Jag åkte ut till kyrkogården. Tände ett ljus. Grät långa svarta mascaratårar nedför kinderna. På den lilla plätt där hon finns stod det 206 ljus. 206 döda barn. Det går nästan inte att ta in.
När jag känner mig lite bättre än just nu (en svag trea, kanske snarare två och ett halvt) tänker jag på det en av mina allra bästa vänner sa när jag berättade om var hon skulle få vara. En minneslund för bara barn. "Det blir som ett dagis i himlen" sa han. "De stora barnen kan ta hand om henne."
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
15 kommentarer:
mina allra varmaste tankar och styrka, det gör så ont att läsa.
Jag vill egentligen inte uttala mig för jag kan inte ens föreställa mig detta. Men jag blev i alla fall tårögd bara av att läsa ditt inlägg, och då förstår jag lite bättre hur jobbigt du måste ha det. Men det är väl som med allt annat, man måste själv ha varit med om det för att kunna förstå. Och då är det inte ens säkert att man känner likadant som någon som också har varit med om det.
Jag önskar dig i alla fall all lycka och tröst i världen.
Åh...vilken fin tanke.
Du skriver så vackert och jag hoppas hoppas verkligen att du snart får anledning att le igen.
Jag vet tyvärr vad du går igenom. Sedan jag blev tvungen att avbryta min graviditet för ett par månader sedan har jag - när jag inte har jobbat som en idiot - hängt konstant på Nätet och letat efter berättelser som påminner om min. För man känner sig ensammast i världen. Sambon finns förstås, men det ingår i hela misären att man inte kan ta emot tröst och trösta.
Så tack, ingen ska behöva gå igenom detta, men jag vill tacka dig för att du delar med dig!
Om du anonyma medsyster i sorgen vill prata med mig direkt så finns min mejl under min profil. Jag vet allt om att inte kunna bli tröstad.
det finns inte så mycket att säga. förutom att det du skriver berör. tack vare dig har jag fått en större förståelse för en bekant som gick igenom något liknande - men som inte förmådde berätta om det. först nu börjar jag faktiskt fatta vad hon kan ha varit med om. kram.
Jag klarar inte av att tänka på att mitt barn finns i Minneslunden. För mig finns hon bara i mitt hjärta.
Det er vanskelig å vite hva man skal si. Men jeg som ikke kjenner deg tenker på deg og barnet ditt. Historien din berører meg. Jeg ønsker deg alt godt, midt i det triste.
Jag nöjer mig med att skicka en jättekram! Tänker på dig!
hugs & love
Så vackert och så sorgligt. Jag är helt säker på att din vän har rätt, det där dagiset i himlen finns!
Kram
Klok vän där.
Jag tycker att det är fantastiskt att du orkar dela med dig av din sorg. Dina vackra ord kanske kan värma andra i samma situation.
Kramar!
Så fint så fint.
Ett dagis i himlen.
Det finns nog ingen större sorg än att ha förlorat sitt barn. Smärtan måste vara olidlig.
Jag sörjer min mormor. Jag vet att det inte alls är samma sak, men ändå en jobbig grej för mig. Tomhet. Över något som aldrig mer blir.
Kanske finns hon på ett seniorboende i himlen. (låter inte lika mysigt som dagiset, men i mitt huvud känns det fint)
Skicka en kommentar