måndag, november 21, 2005

"Jag älskar Vita Huset mer än jag älskar livet"


Rubriken kom i ett mess i går kväll. Jag vet inte om jag är beredd att dra det så långt själv, men visst har serien och dess karaktärer ympat in sig i själva blodomloppet sedan den där oktoberkvällen för fem år sedan när de först kom in i mitt liv.

Under de första febriga åren kunde man över huvud taget inte tänka sig att göra något annat på tisdagskvällar som sedan blev måndagsdito. Jag gjorde listor över vilka personer jag för ögonblicket gillade mest. CJ eller Toby, generellt. Ibland Donna. I säsong tre föll jag förstås huvudstupa för Amelia Gardner som var den sexigaste, smartaste och tuffaste vuxna kvinna jag någonsin sett på mainstream-TV.

I fyra säsonger fick Aaron Sorkin, seriens skapare, vara med. Precis som någon sade i kommentarerna till mitt förra Vita huset-inlägg är det utbredda missnöjet med tiden efter Sorkin nu närmast en kliché i sin egen rätt. Varken säsong ett eller fyra är heller ens i närheten av lika bra som två och tre. Säsong fem däremot var klart sämre än övriga år och det var också då post-Sorkin-gnället kom igång på bred front.

När jag nu försökt göra en lista över de allra bästa avsnitten inser jag att alla utom ett enda kommer från säsong två och tre. Jag försökte verkligen hitta pärlorna ur resten, men de var helt enkelt inte tillräckligt bra.

nr 10. La Palabra (Säsong 6)
Super Tuesday. Primärvalsdramatik när den är som bäst. Vi återser gamla favoriter som Amy Gardner och Cliff Calley, den unge republikanen som först hade ihop det med Donna och därefter stoppade kongressförhöret med Leo innan det hann komma in på alkoholismen.

nr 9. Galileo (Säsong 2)
Lite klassisk didaktik. Utifrån en obemannad rymdfärd till mars lär vi oss i högstämda ordalag att det är okej att misslyckas men att vi ändå måste försöka nå stjärnorna. Vackert på riktigt.

nr 8. And it's surely to their credit (Säsong 2)
Ainsleys första dag på jobbet börjar illa när hennes chef kommer vrålande och säger att han ska slå ihjäl någon med ett cricketträ han fått av den engelska drottningen (som han i ögonblicket håller på ett rätt hotfullt sätt i ena handen). Hon är förstås förtjusande och blir hänvisad till ett kontor i källaren som i vanliga fall tjänar som pannrum. Hon blir senare förolämpad av några demokratiska juridiska tjänstemän och Sam rycker ut till hennes försvar.

nr 7. Dead Irish Writers (säsong 3)
Det här avsnittet tar begreppet tjejsnack till en ny nivå när Abbey, CJ, Amy och Donna flyr från Abbeys födelsedagsfest med en flaska Belle Époque och sitter fnittrande i ett par soffor en trappa upp. Amy är så snygg och smart att man dör och Donna blir av misstag tillfälligt kanadensare när gränsen flyttas till någon mil på fel sida om hennes födelseort.

nr 6. In this White House (Säsong 2)
Här träffar vi Ainsley för första gången. Hon kommer som en karikatyr på den blonda snygga (presumtivt pantade) republikanska krönikören till en tevedebatt om skolpolitik med Sam och har aldrig gjort TV förut. Hon mosar honom.

Den mest minnesvärda repliken kommer efter att Sam hävdat att presidentens skolförslag är viktigt för att vanliga skolor, som exempelvis i ställen som Kirkwood, Oregon, inte har några skolböcker. Efter en utläggning om den republikanska skolpolitiken säger hon: "Textbooks are important, if for no other reason that they accurately place the town of Kirkwood in California and not Oregon."

nr 5. Bartlet for America (Säsong 3)
Leo ska förhöras av representanthuset om presidentens MS, men en av de närvarande republikanerna kommer utnyttja tillfället när han är under ed för att tvinga honom att berätta om ett återfall i alkoholismen. Det här avsnittet har allt. Politisk småsinthet och hat, mänsklig tragik och sedan oväntad rättrådighet tvärs över partigränserna.

nr 4. Noël (Säsong 2)
Josh går i traumaterapi för att hantera skotten i Roslyn. Det är jul. Yo-Yo Ma spelar på kongressens julfest. Josh är otrevlig mot alla, men hans slutna förtvivlade ansikte är som en illustration på ett sammanbrott.

nr 3. Two Cathedrals. (Säsong 2)
Ännu ett strålande avsnitt där Bartlets vredestal till Gud inne i National Cathedral efter Mrs Landinghams begravning korsas med bilder från hans skoltid. Vi får reda på den svåra konflikten med fadern, ser de första stegen på hans kamp för rättvisa och känner inte minst den stora plats som religionen har i hans liv. Avslutningsscenen när Bartlet med vått hår sticker händerna i fickorna och berättar för den samlade presskåren att han ställer upp i valet igen är magisk.

Nr 2. In the shadow of two gunmen 1 & 2
Det första dubbelavsnittet på säsong två inleds där förra säsongen slutade, i kaoset efter skottlossningen mot presidentföljet. Korsat med utvecklingen av hur det går med alla skador ser vi början på Barlets presidentkampanj, där Leo avskedar alla utom Toby och sedan anställer Josh och senare CJ. Scenerna när CJ får sparken från en pr-firma i Hollywood är fantastiskt roliga, liksom när hon senare trillar ner i sin egen pool. Donnas ansikte när hon får reda på att Josh är svårt skadad är mer än gripande. Dessutom antyds de senare MS-problemen. Detta är absolut strålande drama i två timmar.

Nr 1. Posse Comitatus
Sista avsnittet på säsong tre. Första och andra plats var de enda jag var helt säker på när jag började göra den här lista. Detta är kanske det allra bästa tevedrama som någonsin gjort. Bilderna, ljussättningen, skuggorna, musiken. Kopplingen mellan rosornas krig och den moderna politikens omöjliga val mellan det som är rätt och det man måste göra. "Victorious in war, will be made glorius in peace" sjunger den elisabethanska kören. Samtidigt dör Simon Donovan i ett simpelt butiksrån efter att framgångsrikt ha tillfångatagit CJ:s förföljare. Bartlet träffar motståndaren Richie i en fantastisk liten dialog. Jag gråter i slutscenerna. Perfekt musikval.


Bubblare utan inbördes ordning, eftersom jag kände att jag borde ha med något från de andra säsongerna:

Han (Säs 5) En nordkoreansk pianist begär politisk asyl samtidigt som regeringen för kärnvapensamtal med Nordkoreanska staten.

Debate Camp (4)
Vi får bl a följa Tobys kamp att få tillbaka sin exfru och samtidigt se deras tidigare kamp för att få barn.

Twentyfive (4)
Inledningen när Leo berättar för Bartlets att Zoey är borta är underbar. Fotografierna och glaset som far i marken, den hjälplösa fadersblicken. Dessutom en tvillingfödsel

A proportional response (1)
Josh intervjuar Charlie för jobbet som presidentens personlige assistent trots att han bara sökt jobb som cykelbud.

The black Vera Wang (3)
Äntligen får CJ lite amour i sitt liv, något som ju saknats hittills under serien bortsett från den där skäggige Washington Post-reportern och mellan dem slog det faktiskt inga gnistor. Det gör det däremot med secret service-agenten Simon Donovan.

The women of Qumar (3)
"Apartheid is a New Hampton clam bake compared to what these women go through. Thank god we never had to refuel in Johannesburgh." CJ står upp för kvinnorna i den lilla gulfstaten Qumar.

18 kommentarer:

43 minuter sa...

Bra sammanställning!

Jag skulle ha velat ha med fjärde säsongens näst sista avsnitt också, 'Commancement', det där Zoey kidnappas, främst för att jag tycker att den sista kvarten är så vackert och suggestivt filmad/fotad/klippt att jag inte visste vart jag skulle ta vägen när jag såg det första gången. Och även sista avsnittet i säsong sex, '2162 votes', platsar på listan.

Och just ja, Sorkin lämnade ju faktiskt serien först efter säsong fyra.

Eva-L sa...

Och också i avsnittet Twentyfive eller möjligen avsnittet innan när Leo går i rask takt för att sedan börja springa när han är på väg till presidenten.

Jag måste nog se om säsong 1 och 2. Tack och lov för TV-serier på DVD!

43 minuter sa...

Oj då, 'Commencement' hette det ju, inget a. Silly me.

Isobel Hadley-Kamptz sa...

Sista avsnittet i säs 6 har jag inte sett än. det finns därför inte ens med i det möjliga urvalet. Men jag har höga förhoppningar. Och det är ju sant att Sorkin inte slutade förrän efter säs 4. Jag vet inte riktigt vad man kan skylla kvalitetsförsämringen på mer än att han ju lär ha knarkat rätt hårt på slutet.

Anonym sa...

Det bästa som visats på tv, älskar den serien!

Martin Degrell sa...

Finfin lista - innehåller några av mina absoluta favoriter!

Martin Ullander sa...

Har inte (s)(v)t slutat sända serien? Har ju längtat efter att den ska komma tillbaka. /martin

Anonym sa...

Vem vill jobba i "the oval office" när man som Ainsley kan hålla till i "the steam pipe trunk distribution venue"?

Och säsong 6 visas på SVT24 torsdagar klockan 19.00. Först efter nyår kommer det tillbaka i vanliga kanalen.

Joakim sa...

West Wing i all ära, men för riktiga politikos är det bara K Street som gäller.

Anonym sa...

Two Cathedrals är helt underbart bra avsnitt! Älskar slutet med Brothers in arms. Fantastiskt!!

Anonym sa...

"Do you regret to have written what many people regard as a tabloid kiss-and-tell?"

-fråga nyss till Christopher Meyer, f d rådgivare till Tony Blair som nu skrivit en bok om det diplomatiska spelet inför Irakkriget (och han är inte ensam om att skriva böcker från den inre kretsen). "Hardtalk" är underbart, varför fostrar inte svensk tv sådana här oförskämt skarpa intervjuare längre?

Joel Malmqvist sa...

Själv sitter jag i USA och har just laddat ner och sett avsnitt 7 i sjunde säsongen - "The Debate". Epokgörande.

Första avsnittet i sjunde lär också bli bitter för dem som inte tycker att det slår gnistor mellan CJ och skäggige David Corcoran.

...grönvita sidan upp! sa...
Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.
...grönvita sidan upp! sa...

Det är tur att smaken är olika. Ainsley har aldrig fallit mig i smaken (men jag kan förstå varför du gillar henne), så därför är av uppenbara skäl min lista lite annorlunda än din. Mest av allt saknar jag "17 People" från säsong två och premiärsäsongens "Celestial Navigation" (för Josh har, ända sedan pilotavsnittet, varit den figur som legat mig närmast om hjärtat)

Joel: Men för f... han heter Danny Concannon! (gissa vad - jag är en av dem ;) )

Anonym sa...

Vita Huset är en av de bästa tv-serierna jag sett. Har precis inhandlat "The Bartlet Years" och ser fram emot att kolla in alla avsnitt jag av någon anledning missat. Mest gillar jag serien för att den, som Ola Larsmo sagt en gång, beskriver ett parallellt och diametralt motsatt universum där världens mest mäktiga politiker inte bara är liberala, "goda" och har mänsklighetens bästa för sina ögon - de har också lika skickliga och kunniga rådgivare. Karl Rove och Scooter Libby känns inte direkt som de skulle platsat i serien.

Anonym sa...

jag har precis kommit halvvägs genom säsong ett och är helt fast. Låter ju lovande när du hävdar att den är en av de sämre :)

Anonym sa...

Underbart att se att jag inte är den enda som blivit hjärntvättad av denna helt underbara serie. Har sett om säsong ett och två säkert tio gånger och har just skaffat mig tredje boxen. :-)

Anonym sa...

fram för fler forum för vita huset lovers...!

till din lista vill jag tillfoga 20 hours in America, där seriens bästa tal hålls. Sannolikt skrivit i brist på det som inte sades sv den verklige efter 9 11.

http://www.youtube.com/watch?v=XQWxgnFc1fk