet utan att veta var man får tag på ett 12-pack lösmustascher (129kr)? För att inte tala om herrperuken "Dieter blond" (198 kr). Eller en BH i form av två halverade kokosnötter i plast (149 kr). Jag är inte hundra på i vilken klass den senare bör placeras. Under rubriken "Punkare" kan man i alla fall både köpa avklippta läderimitationshandskar med nitar och en tuppkammsattrapp i gummi med tillhörande öron. Om den här mannen vill utöka sitt förråd av djurdräkter i plysch tycks detta också vara rätt ställe.
Katalogen är en veritabel glädjekälla. För hur kan man gå genom livet utan att veta var man får tag på ett 12-pack lösmustascher (129kr)? För att inte tala om herrperuken "Dieter blond" (198 kr). Eller en BH i form av två halverade kokosnötter i plast (149 kr). Jag är inte hundra på i vilken klass den senare bör placeras. Under rubriken "Punkare" kan man i alla fall både köpa avklippta läderimitationshandskar med nitar och en tuppkammsattrapp i gummi med tillhörande öron. Om den här mannen vill utöka sitt förråd av djurdräkter i plysch tycks detta också vara rätt ställe.
TV-man i spritkollaps
Dagens ord: "Skandalfull". Det kan man till exempel vara på kändisfest. Jag älskar kvällstidningar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
