måndag, april 05, 2010
Tillbaka till vardagen: nu med mord
Varför känns det så passande att ryckas ur den ljuvliga påskledigheten med en film på nedmejade i Bagdad? En video vars förmodade existens fått amerikanska säkerhetstjänsten att försöka stänga ner Wikileaks, (Wikileaks vars medarbetare för övrigt också raidades i Tyskland nyligen för att ha publicerat listor över förbjudna sajter i Australien.)
Tre dagar med solsken men helt utan arbete var precis vad jag behövde för att något sånär återfå mental balans, men så splash: får man den vidare anledningen till den där obalansen rakt i ansiktet när det är dags att återgå till vardagen. Jag menar inte att jag specifikt gråter över Irak-kriget varje vecka, för det gör jag inte, men dessa döda är ett av många tecken på hur världen går åt exakt fel håll och det finns ingenting jag kan göra för att hindra den. (och det gråter jag faktiskt över, hur narcissistiskt det än är)
Det finns något så vansinnigt i hur så många faktiskt inte trodde att krig skulle påverka oss, att den nedbrytning av mänskligheten som är krigets evigt första offer inte skulle komma den här gången. Civilisationsbygge kallades det. Nationbuilding. Än mer vansinnigt att de som drev fram det här kriget kallar sig konservativa. Till konservatismens bästa sidor har jag alltid sett den självklara insikten om människans skröplighet och ödmjukheten inför just detta. Bakom den irriterande motviljan mot förändring finns dessa insikter, skepsisen inför att förändringen kan leda gott, den bittra klarsynen kring hur ofta den inte gör det.
Krigets nedbrytande effekter på etik och empati är erkända genom hela den mänskliga historien. Ändå bortsåg man från det, ändå bortsåg man från svårigheterna, ja ur konservativt perspektiv omöjligheten, i planerad och uttänkt utveckling. Pappersnationer skulle frammejslas med apachehelikoptrar, kosta vad det kosta ville. Det har hittills kostat oändligt mycket mer än just dessa liv i just denna film. Till och med mer än alla möjliga terrorister som inspirerats av det wikileaks kallar collateral murder - oavsiktiga mord.
Krigets logik förvrider politiken, gör uppdelningar i vänner och fiender, gör friheter löjliga, underkastelse nödvändig. Det vi kallat kriget mot terrorismen genomsyrar våra samhällen och tar dem ifrån oss.
"Men vi kan ju se det här, det är ändå en fördel", sa S. För all del, det är sant. Därför uppmanade jag alla på twitter att skänka pengar till wikileaks så att de kan fortsätta sin livsviktiga verksamhet. Men insikten att dessa våra samhällen gör allt de kan för att stänga ner även detta demokratins fönster gör så ont. Detta är också krigets logik. Eller "närvarons" logik då, efter det mönster när krigsinsatser i andra länder numera benämns "närvaro", som vore det en annan helgutflykt.
Och så undrar folk varför jag är så bitter. Jag ska bara hänvisa dem till den här filmen nästa gång.
Johan Wirfält skriver också om avtrubbningen och även om han har en viktig poäng (och skriver mer om den vidriga dialogen mellan soldaterna, något jag bara inte orkade för att jag var så upprörd) tror jag att det är för snävt att skylla på tekniken. Den här avtrubbningen sker i alla krig, oavsett tekniska hjälpmedel, oavsett erfarenhet av våldsamma dataspel.
onsdag, mars 31, 2010
måndag, mars 29, 2010
Mot medeltiden
"Det finns en oklar, flytande rädsla i samhället som riktas än mot nätpedofiler eller Jihad Jane, än mot buset i buskarna. Denna rädsla försöker politikerna kapitalisera på genom hårdare tag och anslutande nedrivning av de gränser som i demokratier vanligen sätts upp för statens våldsutövning."
Läs min text om Ask, medeltiden och det allmänna rättsomedvetandet i Expressen
Läs min text om Ask, medeltiden och det allmänna rättsomedvetandet i Expressen
söndag, mars 28, 2010
Svindlande höjder
I en krönika i fredags skrev Ingegärd Waarenperä i DN (apropå kritiken mot Marie-Louise Ekmans lön på Dramaten) att en genomsnittlig kulturchef på större dagstidning tjänade mer än 85 000 kronor i månaden.
Jag måste erkänna att jag hajade till. Jag har ingen anledning att misstänka att hon skulle vara felinformerad, det är inte det, men nog tappar man lite andan ändå. Jag måste erkänna att jag inte visste om att gapet mellan folk och folk hade blivit exakt så hisnande. Frilansarvodena har gått ner också i kronor räknat på de senaste tio-femton åren, branschen har allmänt antingen redan genomfört eller står inför stora neddragningar, men på chefsnivå tuffar allt alltså vidare.
Låt oss genomföra ett strikt teoretiskt tankeexperiment. Bear with me, jag vet att jag är utopisk nu, men lek med tanken att någon av de där 90 000-kronor-i-månaden-cheferna valde att enbart ta ut, säg 50 000 i månaden. I kulturvärlden rent allmänt är det en jättehög lön och om man tittar på generell lönestatistik är det definitivt att räkna som en hög inkomst.
Givet skattesystemet skulle man då ha 52 000 kronor mer i månaden att köpa artiklar för till kultursidan. Det skulle exempelvis kunna innebära sex stycken långa och välbetalda texter (parentetiskt och för full transparens kan man jämföra med min text om den nya liberala teorin, en huvudtext på sidan som tog mig mer än en vecka att skriva och som jag kunde fakturera 6000 kronor för).
Utan att vara kommunist eller drivas av ideologiskt motstånd mot inkomstskillnader kan man åtminstone tänka sig att det skulle kunna vara en bättre användning för pengarna. Bara en tanke i det sargade kultursideslandskapet.
Uppdatering: hade räknat fel i hastigheten, det är alltså 52 000 kronor man skulle få över, inte 80 000 som jag påstod först.
Jag måste erkänna att jag hajade till. Jag har ingen anledning att misstänka att hon skulle vara felinformerad, det är inte det, men nog tappar man lite andan ändå. Jag måste erkänna att jag inte visste om att gapet mellan folk och folk hade blivit exakt så hisnande. Frilansarvodena har gått ner också i kronor räknat på de senaste tio-femton åren, branschen har allmänt antingen redan genomfört eller står inför stora neddragningar, men på chefsnivå tuffar allt alltså vidare.
Låt oss genomföra ett strikt teoretiskt tankeexperiment. Bear with me, jag vet att jag är utopisk nu, men lek med tanken att någon av de där 90 000-kronor-i-månaden-cheferna valde att enbart ta ut, säg 50 000 i månaden. I kulturvärlden rent allmänt är det en jättehög lön och om man tittar på generell lönestatistik är det definitivt att räkna som en hög inkomst.
Givet skattesystemet skulle man då ha 52 000 kronor mer i månaden att köpa artiklar för till kultursidan. Det skulle exempelvis kunna innebära sex stycken långa och välbetalda texter (parentetiskt och för full transparens kan man jämföra med min text om den nya liberala teorin, en huvudtext på sidan som tog mig mer än en vecka att skriva och som jag kunde fakturera 6000 kronor för).
Utan att vara kommunist eller drivas av ideologiskt motstånd mot inkomstskillnader kan man åtminstone tänka sig att det skulle kunna vara en bättre användning för pengarna. Bara en tanke i det sargade kultursideslandskapet.
Uppdatering: hade räknat fel i hastigheten, det är alltså 52 000 kronor man skulle få över, inte 80 000 som jag påstod först.
tisdag, mars 23, 2010
Moderat raggar röster bland folkmordsförnekare
Få lär ha missat den svenska riksdagens beslut att erkänna folkmordet på upp mot två och halv miljon armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontiska greker. Om det beslutet kan man tycka olika. Jag är själv inte alls säker på hur bra det är om riksdagen ska börja slå fast historiska sanningar, men tolkar riksdagsbeslutet mer som att vi ska börja kalla en spade en spade. Det var ett folkmord, det är forskarna eniga om, så låt oss kalla det för det också. Europaparlamentet och FN förklarade redan för 25 år sen att det som skedde bör betraktas som ett folkmord, så det är inget direkt nytt påhitt. Ändå kan jag begripa de invändningar som handlar om statens relation till historien.
Vad som är något mindre lätt att begripa, eller att acceptera, är de invändningar som ifrågasätter om det över huvud taget var ett folkmord. Dessa kommer främst från Turkiet eller från turkiska organisationer i andra länder. I söndags hölls t ex en demonstration som på Facebook beskrivs som en: "Protest mot Svenska Riksdagens beslut om sk. armeniska "folkmordet"". Det så kallade "folkmordet" alltså. Inte mycket oklarheter där kring vad det är man protesterar mot.
På denna demonstration talade moderate riksdagsledamoten Göran Pettersson, vilket han beskriver såhär:
"Mötet inleddes med att man spelade svenska nationalsången. Därefter följde ett tal av en ung turkisk kvinna följt av turkisk marschmusik. Därefter blev det dags för mig att anträda talarpodiet som var utsmyckat med en stor svensk och en stor turkisk flagga."
"Det var ett kort tal, inte längre än tio minuter, men det avbröts av applåder och ivrigt flaggviftande vid ett stort antal tillfällen. Efter talet kom ett stort antal personer fram och skakade hand och tackade för talet och sa att de skulle rösta på Moderaterna. Jag undrar om jag någonsin igen kommer att få tala inför en lika månghövdad och entusiastisk publik."
Moderaterna raggar alltså röster på folkmordsförnekardemonstration. Pettersson själv säger inget, enligt egen utsago, om att folkmordet inte ska ha ägt rum, men demonstrationsorganisatörerna är tydliga nog med sin uppfattning. Det går inte ens att föreställa sig motsvarande situation överfört till något annat sammanhang, annat folkmord.
Svenska riksdagspolitiker som talar framför flaggviftande förintelseförnekare och säger att vi bör avskaffa Forum för levande Historia (en i sig helt rimlig åsikt) och skriver glada blogginlägg efteråt om den goda stämningen? Nej, det går inte ens att tänka.
Men det här går, uppenbarligen.
(tack till Sakine som tipsade mig)
Vad som är något mindre lätt att begripa, eller att acceptera, är de invändningar som ifrågasätter om det över huvud taget var ett folkmord. Dessa kommer främst från Turkiet eller från turkiska organisationer i andra länder. I söndags hölls t ex en demonstration som på Facebook beskrivs som en: "Protest mot Svenska Riksdagens beslut om sk. armeniska "folkmordet"". Det så kallade "folkmordet" alltså. Inte mycket oklarheter där kring vad det är man protesterar mot.
På denna demonstration talade moderate riksdagsledamoten Göran Pettersson, vilket han beskriver såhär:
"Mötet inleddes med att man spelade svenska nationalsången. Därefter följde ett tal av en ung turkisk kvinna följt av turkisk marschmusik. Därefter blev det dags för mig att anträda talarpodiet som var utsmyckat med en stor svensk och en stor turkisk flagga."
"Det var ett kort tal, inte längre än tio minuter, men det avbröts av applåder och ivrigt flaggviftande vid ett stort antal tillfällen. Efter talet kom ett stort antal personer fram och skakade hand och tackade för talet och sa att de skulle rösta på Moderaterna. Jag undrar om jag någonsin igen kommer att få tala inför en lika månghövdad och entusiastisk publik."
Moderaterna raggar alltså röster på folkmordsförnekardemonstration. Pettersson själv säger inget, enligt egen utsago, om att folkmordet inte ska ha ägt rum, men demonstrationsorganisatörerna är tydliga nog med sin uppfattning. Det går inte ens att föreställa sig motsvarande situation överfört till något annat sammanhang, annat folkmord.
Svenska riksdagspolitiker som talar framför flaggviftande förintelseförnekare och säger att vi bör avskaffa Forum för levande Historia (en i sig helt rimlig åsikt) och skriver glada blogginlägg efteråt om den goda stämningen? Nej, det går inte ens att tänka.
Men det här går, uppenbarligen.
(tack till Sakine som tipsade mig)
måndag, mars 22, 2010
Uppföljning till det där med föraktet för svaghet
I lördags hade jag den här texten i Dalarnas tidningar. Den handlar i grunden om den allt mer utbredda medelklassifieringen av staten, att staten är till för den ordentliga medelklassen och att folk som på olika sätt inte ingår i denna grupp inte har mycket ur staten att hämta. Ingången i texten är att jag i förra veckan hamnade i en diskussion på en bar med en kvinna som läser till läkare och som bekymrade sig över kostnaderna för vård av missbrukare. Hon tyckte att man måste ifrågasätta om den vården verkligen borde vara skattebetald, eftersom missbrukare själva valt en så destruktiv livsstil. När jag ställde den mest självklara motfrågan om samma sak borde gälla människor som får benbrott vid skidåkning svarade hon att det ju ändå i sammanhanget gällde mycket mindre pengar.
Jag nämnde inte hennes namn i artikeln, jag ville inte hänga ut en enskild person offentligt för något hon sagt i en privat situation. Jag bedömde det dock som intressant att hon läste till läkare, med tanke på läkareder och det mottagande missbrukare kan tänkas få i vården. Nu har hon svarat, och därmed själv berättat vem jag syftade på. Hon förnekar dock att hon över huvud taget har sagt det jag hörde. Jag är förstås jätteglad om det är så att hon ändrat sig, man kan säga så mycket saker utan att mena det, men står fast vid att detta var vad jag hörde. Jag har frågat en annan person som också var där och fått min bild bekräftad.
Jag har hört många människor säga bra saker om den här personen och är helt öppen för att hon kanske bara haft några sällsamt hårda pass på sjukhuset med jobbiga missbrukare, en lång dag, sånt händer, vi säger saker som vi inte egentligen tycker. Kanske var det rent av ironiskt menat, på något sätt som jag inte lyckades uppfatta. Ändå finns det något mer i det, anledningen till att jag både blev så upprörd då och skrev om det i tidningen.
Idén att man får skylla sig själv för sina olyckor blir allt vanligare. Uppdelningen mellan de skötsamma och de andra allt hårdare. Att en person som allmänt beskrivs om klok, som ser sig som liberal, som läser till läkare, över huvud taget kommer på tanken att just missbrukare kanske bör stå utanför det vanliga vårdsystemet, tycker att den tanken är värd att ta upp, reflektera över, ens i en pressad eller för all del alhoholavslappnad situation, är ett symtom på ett samhälle jag inte vill leva i.
Vissa människor säger att jag tar politik på för stort allvar. Det gör jag kanske. Jag känner för starkt, kan inte ta åsikter med en klackspark, blir upprörd helt bortom konventionerna över att världen går åt helt fel håll. Jag blir arg på riktigt i vad som förväntas vara lättsamma barsamtal, jag kan inte hålla god min, kan inte ignorera. Gudarna ska veta att jag försöker. (lyckligtvis är det bara väldigt specifika frågor som gör mig så upprörd som i det här fallet, i många sammanhang har jag rätt lite problem med åsiktsskillnader)
I det här specifika fallet kan jag ha respekt för kritik om att man kanske inte bör använda det folk säger i privata samtal offentligt. Jag gjorde bedömningen att jag genom att inte ange namn ändå kunde göra det, det fanns ingen identifieringsmöjlighet för allmänheten. Sakfrågan blev viktigare än det övertramp ett anonymiserat citat eventuellt innebär. Det viktiga här var ju inte att en specifik person sagt detta utan att åsikten alls finns.
Att jag och den här personen har olika uppfattningar om vad som sagts är svårare. Eftersom diskussionen fortsatte med följdfrågor har jag svårt att se att jag skulle ha missuppfattat, men självklart kan jag ha gjort det ändå. Och om jag nu har det finns det verkligen ingen som är gladare än jag. Om bara en enda person extra faktiskt INTE tycker så så är ju motståndet mot allt det som håller på att hända, mot den vansinniga narkotikapolitiken, mot skyll-dig-själv-paradigmet, starkare. Och det är ju alldeles fantastiskt.
Jag nämnde inte hennes namn i artikeln, jag ville inte hänga ut en enskild person offentligt för något hon sagt i en privat situation. Jag bedömde det dock som intressant att hon läste till läkare, med tanke på läkareder och det mottagande missbrukare kan tänkas få i vården. Nu har hon svarat, och därmed själv berättat vem jag syftade på. Hon förnekar dock att hon över huvud taget har sagt det jag hörde. Jag är förstås jätteglad om det är så att hon ändrat sig, man kan säga så mycket saker utan att mena det, men står fast vid att detta var vad jag hörde. Jag har frågat en annan person som också var där och fått min bild bekräftad.
Jag har hört många människor säga bra saker om den här personen och är helt öppen för att hon kanske bara haft några sällsamt hårda pass på sjukhuset med jobbiga missbrukare, en lång dag, sånt händer, vi säger saker som vi inte egentligen tycker. Kanske var det rent av ironiskt menat, på något sätt som jag inte lyckades uppfatta. Ändå finns det något mer i det, anledningen till att jag både blev så upprörd då och skrev om det i tidningen.
Idén att man får skylla sig själv för sina olyckor blir allt vanligare. Uppdelningen mellan de skötsamma och de andra allt hårdare. Att en person som allmänt beskrivs om klok, som ser sig som liberal, som läser till läkare, över huvud taget kommer på tanken att just missbrukare kanske bör stå utanför det vanliga vårdsystemet, tycker att den tanken är värd att ta upp, reflektera över, ens i en pressad eller för all del alhoholavslappnad situation, är ett symtom på ett samhälle jag inte vill leva i.
Vissa människor säger att jag tar politik på för stort allvar. Det gör jag kanske. Jag känner för starkt, kan inte ta åsikter med en klackspark, blir upprörd helt bortom konventionerna över att världen går åt helt fel håll. Jag blir arg på riktigt i vad som förväntas vara lättsamma barsamtal, jag kan inte hålla god min, kan inte ignorera. Gudarna ska veta att jag försöker. (lyckligtvis är det bara väldigt specifika frågor som gör mig så upprörd som i det här fallet, i många sammanhang har jag rätt lite problem med åsiktsskillnader)
I det här specifika fallet kan jag ha respekt för kritik om att man kanske inte bör använda det folk säger i privata samtal offentligt. Jag gjorde bedömningen att jag genom att inte ange namn ändå kunde göra det, det fanns ingen identifieringsmöjlighet för allmänheten. Sakfrågan blev viktigare än det övertramp ett anonymiserat citat eventuellt innebär. Det viktiga här var ju inte att en specifik person sagt detta utan att åsikten alls finns.
Att jag och den här personen har olika uppfattningar om vad som sagts är svårare. Eftersom diskussionen fortsatte med följdfrågor har jag svårt att se att jag skulle ha missuppfattat, men självklart kan jag ha gjort det ändå. Och om jag nu har det finns det verkligen ingen som är gladare än jag. Om bara en enda person extra faktiskt INTE tycker så så är ju motståndet mot allt det som håller på att hända, mot den vansinniga narkotikapolitiken, mot skyll-dig-själv-paradigmet, starkare. Och det är ju alldeles fantastiskt.
onsdag, mars 10, 2010
Kränkningar är ett sätt att kommunicera
Men ååå, om jag hör en enda person till uppmana folk i allmänhet eller muslimer i synnerhet att "ta avstånd" från mordplanerna mot Lars Vilks tänker jag emigrera. Oklart vart eftersom samma imbecilla inställning sannolikt förpestat huvuddelen av världen vid det här laget.
Kan vi inte enas om att default-läget är att man är emot mord? Vad säger ni? Att man inte specifikt måste uttrycka sitt avståndstagande för att man ska antas ogilla planer på att mörda folk? Och att detta defaultläge gäller liksom i allmänhet, utan att man kan misstänkliggöras för att tvärtom gilla och uppmuntra mordplaner om dessa totats ihop av en man om man är man, av en västeråsare om man är från västerås eller av en muslim om man nu är muslim. Det hördes för övrigt mycket få rop om att alla lutheraner måste ta avstånd från det faktiskt utförda mordet på abortläkaren George Tiller förra våren (eller för all del om att alla kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet måste ta avstånd från att 70 000 kvinnor dör i illegala aborter varje år).
Trots att jag alltså av detta skäl vägrar ta specifikt avstånd från mordplanerna mot honom blir jag dock mer och mer förtjust i Lars Vilks. "Kränkningar är ett sätt att kommunicera" sade han i Studio ett i går, och det är ett utomordentligt tilltalande tänkesätt. (här kan man parentetiskt infoga min glädje över att hipsterkränkarbloggen Den Goda Smaken äntligen är tillbaka) Däremot har han ju fel i att detta tänkesätt är allmänt i västvärlden, tvärtom tycks ju folk bli kränkta mest hela tiden, och då inte bara för att folk ritar av Muhammed eller talar om någons mamma. Vi har olika tabun i olika kulturer och något samtidigt mer ytligt fritt och mer lättkränkt än den moderna fria världen är det svårt att hitta.
Nu är det självklart att förolämpningar riktade mot människor som redan befinner sig i underläge (som jag för övrigt har svårt att se att Vilks bild, till skillnad från Muhammed-med-bomben-bilden, ens entydigt var - satiren i den riktar väl sig lika mycket mot den då grasserande löjeväckande rondellhundshysterin) är annorlunda än förolämpningar riktade mot makten. Det betyder inte att de inte kan vara roliga eller tankeväckande men särskilt gällande masspublicering är det fler parametrar att ta hänsyn till när man exempelvis skämtar om eller hånar multihandikappade än statsministrar (som om dessa två kategorier nu var oförenliga). I vissa sammanhang ÄR det svårt att inte se provokationer som slag i ansiktet, och som publicist är det såklart något man måste tänka på.
Som alla som följer mig på twitter vet håller jag mig själv dock med en emellanåt riktigt rå humor som inkluderar hån mot judar, handikappade, kvinnor, män, folkpartister, Yvonne Ruwaida, kronprinsessor och andra kungligheter, människor som handlar förvaringsboxar på Granit, elallergiker, antroposofer, pressansvariga hos moderaterna, poliser, bilister, har jag sagt Yvonne Ruwaida? (Se för all del inte detta som hela listan)
Jag inser själv att det emellanåt kan uppfattas fel, att folk kan bli ledsna eller rent av kränkta. Om man skulle lösrycka något av de mer utrerade citaten, särskilt då riktade mot någon i allmänhet ansett skyddsvärd grupp, skulle jag absolut kunna utmålas som ett exempelvis antisemitiskt kräk. Kanske litar jag för mycket på att min gärning i offentliga sammanhang och mitt förhållandevis väl kända och uppriktiga engagemang för goda saker och mot dåliga skall göra att en sådan bild inte skulle fastna, men säker kan jag ju inte vara. Ändå fortsätter jag. Ändå vill jag inte pr-ifiera mig själv, ändå väljer jag risken att kanske såra någon. Det blir roligare så. So shoot me.
Viktig uppdatering: Efter att ha följt lite mer Vilksiana måste jag verkligen revidera min initiala förtjusning. Jag anser visserligen att kränka måste få vara ett sätt att umgås, men bortsett från det är jag rädd att han verkar vara dum i huvudet.
Kan vi inte enas om att default-läget är att man är emot mord? Vad säger ni? Att man inte specifikt måste uttrycka sitt avståndstagande för att man ska antas ogilla planer på att mörda folk? Och att detta defaultläge gäller liksom i allmänhet, utan att man kan misstänkliggöras för att tvärtom gilla och uppmuntra mordplaner om dessa totats ihop av en man om man är man, av en västeråsare om man är från västerås eller av en muslim om man nu är muslim. Det hördes för övrigt mycket få rop om att alla lutheraner måste ta avstånd från det faktiskt utförda mordet på abortläkaren George Tiller förra våren (eller för all del om att alla kristna i allmänhet och katoliker i synnerhet måste ta avstånd från att 70 000 kvinnor dör i illegala aborter varje år).
Trots att jag alltså av detta skäl vägrar ta specifikt avstånd från mordplanerna mot honom blir jag dock mer och mer förtjust i Lars Vilks. "Kränkningar är ett sätt att kommunicera" sade han i Studio ett i går, och det är ett utomordentligt tilltalande tänkesätt. (här kan man parentetiskt infoga min glädje över att hipsterkränkarbloggen Den Goda Smaken äntligen är tillbaka) Däremot har han ju fel i att detta tänkesätt är allmänt i västvärlden, tvärtom tycks ju folk bli kränkta mest hela tiden, och då inte bara för att folk ritar av Muhammed eller talar om någons mamma. Vi har olika tabun i olika kulturer och något samtidigt mer ytligt fritt och mer lättkränkt än den moderna fria världen är det svårt att hitta.
Nu är det självklart att förolämpningar riktade mot människor som redan befinner sig i underläge (som jag för övrigt har svårt att se att Vilks bild, till skillnad från Muhammed-med-bomben-bilden, ens entydigt var - satiren i den riktar väl sig lika mycket mot den då grasserande löjeväckande rondellhundshysterin) är annorlunda än förolämpningar riktade mot makten. Det betyder inte att de inte kan vara roliga eller tankeväckande men särskilt gällande masspublicering är det fler parametrar att ta hänsyn till när man exempelvis skämtar om eller hånar multihandikappade än statsministrar (som om dessa två kategorier nu var oförenliga). I vissa sammanhang ÄR det svårt att inte se provokationer som slag i ansiktet, och som publicist är det såklart något man måste tänka på.
Som alla som följer mig på twitter vet håller jag mig själv dock med en emellanåt riktigt rå humor som inkluderar hån mot judar, handikappade, kvinnor, män, folkpartister, Yvonne Ruwaida, kronprinsessor och andra kungligheter, människor som handlar förvaringsboxar på Granit, elallergiker, antroposofer, pressansvariga hos moderaterna, poliser, bilister, har jag sagt Yvonne Ruwaida? (Se för all del inte detta som hela listan)
Jag inser själv att det emellanåt kan uppfattas fel, att folk kan bli ledsna eller rent av kränkta. Om man skulle lösrycka något av de mer utrerade citaten, särskilt då riktade mot någon i allmänhet ansett skyddsvärd grupp, skulle jag absolut kunna utmålas som ett exempelvis antisemitiskt kräk. Kanske litar jag för mycket på att min gärning i offentliga sammanhang och mitt förhållandevis väl kända och uppriktiga engagemang för goda saker och mot dåliga skall göra att en sådan bild inte skulle fastna, men säker kan jag ju inte vara. Ändå fortsätter jag. Ändå vill jag inte pr-ifiera mig själv, ändå väljer jag risken att kanske såra någon. Det blir roligare så. So shoot me.
Viktig uppdatering: Efter att ha följt lite mer Vilksiana måste jag verkligen revidera min initiala förtjusning. Jag anser visserligen att kränka måste få vara ett sätt att umgås, men bortsett från det är jag rädd att han verkar vara dum i huvudet.
måndag, mars 08, 2010
apollonisk städiver
Rasmus har skrivit om att vi kanske måste ifrågasätta hushållen och inte bara de betalda tjänster som utförs i dem, och har som vanligt en del intressanta poänger. Jag är inte heller alls säker på att modern/omodern är rätt motsatspar. Om vi ser modernisering som modernism, med dess kopplingar till industrialismen, är det förstås rimligt att se omvandlingen av obetalt arbete utfört av kärlek och tvång till betalt arbete utfört av önskan att få pengar som en modernisering (i sammanhanget är självfallet undantaget för städrobotar en anomali).
Inte minst har ju renheten som estetiskt/etiskt begrepp en central plats inom modernismen (och i viss utsträckning den modernitet som kopplas dit). Vi ser det i stadsbyggnad och arkitektur, vi ser det i den politiska och symboliska kampen mot lortsverige, vi ser det i modernismens katedraler, uppifråndirigering för bästa möjliga resultat. Renhet och enkelhet, storskalighet, sol som skiner in genom (putsade) panoramafönster. Det finns, och har alltid funnits i "det moderna" en ordning som oundvikligt hotas att ätas upp av förruttnelsen, myllret, smutsen. Människan står i mitten av striden, mellan det dionysiska och apolloninska som kämpar i oss alla.
Rut-avdragen tar otvetydigt Apollons sida där, både i definitionen av hushållet och i prioriteringen av städning och tvätt framför andra mer lustbetonade tjänster. (Nu skulle jag verkligen vilja länka till en text i DN i helgen av Johan Tralau om Orestien och den moderna civilisationens födelse, men hittar den tyvärr inte på nätet - uppdatering, den finns här), men frågan är vad det varufierat rena hemmet riskerar att ätas upp av i sin tur? För samtidigt som civilisationen räddar oss från oss själva har människan inte tenderat att premiera mänsklighet i det alltför rena och ordnade heller.
Om man ska bli konkret för ett ögonblick undrar jag vad det leder till för ett barn att växa upp i en miljö som städas kommersiellt. Sambandet mellan de egna handlingarna och dess konsekvenser försvinner. Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet. Det curlingföräldraskap som annars hånas (inte sällan av borgerliga debattörer) blir här fysiskt och omedelbart. Barnet förlorar kopplingen till förruttnelsen. Självfallet försvinner här många potentiella och potentiellt ledsamma konflikter mellan föräldrar och barn (liksom enligt debatten mellan man och kvinna, vilket möjligen beror på att kvinnor, enligt åtminstone Elise Claeson är mammor till sina partners) men är det bra att de konflikterna försvinner? Det enkla och rena bygger visserligen på frånvaron av konflikter (i alla fall svårlösta sådana) men bör barnuppfostran göra det?
I debatten är det särskilt barnfamiljer som anses behöva rut-avdrag, eftersom småbarnsföräldrar vill ägna sin tid åt att "vara med barnen" när de är lediga. Även här finns detta nya sällsamma föräldraskap som slutat handla om det basala, vardagliga och i stället rör sig i eteriska sfärer av kvalitetstid och meningsfulla aktiviteter. (Jag säger inte att jag inte är en sådan förälder själv, jag väljer bara helt enkelt bort att städa för att göra annat som är roligare, men jag vet inte om det är bra.) Frigörelsen från jorden och smutsen, från det tråkiga, oförutsägbara, kroppsliga har alltid sina konsekvenser.
Inte minst har ju renheten som estetiskt/etiskt begrepp en central plats inom modernismen (och i viss utsträckning den modernitet som kopplas dit). Vi ser det i stadsbyggnad och arkitektur, vi ser det i den politiska och symboliska kampen mot lortsverige, vi ser det i modernismens katedraler, uppifråndirigering för bästa möjliga resultat. Renhet och enkelhet, storskalighet, sol som skiner in genom (putsade) panoramafönster. Det finns, och har alltid funnits i "det moderna" en ordning som oundvikligt hotas att ätas upp av förruttnelsen, myllret, smutsen. Människan står i mitten av striden, mellan det dionysiska och apolloninska som kämpar i oss alla.
Rut-avdragen tar otvetydigt Apollons sida där, både i definitionen av hushållet och i prioriteringen av städning och tvätt framför andra mer lustbetonade tjänster. (Nu skulle jag verkligen vilja länka till en text i DN i helgen av Johan Tralau om Orestien och den moderna civilisationens födelse, men hittar den tyvärr inte på nätet - uppdatering, den finns här), men frågan är vad det varufierat rena hemmet riskerar att ätas upp av i sin tur? För samtidigt som civilisationen räddar oss från oss själva har människan inte tenderat att premiera mänsklighet i det alltför rena och ordnade heller.
Om man ska bli konkret för ett ögonblick undrar jag vad det leder till för ett barn att växa upp i en miljö som städas kommersiellt. Sambandet mellan de egna handlingarna och dess konsekvenser försvinner. Ingen tjatar på mig om att bädda min säng eller städa, ingen blir arg om jag häller mjölk på golvet. Det curlingföräldraskap som annars hånas (inte sällan av borgerliga debattörer) blir här fysiskt och omedelbart. Barnet förlorar kopplingen till förruttnelsen. Självfallet försvinner här många potentiella och potentiellt ledsamma konflikter mellan föräldrar och barn (liksom enligt debatten mellan man och kvinna, vilket möjligen beror på att kvinnor, enligt åtminstone Elise Claeson är mammor till sina partners) men är det bra att de konflikterna försvinner? Det enkla och rena bygger visserligen på frånvaron av konflikter (i alla fall svårlösta sådana) men bör barnuppfostran göra det?
I debatten är det särskilt barnfamiljer som anses behöva rut-avdrag, eftersom småbarnsföräldrar vill ägna sin tid åt att "vara med barnen" när de är lediga. Även här finns detta nya sällsamma föräldraskap som slutat handla om det basala, vardagliga och i stället rör sig i eteriska sfärer av kvalitetstid och meningsfulla aktiviteter. (Jag säger inte att jag inte är en sådan förälder själv, jag väljer bara helt enkelt bort att städa för att göra annat som är roligare, men jag vet inte om det är bra.) Frigörelsen från jorden och smutsen, från det tråkiga, oförutsägbara, kroppsliga har alltid sina konsekvenser.
söndag, mars 07, 2010
Mer om poliser
"Mellan åren 2005-2009 upprättades 21 548 anmälningar mot poliser. Bara 1,4 procent av dessa ledde till fällande dom. En gigantisk majoritet går aldrig ens till åtal. Om skeendet finns filmat är det en liten fördel för den enskilde. Är det någon som tror att de Malmöpoliser som kallade invandrare ”apejävel” och ”blattejävel”, och lystet talade om allt våld de tänkte utöva mot dem, ens skulle fått en smäll på fingrarna om inte Sydsvenskan grävt tag i filmen på dem? Ofta räcker det dock inte, som när pensionären Åke Djerfsten 2005 mitt framför övervakningskamera fick stryk av två poliser med stålbatonger, som ändå inte fälldes för mer än tjänstefel och därför får fortsätta som poliser.
P3:s Brunchrapporten gick i februari i år igenom polisens arbete i så kallat problematiska förorter och upptäckte då bland annat en ökning av antalet visitationer, trots att polisen enligt lag måste ha direkta misstankar om att en person exempelvis bär vapen för att få genomföra sådana. På 400 visitationer i Malmö under 2009 hittade polisen en kniv. De visiterade ungdomarna känner sig trakasserade och de i många fall odokumenterade visitationerna tycks främst grundas i att polisen liksom i allmänhet betraktar unga invandrarmän i fattiga förorter som farliga."
I fredags hade jag den här texten (som detta alltså är ett utdrag ur) i Stockholms Fria om poliser.
P3:s Brunchrapporten gick i februari i år igenom polisens arbete i så kallat problematiska förorter och upptäckte då bland annat en ökning av antalet visitationer, trots att polisen enligt lag måste ha direkta misstankar om att en person exempelvis bär vapen för att få genomföra sådana. På 400 visitationer i Malmö under 2009 hittade polisen en kniv. De visiterade ungdomarna känner sig trakasserade och de i många fall odokumenterade visitationerna tycks främst grundas i att polisen liksom i allmänhet betraktar unga invandrarmän i fattiga förorter som farliga."
I fredags hade jag den här texten (som detta alltså är ett utdrag ur) i Stockholms Fria om poliser.
onsdag, mars 03, 2010
Rent hus
I dag kan ha varit den dag när mitt tålamod med det som kallas RUT-och-ROT-debatten helt enkelt upphörde. Aftonbladet kör upp stort att s-topparna använder sig av avdraget för hushållsnära tjänster och Lena Mellin påstår att det bör man alltså inte göra om man är emot det. Jag känner flera nyliberaler som har sina barn på dagis och rent av nyttjar kollektivtrafik och landstingsvård och väntar med spänning på att detta stora avslöjande kommer i tidningen.
Samtidigt avslöjas att Almega i sin undersökning av RUT-användandet definierar alla som tjänar mindre än 499 000/år som medelinkomsttagare. Det är alltså, för den som inte orkade räkna själv, nästan 42 000 i månaden. När Almega påstår, vilket vidarebefordras okritiskt av exempelvis Ekot, att låg och medelinkomsttagares andel av rut-avdraget är "71 procent, nästan tre av fyra", menas alltså inte det vi vanligen (exempelvis i marginalskattesammanhang) definierar som låg och medelinkomsttagare.
Detta sagt är kritiken mot RUT-avdraget också ofta orimlig. Också helt bortsett från det djupt obehagliga förakt som emellanåt riktas mot själva jobbet, att städa eller tvätta, som såklart aldrig riktas mot manligt kodade tjänsteyrken, och som i den meningen också riktas direkt mot dem som faktiskt städar eller tvättar. Till och med bortsett från det ointresse som de rödgröna visar för potentialen att göra svarta jobb vita och bortsett från den skriande obalansen mellan engagemanget för några tusen biltillverkningsjobb på Saab och några fler tusen hushållstjänstjobb (jag vill inte ge några exakta siffror, de tycks också hemskt oklara och omdiskuterade, men det är fler i hushållstjänstsektorn som hotas än på Saab i alla fall)
Det talas exempelvis om att pengarna borde användas i offentlig sektor i stället för i de rikas hem, och det vore väl kanske en vettig invändning om det inte var så att RUT sannolikt går med vinst. Att ha dessa avdrag kan alltså utmärkt väl ge MER pengar till hemtjänsten om man så önskar.
Den generella kritiken mot att det är höginkomsttagare som primärt använder avdraget (för jag tycker att vi kan hålla oss till de gamla kriterierna i stället för att som Almega uppfinna nya) är också underlig. Rika människor är rika. De har mer pengar. Det är inte konstigare att de köper mer städhjälp än ett genomsnittlig vårdbiträde än det är att de köper fler Louis Vuitton-väskor än densamma. Personer med höga inkomster tenderar också att arbeta mycket och därför sannolikt uppleva större behov av hjälp med städning (jag bortser nu tillfälligt från att många låginkomsttagare jag känner också arbetar ohyggliga arbetsveckor). Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt "gynna" höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.
Då är det mer intressant det som påpekas bl a här och här att man måste ha rätt hög lön (mellan 35 000 och 46 000/månad enligt dessa räkneexempel) innan man strikt ekonomiskt tjänar på att köpa en tjänst snarare än utföra den själv.
På ekonomiska kallas det skattekilar, skattesumman som ligger mellan ens egen bruttolön och den lön som någon man anlitar får ut i handen. Detta är alltså skattekilarna för en tjänst som är skattesubventionerad. Om vi talar om icke-skattesubventionerade tjänster, som att klippa håret eller få massage eller köpa palak paneer på det indiska haket i stället för att beställa hem en indisk kock är skattekilarna ännu mycket större.
Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.
Det betyder inte att jag gillar RUT eller ROT. Det är generellt problematiskt att staten försöker styra konsumtion (åtminstone bortom sådan konsumtion som är dålig för också andra människor som exempelvis konsumtion av bensin eller cigaretter) och det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.
Det leder till besvärande maktaspekter - som tjänsteutförare är du självfallet alltid i större underläge om du utför tjänsterna i ett hem än i en lokal på stan som är din snarare än kundens domän. Samma faktorer som kan göra det egna hemmet tryggt har ju inneboende faror: avskildheten, bristen på insyn. Strikt arbetsmiljömässigt är det förstås orimligt att ställa samma krav på människor enskilda lägenheter som på stora företag, men det gör gynnandet av hemtjänsterna än mer besvärligt.
Att specifikt göra det billigare att betala någon som tvättar i din egen tvättstuga än att betala i en tvättomat på stan är alltså att premiera potentiell otrygghet. Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem? Är det inte bara en motsvarighet till Camerons och Tories skattesubventionering av äktenskapet? En stat som gillar och gynnar den ordentliga gifta medelklassen som satsar på hemlivet och prioriterar städning?
Jag är skeptisk. Men lika skeptisk är jag mot många av dem som också är skeptiska. Story of my political life.
Samtidigt avslöjas att Almega i sin undersökning av RUT-användandet definierar alla som tjänar mindre än 499 000/år som medelinkomsttagare. Det är alltså, för den som inte orkade räkna själv, nästan 42 000 i månaden. När Almega påstår, vilket vidarebefordras okritiskt av exempelvis Ekot, att låg och medelinkomsttagares andel av rut-avdraget är "71 procent, nästan tre av fyra", menas alltså inte det vi vanligen (exempelvis i marginalskattesammanhang) definierar som låg och medelinkomsttagare.
Detta sagt är kritiken mot RUT-avdraget också ofta orimlig. Också helt bortsett från det djupt obehagliga förakt som emellanåt riktas mot själva jobbet, att städa eller tvätta, som såklart aldrig riktas mot manligt kodade tjänsteyrken, och som i den meningen också riktas direkt mot dem som faktiskt städar eller tvättar. Till och med bortsett från det ointresse som de rödgröna visar för potentialen att göra svarta jobb vita och bortsett från den skriande obalansen mellan engagemanget för några tusen biltillverkningsjobb på Saab och några fler tusen hushållstjänstjobb (jag vill inte ge några exakta siffror, de tycks också hemskt oklara och omdiskuterade, men det är fler i hushållstjänstsektorn som hotas än på Saab i alla fall)
Det talas exempelvis om att pengarna borde användas i offentlig sektor i stället för i de rikas hem, och det vore väl kanske en vettig invändning om det inte var så att RUT sannolikt går med vinst. Att ha dessa avdrag kan alltså utmärkt väl ge MER pengar till hemtjänsten om man så önskar.
Den generella kritiken mot att det är höginkomsttagare som primärt använder avdraget (för jag tycker att vi kan hålla oss till de gamla kriterierna i stället för att som Almega uppfinna nya) är också underlig. Rika människor är rika. De har mer pengar. Det är inte konstigare att de köper mer städhjälp än ett genomsnittlig vårdbiträde än det är att de köper fler Louis Vuitton-väskor än densamma. Personer med höga inkomster tenderar också att arbeta mycket och därför sannolikt uppleva större behov av hjälp med städning (jag bortser nu tillfälligt från att många låginkomsttagare jag känner också arbetar ohyggliga arbetsveckor). Alla skattesänkningar på konsumtion skulle därför sannolikt "gynna" höginkomsttagare mest, eftersom de köper mest.
Då är det mer intressant det som påpekas bl a här och här att man måste ha rätt hög lön (mellan 35 000 och 46 000/månad enligt dessa räkneexempel) innan man strikt ekonomiskt tjänar på att köpa en tjänst snarare än utföra den själv.
På ekonomiska kallas det skattekilar, skattesumman som ligger mellan ens egen bruttolön och den lön som någon man anlitar får ut i handen. Detta är alltså skattekilarna för en tjänst som är skattesubventionerad. Om vi talar om icke-skattesubventionerade tjänster, som att klippa håret eller få massage eller köpa palak paneer på det indiska haket i stället för att beställa hem en indisk kock är skattekilarna ännu mycket större.
Jag har svårt att se ett bättre argument för sänkta skatter i tjänstesektorn rent generellt än att man också MED specifika avdrag måste tjäna mer än 46 000 i månaden för att det ska vara ekonomiskt rimligt att köpa tjänsten alls. För det vore bra om folk köpte mer tjänster. Det skulle ge jobb, jobb som svårligen flyttar utomlands i takt med globaliseringen och det är dessutom miljövänligt att laga sina skor snarare än att köpa nya. Alla ekonomer vet att vi långsiktigt kommer få allt mindre tillverkningsindustri när andra länder har så oändligt mycket lägre kostnader.
Det betyder inte att jag gillar RUT eller ROT. Det är generellt problematiskt att staten försöker styra konsumtion (åtminstone bortom sådan konsumtion som är dålig för också andra människor som exempelvis konsumtion av bensin eller cigaretter) och det är synnerligt problematiskt att styra konsumtionen just till det egna hemmet. Det finns en kärnfamiljs- och hushållsnormering i RUT/ROT som söker konservera och gynna en viss sorts livsstil där allting som sker inom det egna hemmet är att föredra framför det som sker utanför.
Det leder till besvärande maktaspekter - som tjänsteutförare är du självfallet alltid i större underläge om du utför tjänsterna i ett hem än i en lokal på stan som är din snarare än kundens domän. Samma faktorer som kan göra det egna hemmet tryggt har ju inneboende faror: avskildheten, bristen på insyn. Strikt arbetsmiljömässigt är det förstås orimligt att ställa samma krav på människor enskilda lägenheter som på stora företag, men det gör gynnandet av hemtjänsterna än mer besvärligt.
Att specifikt göra det billigare att betala någon som tvättar i din egen tvättstuga än att betala i en tvättomat på stan är alltså att premiera potentiell otrygghet. Nu har vi också i övrigt en del sådan styrning, det är lägre skatt på mat du hämtar med dig än sådan du äter sittande på en restaurang, t ex, men det blir ju inte bättre av att utvidga hemfixeringen. Även bortom maktproblemen finns konstigheter i hemgynnandet. Varför vill staten så gärna att vi ska hålla oss var och en i varsitt hem? Är det inte bara en motsvarighet till Camerons och Tories skattesubventionering av äktenskapet? En stat som gillar och gynnar den ordentliga gifta medelklassen som satsar på hemlivet och prioriterar städning?
Jag är skeptisk. Men lika skeptisk är jag mot många av dem som också är skeptiska. Story of my political life.
tisdag, mars 02, 2010
På fullaste allvar
Åh, upptäckte en ohyggligt rolig (eller rätt tragisk) sågning apropå min text om individen i Arena. Jag ger er Smålandsposten:
"Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla."
Erm, ja? På rak arm några andra saker jag också påstår. På fullaste allvar:
- Jorden är rund
- Evolutionen pågår
- Gravitationen verkar
- Secret plan is secret
- Vissa konservativa har en djupt kuriös syn på vetenskap och kunskap
"Frilansskribenten Isobel Hadley-Kamptz påstår på fullaste allvar att hjärnan är ett signalfilter, inte en signalkälla."
Erm, ja? På rak arm några andra saker jag också påstår. På fullaste allvar:
- Jorden är rund
- Evolutionen pågår
- Gravitationen verkar
- Secret plan is secret
- Vissa konservativa har en djupt kuriös syn på vetenskap och kunskap
lördag, februari 27, 2010
Le eller dö
I dag rasar jag mot västerländsk uppförandefundamentalism, utbildningens nedrustning, positivt tänkande och begreppet anställningsbarhet.
lördag, februari 20, 2010
Det gudomliga och det dödliga
Varför känner jag ingenting för Evan Lysacek? Varför lämnar hans hopp mig oberörd, hans program mig kall? Jag har tänkt på det ändå sedan jag i vredesmod stängde av SVT Play i går, efter att ha sett Plusjenko få för få poäng för att vinna, sett hans förvirrade ansikte, sett glädjen och förvåningen hos amerikanen. Jag inser att man borde gilla det oväntade i det, men nej, jag förstår bara inte.
Jag menar inte att Plusjenko var så överlägsen nu. Hans kortprogram var visserligen magiskt i sin perfektion, men det fria var spänt, ryckigt. De nya bedömningsgrunderna gav lite avdrag här och var, men framförallt saknade hans åkning både passionen och den där gudomliga lättheten som vanligen är hans (som var hans i kortprogrammet), det där sättet att få det omöjliga att se helt anspråkslöst ut.
Men jag vill att de stora konståkarna ska röra vid mitt hjärta och mina tårkanaler. Lysacek får mig mest att vilja röra fjärrkontrollen.
En nyckel till mina känslor fanns i de åkare som faktiskt var ljuvliga i årets olympiad. Johnny Weir, Stephane Lambiel och Nobunari Oda hade vidunderliga friåk. Särskilt Oda rörde sig med den poesi och den sömlöshet som brukar vara Plusjenkos, och ett bittert uppknutet skridskosnöre var det enda som stod mellan honom och prispallen. Lambiels piruetter är etablerat vidunderliga, men även i övrigt har han en åkstil som är närmare dansen än akrobatiken och det finns något helt följdenligt i att han numera vägrar göra trippel axel - en konstnärligt känslig irrationalitet som kostar honom dyrbara poäng, särskilt i det korta programmet.
Weir har hittills mest uppmärksammats för sitt queera gränsöverskridande, men allvarligt talat vad är mest queer av glittriga spetsärmar och glittrig argyle-slipover? Det senare har ju en traditionellt maskulin bas som får paljetterna att bli långt mer, tja, perversa. Sven-Otto Littorin goes Ursula. Det talas tyvärr mindre om Weirs sårbara uttryck, den inneboende sorgen i hans rörelser, den makalösa skönheten i hans utsträckta armar.
Det är risken jag älskar med konståkning, insikten att varje moment innebär en möjlig katastrof, att varje ögonblick av fullkomlighet måste följas av ett likadant.
De bästa konståkarna förmedlar närheten till den avgrunden med ett leende. Med någon som Plusjenko märker man knappt att den finns där, så dödsföraktande säker är han, men insikten om döden måste finnas där. Annars blir det uppvisning, Holiday on Ice, ett dagsverke på väg till sponsorerna. Annars blir det Evan Lysacek. Hans solbränt maskulint hellyamerikanska uppsyn saknar all den tvetydighet landsmannen Weir ångar genom de bleka porerna. Landsman förresten, skillnaden mellan Illinois och New York har sällan varit tydligare. "A key element of confidence is standing tall and proud" lyder inledningsfrasen på Lysaceks hemsida och även om det kanske syftar på specifikt hans fysiska längd så finns också någonting där i synen på konsten. Tall and proud, arbeta hårt, åk och hoppa säkert, gör några publiktricks. Lysacek gör ingen quadruppel heller, det kanske skulle tvinga honom att konfrontera sin dödlighet.
Jag avgudade Jagudin 2002, men jämför hans legendariska järnmasksåk:
med Plusjenkos fyra år senare (först korta)
(sedan långa, fanns ej för inbäddning)
och man upptäcker även där en skillnad i sårbarhet.
Det är först när Jagudin gråter hjärtskärande inför domarna som man verkligen älskar honom. Plusjenko älskar man, jag, från första skär. Den verkligt stora konståkaren behöver ingen slav på segervagnen. Han motar redan sin dödsångest i varje trippel tåloop. Det är därför han fortsätter, därför han reser sig från varje fall och glider vidare.
fredag, februari 19, 2010
våldsnormalisering, normalpolisiering
Men varför är ni så förvånade? Det var helt ärligt min första reaktion mot den folkstorm som följt i spåren av Jesper Nilssons möte med tunnelbanepoliserna i Hornstull. Visste ni verkligen inte att det är såhär?
I nästa steg blev jag rörd över att så många, och i så breda lager, åsiktsgrupperingar och åldersskikt, ändå tyckte att det var oacceptabelt. De hade kanske faktiskt inte känt till polisens övervåld, inte tänkt på konsekvenserna av polisifieringen av samhället, normaliseringen av våldet. Så nu, när ni har tänkt på det, kan vi snälla tänka om och bygga nytt?
För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper - ett informellt undantagstillstånd.
Lyssna på begreppet bara. Rättstaten gröps ur, sked för sked.
Vi inbjuder till den här urgröpningen med regler som tycks till för att missbrukas. Inte bara är det förbjudet i Sverige att vara narkotikapåverkad, eftersom det sedan 1993 dessutom är belagt med möjligt fängelsestraff har polisen fått helt fria händer. Det enda som krävs för att de ska få ta med någon till polisstationen och hålla kvar personen i 6 timmar och tvinga personen till blod-, saliv- och kissprov är att de vill det själva. Då är det bara att säga som Kling & Klang i tunnelbanan: ”du ser ovanligt lugn ut”, vilket alltså om polisen så önskar är ett tecken på fuffens och då är det bara att snällt följa med.
Det här har många upplevt, som råkat gilla fel musik, ha fel hudfärg eller fel kläder. Kling & Klangs chef, David Beukelmann, f d chef för rejvkommissionen, har skrivit öppet om vikten av att gå efter just sådana yttre tecken i jakten på potentiellt narkotikapåverkade. Papperslösa måste för allt i världen hålla sig från att odla dreads om de vill ha en chans.
Det låter som skämt alltsammans, som levde vi i en sällsamt frostslagen bananrepublik där poliser ser det som sin uppgift att trakassera ungdomar och andra alternativgrupper, men det är just där vi är.
Det går bittert raka linjer mellan rejvkommissionen, via Göteborg 2001, till dagens jakt på fildelare och tunnelbaneresenärer. För helt vanliga unga människor är misstänksamhet mot polisen det självklara förhållningssättet. Misstänksamheten spiller över i allmän skepsis mot staten, mot tanken att vi alla är fullvärdiga medborgare.
Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.
Precis så bryter man sönder samhällen. Precis så skapar man radikalisering och statens våldsnormalisering möts med våld tillbaka, eller åtminstone med det motstånd som är kryptering, vpn-tunnlar, twitter-utrop om kontroller i tunnelbanan. Tillit är något som finns i subgrupper snarare än i samhället som helhet. Det är en väldigt farlig utveckling. Övergreppen mot Jesper Nilsson, och hans CSI-arbete för att visa upp dem, har åtminstone visat oss vart vi är på väg.
I nästa steg blev jag rörd över att så många, och i så breda lager, åsiktsgrupperingar och åldersskikt, ändå tyckte att det var oacceptabelt. De hade kanske faktiskt inte känt till polisens övervåld, inte tänkt på konsekvenserna av polisifieringen av samhället, normaliseringen av våldet. Så nu, när ni har tänkt på det, kan vi snälla tänka om och bygga nytt?
För det är ju skärvor av systemfel, de bilder och filmer vi sett. Poliser som extraknäcker som biljettkontrollanter i tunnelbanan och använder sin polislegitimitet i ickepolisiära uppdrag ger våldsmonopolet makt också bortom lagen. Polis har berättat att ett syfte bortom att säkerställa betalande kollektivresenärer är att potentiellt upptäcka och gripa människor som befinner sig i landet illegalt, som papperslösa flyktingar. I tunnelbanan har vi alltså i all tysthet infört ett system där man när som helst kan behöva visa upp sina papper - ett informellt undantagstillstånd.
Lyssna på begreppet bara. Rättstaten gröps ur, sked för sked.
Vi inbjuder till den här urgröpningen med regler som tycks till för att missbrukas. Inte bara är det förbjudet i Sverige att vara narkotikapåverkad, eftersom det sedan 1993 dessutom är belagt med möjligt fängelsestraff har polisen fått helt fria händer. Det enda som krävs för att de ska få ta med någon till polisstationen och hålla kvar personen i 6 timmar och tvinga personen till blod-, saliv- och kissprov är att de vill det själva. Då är det bara att säga som Kling & Klang i tunnelbanan: ”du ser ovanligt lugn ut”, vilket alltså om polisen så önskar är ett tecken på fuffens och då är det bara att snällt följa med.
Det här har många upplevt, som råkat gilla fel musik, ha fel hudfärg eller fel kläder. Kling & Klangs chef, David Beukelmann, f d chef för rejvkommissionen, har skrivit öppet om vikten av att gå efter just sådana yttre tecken i jakten på potentiellt narkotikapåverkade. Papperslösa måste för allt i världen hålla sig från att odla dreads om de vill ha en chans.
Det låter som skämt alltsammans, som levde vi i en sällsamt frostslagen bananrepublik där poliser ser det som sin uppgift att trakassera ungdomar och andra alternativgrupper, men det är just där vi är.
Det går bittert raka linjer mellan rejvkommissionen, via Göteborg 2001, till dagens jakt på fildelare och tunnelbaneresenärer. För helt vanliga unga människor är misstänksamhet mot polisen det självklara förhållningssättet. Misstänksamheten spiller över i allmän skepsis mot staten, mot tanken att vi alla är fullvärdiga medborgare.
Inom kort väntas regeringen lägga ut ett utredningsuppdrag om signalspaning inom FRA också åt polisen, vilket alltså kommer ge poliser som Beukelmanns mannar oinskränkt tillgång till alla svenskars datatrafik även helt utan brottsmisstankar. Ännu fler gummiregler att utnyttja efter eget kynne, ännu mer potentiella övergrepp mot dem som avviker från den prydliga medelålders medelklassnormen.
Precis så bryter man sönder samhällen. Precis så skapar man radikalisering och statens våldsnormalisering möts med våld tillbaka, eller åtminstone med det motstånd som är kryptering, vpn-tunnlar, twitter-utrop om kontroller i tunnelbanan. Tillit är något som finns i subgrupper snarare än i samhället som helhet. Det är en väldigt farlig utveckling. Övergreppen mot Jesper Nilsson, och hans CSI-arbete för att visa upp dem, har åtminstone visat oss vart vi är på väg.
(Det här var en artikel som jag trodde att jag skulle lämna i dag, men som var nästa vecka och som därför hamnar här, om den låter som en artikel och är lite uppsamlande, snarare än ett helt fristående blogginlägg är detta anledningen)
onsdag, februari 17, 2010
Skimmer i ögonen
Den första gången jag hade direkt kontakt med Daniel Åberg var vintern 2006. Tidskriften Bon hade tryckt ett kapitel av min debutroman som skulle komma ut till våren. Han mailade under rubriken "Avundsjuka" och berättade att han tyckte om det jag hade skrivit, att jag hade hittat något som han också sökte i sitt skrivande. Det gjorde mig glad.
Vi har haft sporadisk kontakt sedan dess. Pratat förlag och skrivande och mediernas kris och setts på några fester hos gemensamma vänner. Bloggat om och till varann, följer varann på twitter. Själv hade jag dock aldrig kommit så långt att jag läst hans första roman Dannyboy och kärleken förrän någon gång i somras. Jag gillade den rätt mycket. Den hade en samtida uppriktighet och en utmejslad stil bortom den plattare genrelitteraturen och en lätthet i anslaget som faktiskt är hemskt ovanlig. Ändå irriterade jag mig över en del grepp i berättelsen, över en viss jobbig flåshurtighet och byggställningar i berättelsen som syntes.
I går kväll läste jag så Vi har aldrig sagt hejdå, Åbergs andra roman, självutgiven (och vi har pratat en del om det projektet, både i debatter och privat) och i ljudboksversionen självinläst i en hemmastudio i Åbergs källarförråd. Jag gillar det, även om jag inte skulle välja det själv, men i det större samtalet har liksom projektet att ge ut den här boken överskuggat boken själv. Det är synd.
För det är faktiskt en alldeles glimrande liten kärleksroman. Den där tonen som han letade efter har han definitivt hittat, om det han var ute efter nu var en djupt allvarlig samtidsskildring med en samtidig lätthet som gör berättelsen självklar. Detta är make-believe-fiktion av mest klassiskt slag, där berättarjaget är en människa på lika villkor som vem som helst och där trovärdigheten ligger i bekymmerslöst exakta detaljer lika mycket som i en oftast lika exakt tonträff. Fiktionen gör verkligheten verkligare. Som samtidsskildring är den sömlös, men som kärleksskildring är den tidlös och det är nog ännu viktigare. Att jag sedan skulle önska viss redigering, viss uppstyrning av språket, är i sammanhanget petitesser.
När jag nu själv sitter och sliter med inte bara en utan två romaner måste jag säga att jag återgäldar den där avundsjukan. Men det är väl rätt bra så.
Vi har haft sporadisk kontakt sedan dess. Pratat förlag och skrivande och mediernas kris och setts på några fester hos gemensamma vänner. Bloggat om och till varann, följer varann på twitter. Själv hade jag dock aldrig kommit så långt att jag läst hans första roman Dannyboy och kärleken förrän någon gång i somras. Jag gillade den rätt mycket. Den hade en samtida uppriktighet och en utmejslad stil bortom den plattare genrelitteraturen och en lätthet i anslaget som faktiskt är hemskt ovanlig. Ändå irriterade jag mig över en del grepp i berättelsen, över en viss jobbig flåshurtighet och byggställningar i berättelsen som syntes.
I går kväll läste jag så Vi har aldrig sagt hejdå, Åbergs andra roman, självutgiven (och vi har pratat en del om det projektet, både i debatter och privat) och i ljudboksversionen självinläst i en hemmastudio i Åbergs källarförråd. Jag gillar det, även om jag inte skulle välja det själv, men i det större samtalet har liksom projektet att ge ut den här boken överskuggat boken själv. Det är synd.
För det är faktiskt en alldeles glimrande liten kärleksroman. Den där tonen som han letade efter har han definitivt hittat, om det han var ute efter nu var en djupt allvarlig samtidsskildring med en samtidig lätthet som gör berättelsen självklar. Detta är make-believe-fiktion av mest klassiskt slag, där berättarjaget är en människa på lika villkor som vem som helst och där trovärdigheten ligger i bekymmerslöst exakta detaljer lika mycket som i en oftast lika exakt tonträff. Fiktionen gör verkligheten verkligare. Som samtidsskildring är den sömlös, men som kärleksskildring är den tidlös och det är nog ännu viktigare. Att jag sedan skulle önska viss redigering, viss uppstyrning av språket, är i sammanhanget petitesser.
När jag nu själv sitter och sliter med inte bara en utan två romaner måste jag säga att jag återgäldar den där avundsjukan. Men det är väl rätt bra så.
söndag, februari 07, 2010
Låt dem lida
På internationella aids-dagen i höstas kom Birgitta Rydberg och folkpartiet i Stockholms län ut med en livsviktig omsvängning. Rydberg hade länge aktivt motarbetat de försök som gjorts till en narkotikapolitik mer inriktad på att lindra eländet för utsatta missbrukare än på att straffa dem för deras sjukdom. Den kanske största symbolen för detta har varit hennes envetna motstånd mot sprutbyten, ett motstånd som yttrat sig i bl a stöd till låtsat vetenskapliga men egentligen enbart ideologiskt grundade rapporter om sprutbytenas effekter.
Det som hände den 1 december var därför både förvånande och fantastiskt. Rydberg hade nämligen ändrat sig. Hon öppnade för ett försöksprojekt med sprutbyten som motiveras med samma argument som jag och andra fört fram i många år, att det dels bevisat minskar smittspridningen bland intravenösa missbrukare, dels ger bättre kontakter mellan vården och missbrukarna vilket i sig kan göra det lättare för den som vill ha behandling mot sitt missbruk.
De tårar jag grät av glädje då kom i dag tillbaka i bitter ilskevariant. För moderaterna i Stockholms län, anförda av Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdal, går i dag ut och förklarar att moderaterna inte kan acceptera sprutbyten. Detta motiverar de med att sprutbyten inte stoppar missbruket, vilket ingen någonsin hävdat. Det sprutbyten gör är att de ger redan extremt utsatta människor en chans att slippa ytterligare stigmatiserande och plågsamma sjukdomar. Men det spelar ingen roll för dessa, som frågar sig: "Vilken är den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram, om vi eventuellt undviker hepatit- och hivsmitta men samtidigt orsakar någons död till följd av en överdos?"
Tror de alltså att rena sprutor ger större risk för överdoser än smutsiga? Eller tror de, på riktigt, att folk börjar med heroin som inte annars skulle ha gjort det, för att det finns en möjlighet för heroinister att få rena sprutor? Det är de enda två logiska förklaringarna till den meningen. Lägg också märke till det lilla inpetade "eventuellt", för att markera att artikelförfattarna egentligen inte tror att man säkert minskar smittriskerna (vilket alla tillgängliga studier dock visar).
Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det "etiskt tveksamt" att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.
Det som hände den 1 december var därför både förvånande och fantastiskt. Rydberg hade nämligen ändrat sig. Hon öppnade för ett försöksprojekt med sprutbyten som motiveras med samma argument som jag och andra fört fram i många år, att det dels bevisat minskar smittspridningen bland intravenösa missbrukare, dels ger bättre kontakter mellan vården och missbrukarna vilket i sig kan göra det lättare för den som vill ha behandling mot sitt missbruk.
De tårar jag grät av glädje då kom i dag tillbaka i bitter ilskevariant. För moderaterna i Stockholms län, anförda av Catharina Elmsäter-Svärd och Torbjörn Rosdal, går i dag ut och förklarar att moderaterna inte kan acceptera sprutbyten. Detta motiverar de med att sprutbyten inte stoppar missbruket, vilket ingen någonsin hävdat. Det sprutbyten gör är att de ger redan extremt utsatta människor en chans att slippa ytterligare stigmatiserande och plågsamma sjukdomar. Men det spelar ingen roll för dessa, som frågar sig: "Vilken är den mänskliga vinsten med ett sprutbytesprogram, om vi eventuellt undviker hepatit- och hivsmitta men samtidigt orsakar någons död till följd av en överdos?"
Tror de alltså att rena sprutor ger större risk för överdoser än smutsiga? Eller tror de, på riktigt, att folk börjar med heroin som inte annars skulle ha gjort det, för att det finns en möjlighet för heroinister att få rena sprutor? Det är de enda två logiska förklaringarna till den meningen. Lägg också märke till det lilla inpetade "eventuellt", för att markera att artikelförfattarna egentligen inte tror att man säkert minskar smittriskerna (vilket alla tillgängliga studier dock visar).
Nej, problemet för stockholmsmoderaterna är att eftersom narkotika är olagligt så blir det "etiskt tveksamt" att förbättra livet och livschanserna för missbrukarna. Motarbetar man narkotikan måste man också motarbeta missbrukarna. Det är ytterst vad den repressiva narkotikapolitiken handlar om. Låt dem lida bara. De är ju ändå bara kriminella. De är ju bara knarkare.
lördag, februari 06, 2010
Individen finns inte och har sannolikt aldrig funnits
I går kom senaste numret av Arena och om jag i Expressen skrev en lång viktig dyster text om liberalismens kris hade jag i Arena skrivit en lång viktig munter text om individens död. Gränserna mellan våra hjärnor, eller mellan hjärnan och de fenomen vi outsourcar vårt hjärnarbete till, blir allt suddigare och man kan lika lite tala meningsfullt om avskilda individer som om fri individuell vilja.
"Men hur hänger det där med hjärnorna egentligen ihop? Eller isär, rättare sagt. För visst är ju varje hjärna en och en för sig i varje mänsklig skalle. Eller? Dessa mosiga 1,5 kilo som vi alla går runt och bär på till varierande nytta. Just den varierande nyttan säger något litet om hopkopplingens styrka och värde. För om man bara ser på varje enskild människohjärna är den ungefär likadan i dag som när människan som art uppkom för mellan 100 000 och 200 000 år sedan. Varje twittrande, bilkörande, Assassin creed-spelande, långfärdsskridskoåkande, Sara Stridsberg-läsande väg-och-vatten-ingenjör har ungefär samma fysiska neurologiska förutsättningar som jägaren eller samlaren som inte kunde räkna till hur många barn han hade att mätta. Evolutionen går inte snabbare än så. Vi är i grunden likadana.
Eller, vi hade varit det, om hjärnan hade varit avskild från omvärlden. Om vi, på något meningsfullt sätt, faktiskt hade varit enskilda separata individer. Tvärtom är det just för att vi inte är det, för att vi framgångsrikt klarat av att outsourca så ofantliga delar av vårt tänkande utanför den enskilda hjärnan som vi kommit så pass långt från savannen."
Himla spännande, kort sagt. Texten finns inte på nätet men förhoppningsvis i en tidningskiosk nära dig.
fredag, februari 05, 2010
Den Nya Liberala Teorin
I dag skriver jag i Expressen om vad som skulle kunna vara en ny sorts liberalism. Det är rätt abstrakt, våldsamt nedbantat (jag har inga referenser, t ex) och måste ses som bara ett allra första steg till det jag innerligt önskar kunde vara en frihetlighet för en ny tid. Det vore otroligt roligt om fler personer kunde hänga på i den här strävan att hitta ett sätt att formulera en grund för frihetlig politik, bortom tankarna på marknaden, skiljelinjen mellan privat och offentligt, individen och dess moraliska rättigheter. Det här är en början på en diskussion, inte ett färdigt paket.
Uppdatering:
Folk som t ex för min del gärna får skriva mer om det här (och som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills):
Jimmy Sand
Johan Norberg
Rasmus Fleischer
Johan Karlsson
Karl Palmås
Mattias Svensson
Ali Esbati
(och ja, jag inser enkönigheten nu när jag tittar på den. Det är sannerligen inte meningen, men sjukt dystert)
Uppdatering:
Folk som t ex för min del gärna får skriva mer om det här (och som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills):
Jimmy Sand
Johan Norberg
Rasmus Fleischer
Johan Karlsson
Karl Palmås
Mattias Svensson
Ali Esbati
(och ja, jag inser enkönigheten nu när jag tittar på den. Det är sannerligen inte meningen, men sjukt dystert)
onsdag, februari 03, 2010
ett liv i mediebranschen
Häromdagen blev jag uppringd av ett produktionsbolag och erbjuden jobbet som programledare för ett tv-program om politik. Det skulle provfilmas och så, förstås, jag har ju aldrig haft sådana tv-uppdrag förut, men de ville verkligen ha mig. Lite kul ändå, faktiskt, det var betalt jobb som verkade rätt roligt och jag kan onekligen mer om politik än de flesta. Programmen skulle sändas ett antal veckor före valet och arbetstiden skulle vara ungefär 5 veckor, men inte heltid.
"Ni vet att jag är åsiktsskribent, va?" frågade jag för säkerhets skull och tillade "det vore löjligt att låtsas som om jag var objektiv i politiska frågor". "Ja, det klart vi vet" sa hon. Vi pratade om att jag ju inte är knuten till något parti utan tvärtom som alla bloggläsare vet tycker rätt illa om nästan alla partier.
Det var därför en liten aning förvirrande att lite senare få beskedet att hoppsan, det är ett problem att jag skriver om politik. För att kunna komma ifråga för det aktuella jobbet kan jag inte uttrycka några åsikter offentligt från och med ungefär Almedalen i sommar. En månads jobb i september måste alltså kvittas mot knappt tre månaders obetald arbetslöshet innan. För att skriva om politik är ju liksom det jag gör, hela tiden. Det är mitt jobb, vilket produktionsbolaget åtminstone initialt tycktes ha förstått.
Det här är konstigt på flera sätt. Man kan tycka att de borde ha känt till att jag jobbar med det jag jobbar med. Varför skulle de annars rimligen ha frågat mig? Det säger också något litet om villkoren i mediebranschen, där man uppenbarligen utgår från att alla människor är ekonomiskt oberoende från början och inte behöver kunna försörja sig.
Den där karenstiden i sig är också rätt mystisk. Är den till för att folk ska hinna glömma bort att jag brukar tycka saker och kunna luras att jag är objektiv? För de tror väl inte att jag rent faktiskt skulle sluta tycka saker för att jag inte skriver om dem på ett tag? De kan väl inte utgå från att en persons politiska värderingar är något man aktivt plockar fram inför författandet av en text. Om man tycker att det är en bra idé med en ledarskribent/kulturskribent som programledare måste det väl vara för att man inte specifikt är ute efter objektivitet.
Eller är det att skulle se illa ut om en person som talar om politik i tv också skriver om det i tidningen, med ett sannolikt delvis annat tonfall och perspektiv? Isåfall, varför då? Belinda Olsson var ju krönikör på Aftonbladet samtidigt som hon jobbade på Debatt i SVT, (Sakine Madon jobbade också på just Debatt ett tag, parallellt med sina krönikor i Expressen) men fick sluta när hon blev programledare för alltihop. Trodde någon då att hon slutade tycka saker?
(Vi hann inte ens komma in på vad man fick och inte fick skriva på twitter. Det är kanske tur det.)
"Ni vet att jag är åsiktsskribent, va?" frågade jag för säkerhets skull och tillade "det vore löjligt att låtsas som om jag var objektiv i politiska frågor". "Ja, det klart vi vet" sa hon. Vi pratade om att jag ju inte är knuten till något parti utan tvärtom som alla bloggläsare vet tycker rätt illa om nästan alla partier.
Det var därför en liten aning förvirrande att lite senare få beskedet att hoppsan, det är ett problem att jag skriver om politik. För att kunna komma ifråga för det aktuella jobbet kan jag inte uttrycka några åsikter offentligt från och med ungefär Almedalen i sommar. En månads jobb i september måste alltså kvittas mot knappt tre månaders obetald arbetslöshet innan. För att skriva om politik är ju liksom det jag gör, hela tiden. Det är mitt jobb, vilket produktionsbolaget åtminstone initialt tycktes ha förstått.
Det här är konstigt på flera sätt. Man kan tycka att de borde ha känt till att jag jobbar med det jag jobbar med. Varför skulle de annars rimligen ha frågat mig? Det säger också något litet om villkoren i mediebranschen, där man uppenbarligen utgår från att alla människor är ekonomiskt oberoende från början och inte behöver kunna försörja sig.
Den där karenstiden i sig är också rätt mystisk. Är den till för att folk ska hinna glömma bort att jag brukar tycka saker och kunna luras att jag är objektiv? För de tror väl inte att jag rent faktiskt skulle sluta tycka saker för att jag inte skriver om dem på ett tag? De kan väl inte utgå från att en persons politiska värderingar är något man aktivt plockar fram inför författandet av en text. Om man tycker att det är en bra idé med en ledarskribent/kulturskribent som programledare måste det väl vara för att man inte specifikt är ute efter objektivitet.
Eller är det att skulle se illa ut om en person som talar om politik i tv också skriver om det i tidningen, med ett sannolikt delvis annat tonfall och perspektiv? Isåfall, varför då? Belinda Olsson var ju krönikör på Aftonbladet samtidigt som hon jobbade på Debatt i SVT, (Sakine Madon jobbade också på just Debatt ett tag, parallellt med sina krönikor i Expressen) men fick sluta när hon blev programledare för alltihop. Trodde någon då att hon slutade tycka saker?
(Vi hann inte ens komma in på vad man fick och inte fick skriva på twitter. Det är kanske tur det.)
Sharia, arvet och den bisarra respekten för gamla pengar
Dilsa Demirbag-Sten skriver bra i dag om en doktorand som vill öppna för sharia-lagstiftning i Sverige. Särskilt fint tycker jag hon pekar på den tragiska polariteten mellan dem som kräver gruppbaserade rättigheter och aktivt vill inskränka den individuella friheten för de personer som antas ingå i gruppen och det allt vanligare majoritetsperspektiv där man på likartat sätt vill inskränka människors rätt att välja själva. Skillnaden ligger i vilken livsstil man ska tvingas till, vilka plagg som ska tas av och på, och vilka medborgare man tycker sig ha rätt att bestämma över (alla eller bara en del).
Ändå tänker jag på arvet. Är arvet, så som det regleras i dag, verkligen centralt, eller ens rimligt, i den frihetliga demokratin? Våra svenska arvslagar säger t ex att man inte får göra sina barn arvlösa, oavsett hur illa de behandlat en. Genom fideikommissen har vi dessutom redan särlagstiftning på området för en viss grupp, egendomsägande adel. Uppenbarligen är adeln en grupp som det är betydligt mer okej att skilja ut än exempelvis muslimer. Där inte grundlagen och alla människors lika rätt så viktig.
Men vilken rätt har jag att kräva en del av mina föräldrars hopsamlade egendom, bara för att jag är deras barn? Frågan kan ställas utifrån flera olika frihetliga perspektiv. Borde jag som individ inte ha rätt att välja helt fritt vem jag vill ska ha mina saker när jag har dött? Även om jag, t ex, skulle vilja ge allting till döttrarna och inget till sönerna eftersom det är döttrarna som tagit hand om mig i min ålderdom (ett inte jätteovanligt fenomen).
Eller är arvet över huvud taget rimligt som frihetlig idé? Vi är redan i utgångsläget utelämnade åt våra föräldrar, de vi är som människor bestäms nästan helt av kombinationen av gener och tidig uppfostran, skall våra föräldrars möjlighet till kapitalackumulering verkligen få påverka även efter deras död? Ger inte de skilda genetiska och uppfostransmässiga förutsättningarna tillräcklig grundläggande orättvisa? Fideikommissen bygger på vår överdrivna respekt för gamla pengar, men samma sak kan ses i arvet som sådant.
Det är väldigt lätt att uppfatta våra lagar som filosofiskt rena, omsorgsfullt huggna i logik, när de i själva verket är lika mosigt traditionsbestämda som all annan mänsklig verksamhet. Det är inte nödvändigtvis fel, traditioner och institutioner som växt fram genom århundraden har en stabilitet som kan vara gynnsam även om inte innehållet är optimalt. Där får man göra avvägningar, som sannolikt blir olika beroende på tid och sammanhang. Etiken utvecklas efter praktiska omständigheter, samhällen förändras.
Jag är självfallet inte förespråkare för sharia-lagar, men den separata lagstiftning vi redan har för folk i adelskalendern säger något litet om att vi kanske har en del i våra sekulära lagar att fundera över också.
Ändå tänker jag på arvet. Är arvet, så som det regleras i dag, verkligen centralt, eller ens rimligt, i den frihetliga demokratin? Våra svenska arvslagar säger t ex att man inte får göra sina barn arvlösa, oavsett hur illa de behandlat en. Genom fideikommissen har vi dessutom redan särlagstiftning på området för en viss grupp, egendomsägande adel. Uppenbarligen är adeln en grupp som det är betydligt mer okej att skilja ut än exempelvis muslimer. Där inte grundlagen och alla människors lika rätt så viktig.
Men vilken rätt har jag att kräva en del av mina föräldrars hopsamlade egendom, bara för att jag är deras barn? Frågan kan ställas utifrån flera olika frihetliga perspektiv. Borde jag som individ inte ha rätt att välja helt fritt vem jag vill ska ha mina saker när jag har dött? Även om jag, t ex, skulle vilja ge allting till döttrarna och inget till sönerna eftersom det är döttrarna som tagit hand om mig i min ålderdom (ett inte jätteovanligt fenomen).
Eller är arvet över huvud taget rimligt som frihetlig idé? Vi är redan i utgångsläget utelämnade åt våra föräldrar, de vi är som människor bestäms nästan helt av kombinationen av gener och tidig uppfostran, skall våra föräldrars möjlighet till kapitalackumulering verkligen få påverka även efter deras död? Ger inte de skilda genetiska och uppfostransmässiga förutsättningarna tillräcklig grundläggande orättvisa? Fideikommissen bygger på vår överdrivna respekt för gamla pengar, men samma sak kan ses i arvet som sådant.
Det är väldigt lätt att uppfatta våra lagar som filosofiskt rena, omsorgsfullt huggna i logik, när de i själva verket är lika mosigt traditionsbestämda som all annan mänsklig verksamhet. Det är inte nödvändigtvis fel, traditioner och institutioner som växt fram genom århundraden har en stabilitet som kan vara gynnsam även om inte innehållet är optimalt. Där får man göra avvägningar, som sannolikt blir olika beroende på tid och sammanhang. Etiken utvecklas efter praktiska omständigheter, samhällen förändras.
Jag är självfallet inte förespråkare för sharia-lagar, men den separata lagstiftning vi redan har för folk i adelskalendern säger något litet om att vi kanske har en del i våra sekulära lagar att fundera över också.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
