I dag skriver jag i Expressen om vad som skulle kunna vara en ny sorts liberalism. Det är rätt abstrakt, våldsamt nedbantat (jag har inga referenser, t ex) och måste ses som bara ett allra första steg till det jag innerligt önskar kunde vara en frihetlighet för en ny tid. Det vore otroligt roligt om fler personer kunde hänga på i den här strävan att hitta ett sätt att formulera en grund för frihetlig politik, bortom tankarna på marknaden, skiljelinjen mellan privat och offentligt, individen och dess moraliska rättigheter. Det här är en början på en diskussion, inte ett färdigt paket.
Uppdatering:
Folk som t ex för min del gärna får skriva mer om det här (och som i viss utsträckning tjänat som inspiratörer och intellektuella spänningsfält och motsägare under mitt tankearbete hittills):
Jimmy Sand
Johan Norberg
Rasmus Fleischer
Johan Karlsson
Karl Palmås
Mattias Svensson
Ali Esbati
(och ja, jag inser enkönigheten nu när jag tittar på den. Det är sannerligen inte meningen, men sjukt dystert)
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
48 kommentarer:
Så jävla jävla bra. Jag har aldrig känt mig så liberal som just nu.
Bra att du ser att det är ett frihetsproblem att rätten/möjligheten att leva av det man är bra på - eller att få jobb ö h t - har blivit kontingent, för många helt kopplad till var man råkar bo eller vem man råkar känna. Alltför många liberaler (och andra) utgår från att dagens verklighet ser ut som på 1800-talet då det fanns jobb i överflöd, kraven på utbildning ofta var obefintliga och man kunde klara sig på ytterst litet kontanter om det knep, under veckor och månader, därför att många hade möjlighet att skaffa mat direkt från jorden eller att få stöd av släktingar. Vi lever inte där längre.
Det är ju klart att om det finns ett stort behov av människor med t ex kunskaper i arabiska, svenska och engelska, alla tre, men bara ett fåtal tillgängliga *jobb* med den inriktningen - och dessa alltid går till inarbetade namn - så råder ingen frihet att försörja sig på de kunskaperna, som det rådde för femtio år sen när du kunde traska upp till bilfabriken eller järnaffären och börja nästa vecka.
Var Vinecnt van Gogh arbetslös? Tekniskt sett ja, trots att han jobbade som en furie och skapade ett oerhört mervärde både artistiskt och ekonomiskt. Under sin livstid lyckades han dock inte sälja en enda tavla: mervärdet gick inte att se. Hade han kunnat finnas som konstnär idag, på samma villkor, helt utanför det institutionella konstlivet? Tveksamt.
Otroligt inspirerande! Just nu funderar jag mest runt formuleringen; "ekonomisk självständighet kan inte underskattas som skydd mot makten". Jag håller med och jag skulle egentligen vilja gå ännu
längre; Personlig frihet förutsätter ett visst mått av ekonomisk frihet. Därför jag anser att vi är inte fria om vi inte vet var nästa mål mat kommer ifrån eller om vi tex inte har en trygg bostad. Som Robin antydde, ett stort problem med det nuvarande ekonomiska frihetstänkandet är att det inte gör skillnad på frivillig konsumtion och nödvändig konsumtion. Vissa saker bara måste vi ha, vi kan inte välja bort boende, mat och vård.
Människor som är osäkra på om de kan tillgodose sin nödvändig konsumtion är försatta i en beroendesituation som är helt inkompatibel med frihet. De som inte har råd att bo eller äta, fattiga människor, upplever den personliga frihetens kollaps. Visst har fattiga människor valmöjligheter, kan man argumentera, men alla dessa val har bara ett enda syfte - att tillgodose den nödvändiga konsumtionen och därmed att skapa förutsättningar för ett värdigt liv. Vad är det för val? Riktig valfrihet är att kunna välja sina mål. Vi ska inte behöva nöja oss med att tillåtas välja metoder för att uppnå av andra uppställda mål!
Vad som nu är nödvändig konsumtion och värdigt liv kan vi ju diskutera, men att vi kunna tillgodose grundläggande behov är alltså en förutsättning för frihet. Om vi med frihet menar frihet för alla, inte bara för de som redan har den ekonomiska friheten, då måste vi hitta ett sätt att se till att folk inte är fattiga.
Ja! Det här är helt fantastiskt. Helt.
Det öppnar för mig framför allt tankar om hur socialförsäkringssystem alltid är en form av maktutövande, nästan en form av biopolitik, och vad som kan göras för att lösa den situationen utan att helt förneka att vi ändå kan behöva (behöver!) sådana system.
Att kliva ur det rent ekonomiska tänkandet känns som ett bra första steg i den riktningen. Som att faktiskt ta tillbaka frihet i diskussionen, inte bara ren ekonomi.
Fint att det här börjar få genomslag i Sthlm också. I Sveriges framstjärt har vi ju diskuterat de här sakerna i ett halvt decennium, minst. ;)
Några ingångar:
http://www.mothugg.se/2009/12/11/ir-ior-och-liberalismen/
http://www.mothugg.se/2009/11/12/halmdockornas-kamp/
http://www.mothugg.se/2008/06/27/skrackens-liberalism/
http://www.mothugg.se/2007/07/06/modernismernas-kamp/
Bra initiativ
Fantastiskt bra, fjärran från de tomma rop om frihet som brukar komma från de så kallade liberala partierna.
Det viktiga är konstaterandet att makt kan vara både statlig och privat. Liberalism måste skydda mot båda, annars är den ihålig.
Hampus: ja, det är ju en blind fläck hos många liberaler. De tror att "allting reder upp sig bara staten, facket och religionerna hålls utanför".
Jag håller med dig i stora drag, men man behöver inte överge den basala varumarknaden bara för att man vägrar att gå med på att reducera människan till enbart en arbetsvara på marknaden.
En medborgarlön är den enklaste lösningen på de här problemen. Man kan då skippa resten av bidragsdjungeln med vidhängande byråkrati och kontroll, men alla har ändå en grundtrygghet. Utifrån denna kan sedan egen företagsamhet blomma, vare sig den leder till något vinstdrivande eller inte in the long run. Arbetsgivarna får då förstås konkurrera med goda löner och goda arbetsvillkor för att få den arbetskraft de behöver, särskilt till tråkiga arbeten, men genom att man bygger in denna dynamik i systemet kan man samtidigt skippa facket.
Tack, Stefan, det var ungefär dit jag ville komma. Jag tycker att du drar den logiska slutsatsen.
Hela debatten om i eller utanför sjukförsäkringssystemet blir till den kvasidebatt den egentligen är. En bra grundtrygghet åt alla som ersätter sjukförsäkring, föräldraförsäkring, arbetslöshet. Sen får högavlönade skaffa egna privata försäkringar för att täcka resten av sitt inkomstbortfall, eller förhandla till sig sådana med arbetsgivaren.
Det borde vara ekonomiskt möjligt med tanke på den produktivitetshöjning genom teknikutveckling som skett. Det behövs helt enkelt inte så många för att producera de varor vi behöver och mer för att det s.a.s. ska räcka till jobb åt alla. Så vad man hittills har gjort för att upprätthålla arbetslinjen är att expandera offentlig sektor och skapa en kontroll- och sysselsättningsindustri. Borgarna kanske inte vill expandera offentlig sektor, men de vill ha lönebidrag och skatteavdrag och sådant desto mer till stora etablerade arbetsgivare.
Liberalt sett vore det ju dock bättre om en dividend av samhällets produktivitetsöverskott gick direkt till individerna själva för att använda just som de själva vet bäst hur de behöver.
Äganderättsligt-naturrättsligt är det försvarligt med att naturresurserna som utgör råmaterial för produktionen inte i sig själva är skapade av någon människa, och därför inte i sig själva kan ses som någons absoluta privata egendom, men snarare bör ses som gemensam egendom.
Någon kanske skulle kalla detta synsätt för kommunism, men i så fall är även gratis luft och vatten, allemansrätt och kvoterat fiske på nationellt och internationellt vatten kommunism. Knappast den kommunism vi känner från 1917-1989 alltså.
Problemet är väl - bortsett från den triviala frågan hur man skapar majoritet för något som till den grad hotar inbitna normer och intressen - att "produktivitetsökning" i konkurrens länder emellan är intressant just som marginalökning, dvs ökning relativt var man stod tidigare, och relativt andra länder. Det är klart att Svrige producerar mycket mer och snabbare idag än 1985 eller 1995, men det gör ju de flesta utvecklade länder, så ska man undvika att erbjuda företag, banker och andra en ursäkt för att flytta (minns ni när alla svenska VD:ar ansågs vara på¨väg att flytta utomlands till toppjobb där om vi inte gav dem feta bonusar?) så måste den ekonomiska grunden matcha det som finns på andra håll. Medborgarlön i ett slow-speed-Sverge, det fungerar inte.
kanske handlar det inte bara om medborgarlön ioch trygghet utan också om att hitta andra bytesmedel/värdeväxlare än just dem som är direkt knutna till pengar. Någon form av värden som kan produceras av oss själva, och omsättas av oss, utan att det ska till en lönecheck ekller en aktieslip. Natuirligtvis är ett barn eller hälsa ett sådant värde, men de exemplen är inte omsättbara eller producerbara på samma sätt som ett jobb.
Med den internationella konkurrensen som argument borde kanske alla bli som Kina, eftersom det inte går att lönekonkurrera med ett sådant land med mindre än att bli likadant som det. Men det vore förstås minst lika politiskt oacceptabelt som medborgarlön.
Om idealet är att vara helt självförsörjande måste varje individ ha tillgång till tillräckligt mycket bra land för odlande och farmande av egen mat, byggande av egen bostad osv. Det är bara utifrån en sådan bas man sedan kan börja byta eventuella överskott med andra på en jämlik och självägande basis - inte som nödställd egendomslös som måste sälja sin arbetskraft till vilket pris som helst. Man skulle då kunna dela ut land för att åstadkomma detta, men det är opraktiskt, och det betydligt enklare alternativet är medborgarlön. Det är inte gratis, men det är inte nuvarande system heller.
Stefan: Nej, autarki är ju inte framtidens väg. De senaste som försökte på nationell nivå var Pol Pot och Kim Il Sung. Men tanken att varje enhet, varje bok (Bonniers!) eller varje individ, måste/ska bära sina egna kostnader, för annars blir de utkonkurrerade, är ju i hög grad levande i västvärlden idag, inte sant?
Ja, men frågan är om man ska ha någon nivå över individen själv som s.a.s. ska styra medel för t.ex. läsande av den och den boken, men inte den och den. Det låter som ett recept för en mardrömslik detaljstyrning med närmast oändliga möjligheter till maktmissbruk och godtycke. Nej, jag föredrar då en direkt transferering utan tjafs lika för alla på medborgarbasis - ungefär som rösträtten.
Isobel.
"... Självfallet kan det finnas goda skäl för privat ägande ändå, om inte annat för vad historien visat...//... Då är ett visst skydd av ägandet också väsentligt, ekonomisk självständighet kan inte underskattas som skydd mot makten...//... Ens autonomi måste hävdas både mot staten och mot privat maktutövning..."
Håller helt med; liksom när det gäller att:
"Problemet med socialism är att andra personers pengar kan ta slut."-> och därmed finns det allt mindre och mindre utrymme för att bara öka och öka skatteuttaget och penningmängdens exponentiellt uppåtgående spiral mot oändligheten!
När det sen gäller "... av var och en efter förmåga, och åt var och en efter behov..." så är min erfarenhet från idella föreningar, att dem som har förmågan och engagemanget ganska snart håller på att gå in i väggen, och att behoven hos de övriga bar blir mer och mer och mer...
Anders Isaksson, "Alltid MER Aldrig NOG"
En liberal medborgarlön skulle förstås vara något helt annat än den utopiska socialistiska principen: av var och en efter förmåga [arbetslinjen], åt var och en efter behov [en behovsprövande monsterbyråkrati med totalitär insyn och kontroll].
En liberal medborgarlön är inget utopiskt som ska åstadkomma det perfekta livet för alla; den kan snarare ses som en slags aktieutdelning, men till medborgarna generellt istället för bara till privatägare och bonusnissar.
Robin:
"... det fanns jobb i överflöd, kraven på utbildning ofta var obefintliga och man kunde klara sig på ytterst litet kontanter om det knep, under veckor och månader, därför att många hade möjlighet att skaffa mat direkt från jorden eller att få stöd av släktingar..."
Detta gällde inte minst en bra bit in på 1950-talet. Anledningen var förstås att det INTE fanns någon skatt på arbete eller konsumtion (mer än sk lyxgrejer). Kjällskatten beslutades i slutet av 40-talet men tillämpningen blev lite så där successiv. Den som ville fick jobb för dagen (hamnen, flyttbyrån, krogdiskare osv...), och pengar i ett brunt kuvert på kvällen. Man levde, umgicks, solade, badade, fikade i 2 - 3 dar, eller åkte vintertid hem till föräldrarna på landet och jobbade lire så där, för mat och sovplats några veckor. Eller så fick man jobb på burkfabriken, jobbade tre veckor, blev tillsammans med kompisen osams med förmannen, och vi gick därifrån på stubben med pengakuvetet i handen. "Men så kan ni väl inte göra... !?!" sa han då med en förtvilad röst i falsett!
Om sedlar och mynt avskaffades helt så skulle arbetet och konsumtionen, helt kunna befrias från skatt, försäkringsavg., tranfereringar och moms. Staten och myndigheterna (av vilka flera kunde elimineras och reduceras) saknar ju då all motivering för att snoka eller kräva bokföring och deklaration av privata avtal som ingås och fortlöper i ömsesidigt samförstånd! Skatter mm. dras då automatiskt från alla likvida konton varje natt kl 4 (0,1 - 0,3 %) med nuvarande penningmängd (M1). Den dragna summan förs sedan över till samma kontohavares välfärds- och medborgarkonto (- avdrag för den gemensamma fattigdomsförsäkringen). Medborgarkontot används sedan vid behov av vård, skola, omsorg osv...; vid pensioneringen kan det som sparats användas fritt!
Stefan:
"... Om idealet är att vara helt självförsörjande måste varje individ ha tillgång till tillräckligt mycket bra land för odlande och farmande av egen mat, byggande av egen bostad osv..."
Det viktiga är att kostnaderna för maten och boendet är i det närmaste försumbara i förhållande till medianinkomsten. Arbetsrörelsen är numera en relik från förra seklet, som enbart lever kvar på grund av det korporativistiska skråväsende som återskapades med socialistiska Saltsjöbadsavtal mm.
Alla sorts konsumenter och användare bör snarast skapa organ som har Internet osv. som gemensamt kommunikationsnav. Där de gemensamt - utan kontamienering med klåfingriga politiker - skapar teknikupphandlade och avropsavtalande paraplyorgan! Alla användare av allahanda manipulerade och förflyttbara (till nära hämtplatser) fysiska objekt, kan sedan dygnet runt via nätet beställa monterbara delar, fästelement och OEM-moduler direkt från de utvalda avropsavtalade och helautomatiserade legoföratagen. Prylarna packas, adresseras och levereras sedan - utan mänsklig medverkan - av obemannde spårbundna transportdon direkt till vars och ens närbelägna monteringshall. Vem som vill kan sedan hyra plats för att montera ihop sina beställda och via nätet redan batalda grejer. Eller också anlita bemanningsföretagens montörer; som i sin tur kanske hur ut grejerna istället för att sälja dem. Det kan finnas en myllrande mångfald av olika varianter. Huvudsaken är att WalMart m.fl. brontosaurier inte har minsta chans att konkurrera med självbetjäning hela vägen från "jord till bord" och "skog och grus till hus".
Uno: Nix, att det inte finns lika mycket ingångsjobb och industrijobb idag som på 1800-talet eller 1950-talet beror snarare på 1)att en maskin, opererad av en man eller helt på egen hand, gör det jobb som fentio människor gjorde förut, och snabbare, och 2) att andra delar av världen har rusat i kapp oss när det gäller många industri- och tjänstesektorer. Det är en helt normal del av industrialismens förvandling: det går inte att bortse från att Östasien på 50-talet hade noll export av avancerade prylar till västvärlden, och att oljan var sjukt mycket billigare. Men vi kan ju inte försvara oss med ludditism.
En liberal medborgarlön liknar kanske den som beskrivs här:
http://solidar.lir.be/Solidar+System
Ur liberal synpunkt så skulle vi kunna ha en i det närmaste ren nattväktarstat, som kombineras med autonoma och medlemsbaserade välfärdsregioner.
Varje region skulle då kunna ha egna penningsystem (solidarer?) som fungerar helt parallelt med de nationella valutorna. Alla bosatta inom regionen bestämmer då själva om de vill vara medlemmar, för att ta del av och betala för välfärdstryggheten. Eller om de vill ta egna privata försäkringar. Välfärdsregionens kollektiva nyttigheter och valuta måste då bevisa att det verkligen är ekonomiskt lönsamt att välja medlemsskap och medborgarlön i regional valuta. Barn under 20 år bör rimligen vara obligatoriska medlemmar.
Tack för sporrningen! Ska verkligen ta tag i att genomnysta det liberala, snart snart...
Spontant kan jag inte se någon poäng med NV-stat, medlemsbaserade välfärdsregioner och dubbla valutor. Det låter bara som något som skulle hämma fri rörlighet (både människor och handel) och kräva någon slags expertbyråkrati för varje region.
Jag tror mer på att bygga på det som redan finns och fungerar, och förändra genom förenklingar snarare än kompliceringar. Jag skulle inte vilja göra några onödiga valutaexperiment om valutan redan fungerar hyfsat. Jag vill inte rita om några kartor eller ha några radikala revolutionära systemförändringar över en natt medan folket sover.
Ett grundtrygghetssystem får lämpligen börja gälla först för yngre generationer medan de äldre får vara kvar i de gamla systemen, om de har kommit in i dem. Sedan fasas dessa ut genom naturlig avgång.
Ok Robin, jag håller förstås helt med dig när det gäller orsakerna till att det fanns gott om jobb på 1800-talet och 1950-talet, och varför det inte finns industrijobb numera. Tyvärr så måste jag därför konstatera att jag faktiskt uttrycker mig väldigt hastigt, halvdant och "luddigt" och tvärtemot vad jag egentligen menar.
Det jag menar är just att industriepoken - för manipulationer och förflyttningar av fysaka objekt - är på väg att avfolkas på motsvarande sätt och omfattninga som skedde med jord-, skogsbruk mm. under förra seklets första hälft. Den framtida sysselsättningen finns därför inom den privata tjänstesektorn, och då inte som ROT- och "pigtjänster", utom som en myllrande mångfald av aktiva och hälsobringande upplevelsetjänster! Det är därför som arbetskostnaderna och därmed konsumtionspriserna helt måste befrias från alla skatter, avgifter och moms!
Tack, i alla fall för att du svarade på min kommentar. Det är väldigt sällan som det sker, och nu förstår jag något lite varför.
"... Det låter bara som något som skulle hämma fri rörlighet (både människor och handel) och kräva någon slags expertbyråkrati för varje region..."
Varför interaktiva kommunikationsnav via nätet på något som helst sätt, skulle behöva kräva mer än ytterst minimal manuell byråkrati och manuell administration sedan det helt "receptstyrda" och digitaliserade regionala "operativsystemet" väl har implanterats får du allt försöka förklara!
...skulle hämma fri rörlighet (både människor och handel...
Om levnadskostnaderna - på grund av "självbetjäning" via nätet - blir avsevärt mycket lägre än medianinkomsterna, så är människornas rörlighet (mobilitet) väl i högsta grad valfri! Att skeppa fysiska objekt härs och tvärs över kontinenterna har inget egenvärde. De ökande antalet transaktionerna kan ske genom att vi sinsemellan betalar varandra genom att byta en myllrande mångfald av kvalitetssäkrade upplevelsetjänster med varandra.
Uno: Jag utgick förstås från stycket du anförde om medlemsbaserade välfärdsregioner med egna valutor. Hur många välfärdsvalutor skulle det bli inom Sverige? Vad händer med ens regionala välfärdskonto om man flyttar till en annan valutaregion, eller pendlar? Hur länge måste man ha bott i en region för att kvala in till den regionens medlemsbaserade välfärdskonto osv. Jag tycker att det låter som något som kräver mer regional byråkrati, hämmar spontan rörlighet mellan regioner och således knappast stimulerar mer dynamik i ekonomin, som förstås är önskvärd för att medborgarlönen ska kunna betalas.
Om jag skulle göra en motsvarande lista över "inspiratörer, intellektuella spänningsfält och motsägare" i den svenska debatten de senaste åren så skulle den domineras av kvinnliga skribenter. Isobel, Katrine Kielos, Nisha Besara, Anna Hellgren, Malena Rydell, Dilsa Demirbag-Sten, Kajsa Ekis Ekman, Jenny Westerstrand, Sakine Madon... Och så några manliga också, t.ex. Per Wirtén och Johannes Forssberg. Jag tycker att kvinnliga skribenter helt dominerar den intressanta samhällsdebatten i Sverige just nu, och det får de gärna göra. Endast i två ytterlighetsläger, nyliberalerna och stalinisterna (till sistnämnda läger räknar jag också dem som försvarade Milosevic), dominerar männen. Men de har redan sin världsbild fix och färdig och är inte så intressanta att kommunicera med. Med risk för att bli beskylld för essentialism nu tycker jag det verkar som om kvinnor oftast har en större förståelse för att ingen princip bör drivas till sin yttersta konsekvens. Jag medger att stalinisterna har mördat tiotals miljoner fler än vad nyliberalerna gjort, men bådas haranger är lika tjatiga att lyssna på.
fyfan vad skönt skrivet. jag blir glad och hoppfull.
Kan faktiskt hålla med nästan till punkt och pricka i den länkade texten. Märkligt.
"Nästan till punkt och pricka" var förstås en överdrift som jag skyller på den tidiga morgonens kaffebrist. Med två koppar i kroppen korrigerar jag till "de breda dragen", framförallt det här citatet: "Det som finns är makten, ojämlikheten i makttilldelning och maktens inneboende korruption. Ska vi ha drägliga samhällen måste vi hävda en personlig autonomi för att inte riskera att utsättas för maktens grymheter."
En fråga: anser du att ett statligt och därmed centralstyrt socialförsäkringssystem är förenligt med politisk autonomi överhuvudtaget? I så fall: hur?
Stefan:
"... bara som något som skulle hämma fri rörlighet (både människor och handel)...//... hämmar spontan rörlighet mellan regioner och således knappast stimulerar mer dynamik i ekonomin...
Om och när man skapat "full sysselsättning" inom en region, så är det väl bara bra om det är en någorlunda stabil pengamängd som varje månad cirkulerar inom regionen. Fri rörlighet för idéer, informationsutbyten och digitaliserade "recept" (som bl.a. styr helautomatiska verktygsmaskiner) kan ju ske utan nämnvärda pengautbyten mellan regionerna och globalt. Särskilt om patenten slopas, och kopieringen släpps helt fri. Däremot bör varumärken mm. förstås finnas kvar såsom en kvalitetssäkring.
Stefan:
"...Hur många välfärdsvalutor skulle det bli inom Sverige? Vad händer med ens regionala välfärdskonto om man flyttar till en annan valutaregion, eller pendlar? Hur länge måste man ha bott i en region för att kvala in till den regionens medlemsbaserade välfärdskonto osv..."
datta finns delvis beskrivit på:
http://solidar.lir.be/Solidar+System
Helt klockren artikel i Expressen! Såklart. Och tack för länken här. Det är uppfordrande.
Mycket bra skrivet Isobel. Men.. varför läste jag inte ordet "maktbalans" någonstans?
Hela grundidén till det som kallas "den svenska modellen" på arbetsmarknaden har ju sin grund i just maktbalans istället för lagar och politik. I teorin då förstås. Stora fackföreningar innebär ju i sig makt, som bara står i balans mot stora mäktiga företag, inte mot småföretagare. Men du talar om makt och inser att allt för mycket frihet leder till den starkes rätt, vilket leder till att det blir rätt att göra fel när den starke misstagit sig, men ändock skrev du inget om maktbalans som kan vara bättre lösning än att staten, den mäktigaste, reglerar.
Se "piratdebatten". Jag påstår att problemen grundläggs av skev maktbalans. Ett exempel. Tänk dig att lilla Puttes hemvideo uppladdad på Youtube tas ned eftersom ett stort företag hävdar rättighetsintrång. Videon tas ned, inte efter rättegång där saken utretts med två jämställda sidor. Nej, den tas ned på begäran av en stark part, Putte är det ingen som lyssnar på, Putte har ingen som automatiskt företräder honom som privatperson och hempulare. Var finns maktbalansen mellan dessa intressen? Youtube lär inte tuffa till sig mot t ex. Warner eftersom de vet att Warner kan hota med att ta bort sitt material från dem. Putte är defenitivt inte skäl nog för Youtube att bråka. Ingen har intresse av att skydda lilla Putte, skev maktbalans.
Men om samhället kunde skapa ekonomiska incitament att företräda Putte och alla miljarder andra privatpersoner? En affärsmöjlighet av enorma proportioner. Då skulle det stora företaget bli betydligt försiktigare och inte agera förrän det verkligen är motiverat. PP talar om kortade upphovsrättstider, men förändrar det maktbalansen? Nej. Internet som publiceringsverktyg har inneburit att privatpersoner ställs emot multinationella koncerner, både juridiskt och i form av lobbying av politiker. I detta ligger roten till det onda i en stor del av debatten. Märk väl att jag inte talar om rättskaruseller, sådana uppstår inte i någon nämnvärd omfattning när maktbalans uppnås. Tänk en entitet med affärsidé: "Vi försvarar dina intressen och samlar in royalties i de fall de uppstår för din räkning, du kan ladda upp material precis var som helst på Internet, vem som helst kan ladda upp och vi ser till dina intressen när material används i vinstintresse".
Ponera att en liten summa, en microbetalning som registeravgift för sådant man aktivt vill skydda, kanske kombinerat med en kort tid och förlängning mot ny liten avgift. Låt säga att Google blir ett sådant registerföretag, Warner likaså. Nu har plötsligt både Warner och Google som äger Youtube incitament. Med denna modell så skulle givetvis Putte likväl ha kunnat registrera sig och sitt verk hos Warner, och ändå laddat upp det på Youtube! I detta fall så skulle Warner haft ännu större incitament att låta det vara kvar, för nu skulle de haft rätt till en mikroandel av annonsintäkterna hos Youtube. Med sådana här incitament kors och tvärs med enorma mängder användarskapat innehåll överallt, så innebär det stora pengar och stora incitament att skydda innehåll på sociala nätverk. Det skulle framförallt innebära en maktbalans och en lobbying som för tillbaks upphovsrätten till sitt syfte att främja skapande och spridande av kultur, inte att låsa in den och låta upphovsrätten krypa in i privat kommunikation.
Detta bara som ett exempel på hur maktbalans kan lösa saker, jag säger inte tvärsäkert att det skulle fungera. Frågan är om den lösningen ens är önskvärd, eller att en mer genomtänkt implementation stöter på patrull. Detta tog jag bara upp som ett exempel på att saker måste kunna diskuteras utifrån perpektivet maktbalans och hur sådan kan skapas, det är något jag ser alldelens för lite av inom nästan alla områden.
-steelneck
Läs van Parijs "Real freedom for all" och därefter http://www.basicincome.org/bien/aboutbasicincome.html
Mycket intressant skrivet!
Men jag har två frågor:
1.Du skriver "Friheten påstås bli maximal om vi på så många områden som möjligt får agera som kunder på marknader. " Varifrån kommer detta påstående?
Det verkligt liberala borde ju vara: "Friheten kan inte påstås bli maximal om vi inte på så många områden som möjligt får agera som kunder på marknader."
2. Angående det här citatet: "Dock vet vi ju att extremt lite av det vi är som människor beror på medvetna val. Nästan allt bestäms av kombinationen av gener och den tidiga uppväxtens miljö. Vi är utelämnade åt våra föräldrar. Vår begåvning, vår charm, vår förmåga att koncentrera oss, är extremt svårt att påverka för den enskilde."
Det verkar som du opponerar dig mot existensen av (ens approximativt) fri vilja. Är det så?
Varför blunda för den kommunistiska hypotesen? Är och förblir inte kommunismen den bästa realistiskt tänkbara ansats till ett frihetligt samhälle som alls existerar?
Varför envisas med att belasta Marx och kommunismen med 1900-talets ohyggliga arv? Gör vi på det viset så måste vi i konsekvensens namn förkasta samtliga anspråk på frihet, inte minst det liberala.
Kommunismen är blott det vanrykte till trots det samhälle där vi inte inordnas i klasser eller underordnas stater, ett samhälle av direkta relationer och fria associationer. Det är det enda värdiga sättet att leva och det enda realistiska sätt vi i dag kan leva i någorlunda överensstämmelse med vår natur.
Kommunism är att vägra människors makt över andra människor och bejaka människors makt över sina liv och sin framtid.
Kommunism innebär emellertid inte att alla motsättningar, alla dilemmor, allt lidande plötsligt avdunstar. Alla påståenden i den vägen är bara rent verbala taskspelerier. Bergen kommer inte att förvandlas till marsipan och havet till lemonad. Sorgen och döden kommer att fortsätta att vandra bland oss, som glädjens och födelsens spegelbilder. Sådan är människans lott, och den kan inga samhälleliga arrangemang i världen avskaffa och inga ideologiska ordridåer i längden dölja.
Communism will win.
Man bör inte blunda för den kommunistiska hypotesen, men att vägra ta till sig erfarenheterna från storskaliga samhällsexperiment i kommunismens namn är idioti, och medan idioti liksom vansinne må vara charmigt i vissa aspekter av livet, så är det aldrig det i politiken.
Politik måste präglas av sunt förnuft för att inte skapa ett onödigt helvete. Vi vet att människor som bara får möjligheter till det kommer att jobba hårt för att förbättra sina egna liv. Vi vet också att människor som uppnått en viss nivå kanske slutar jobbar lika hårt. Det är livets egna mekanismer.
Det goda samhället kan inte bara utgå ifrån att ALLA SKA det ena och det andra och få exakt samma utfall. Några kommer att bli rikare än andra, och det är acceptabelt, så länge alla har någon gruntrygghet.
Staffan: Jag är fullständigt överens med dig om att det vore idioti att inte ta till sig erfarenheter från historien.
Jag menar dock inte att erfarenheterna från historien säger att vi ska ge upp den kommunistiska hypotesen. Den är på tok för värdefull för att ges upp så enkelt.
Att en proletärt baserad, kommunistiskt orienterad revolution misslyckades i Ryssland 1917 säger en del, men inte allt för mycket om ett motsvarande men annorlunda projekts rimlighet i dagens samhälle. Ryssland 1917 var en i huvudsak feodal, agrar ekonomi med ett relativt fåtaligt och obildad proletariat, en mycket svag ekonomisk bas och primitiva kommunikationer. Landet var därutöver ansatt av krig och man hade stora demokratiska problem, osv. Revolutionen misslyckades och Sovjetunionen utvecklades till en byråkratisk statsfeodal (på landet) och statskapitalistisk (i städerna) samhällsformation med enstaka kommunistiska aspekter, och denna modell övertogs sedan - påtvingat eller fritt - av en rad andra stater som sökte ett starkt alternativ till USA och västkapitalismen. Bör vi på grundval av detta för all framtid förkasta idéen om ett samhälle utan klasser och stater? Jag tycker inte det.
"Det goda samhället kan inte bara utgå ifrån att ALLA SKA det ena och det andra och få exakt samma utfall."
Det är inte heller vad kommunism handlar om. Ett kommunistiskt produktionssätt (som inte behöver vara allenarådande utan kan existera parallellt med ex. ett småborgerligt produktionssätt precis som kapitalismen gör och feodalismen en gång gjorde, även om ett produktionssätt alltid dominerar de övriga) innebär visserligen gemensamt samhälleligt ägande av produktionsmedlen, men inte att alla ska konsumera samma saker eller ens ha lika stora konsumtionskvoter.
Man ska inte heller förväxla klasser med skillnad i rikedom. Ett klassamhälle innebär alltid en skillnad i rikedom men en skillnad i rikedom behöver inte innebära ett klassamhälle. Klasser bygger alltid på en uppdelning mellan de som har makt att tillägna sig värde ur andra och de som inte har makt och på ett eller annat sätt exploateras och undertrycks.
Skillnader i rikedom är emellertid inte heller oproblematiskt eftersom vi är samhällsvarelser som definierar oss i förhållande till andra. Ju större skillnaderna i rikedom är, desto mer fokus kommer att ligga på statusjakt och ett fördärvande konsumtionstryck som egentligen är till skada för alla - vilket skildras i den på svenska nyutkomna "Jämlikhetsanden".
Vi har emellertid olika behov och begär och ska därför också ha möjlighet att arbeta olika mycket och konsumera olika mycket (inom rimliga gränser) och olika saker.
Men jag är fullkomligt övertygad om att ett gott och sunt samhälle måste ha andra principer och värden i centrum än kapitalackumulation och konkurrens mellan människor.
Jag har respekt för människor som ser annorlunda lösningar, men inte för de (tyvärr allt för många) som blott är apologeter för kapitalismen och inte ens bemödar sig med att se problemen och försöka hitta bättre vägar. Jag tycker verkligen att det är omoraliskt att förvara kapitalismen när den uppenbarligen inte är en bra grund för ett mänskligt samhälle, tror man inte på den kommunistiska hypotesen så bör man leta efter en annan. :)
@Alex:Kommunismens stora problem är den intressekonflikt som uppkommer med folkvilja, eller om du så vill "all makt utgår från folket". Den kommunistiska staten blir med automatik paranoid när folk uttrycker saker som inte är i linje med kommunismen, eller dess ledare som automatiskt blir de som definierar vad som är i linje eller inte. Demokratin kan inte ha det problemet eftersom demokratin inte kan finnas utan reell opposition som arbetar systemförändrande.
Demokratin då? Ja demokratin är det mest instabila styrelskicket eftersom demokrati har sin grund i opposition. Dess nackdel sett historiskt är ju det redan Platon insåg, att tyrannen stiger upp ur demokratin som en beskyddare, något vi sett prov på några gånger.. Lite av de tendenserna ser vi även idag eftersom våra politiker glömt precis det som inte fick glömmas och perverterar sin vilja att påverka till medlöperi genom att låta sig köpas för en plats vid bordet, därmed gärna åsidosätter mycket av det vi lärt oss som förhindrar det redan Platon var inne på. Vad vi skulle behöva är bättre "checks and balances" (underbart amerikanskt uttryck) som neutraliserar demokratins nackdelar utan att rasera dess största fördel som just ligger i den där instabiliteten som kommer ur opposition, vi kan ju faktiskt kicka ut makten om vi inte gillar den och precis ingenting är hugget i sten.
Det finns ju ett talesätt som säger att ett väsens förmåga till överlevnad inte har någonting med storlek och styrka att göra, det som fäller avgörandet i det långa loppet är alltid förmågan till anpassning. Demokratins instabilitet gör det styrelskicket till det som är bäst på att anpassa sig och detta genom folkvilja, inte vad staten vill. Detta då såvida de grundläggande bitarna inte trampas på, de bitar som säkrar fri åsiktsbildning och därmed opposition. Men som bekant, de sakerna trampas det på hej vilt idag, allt för en plats vid bordet, precis som Platon skrev redan för mer än 2000 år sedan. - So this is how liberty dies, with thounderous appluse..
Ush vad svart jag blev.
-steelneck
Steelneck: Jag ställer absolut inte kommunism i motsats till demokratin, tvärt om så ser jag kommunismen som det rimligaste sättet att förverkliga demokratin.
Kapitalism som är det vi har i dag, bygger på att borgarklassen har makten över produktionen och organiserar samhällslivet, lagarna etc. i enighet med sina intressen. Under sådana förhållanden är demokrati inte möjlig, för om man går emot borgarklassen så ser de till att samhället inte fungerar. Skulle det t.ex. genomföras en politik som inte är fördelaktig för kapitalisterna så skulle de sluta investera, höja priserna (inflationen) eller på annat vis förstöra samhället. De har alltså en i praktiken diktatorisk makt och den enda makt folket verkligen kan utöva är den som inte går i strid med kapitalisternas intressen.
En reell demokrati är alltid oförenlig med en klicks, en oligarkis, exklusiva makt över produktionsmedlen och produktionslivet. I ett kommunistiskt samhälle å andra sidan så finns det inga hinder för demokrati. Därmed inte sagt att demokratin skulle vara totalitär, i bemärkelsen att hela samhället inkl. alla individer skulle vara underordnade majoritetsbeslut. Det vore inte heller kommunism, för som Marx framförde så är kommunism ett samhälle byggt på fria individer och fria associationer.
Och självklart skulle vem som helst få yttra vilken kritik som helst. Försvinner kritiken så dör dialektiken och samhällslivet stelnar. Det vore ohyggligt.
Men om det kommunistiska samhället verkligen tillåter fri kritik så kan det ju lätt hända att folk börjar tycka att ett annat system vore önskvärt, och det är ju precis det som är oacceptabelt för ledningen. Ja, det blir oacceptabelt för ledningen även om den själv överger kommunismen, som i Kina, bara för att den inte har någon modell för fredlig transferering av makt från ett parti till ett annat. Att behålla makten blir då något man måste göra för sakens egen skull, precis som vilket annat auktoritärt system som helst, kommunistiskt eller inte.
Stefan: Om folk inte vill ha kommunism, fine. Då ska de självklart inte ha det heller.
Någon "ledning" ser jag som oförenligt med kommunism.
Låter mer som anarki då.
Jo, det finns nog gott om intellektuella medelklassbarn som bekänner sig till den kvasi-radikala snäll-liberalismen. Men som inte riktigt vill vara social-liberal heller. Jag är en av dem, utan tvekan, och har varit så under tio års tid. Vi vill något annat, något friare, mer krångligt, men inte nyliberalt.
Men hur ser teorin ut? behöver jobbas på! Än mer viktigt, hur ser praktiken ut? Är den ens möjlig, d.v.s. består snäll-liberalismen mest av konfliktfyllda tensenser åt olika håll. I så fall, vart leder en renodling? Till det gamla vanliga: nyliberalism, socialliberalism, osv? Vet ej. Men låt oss försöka, tillsammans. Så tråkigt att vara ensam.
Jag ser med sorgsenhet att den frihetliga socialismen minskar i stöd bland den traditionella vänstern. Jag tror den formen av individualism frihetlig socialism tilltalar unga väljare, och det är också en sorts solidarisk individualism. Vänstern har förlorat verklighetsuppfattningen kring väljaren och därmed förverkat sin chans till en framtid.
Arenagruppen är bra.
Jag arbetar för något jag kallar för "naturresursdelning". En medborgarlön som finansieras genom skatt på naturresurser, snarare än skatt på lönearbete. På detta sätt kan man kombinera frihetlighet, det vill säga frihet ifrån att tvingas arbeta åt andra, med den solidariska tanken om att alla ändå måste få en chans här i livet. Läs mer om naturresursdelning på min blogg:
http://robertwensman.wordpress.com/naturresursdelning-och-basinkomst/
Skicka en kommentar